Papperspalatset

 
Många tror att kanslisvenskan utgör ett stelt och nyanslöst uttrycksmedel. Inget kunde vara mera fel. Jag ska i denna text göra ett försök att belysa de närmast outgrundliga möjligheter till nyansering som detta språk erbjuder, samt ironisera en smula över ett par ord som är allt annat än nyanserade. Tappar ni intresset redan här, så sluta läs för all del.
 
En tjänsteskrivelse syftar ofta till att lägga fram ett ärende så att beslutsfattarna inte ska behöva tvivla på att det föreslagna beslutet är det mest lämpliga. Detta är ingen större konst så länge ärendet är okontroversiellt och beslutsfattarna är eniga (eller bara ointresserade, vilket är vanligare). I sådana fall kan man unna sig att låta säker och rakt på sak. Om däremot föremålet för beslutet är omtvistat eller kanske rentav skär sig med något annat beslut, eller råkar vara en källa till politiska storbråk, eller om saken rivit upp s.k. folkliga missnöjesyttringar, ja då gäller det att väga orden på guldvåg, så att texten träffar precis på den där lilla fläcken där en majoritet av beslutsfattarna känner att nyttan överstiger obehaget. När en överordnad läst en text som man som lägre tjänsteman knåpat ihop, eller när man vid ett möte gemensamt går igenom ett dokument, handlar kommentarerna eller slutsatserna oftast om att man antingen ska ”skärpa till” eller ”fluffa till” några formuleringar som kan upplevas antingen för skarpa eller för svaga. Det är sannolikt vanligare att man får fluffa till i efterhand än att man får skärpa till i efterhand. Därför blev jag förvånad när jag häromdagen ombads att formligen tryffera ett textdokument med skarpa och storslagna formuleringar om särskiljande arkitektur av hög kvalitet, hög ribba och höga ambitioner. Förklaringen till detta ordfyrverkeri var att det inte rörde sig om någon formellt bindande handling utan bara ett ”visionsdokument” vars främsta syfte är att få ett gäng fastighetsägare i externa-handelsområden-branchen att bekräfta behovet av god stadsmiljö. Man siktar högt, och förhoppningsvis landar man på en acceptabel nivå. Ingen lovar någonting.
 
Det handlar alltså inte om att ändra den egentliga betydelsen, utan bara om att ändra dess valör. Några exempel: Att beakta ett behov är betydligt enklare än att tillgodose samma behov. Att en viss komplikation ska bli föremål för vidare utredning är inte nödvändigtvis detsamma som att som att komplikationen ska åtgärdas eller för den delen elimineras. Att ett problem torde kunna lösas betyder inte nödvändigtvis att det kan lösas, som i sin tur inte är detsamma som att problemet ska lösas. (Däremot är torde ett ord som jag envist kommer att fortsätta använda trots att stavningsfunktionen i Word säger att det kan uppfattas som ålderdomligt.)  Att göra något i enlighet med ett visst regelverk är knivigare än att bara göra det i huvudsaklig överensstämmelse med samma regelverk. I en bedömning ligger aningens mer tjänstemannaprestige än i en vanlig uppskattning. Och att det inte föreligger några hinder för en åtgärd har ju inte samma positiva klang som att åtgärden tillstyrkes. Språkintresserade bloggläsare inbjudes här att bidraga med egna favoritnyanser!
 
Trots de outgrundliga möjligheterna till nyansering finns det ändå några ord vars innebörd helt enkelt inte kan ifrågasättas, som kanske utgör den benhårda kärnan i allt kanslispråk. Jag talar förstås om orden ska och bör. Samt eventuellt de mer vilsekomna släktingarna kan och får. Till och börja med vill jag beklaga att det numera (åtminstone i min kommun) inte längre är legitimt att använda stavningen skall, istället för ska, när man riktigt vill understryka den juridiska tyngden i en mening, till exempel i en planbestämmelse. Dessutom innebär stavningen skall att man slipper förväxling med ordet ska i betydelsen ”kommer att” eller ”har för avsikt att”.  Men låt oss för tillfället lämna den snart utrotade stavningen och begrunda dessa ord, ska och bör. I en vanlig löpande text kan de verka så snarlika, så oförargligt närbesläktade. Bör kan ju låta nästan som ett måste, särskilt när det står i ett sammanhang som andas myndighetsutövning. Men vi vet så väl, alla vi som någon gång formulerat en planbeskrivning, att ordet bör hör till det första som läggs på den juridiska giljotinen när det drar ihop sig till ett skarpt läge. Vi vet det ju så väl egentligen, att ska betyder måste. Och att bör faktiskt inte betyder någonting alls. Juridiken är grym. Vad som är lämpligt, eftersträvansvärt eller att föredra har ingen betydelse, för antingen är det ett krav eller så är det inte det. Och är det inget krav så har vi inget att säga till om när det kommer till kritan. (Dock kan vi trösta oss med att innan det kommit till kritan, dvs. innan den jävla motparten har satt sig på tvären, är det helt legitimt att hänvisa till hur saker och ting bör vara beskaffade. Man kan mycket väl få gehör för sådana inpass om man bara låter så övertygad som man förhoppningsvis är.)
 
