Papperspalatset

Det var en strålande dag. Estraden var putsad och riggad, Det Stora Energibolagets vimplar vajade muntert i vinden och det anlitade eventbolaget hade gjort allt enligt konstens alla regler. Ett rejält hyrtält med trägolv och röd heltäckningsmatta hade rests i kanten av det skogsparti där den nya biobränslepannan ska uppföras, den som i framtiden ska pumpa ut upphettat vatten i det eminenta fjärrvärmenätet som Det Stora Energibolaget ska anlägga åt kommunen. Visserligen kommer man ungefär tio-femton år efter de flesta andra kommuner när det gäller anläggande av denna typ av tekniskt system – men vem bryr sig om det på denna glädjens dag! Vad är då detta? Jo, det handlade alltså om ännu en av dessa rituella tillställningar som går under beteckningen Första Spadtaget. Detta sociologiska fenomen är så intressant, så talande och så fascinerande att det förtjänar en närmare analys.

Åter till hyrtältet vid skogsbrynet. Mingelborden är utplacerade och försedda med små skålar med dekorativa snittblommor i samma röda färg som heltäckningsmattan och pappret runt Energibolagets bjudgodis. Ja, det kan tyckas som en ödets ironi att Energibolagets signalfärg så markant skiljer sig från den politiska majoritetens signalfärg i den aktuella kommunen, men även en sådan detalj kan vi ha överseende med på denna glädjens dag! Eventbolagets kameraman har riggat filmkameran. Något får mig först att tro att kameran är en attrapp, men denna elaka tanke slår jag snabbt ur huvudet. Gästerna anländer klumpvis och förses med alkoholfri bubbeldryck i champagneglas med en snittad jordgubbe på kanten. Det Stora Energibolagets personal står förberedda med trevliga leenden, namnbrickor och matchande kläder. Gästerna är en blandad skara – några från Energibolaget, några från i kommunen aktiva byggherrar, några från det nybildade kommunala bolaget, några vars närvaro antas ge tillställningen en högre dignitet och så en handfull kommuntjänstemän som i någon bemärkelse har att göra med projektet. Men faktum är att den specifika identiteten på deltagarna utöver föreställningens huvudpersoner inte är särskilt viktig. Vi ska ju i ärlighetens namn inte göra något annat än att få lite gratis mat, småprata lite med varandra före och efter föreställningen och hurra lite vid rätt tillfällen.

Så låt oss istället vända blicken mot föreställningens huvudpersoner. Det ska vara minst en och helst inte fler än tre personer som utför själva ritualen och minst en av dessa ska vara kommunalråd. I undantag kan kommunalrådet ersättas av exempelvis (i statusordning) en nämndordförande, en landshövding, en minister eller en så kallad kunglighet. Den andra spadhållaren kan vara en högt uppsatt chef från exploatörens sida, alltså ett byggbolag eller liknande. Den eventuella tredje personen kan vara någon som på något vis ska förvalta anläggningen i fråga – i detta fall den nya chefen för det nya kommunala bolaget. Sammanfattningsvis är alltså kommunalrådet den mest givna huvudrollsinnehavaren vid första spadtaget-ceremonier, och här kommer kärnan i min fascination: mycket tyder på att kommunalråd faktiskt älskar den här typen av tillställning. Och visst kan det vara förståligt vid en första reflektion – det rör sig ju om en totalt okontroversiell och ofarlig handling där samtliga inblandade är positivt inställda och helt överens om att detta som ska byggas är något riktigt bra. Betänk detta mot bakgrund av kommunalrådets vardag som till stor del präglas av den ständiga nötningen mot meningsmotståndare och kniviga avvägningar mellan att å ena sidan ha kvar kakan och å andra sidan sluka den med hull och hår, alternativt gnaga en bit i kanten och hoppas att ingen ser. Med ett sådant arbete måste det vara rent befriande att få vara huvudperson i en rituell handling som är hundra procent positiv och där ingen inblandad kan väntas resa några tvivel. Förhoppningsvis finns det några mediarepresentanter på plats som kan föreviga ögonblicket, som helst ska kunna betecknas som historiskt. Kommunalrådet och kommunen och byggherren får positiv publicitet, en handfull tjänstemän får mingla en stund med gratis mat och dryck och ingen ifrågasätter, för alla vet att detta inte är en arena för ifrågasättande. Det är en tyst överenskommelse – tag din gratis mingelmat och se glad ut.

Helst ska det vara just ett spadtag, och för detta ändamål finns därför särskilda spadar med både två och tre handtag. I vårt fall användes den treskaftade varianten. Helst ska deltagarna också ha varsin bygghjälm på sig (även om det som i detta fall ännu inte finns någon byggarbetsplats) med byggherrens logotyp framtill. Ibland görs alternativa varianter av första spadtag, till exempel med inslag av pyroteknik, grävmaskiner eller kanoner, men originalversionen som fortfarande tycks gångbar är ändå den klassiska spaden, med vars hjälp de viktiga personerna lyfter upp lite grus från en för ändmålet utplacerad grushög och kastar upp detta grus lite snett i luften. Proceduren får oftast upprepas några gånger så att den inhyrda fotografen och de eventuella mediarepresentanterna får bra bilder ur flera vinklar. (Den som är intresserad av symbolhandlingar och riter kan måhända inte låta bli att dra en parallell till den kristna begravningens inslag där jord öses över kistan, men den jämförelsen leder ju alldeles åt fanders så vi lämnar den därhän.) Eftersom dessa spadtag inte tar särskilt många sekunder att genomföra måste denna del av ceremonin (som förstås utgör kulmen) föregås av en slags uppladdning eller förspel. Detta består vanligtvis av att huvudpersonerna i föreställningen, och möjligtvis någon mer, håller korta men kärnfulla tal. För dessa tal gäller att de ska vara fullständigt harmlösa och okontroversiella samt att de ska innehålla orden framtid, attraktiv, miljö, satsning, spännande och gott samarbete. Kommunen och byggherren ska generöst hylla varandras förträfflighet, men ingen av parterna får gå in på konkreta frågeställningar eller – gud förbjude – svårigheter som projektet är behäftat med. Inga komplicerade resonemang eller problematiseringar är välkomna. På sin höjd någon liten rolighet som åskådarna lämpligen kan skratta åt. Vårt kommunalråd har förvisso tenderat att blanda in sina egna värderingar (bil-lobbyism och ohämmad marknadsliberalism) i sina spadtagstal, vilket egentligen är ett brott mot de oskrivna spadtagstal-reglerna, men eftersom byggherrarna och bolagscheferna ändå ligger på samma politiska linje så får det passera utan rynkade pannor.

