Papperspalatset

 
Vi går mot valår, har en bloggkommentator med huvudet på skaft noterat. Kan jag inte skriva ihop något om hur det påverkar kommuntjänstemännens arbete och vardag? Här kanske den oinvigde ser frågande ut och undrar varför det faktum att nya politiker ska väljas skulle påverka alla de där kommunala förehavandena som bara måste göras och som ändå tuffar på i all oändlighet mandatperiod efter mandatperiod. Så visst kräver ämnet en liten utvikning, som vanligt utifrån mitt begränsade perspektiv från stadsbyggnadsenhetens korridorer. 
 
En av de mer pikanta sidorna med att jobba på kommun är som bekant att man jobbar på uppdrag av politiska makthavare. Detta är fundamentalt, för som alla vet är politiska makthavare av ett helt annat slag än den andra typens makthavare, det vill säga de ekonomiska. Ingen har väl heller missat att bloggförfattaren anser det ligga en större heder i att arbeta för politiska makthavarna än för de ekonomiska dito. Icke desto mindre kan även en ganska entusiastisk kommunbyråkrat som jag stundom slita sitt hår inför politikernas ibland fullkomligt irrationella beteenden. Vad är det då som händer i de politiska leden – och i förlängningen på våra skrivbord – när kommunalvalet rycker närmare. Jo, politikernas uppgift är ju att föra medborgarnas talan och kanalisera deras åsikter om stort och smått så att de beslut som fattas i kommunen motsvarar medborgarnas vilja. Dock förhåller det sig ju så att de flesta medborgare som ger uttryck för en åsikt gör det för att de är missnöjda med något. Visst finns det idealister, vars engagemang endast grundas i en önskan om att uppnå en Bättre Värld för fler människor än sig själva (dessa tillägnas min djupa beundran), men jag vågar nog påstå att det personliga missnöjet ändå är den kanske mest grundläggande, eller åtminstone den vanligaste, drivkraften bakom att folk engagerar sig i den lokala politiken. Och då pratar jag alltså inte om de folkvalda politikerna själva, utan om de människor som uppvaktar dessa politiker för att påtala vad man uppfattar som missförhållanden av något slag. Detta är väl i sig inget att göra sig lustig över, men det är bra att ha i bakhuvudet när man pratar kommunalpolitik. 
 
Vad som händer i de politiska leden inför ett val är väl i grund och botten glasklart: politikerna måste ragga väljare. Många väljare. Så många som möjligt. Det är väl egentligen inte konstigt att detta innebär att i princip alla kommunalpolitiker tar ett litet steg åt det mer populistiska hållet, helt enligt principen att den som lovar mest godis också får flest röster. Men som vi nyss konstaterade så handlar medborgarnas politiska engagemang ofta om helt vanligt missnöje, och kanske inte alls så mycket om vem som erbjuder mest godis för en röst. Den bärande teorin (sann eller falsk) här är att man röstar på den som håller med om att det man själv upplever som dåligt faktiskt är dåligt (tänk bara på dessa små lokala enfråge-missnöjespartier som kan ploppa upp när tillräckligt många tycker att något är dåligt!). Såhär ungefär blir det i praktiken när valet rycker närmare: 
 
1. De politiker som innehar makten blir nervösa. Allt de beslutar och allt de bestämmer kan vändas emot dem. Normalt avstår de styrande från mer kontroversiella beslut under den här perioden. Planärenden som tidigare gått som på räls genom nämndsammanträdena blir plötsligt nödbromsade i väntan på att politikerna ska ”prata lite mer om saken”, d.v.s. vänta till efter valet, då eventuell negativ publicitet inte är lika farlig. 
 
2. För oppositionen gäller det att nosa upp alla eventuella missnöjesyttringar som på något sätt kan härledas till de styrandes beslut, och sedan högljutt deklarera att man står på de missnöjdas sida. I många sakfrågor är det ju oftast långt ifrån givet vad ett parti ska tycka med stöd i det ideologiska, så här är det helt fritt fram att hålla med de missnöjda, vad det än må handla om. Tycker folk att den nya sporthallen är ful? Ja, då är det bara att hålla med dem och lova att vi i vårt parti minsann aldrig ska låta bygga så fula sporthallar. Ett fullkomligt ofarligt löfte, eftersom det knappast blir aktuellt med några fler sporthallar under den kommande tioårsperioden. Är man i opposition är man alltid på de missnöjdas sida. 
 
3. De små och stora spänningar som finns mellan styrande och opposition spetsas till och politikerna får större benägenhet för tjuvnyp av olika slag. På senaste nämndsammanträdet var jag närvarande för att bevaka ett beslut om en fullständigt okontroversiell detaljplan. Som väntat beslutade nämnden enligt förslag utan debatt och utan frågor. Ändå var den outhärdligt självgode lokala folkpartiledaren tvungen att efter beslutet inflika en ”ironisk kommentar” som bara syftade till att (på felaktiga grunder) ge honom tillfälle till ett ”vad var det jag sa?!” i en fråga som för övrigt inte hade med planen att göra. 
 
4. Som tjänsteman får man tänka sig lite extra för när det ringer någon journalist på lokalblaskan, för nu är lokala nyhetsmedier minerad mark. Förhållningsregeln är att inte säga någonting som inte kan härledas till ett politiskt beslut. Inga personliga åsikter alltså, för de slår ofelbart tillbaka på en själv. Bättre är att använda lagom luddiga formuleringar om att ”det pågår diskussioner och vi har inte riktigt landat i den här frågan”. 
 
Jag tänker ibland att det vore roligt om det fanns politiker som inte har som främsta mål att få så många röster som möjligt, utan som nöjer sig med att få röster från de likasinnade. En som sa; ”såhär tycker jag, om ni håller med mig ska ni rösta på mig och om ni inte håller med mig så gör ni bäst i att rösta på någon annan”. Om politik en gång i tiden var ett slags väckelse – att få folk att förstå ett resonemang om hur samhället bör vara inrättat, så är det väl idag snarare en fråga om ren marknadsföring, det vill säga rent bondfångeri. Skit i om de förstår vad du egentligen vill, bara de röstar på dig! Du måste vinna tävlingen! 
 
Men, det finns ett men, som jag känner mig nödgad att infoga såhär i slutklämmen. Det är visserligen tacksamt att ironisera och göra sig lustig över politiker. Man kan störa sig till vansinne på deras populism, opportunism, självgodhet, förljugenhet, dilettanteri och deras dubbelspel, deras förmåga att vända kappan efter vinden och deras irriterande tendens att låtsas vara experter i ämnen de inte behärskar. Men vi glömmer en viktig sak, nämligen att vi har precis de politiker som vi förtjänar. Det kallas demokrati. Och det är en upplyftande tanke att verka i en organisation som styrs på demokratiska grunder. Om demokratin funkar dåligt (och det är jag den första att instämma i) så är det vårt eget fel, allas fel. Tyvärr. Om politikerna är ruttna så är det vår förbannade plikt att engagera oss i att skapa alternativ, annars får vi i ärlighetens namns skylla oss själva. 
 

Parkeringshus, söder om stan.