Av samma skäl är kan och får ord som man i plansammanhang använder när man egentligen redan har gett upp. Man kan möjligen lägga in ett desperat kan lämpligtvis i en text vilket närmast är att betrakta som planförfattarens brasklapp där han talar om att han eller hon åtminstone vet vad som är bäst, trots den smärtsamma medvetenheten om att man inte får gehör för den ståndpunkten, på grund av någon exploatörs ekonomiska överväganden eller politikernas kalla fötter.
 
Att hänvisa till ett befintligt dokument som högsta beslutande organ har ställt sig bakom smäller alltid högst om man vill visa politikerna att saken inte är något att diskutera. Då behöver man knappt ens bemöda sig om att motivera det föreslagna beslutet ytterligare (men det kan vara klokt att ändå lägga in en liten plädering eftersom det inte är säkert att alla politiska falanger har ställt sig bakom det där dokumentet som man hänvisar till). Har man inget sådant dokument i ryggen blir å andra sidan den språkliga utmaningen större, och det är då man måste hitta den perfekta avvägningen mellan å ena sidan fackmannamässig saklighet och å andra sidan ödmjukt resonerande, så att politikerna ändå kan känna att de inte bara fick beslutet serverat under näsan utan faktiskt fick resonera lite inom sig själva också. 
 

Så kan det se ut i Blekinge.
 

 
Varje skrivbordsarbetare kommer förr eller senare till en punkt då han eller hon måste städa skrivbordet för att kunna fortsätta arbeta. Olika tjänstemän har lite olika sätt att hantera den situation som uppstår när det inte längre finns någon outnyttjad fläck på skrivbordet att lägga nya papper på. Ett vanligt sätt är att lägga det nya pappret ovanpå det papper som ser äldst och oviktigast ut. Detta kan tyckas praktiskt, eftersom det innebär att de mest aktuella papprena alltid ligger högst upp och de mindre aktuella papprena ligger i botten. Nackdelen är, som alla förstår, att pappershögarna på detta sätt kan växa okontrollerat på höjden. Ett annat problem som kan uppstå är att inget av de översta papprena är tillräckligt inaktuellt för att bli övertäckt. Då återstår att utnyttja övriga lediga ytor i rummet. Det lilla mötesbordet, en besöksstol, två besöksstolar, ett skåp, fönsterkarmen och slutligen… just det: golvet. Bloggförfattaren vill här, för sitt eget ryktes skull, intyga att han inte hör till dem som nyttjar golvet som mellanlagringsplats för pappersprodukter, men kan intyga att detta faktiskt förekommer. Oftast hos personer med mellanchefsposition, vilket kan förklaras med att dessa i sitt arbete översköljs med enorma mängder handlingar ”för kännedom”, ”för genomläsning”, ”för granskning och ev. synpunkter” etc. samtidigt som de saknar tillräcklig tid för att läsa igenom allt det där, eftersom de av nödvändighet tillbringar större delen av sin arbetstid på olika möten. Papperstravar på golvet kan också hittas hos tjänstemän som varit anställda väldigt länge och som därigenom samlat på sig väldigt mycket ”bra-att-ha-material”. Det mest fantastiska är att många av dessa faktiskt hittar saker i papperskaoset, som om det fanns ett hemligt system, en katalogisering osynlig för alla andra än den som skapat det.
 
Dagarna innan julledighet är ett bra tillfälle att ägna några timmar åt att bringa ordning på skrivbordet. (Att bringa ordning bland pappershögarna på golvet kräver nog däremot, i förekommande fall, betydligt längre tid, men denna hantering vet jag ju, som sagt, inget om.) Och tro mig, denna storstädning kan vara en riktigt spännande aktivitet (eller övning, som det brukar heta på min arbetsplats. Ibland undrar jag varför allt som sker i just det här kommunhuset bara är övningar. Vad är det vi övar inför?) Man börjar med första bästa pappershög, griper det översta dokumentet och gör det enkla ställningstagandet om det ska 1) slängas eller 2) sättas in i lämplig pärm. Huvudregeln är att det mesta kan slängas. Det här låter ju inte så upphetsande, men det kan faktiskt vara riktigt stimulerande eftersom man får följa sina projekt bakåt i tiden via allt tidigare versioner av dokumenten, vissa genomklottrade av någon överordnads kommentarer, varvade med mötesanteckningar, dagordningar, skisser och diverse annat krafs. Det blir som ett slags bevis på att ens arbete faktiskt rör sig framåt på något sätt. Att man faktiskt uträttar något.
 