Må vara att spadtagsceremonierna kan förefalla lustfyllda för kommunalrådet och de övriga deltagande. Må vara att vårt behov av okomplicerade symbolhandlingar tillgodoses. Men visst kan man också ställa sig frågan om det ändå inte känns rätt tramsigt för kommunalrådet och cheferna att spela med i denna banala dramaturgi. Ingen tar det ju på allvar egentligen, ingen väntar sig att kommunalrådet eller någon annan ska säga något av betydelse eller ens något intressant eller ens något roligt. Alla vet egentligen att allt är lite överdrivet, att ögonblicket kanske inte är särskilt historiskt, att projektet egentligen inte alls har varit så okomplicerat som huvudpersonerna vill påskina, att processen har föregåtts av bittra förhandlingar där respektive parter redan idiotförklarat varandra på varsitt håll. Om någon tidningsreporter är på plats kan man räkna med att denna tycker att den här typen av jobb är det tråkigaste som finns, eftersom allt är fullkomligt förutsägbart och helt saknar dramatik. Alla vet att det enda som krävs är att man ser glad ut och applåderar på rätt ställe. Gör man det så får man ett glas alkoholfritt bubbel, lite snitsig cateringmat och en timmes avbrott från det ordinarie skrivbordsarbetet. Det kan vara helt okej ibland.
 

De har gjort det förr.
 

 
Populism kan definieras på lite olika sätt, men som bekant handlar det i grunden om att från politiskt håll anse sig företräda (små)folkets intressen gentemot elitens. Låter ju ganska fint och beskedligt på flera sätt (säg den politiker som inte anser sig stå på de ”vanliga människornas” sida), men om jag får lägga till min egen definition så kännetecknas det populistiska förhållningssättet också av en manisk drift att komma med gravt förenklade förklaringar till allehanda samhällsproblem och lika förment enkla lösningar till detta. Exemplen känner vi alltför väl för att de ska behöva radas upp här. Jag har tidigare behandlat den klassiska populist-driften att beskylla byråkratin och byråkraterna för allt mellan himmel och jord, där grundtesen är att byråkratin i grunden är onödig. Nu är det dock dags att betrakta en annan dimension av den populistiska världsbilden, nämligen den som beklagar sig över hur krångligt allt som sker inom byråkratin är.
 
Det är en klassiker egentligen, såväl inom nöjesindustrin som i politiken. Ingen svensk har svårt att föreställa sig en scen där någon Stig-Helmer-figur går vilse bland kavajklädda byråkrater som talar löjligt formellt, hänvisar till lagparagrafer och förser den folklige figuren med femton olika blanketter som han först fyller i för att sedan få veta att han ändå måste ha en sextonde blankett för att komma vidare. Politiker som vill flörta med de s.k. breda folklagren (och de vill ju som sagt de flesta politiker) kan därför lätt falla för frestelsen att spela på dessa klassiska nidbilder. Då och då kommer det fantasilösa utspelet från politiskt håll: det ska bli mindre krångel i vårt samhälle! Oftast rör det något specifikt område såsom mindre krångel för småföretagarna, mindre krångel för deklaranterna, mindre krångel för medierna, bilisterna, husbyggarna, båtägarna, hushållstjänstköparna, vinimportörerna etc. etc.
 
Frågan som hänger i luften nu är förstås: Nå, är det här gnället över byråkratins krångel befogat eller ska den cyniske bloggförfattaren avfärda det som simpelt populistdravel? Nåväl, låt oss ta det från grunden. Känslan av krånglighet uppstår helt naturligt när man tvingas stiga in i ett sammanhang där man själv är mycket mindre insatt i skeendet än alla som rör sig i detta sammanhang dagligdags. Det är fullkomligt självklart att när man är insatt i något så är det mindre krångligt än när man inte är insatt. En fotbollsspelare (och för den delen vilken vanlig människa som helst) kan till exempel uppfatta poängräkningssystemet i tennis som fullkomligt ologiskt och alldeles onödigt tillkrånglat, medan tennisspelarna själva förstås menar att poängräkningen inte är krångligare än vad som är nödvändigt med tanke på spelets beskaffenhet. Det knepiga med byråkrati är att den inte bara är en verksamhet för de redan insatta, som till exempel tennis eller trädgårdsskötsel. Tvärtom måste den ideligen kommunicera med en hel massa människor som inte är det minsta intresserade av byråkratins fantastiska och mångfacetterade värld. Och däri ligger hela förklaringen. Ingen politiker behöver ens låtsas ta strid mot den krångliga poängräkningen i tennis, just eftersom de icke insatta ändå inte behöver befatta sig med tennisen. Behövde vi det skulle tennisen förmodligen vara en illa ansedd sport. En krånglig sport.
 
Nu är det ju inte så att den byråkratiska världen inte bryr sig om det faktum att icke-byråkrater har svårt att förstå sig på den. Tvärtom har den utvecklat åtskilliga verktyg i syfte att gör gränslinjen mellan byråkrati och medborgare så smidig och logisk som möjligt. Det i särklass mest välbekanta redskapet i detta gränssnitt är blanketten. Ironiskt nog är det ofta just blanketterna som är den främsta symbolen när folk vill exemplifiera byråkratins förfärliga krånglighet. Detta trots att blanketter och formulär uteslutande syftar till att förenkla den enskildes kontakt med en myndighet (och myndighetens egna arbete, förstås). Föreställ er hur krångligt det vore att ansöka om bygglov, bostadsbidrag, föräldrapenning, visum till Mongoliet eller tillstånd för strutsuppfödning om det inte fanns en särskilt anpassad blankett som talar om precis vilka uppgifter som krävs! Blankettkonstruktör är ett hedervärt yrke (ja, de finns människor som har den titeln, och det ska vi vara glada för)! Att gnälla över blanketternas mängd och komplexitet är med andra ord bara ren och skär slöhet.
 
Den lite ömmande skarven mellan medborgare och myndigheter är förvisso ganska harmlös i det långa loppet. Alla vet om att det kan vara lite knepigt där i skarven, och det gnäll som förekommer tar vi byråkrater med jämnmod. Värre är det när de politiska makthavarna faller in i ”stoppa krånglet”-kören, vilket de ju gör då och då. Senaste praktexemplet är faktiskt vår civil- och bostadsminister Stefan Attefall som i ett s.k. utspel i höstas beklagade sig över att det byggs så lite bostäder i vårt land, vilket han gav sin syn på i en debattartikel i DN. Sitter man i regeringsställning och påtalar ett samhällsproblem (det måste man rimligtvis få göra) gäller det förstås ducka för ansvaret på något snyggt sätt. Det duger inte att konstatera att här har jag regerat i sex år och problemet ifråga har inte alls blivit mindre utan snarare större. Nej, det gäller att hitta förklaringar, och det är här Attefalls nya punchline kommer in: det är det tidsödande och krångliga regelverket som är boven i dramat! ”Segdragna planprocesser, snåriga lagtolkningar och oväntade käppar i hjulen” är kärnan i problemet och ministern har därför tillsatt en utredning som ska föreslå ändringar i processen. Nu ska detta inte bli någon personlig vendetta mot den på problematiken dåligt pålästa ministern, men jag måste ändå få raljera en smula över den mest pikanta detaljen i artikeln, nämligen den inledande referensen till barnboken Pippi Långstrump i Humlegården. I denna får Pippi, mitt under byggandet av Villa Villekulla, besök av en ”arg byråkrat” som påpekar att hon saknar bygglov och därför bör sluta upp att bygga. Pippi tårtar till den arga byråkraten med en käck oneliner, och så var det inte mer med det. Vad ministern egentligen vill säga med denna referens är för mig svårbegripligt. Att byråkrater inte borde finnas? Att enbostadshus bör vara bygglovbefriade? Nej då, lite längre ner i artikeln förklarar han sig:
 
”Vi ska dock inte avskaffa alla regler och låta alla göra som Pippi Långstrump, att bara bygga och hoppas på det bästa. Nej, vi behöver högt ställda krav och regler som omgärdar byggande. Men processen måste bli enklare, tydligare och mer överskådlig - och mer enhetlig mellan kommunerna. Och precis som i historien om Pippi är det viktigt att regelverket kring byggande känns sunt och rimligt, för alla inblandade.”
 
Här får vi stanna upp lite. Vi ska alltså ha högt ställda krav och vi ska ha regler. Men det ska ändå bli enklare. Mindre krångligt. Nåväl, detta må vara ett utspel som tilltalar vissa, men här ska ni få höra på en annan sanning, som för vissa makthavare kanske kommer som en fullständig överraskning: samhällsplanering är krångligt! Och inte så lite krångligt heller – det är jävligt krångligt. Det är krångligt eftersom det är en interdisciplinär verksamhet som är inne och petar i en hel massa ämnesområden och måste ta hänsyn till alla möjliga aspekter såsom miljö, trafik, juridik, ekonomi, geologi, kulturgeografi, sociologi, meteorologi, hydrologi och – icke att förglömma – arkitektur. Det är krångligt att jämka samman tyckande från kommunpolitiker, trafikexperter, ekologer, hembygdsföreningen, brandskyddsmyndigheten, snåla byggherrar och stundtals trångsynta medborgare. Och det är fullkomligt logiskt att en komplex och krånglig verksamhet kräver ett komplext – det vill säga krångligt – regelverk.
 
Exakt vilken del av regelverket är det som är för krånglig, vill jag fråga herr civil- och bostadsministern. Krångligt att alla ska få säga sitt? Krångligt med miljöhänsyn? Krångligt med insyn, transparens och demokratisk förankring? Krångligt att ställa krav på den som bygger? För det kan väl inte vara krånglande kommunpolitiker som plötsligt byter åsikt som Attefall vill rikta sin udd mot? Ta bort en del av regelverket och jag kan lova herr ministern att någon av de i planeringen inblandade parterna, förmodligen med viss rätt, kommer att uppfatta det som osunt och orimligt snarare än sunt och rimligt.
 
Medbyråkrater: låt oss förbehålla oss rätten att vara precis så krångliga som yrket kräver!
 

Synnerligen tillkrånglad trafikstruktur vid Gullmarsplan
 

Efter ett litet uppehåll på ett år och två månader annonserar jag härmed med viss stolthet och trots min sparsamhet med utropstecken: Papperspalatset har återuppstått! Hur länge detta tillstånd varar vet jag inte, men till er som tittar in vill jag tacka för uppmärksamheten och gå rakt in på dagens ämne.

                                     *       *       *

Det är förstås inte så nyanserat att påstå att det pratas väldigt mycket nuförtiden. Men det är inte heller en överdrift, så sant som jag är kommunbyråkrat. Informationssamhället (används det ordet fortfarande, eller var det bara på 90-talet?) har onekligen sina förtjänster, men vad ingen tänkte på när informationssamhället uppfanns var att den nya definitionen av information skulle vara så mycket vidare än den klassiska. Om information förr i tiden betydde fakta så är det idag ett samlingsnamn för all mänsklig kommunikation. Fast då måste man dessutom revidera ordet kommunikation en aning eftersom det ordet i den klassiska meningen oftast omfattade definierade avsändare och mottagare – detaljer som inte alltid är så intressanta nuförtiden. Vår värld (eller åtminstone vår del av världen) är numera inte bara en flod av information, det är en veritabel ocean av ord, meningsfulla och meningslösa och precis allt däremellan (och påfallande många felstavade), där vi alla flyter runt i soppan. Vissa av oss har stabila fartyg att färdas med över ordhavet i någorlunda ordnad form medan andra fräser runt i individualismens små glänsande motorbåtar och ytterligare andra plaskar hjälplöst i det grumliga vattnet i vilket det inte går att se skillnad mellan ett regeringsprotokoll och en infantil facebook-kommentar utan skiljetecken. Det här är verkligheten, och den som vill överleva utan att få blodomloppet igenkorkat av ord gör bäst i att försöka sovra bland orden som forsar över oss.

Ja, det pratas. Och det pratas så mycket att det gamla ordet pratkvarn har börjat bli så aktuellt att det knappt går att använda. Detta eftersom det ursprungligen har en negativ klang, och det skulle verka alltför gnälligt att applicera ett sådant ord på en så stor grupp uppburna och hyllade människor som det rör sig om, däribland merparten av alla s.k. mediakändisar, vars jobb är just att prata oavsett om de har något att säga eller inte. Att vara pratkvarn är en förutsättning för framgång, i de stora sammanhangen såväl som i de små. Den som tystnar först åker ut, och får på sin höjd nöja sig med ett hånskratt från Idol-juryn eller någon liknande samling självförhärligande pratkvarnar. Jag drar mig till minnes Tage Danielssons lilla berättelse Sagan om den stora ordransoneringen (från den fantastiska samlingen Sagor för barn över 18 år) i vilken Gud bestämmer sig för att begränsa människornas pladdrande genom att helt enkelt stänga av ordflödet för dem som överskrider en given kvot på hundra miljoner ord. Tre personer uppnår denna gräns: en präst, en tvättmedelsförsäljare och en politiker. Den sistnämnda blev, efter att han tystnat, en utmärkt regeringschef eftersom han då fick koncentrera sig på att arbeta istället för att prata. Men nu är det ju ganska länge sedan (närmare bestämt 1964) Tage skrev sin novell, och idag skulle den vara så träffande för gemene man att folk bara skulle känna sig kränkta och lämna boken till Stadsmissionen.

Inom den kommunalbyråkratiska sfären pratas det förstås också en hel del. Det hålls oändliga möten, det telefoneras in absurdum och det reflekteras över nästan allt som över huvud taget går att reflektera över, såsom det eventuella behovet av en kontorsgemensam strategi för framtagande av rutiner för de gemensamma strategiernas implementering samt återkoppling av utvärderingen av de strategiska rutinernas eventuella konsekvenser. Eller hur dispositionen av mikrovågsugnar i lunchrummet blir bäst. Men jag tänker ingalunda anklaga kommuntjänstemännen för att vara generellt pladdrigare än övriga yrkesgrupper (möjligtvis med undantag för kommunikationsavdelningen, men de har ju en annan måttstock eftersom icke-pratkvarnar inte kvalar in i den yrkesgruppen överhuvudtaget). Nej, min poäng här (jo, det är så dags att den kommer nu) är att den kommunalbyråkratiska världen kännetecknas av en helt annan typ av kvarn, och då syftar jag förstås på den urtypiska papperskvarnen – själva sinnebilden för den sävliga byråkratin. En papperskvarn är något helt annat än en pratkvarn. Visserligen har båda kvarnarna det gemensamt att de producerar ord i stor mängd, men där tar likheterna slut. De ord som papperskvarnen producerar är nämligen i allmänhet organiserade, filtrerade, arrangerade, kanaliserade och strukturerade. Och motiverade, vill jag tillägga, men det gäller i ärlighetens namn bara välfungerande papperskvarnar av hög kvalitet. Papperskvarnen är långsam, men den är det av en anledning. Ordströmmarna (skriftliga förstås) som manglas runt i papperskvarnen är noggrant avvägda och utvalda. De pressas genom diverse filter och koncentreras till en specifik slutprodukt, till skillnad från pratkvarnen som bara har sitt eget ordförråd som filter och vars ordflöde alltid riskerar att bli tämligen utspätt eftersom själva flödet i sig är viktigare än orden.

Inget nytt såhär långt? Betänk då följande: den rationella, ordentliga och sunt saktmodiga papperskvarnen är allmänt bespottad och hånad. Att hamna i denna kvarn anses av många vara förödande för såväl själsliv som affärsplaner. Pratkvarnen däremot är vår tids ständiga överlevare och inte så sällan upphöjd till hjältestatus. Pladdra och bli uppmärksammad. Skriv korrekt och bli bortglömd. Hur blev det såhär?

Ända sedan Cervantes lät sin antihjälte Don Quijote gå i klinch med en annan typ av kvarn, nämligen den vinddrivna, så har kvarnen i sig haft något tungt symbolmättat över sig. Att ha en kvarnsten om halsen är ju allmänt jobbigt medan det däremot kan vara eggande att få vatten på sin personliga kvarn, särskilt om man är en snarstucken typ. Därför är det roligt att föreställa sig hur en symbolisk kamp mellan pratkvarn och papperskvarn skulle kunna se ut.

Pratkvarnen inleder förstås genom ett onyanserat frontalangrepp, som dock är så illa riktat att det inte träffar papperskvarnen utan flera hyllmeter bakom den.

Papperskvarnen noterar pratkvarnens aktivitet men nöjer sig med en tjänsteanteckning eftersom såväl adressaten som innehållet var så otydligt.

Pratkvarnen skärper siktet (men inte formuleringen), så att hela ordgröten hamnar på papperskvarnens skrivbord.

Papperskvarnen diarieför ordgröten efter att först ha karaktäriserat den som allmän förfrågan. Skickar kopia till de enheter inom förvaltningen som kan tänkas vara berörda.

Pratkvarnen har nu kommit in på ett nytt spår på grund av något som stod i lokaltidningen, och reviderar sitt budskap genom en ny verbal störtflod med delvis nytt innehåll.

Papperskvarnen har nu fått i uppdrag av överordnad att bemöta det första utspelet från pratkvarnen, och är därför sysselsatt med att formulera sin lågmälda motattack. Den nya störtfloden får vänta lite, för den var ändå lika innehållslös som den första ordgröten.

Pratkvarnen vill inte vänta utan söker febrigt upp en annan del av papperskvarnen (som av en slump råkar vara chef på en annan enhet) och pladdrar ohämmat inför denna som under tiden funderar över vem han ska skicka ärendet vidare till. Noterar att det redan är diariefört och släpper det därför, varför pratkvarnens pladder denna gång går nästan obemärkt förbi.

Papperskvarnen skickar utkast av sitt svarsbrev till berörda chefer som granskar och byter ut fem ord.

Pratkvarnen skriver en upprörd insändare i lokaltidningen. Blir överansträngd av sitt eget prat och insjuknar i stämbandsinflammation

Papperskvarnen reviderar sitt svar, rättar ett stavfel, kollar ett par lagparagrafer och skickar för säkerhets skull till en kollega för påsyn.

Pratkvarnen läser från sjuksängen en annan artikel i lokaltidningen och får en ny idé, inte särskilt bärkraftig, men tillräcklig att prata onyanserat om i flera timmar

Papperskvarnen postar försändelsen eftersom kollegan inte hade någon invändning. Kopia till diariet.

Pratkvarnen förstår inte svaret eftersom det är skrivet på grammatiskt korrekt svenska och har därför förlorat matchen.

Så kan det gå, kära byråkratvänner. Sensmoralen, som passar bra vid denna nypremiär, är inte bara att man inte ska mucka med en papperskvarn, utan också att vi faktiskt inte arbetar i en papperskvarn, utan i ett veritabelt papperspalats. 
 

Bilden har som vanligt inte så mycket med texten att göra
 

Tiden är en konstig sak. Det är jag förvisso inte den första som konstaterar (fast andra har formulerat det mer precist och ordrikt). Åtskilliga gånger har den kommunalbyråkratiska världen givit mig anledning att reflektera över hur olika tiden kan värderas, beräknas och bedömas i olika sammanhang. Inget vetenskapligt begrepp är så flexibelt som tidsbegreppet. Farbror Einstein hade helt klart en poäng i det där. Nu invänder någon att tiden enligt Einstein kanske bara är sådär riktigt relativ i hastigheter som närmar sig ljushastigheten, vilket kanske inte kan anses gälla den kommunala världen, men det där är en petitess. Nu tar vi det från början.

Låt oss börja i en gammal segsliten uppfattning som jag tidigare har skrivit om, den om att allting går väldigt långsamt på en kommun. Att den berömda papperskvarnen kännetecknas just av sin långsamhet. Att kommuntjänstemän är lite latare än andra tjänstemän och att de har en slags illasinnad benägenhet att göra saker och ting lite krångligare än vad de egentligen är, kanske just i syfte att fördröja en process, vilken som helst. Det där är ju inget nytt under solen, som nidbild betraktat, men naturligtvis är verkligheten mer komplex och spännande. Till att börja med får man förstås ge antagonisterna rätt – för visst går det långsamt i kommunen! Inget snack om den saken. Det beror på två saker. Ett: att göra saker grundligt, utan att runda lagen och utan att smita undan den demokratiska förankringen, tar tid, vare sig man vill det eller ej. Två: I princip all kommunal verksamhet är underfinansierad (eftersom skattebetalarna i allmänhet är så jävla dumsnåla att de inte förstår sitt eget bästa och politikerna så hopplöst inställsamma inför skattebetalarna), vilket får till följd att tjänstemän istället för att göra en sak i taget på ett rationellt och effektivt sätt måste jonglera med ärendena med minst tio i luften samtidigt, vilket leder till att ärendena kolliderar i luften varvid det uppstår en allmän oordning som i sin tur är detsamma som ineffektivitet. Enkelt, eller hur? Nu muttrar antagonisten att det minsann gick lika långsamt på 70-talet när kommuntjänstemännen var många fler, och då svarar jag att hur ska jag kunna svara på det när jag inte ens var född då? Med andra ord finns det inte så mycket att raljera över när det gäller den rent generella långsamheten. Byråkrati går inte snabbt – det ligger i dess natur. Om byråkratin går snabbt så är det förmodligen något fel (såsom korruption, inkompetens, nepotism, mygel, demokratiskt underskott eller att den nya kommunchefen – direkt från näringslivet – lider av vanföreställningar om ”raka rör” som han/hon kanske har fått genom alltför flitigt läsande av tiningen Chef, vars skribenter aldrig har varit i närheten av ett kommunhus).

Mer intressant är då hur olika tiden kan värderas från fall till fall, och hur begreppet brådskande kan betyda väldigt olika saker olika dagar. Tänk er ett storstilat planprojekt, en helt ny stadsdel med några tusen bostäder och en massa annat. Mycket prestige, en smula medial uppmärksamhet och kommunikationsavdelningen hakar på med lättsålda illustrationer och käcka beskrivningar. Man börjar med att göra en tidplan, man kanske säger att om tre år ska man kunna börja bygga. Och så börjar man planera, och redan efter några månader kommer första varningsflaggan från projektledaren som från början var entusiastisk men som nu är stressad – för tidplanen måste skjutas en månad framåt. Här ska det tilläggas för den oinvigde att i en kommun går allting i månadscykler, eftersom de flesta nämnder, styrelser och fullmäktige sammanträder en gång i månaden. Alltså går det inte att skjuta en tidplan två eller tre veckor framåt, för det tidsintervallet finns inte i en planeringsprocess. Alltså får projektet en månads uppskov, och det är inte så farligt i detta tidiga skede. Tidplanen justeras. Men denna justering är inte den första, för det ska visa sig att nästan allting tar lite längre tid än vad det brukar, precis som det blir när den som gör tidplanen är sådär lagom optimistisk som man rimligen bör vara för att trivas med ett arbete. Med enkel matematik får man fram att en månad inte är så farligt när det totala tidsspannet är tre år. Men en vacker dag är tidsspannet bara ett halvår, och då är projektledaren betydligt svettigare och darrigare på rösten när han förkunnar att tidplanen faktiskt måste justeras igen, och det är med ett bistert och anklagande tonfall som cheferna i styrgruppen går med på detta.

Och ibland, särskilt i valtider, kan ett ärende råka bli politiskt känsligt, och då ska ni veta att tidsbegreppet får en helt annan innebörd! Det kan handla om att politikerna vill få något ”undanstökat” eftersom oppositionen har lyckats pejla in ett ”folkligt missnöje” (en handfull magsura villaägare som inte vill ha nya grannar) som man spinner vidare på i rask takt. Då blir det bråttom på riktigt, för ärendet måste upp för behandling i nästa nämnd, vare sig det är färdigarbetat eller ej, och mitt i villervallan kommer nämndsordföranden på att den där bestämmelsen om högsta tillåtna taklutning är förkastlig eller att vi måste möjliggöra en restaurang högst upp i höghuset. Plötsligt försvinner alla principer om en bred förankring inom kontorets alla ansvarsområden – det är bara att stryka och ändra efter herr ordförandens personliga godtycke, svälja förtreten och yrkeshedern och slänga iväg handlingarna till beslut innan någon hinner tänka igenom saken för mycket.

Det är allmänt känt att olika yrkesgrupper har olika tidsuppfattningar. Många kan exempelvis vittna om hantverkares närmast rörande tidsoptimism (har någon hört talas om en köks- eller badrumsrenovering som varit färdig på utlovad tid?). På statusfyllda arbetsplatser som advokatkontor, mäklarfirmor och revisionsfirmor föreställer jag mig att punktlighet räknas som en dygd och att det i dessa yrken förmodligen antas höra till arbetet att jobba långt in på kvällarna för att dagen därpå kunna uppvisa ett resultat som signalerar stringens och punktlighet. Inom andra yrkesområden, där statusen inte alls är vad den borde vara (eftersom de anställda inte bär slips?) såsom äldrevård, barnomsorg samt en del andra vårdyrken, är det av all att döma väldigt stressigt och pressat och mer eller mindre orimliga krav på de som utför arbetet. Men där ligger det knappast i yrkets status att jobba övertid av egen fri vilja. I den kommunala tjänstemannavärlden råder en slags komplex blandning av dessa förhållningssätt. Å ena sidan finns hantverkarmentaliteten, som säger att en dag eller två hit eller dit inte kan ha någon betydelse, och eftersom en vecka bara består av några dagar hit eller dit, så är ju en vecka hit eller dit inte heller något att hetsa upp sig över. Allt har sin tid, och kommer tid kommer råd! Å andra sidan finns den klassiska byråkrat-niten och kalender-exercisen, där punktlighet och ordning är ledorden. Denna kan jämföras med statusyrkenas arbetsnarkomani-tendenser, men skiljer sig från dessa genom att den bakomliggande drivkraften inte är pengar och status (i första hand) utan snarare (åtminstone i den äkta formen) en slags pliktkänsla kombinerad med offermentalitet, eller serviceanda som det ibland kallas. Medborgarna ska få sina papper i tid, även om de inte har vett nog att visa tacksamhet! Plikt/offer/service-spåret leder i sin tur till fram de samhällsbärande låglöneyrkenas förhållningssätt: man sliter som en hund och det är egentligen bråttom med allt, för allt är ju superangeläget, men tro inte att vi kommer att sitta och jobba övertid bara för att vi är underbemannade och underbetalda!

Idag flyttade jag en planerad plansamrådsperiod en dag framåt. Startdatum och slutdatum. Det kändes motiverat och ganska exakt. Slutdatum för själva projektet kan jag däremot inte precisera med mindre än två månaders felmarginal. Jag jobbar inte övertid, men det finns dem som gör det. Kvällar och helger. Därmed blir den föga upphetsande slutsatsen av denna text att det som kännetecknar den byråkratiska tidsuppfattningen är att den inte riktigt låter sig kännetecknas. Men viktig är den.
 

Essingeleden en dag i Augusti
 

Byråkrati är, med en kanske något krystad omskrivning, konsten att följa ett mönster, och att hitta den mest ändamålsmässiga vägen genom mönstret. Mönstret kan kallas regelverk. Vanligtvis kan regelverken utläsas i en lagbok, eller i någon av alla dessa oändliga skrifter med råd och riktlinjer som syftar till att klargöra hur det som står i lagen ska tillämpas i praktiken. På varje myndighetskontor står hyllmeter med skrifter och pärmar och kompendier som förklarar vilka regler som gäller för vad och hur de ska tillämpas. Det är ett kulturarv vi pratar om här – något som framtidens historieforskare kommer att gräva i med stort intresse och stor fascination. 

Många lever kanske med villfarelsen att den kommunala regelmedvetenheten är ett s.k. nödvändigt ont som de stackars byråkraterna rättar sig efter bara för att de måste, och att detta beteende i grund och botten skulle vara i strid med den mänskliga naturen. Detta måste jag förstås å det bestämdaste dementera. Faktum är att en äkta byråkrat (ja, kanske det som skiljer äkta byråkrater från oäkta) verkligen trivs i en strikt reglerad yrkesvärld, där stort såväl som smått följer vissa mallar, regelverk och rutiner. Beviset för att det förhåller sig på det viset är, hävdar jag, förekomsten av långt många fler regelverk och rutiner än vad som vid en nykter granskning kan verka befogat.

Låt mig förklara hur det fungerar. Titt som tätt händer det på alla arbetsplatser att det påtalas missförhållanden av något slag som rör själva arbetet. Något fungerar inte som det ska, något går för långsamt, något är onödigt komplicerat, något är otydligt eller kanske något inte blir gjort som borde bli gjort, kanske för att det vanligtvis glöms bort. Något måste då göras för att komma tillrätta med problemen. Den självklara reaktionen hos en kommuntjänsteman är i denna situation att säga ”vi behöver se över våra rutiner för detta”. Det är fundamentalt – detta rop efter rutiner. Och det hörsammas så gott som alltid, ty alla håller med om at vi behöver rutiner. Rättesnören, regler, handlingsplaner, arbetsplaner, de kan ha olika namn, men de syftar alla till samma sak, nämligen att strukturera, effektivisera och – ja faktiskt – förenkla arbetet. Så fort stridsropet (”vi behöver se över våra rutiner”) har ljudit, tillsätter den driftiga underchefen en liten arbetsgrupp med uppgiften att ta fram rutinerna, alternativt se över de som redan finns. För oftast finns ju redan rutiner för det mesta, men de kan ha fallit i glömska eller hamnat för långt in i någon bokhylla eller skrivbordslåda. Rutiner är färskvara – om de inte känns friska och spänstiga sjunker benägenheten att räta sig efter dem radikalt. Om det inte är rutinen av typen oskrivna lagar (”såhär har vi alltid gjort!”), för sådana gör man bäst i att låta bli, då ofredande av sådana rutiner ofelbart leder till organisatoriskt kaos.

I den lilla arbetsgruppen tar sedan dess deltagare itu med frågan under ett par tre ordentliga möten. Med ordentliga menas här att varje möte är minst en och en halv timme, för det tar ju alltid tid att diskutera rutiner. Man vrider och vänder på det hela, någon ringer runt till andra kommuner och ber att få titta på deras rutiner för samma sak, någon börjar skissa på ett upplägg. Kreativiteten och skarpsinnet flödar, det förs fram aspekter som ingen tidigare hade tänkt på. Vad händer om den här rutinen kolliderar med en annan rutin som i sin tur är beroende av en tredje rutin som härstammar från den av kommunfullmäktige antagna verksamhetsplanen men samtidigt har kopplingar till strategidokumenten X och Y? Kan det finnas kryphål och dolda systemfel? Dessa ska täppas till och elimineras, ty det yttersta beviset på att rutinerna fungerar är att ingenting, inte ett enda litet papper, hamnar mellan stolarna. Det ska i sanningens namn tillstås att inte alla är lika entusiastiska i dessa rutinöversyner. Bloggförfattaren själv hör till dem som känner en gränslös apati sprida sig i kroppen vid sådana här sittningar. Därmed inte sagt att jag inte gladeligen tillämpar rutinerna när de väl är fastslagna. Att tillämpa rutiner är en trygghet, att likna vid en skogspromenad på en preparerad stig med tydlig snitsling. Att idka rutinöversyn är snarare en golgatavandring i papperspalatsets oändliga dammiga källarvalv.

Rutiner upprättas för stort och smått. Förutom grundläggande områden som dokumenthantering, delegation och rutiner för projektarbete görs också rutiner för allehanda små vardagskomplikationer som telefon- och mailsvarande, organisation av pärmar, mappstruktur i datorn, fruktkorgshantering i fikarummet, fika-ansvar för enhetsmöten och sist men inte minst alla dessa dokument som talar om vem (vilken chef) man ska vända sig till med en specifik fråga, för att man inte ska behöva belasta en person med en fråga som han eller hon inte är avsedd att ta hand om. Var sak på sin plats, följ bara rutinen så går du inte vilse. Men visst kan det gå lite väl långt ibland, när rutiner ska skapas för saker som kanske enklast sköts med vanligt sunt förnuft och en smula logiskt tänkande. Ett fint exempel på detta är den situation som uppstod när vi på vårt våningsplan nyligen genomgick en större omflyttning som syftade till att få in mer folk på våningsplanet. Principen var att de flesta skulle få mindre rum och några, bland annat de fem planarkitekterna, skulle flytta in i gemensamma rum där kontorslandskapets principer skulle tillämpas. Att sitta i s.k. kontorslandskap är relativt ovanligt i kommunala sammanhang i jämförelse med privata sektorns kontorsarbetsplatser, där denna inredningsfilosofi är mer regel än undantag. Kanske beror detta bara på att kommuner inte lika ofta byter hus och att budgeten för ombyggnation av kommunhus inte är särskilt hög. I bakgrunden spökar också den gamla bilden av att kommunkontor (och kommuntjänstemän) inte får se för moderna eller stilrena eller roliga ut, eftersom detta kan föda misstankar om att den kommunala förvaltningen kostar mer än vad de genomsnåla skattebetalarna vill betala för. I det nu aktuella kommunhuset har kontorslandskap fram till nu varit ett helt okänt fenomen, och det har därför funnits en misstänksamhet, för att inte säga rädsla, för vad denna nymodighet ska innebära för arbetsklimatet och den sociala stabiliteten i huset. Följaktligen hördes, strax innan flytten till storrummet, ett rop efter någon typ av regeldokument, eller uppförandekod, för den nya arbetsformen. Idén anammades av alla, och strax sammankallades till ett särskilt möte med det enda syftet att sammanställa ett litet regelverk för vad som är accepterat och inte accepterat för tjänstemän i kontorslandskap. Kanske är det förståeligt att den nyanställda arkitekt som kom direkt från ett privat kontor utryckte en viss road fascination inför detta genomkommunala beteende.

Som den byråkratikramare jag är hävdar jag förstås att denna rika flora av rutiner och regelverk faktiskt i grund och botten är av godo. Byråkrati är att inte lämna saker åt slump eller godtycke, att följa den snitslade banan. Motsatsen är anarki. Detta betyder inte att det inte finns utrymme för kreativitet. Det betyder bara att den kreativa byråkraten måste göra sina kreativa inpass på rätt plats, till rätt instans, vid rätt tidpunkt, i rätt ordning, med rätt bilagor, med kopior till nämndsekreteraren, med rätt formuleringar och rätt nyanser. Och framför allt ska allt diarieföras. Vem vågar förneka att detta kräver en viss känsla för organisatorisk estetik?    

Som slutparentes har jag genom en säker källa fått veta att på en helt annan arbetsplats, nämligen Stockholms konserthus, heter det magiska ordet inte rutiner utan fingertoppskänsla. Det är denna egenskap som efterlyses i alla för arbetsplatsen strategiska sammanhang. Tala om kulturskillnader! Tanken svindlar när man tänker sig hur det skulle se ut om vi på kommunen ersatte alla nya rutiner med ny fingertoppskänsla. Klokast är kanske att använda den eventuella fingertoppskänslan till att kryssa rätt i regelverken och rutinernas snårskog. 
 

Väggmålning i Cassels kulturhus i Grängesberg. För att gruvarbetarna inte skulle gnälla, får man anta. Den är rörande på något vis.
 

Skylten sitter på en stor smidesgrind vid Hornstulls t-banestation, östra uppgången. Det är en instruktion som talar om för SL-personalen hur grinden ska öppnas och stängas. Jag ska ägna denna text till att förklara varför den är så fantastisk. Kanske lite smått att läsa från bilden? Då ska jag unna mig att vara lite omständlig och återge texten i sin helhet. Såhär står det:
 
INSTRUKTION AV GRINDARNAS HANDHAVANDE
Vid öppning: Öppna höger grindhalvas hänglås. Dra upp rundstången tills dess att hålet i rundstångens låsbeslag överensstämmer med det övre hålet i det fasta beslaget. För in hänglåset däri och lås detsamma. Först nu föres grindhalvan åt sidan. Övergå till vänster grindhalva. Öppna låskistan nedtill på grinden och för samtidigt grindhalvan åt vänster så långt det går. Öppningen är nu nöjsamt utförd.
Vid stängning: För den högra grindhalvan åt vänster tills dess att rundstången på dess högra sida passar in i det för ändamålet upptagna hålet i golvet. Öppna nu hänglåset och släpp ned stången tills dess att hålet i rundstångens låsbeslag överensstämmer med dess motsvarighet i det fasta beslaget. För nu in hänglåset däri och lås detsamma. Den vänstra grindhalvan föres helt enkelt åt höger, utan övriga åtgärder, tills dess att kolven i låskistan automatiskt låser i låsblecket.
 
Man kan gissa att skylten har suttit där sedan stationen var ny, vilket den var 1964. De prydligt handskrivna versalerna på det av tiden missfärgade pappret bakom det smutsiga glaset är som en frisk fläkt från en svunnen tid. Vad är det då jag menar är så fantastiskt med den här snustorra informationsskylten? Jo, det är tydligheten som får mig på fall! Det är så enkelt egentligen: Skyltens syfte är att klargöra grindarnas lite knepiga handhavande på ett sådant sätt att det inte kan misstolkas. Kvälls- eller morgontrötta tunnelbanevakter ska kunna öppna och stänga grindarna även om det råkar vara första dagen på jobbet, till exempel för att man just blivit befordrad till ett innerstadsjobb efter att ha jobbat längre ut på röda linjen i många år. För att citera den gamle språkfascisten Erik Wellander: Noggrannheten är inte större än vad som behövs. Det är gott om dem, som vilja missförstå. Jag tror inte att människorna på sextiotalet i vardagslag talade till varandra med det språk som skylten är skriven på. Men jag imponeras av att även en enkel SL-tjänsteman förmådde skärpa till sitt språkbruk och verkligen anstränga sig för att skylten skulle bli så tydlig som möjligt. Jag tror inte ens att de formuleringar som användes var särskilt iögonfallande – det var bara ett helt korrekt språk för ändamålet. Men visst kan vi ana hur motsvarande skylt hade sett ut idag? Jodå, en ful datautskrift med en särskriven svårbegriplig och typografiskt undermålig text i stil med ”lås upp med låset och öppna grind halvan till höger först och sen den vänstra”, vilket förstås inte hade varit till hjälp för någon.
 
Det är lätt att misströsta. På min arbetsplats finns det en kommunikationsavdelning som ofta utgör ett slags filter mellan tjänstemännen och kommunmedborgarna. Typexemplet är när en planarkitekt på stadsbyggnadskontoret önskar publicera en kungörelse om en planutställning på uppslaget för kommuninformation i lokalblaskan. En kungörelses innehåll är strikt reglerat i plan- och bygglagen och det hör ju till saken att den här typen av information ska vara stringent, korrekt och saklig. Men det tycker inte kommunikationsavdelningen, för de returnerar kungörelsen med kommentaren att den är ”obegriplig” eller ”krånglig” för att den innehåller ord som samrådsredogörelse eller miljökonsekvensbeskrivning. ”Kan du inte byta ut de där krångliga orden?” undrar kommunikationsavdelningen, varpå tjänstemannen blir mycket frustrerad eftersom det inte finns något annat ord för vare sig samrådsredogörelse eller miljökonsekvensbeskrivning. Visst, orden är ganska långa, men är gemene man i vår välbärgade kommun verkligen så dåliga läsare att de helt enkelt inte kan läsa långa ord? Jag blir vansinnig. För jag tror att det bästa sättet att hålla kvar människors allmänbildning på en låg nivå är att utgå från att de är dumma i huvudet. De allra flesta människor förstår innebörden av orden ”miljö”, ”konsekvens” och ”beskrivning”. Varför skulle de då inte kunna klura ut vad en miljökonsekvensbeskrivning är för något? För att de är vana vid att "sär skriva"?
 
Själv skickade jag en liten artikel om ett stadsförnyelseprojekt till kommunikationsavdelningen för att få den publicerad på kommun-uppslaget i blaskan. Den returnerades med uppmaningen att förtydliga eller byta ut vissa ord, som kommunikationsavdelningen gulmarkerat i mitt manus. Bland annat hade de markerat uttrycket ”tydliga gaturum” och frasen ”byggnader som vänder sig mot gatan”. Hur förtydligar man detta? Först fann jag uppgiften stimulerande, men ju mer jag tänkte desto svårare blev det, ty varje alternativ formulering blev antingen luddig och otydlig, eller minst fem gånger längre än den ursprungliga. Och finns det något som kommunikationsavdelningen ogillar mer än långa ord så är det långa texter. Till slut resignerade jag och skrev att det aktuella området skulle kännetecknas av ”tydliga gator och tydliga kvarter”. Det är ohyggligt luddigt. Vad är en ”tydlig gata”? Jag har ingen aning! ”Tydliga gaturum” är ett vedertaget begrepp medan ”tydliga gator” torde kunna betyda precis vadsomhelst. Jag skickade ändringarna till kommunikationsavdelningen och fick nästan genast ett glatt svar: ”Bra! Så mycket klarspråk som möjligt så blir alla nöjda och glada!” En mörk skugga for över mitt sammanbitna byråkratansikte när jag tänkte vadå klarspråk? Klarspråk??!! Jag ändrade texten från att vara tydlig till att vara ett tomt bludder och får därmed beröm från klarspråkets självutnämnda missionärer. Vem är det vi försöker lura? Bara för att fler människor vet vad en ”gata” är än vad ett ”gaturum” är så betyder väl inte det att texten blir klarspråkigare om vi ändrar alla ord som har ”gata” i sig till bara ”gata”? Här kommer papperspalatsets officiella uppfattning i frågan: Bevare oss för klarspråk – lär människor använda språk på riktigt istället!
 
Det syns ingen ljusning i slitningen mellan planarkitekter och kommunikatörer. Men jag klagar inte, åtminstone inte mer än vad jag gjort i denna text. För det ger trots allt lite stimulans att få reflektera lite över ord och deras användning. Själv blir jag glad om jag hör ett ord som jag inte har hört förut, för då får jag en möjlighet att ta reda på innebörden och därmed berika mitt ordförråd. Häromdagen gick jag dock bet, när en kostymklädd konsult som var expert på näringslivsfrågor använde ordet volatil. Ordet fanns nämligen inte Stora svenska ordboken, så jag svävar fortfarande i ovisshet. En volatil ovisshet kanske? Måhända kan någon läsare upplysa mig om ordets betydelse och därmed berika mig ytterligare?
 

Tåget susar österut.

 
Har Papperspalatset stängt? Frågan är befogad med tanke på den stora tidsrymd som skiljer denna text från den föregående. Svaret är nej, men eftersom denna anti-bloggs fortlevnad är helt beroende av upphovsmannens a)skrivarlust b)tidsresurser och c)inspiration, så kan det inte hjälpas att det kan uppstå förfärliga tidsglapp mellan textpubliceringarna. Försvaret är givet: jag betackar mig för tvångsmässigt nonsensskrivande. Så låt mig nu övergå till dagens ämne. 
 
         *         *         *
 
De flesta tjänstemän får åka på studieresa ibland. Hur ofta och hur långt man får åka skiftar väldeliga mellan olika arbetsplatser. Vissa far till utlandet titt som tätt på arbetsgivarens bekostnad medan andra får vara glada över ett eftermiddagsbesök i grannkommunen med budgetfika på en kommunal rastplats vid en sjö. Min nuvarande arbetsgivare får beskrivas som hyfsat generös när det gäller utflykter för de anställda, vilket föranleder ett inlägg om de oskrivna regler som gäller för den här typen av tilldragelser. Saken är den att jag på senare tid har råkat hamna i en grupp med uppgift att arrangera just en studieresa för hela avdelningen på 20 personer. Situationen kanske känns bekant: Vid ett avdelningsmöte tillkännager chefen att det har blivit dags att arrangera en trevlig studieresa. En munter stämning uppstår runt bordet i några sekunder, fram tills chefen fortsätter: ”…så vem vill vara med i en arbetsgrupp för att planera det här?”. Nu är ju anledningen till att alla börjar skruva på sig, och liksom sjunka ner i sina stolar, inte att vi tycker sånt här är tråkigt eller jobbigt, utan helt enkelt att ingen har tid med det. Om någon kunde tala om vilken arbetsuppgift man på grund av uppdraget att planera studieresa måste ägna mindre tid åt, ja då skulle man gladeligen ta sig an det nya uppdraget. 
 
Nu föll det sig alltså inte bättre (eller sämre) än att jag hamnade i en grupp av fyra tjänstemän med hedersuppdraget att planera och organisera årets studieresa. Därför tänkte jag här lista några av de utmaningar som detta är förknippat med.
 
Första utmaningen är förstås själva resmålet. Det får inte vara för avlägset (mätt i restid) och inte för dyrt, och det ska helst finnas något att titta på som har någon slags koppling till verksamheten. Det där är ju ganska självklara kriterier, men det viktigaste kommer här: resmålet får inte vara för roligt. Ni andra som jobbar i offentlig tjänst förstår säkert poängen här. Studieresor får under inga omständigheter bli av ett sådant slag att de av den skandaltörstande lokalpressen kan beskrivas som en nöjesresa på skattebetalarnas bekostnad. Ve och fasa – såhär får det bara inte gå till! Byråkrater ska fanimej inte ha roligt på jobbet! De ska helst sitta dagarna i ändå i ett saggigt kommunalhus, där de med sammanbitna miner och till låg lön ska fixa fram åt medborgarna vad dessa kan tänkas behöva, handlägga deras bygglov och förfrågningar och superviktiga klagobrev angående snöröjningen i rödaste rappet, och om de absolut måste åka iväg för att vidga sina tjänstemannavyer så ska det banne mig vara till något riktigt torrt och billigt ställe där varje möjlighet till förströelse och nöjesliv är fullkomligt eliminerad. Hallå, jag betalar faktiskt skatt i det här landet så jag har rätt att bestämma vart dom där kommungubbarna ska åka och förkovra sig, om det nu ska vara nödvändigt! Ja, ungefär så är jargongen. Så klassiska semesterställen som mest förknippas med sol, bad, paraplydrinkar och nöjesliv är förstås inte att tänka på. Franska Rivieran går bort i första sållningen. Det spelar ingen roll hur mycket du försäkrar att ni bara ska studera de kommunaltekniska anläggningarna i Marseilles skabbiga förorter – i gratislokalblaskan på hemmaplan kommer det hela ändå att framställas som att ni har rullat hatt på strandpromenaden och haft dyra orgier med champagne, rosor och skandalösa kvinnor, allt på skattebetalarnas bekostnad. 
 
Så när de alltför roliga resmålen är bortsorterade, och den ekonomiska gallringen eliminerat de flesta resmål som ligger längre bort än Köpenhamn, återstår att hitta det resemål som bäst motsvarar de tänkta resenärernas önskemål. Och det är inte lätt, ty bland de anställda finns förstås en uppsjö av preferenser och reservationer. Därav kommer strategin att tillsätta en grupp på max fem personer som får i uppgift att mer eller mindre diktatoriskt bestämma och planera resan. Sedan får man stå ut med ett visst knorrande, att någon ogillar den fuktiga luften på västkusten, att någon ifrågasätter det pedagogiska värdet med ett besök i Kirunagruvan, att någon tycker att det är otillständigt att resan ska påbörjas en timme tidigare än normal arbetstid, att någon är flygrädd, att någon annan hatar att åka tåg, att någon inte kan åka ifrån sin hund, att någon tycker att vädret är på tok för dåligt, att någon inte står ut med att höra skånska, att någon inte vill dela hotellrum med någon annan än sig själv och så vidare. De flesta dylika synpunkter brukar mattas av när man väl kommit fram till resmålet. 
 
Planeringsgruppen fortsätter in i det sista att pussla ihop ett minutiöst schema för de två dagar som resan kan ta. Varje förflyttning, aktivitet och måltid måste planeras in i schemat där felmarginalen inte bör överskrida fem minuter. Utrymmet för fria aktiviteter ska vara mycket begränsat (där har vi återigen det överhängande hotet om att resan ska klassas som nöjesresa). Framåt nattkröken kan man låta folk springa fritt dit de vill, för då är det ändå för svårt att hålla ihop en så heterogen skara, och lyckoeffekten på den enskilda tjänstemannen blir dessutom större då, efter att en hel dag förlupit helt schemalagd. Några saker får under inga omständigheter glömmas bort. En av dem är fikat. Kommuntjänstemän måste ha en fika på förmiddagen och en på eftermiddagen, annars är det kört. Likaså får övriga måltider inte avvika för mycket från normala tider, ty hungriga tjänstemän är inte att leka med. 
 
Det mest slående är att alla egentligen älskar studieresor, trots att detta kan betvivlas under planeringsskedet. Ofta blir vi som ystra kalvar på vårbete så fort vi kommer utanför kommungränsen, utom räckhåll för telefoner och blippande e-postsymboler i bildskärmshörnet. Så om någon läsare mot förmodan skulle höra till dem som ifrågasätter om studieresor verkligen är en befogad utgiftspost för en kommun så kan jag med bergfast byråkratstämma intyga att en kommun där tjänstemännen får komma ut och lufta sig då och då är en bättre kommun, helt enkelt eftersom tjänstemännen blir gladare och mindre bittra. 
 
         *         *         *
 
På tal om bitterhet och byråkratins (felaktigt) påstådda avsaknad av humor så vill jag avsluta med ett filmtips. Filmen ni ska se hete ”Polis, adjektiv” och är ett verk av den rumänske regissören Corneliu Porumboiu. Det centrala i handlingen är en polis som med språket som med- och motarbetare försöker slippa utföra sin plikt som polis. I slutscenen sitter polisen med sin kollega och sin chef och slår i en ordbok för att ringa in begreppen lag, moral, samvete och polis. Ganska underhållande faktiskt. Jag ska därför försöka verka för att nästa studieresa går till Rumänien.
 

Eller så tar vi Saltsjöbanan från Slussen ut mot havsbandet.