Bland papprena kan också mera udda dokument hittas, som inbjudningar till diverse konferenser, seminarier och gratisevenemang på konsultfirmor. Just de sistnämnda kan vara värda att spara, för det finns sällan några invändningar från någon överordnad mot att man besöker sådana, så länge de har någon relevans för arbetet, alternativt är förlagda utanför arbetstid. Andra konferenser är oftast för dyra för att man ska våga fråga. Närmast tangentbordet ligger en mängd små gula klisterlappar med mer eller mindre viktiga noteringar. Dessa kan man i storstädningssammanhang slänga eftersom de i normala fall är viktiga under en mycket begränsad tid (under förutsättning att man ”tagit tag” i de där uppmaningarna som är nedkrafsade på klisterlapparna).
 
På besöksbordet ligger, förutom kartor, länsstyrelserapporter och inaktuella kopior av allt möjligt, årets kommunala julklapp, som är en kartong innehållande fyra handdukar (bruna och beige) samt några kubiska doftljus. Det där med julklappar från arbetsgivare är också en spännande historia. Alla har synpunkter på dessa, och jag kan tänka mig att den som bestämmer årets julklapp (vem nu det kan vara) har en ohyggligt besvärlig uppgift. Här kommer en resumé på de kommunala julgåvor jag mottagit hittills i mitt korta yrkesliv: 2005: julduk från Klässbols linneväveri. 2006: korg med diverse delikatesser. 2007: två biobiljetter. 2008: ljusstake från Sthlm Design House. 2009: fyra handdukar och doftljus. Någon röd tråd går ej att hitta. Sannolikt är den kommunala julklappen ett ovanligt bra exempel på att det faktiskt är tanken som räknas.
 
De sista arbetsdagarna rullar ganska smärtfritt förbi. Varje dag står nya chokladaskar på fikabordet. De kommer från alla de otaliga konsultfirmor, entreprenörer, kooperatörer, ”samarbetspartners” och ”utförare” som kommunen är ”kund” hos (eller vem det nu är som är kund hos vem – det är inte alltid glasklart). Tjänstemännen äter choklad tills de storknar. E-postlådan fylls med god-jul-mail från samma firmor där de talar om vilken välgörenhetsorganisation de har skickat pengar till i år, blandat med en hel del interna julhälsningar (”vi i växeln vill önska en god jul och samtidigt passa på att utnämna kommunikationsavdelningen till årets bästa telefonanvändare!”) samt uppsluppna julbrev från trogna externkollegor. Bäst i år var skånekollegans mail där han citerade en alternativ text på melodin ”Det strålar en stjärna” som varnade för de externa köpcentrumens potentiellt katastrofala påverkan på människors julfirande. Och som en marsipanros i all denna fröjdefulla chokladdoftande god-jul-yra landar kommundirektörens julhälsning till de anställda, lika välmenande och käckt som alltid. Vad han skrev? Låt mig säga såhär: kommundirektörens ord fick mig att minnas några höglitterära rader som jag läste sittandes på tunnelbanan samma morgon. I ”Anteckningar från ett källarhål” gör Fjodor Dostojevskijs svårt självrannsakande alter ego följande lakoniska betraktelse:
 
”Låt vara att jag är en pratmakare, en oförarglig, besvärlig pratmakare, som vi alla. Men vad kan man göra annat? Kanske en klok människas enda och rätta uppgift är just pratet, dvs. ett avsiktligt ösande från ett tomrum till ett annat.”
 

Brunkebergstunneln önskar god jul.
 

 
En kommunal yrkesbana kan vara en upptäcktsfärd genom ett myller av små och stora organisatoriska enheter som kan ha de mest skiftande namn. Hör här min kommunala bana: Under min tid i den värmländska glesbygdskommunen jobbade jag på plansektionen, som var en del av Samhällsbyggnadsförvaltningen. Sedan flyttade jag till huvudstaden och hamnade på en kommun där jag fick nöjet att arbeta på Stadsarkitektkontoret. Men bara två månader, sedan skedde en omorganisation och vips hette min arbetsplats Plan- och bygg som var en del av Stadsbyggnadsförvaltningen. Sen bytte jag kommun till den nuvarande, och där placerades jag på (häng med nu) Plan- och utredning som hör till Stadsbyggnadsenheten som i sin tur är en del av Tekniska kontoret!
 
Och nu är det dags igen, inte för ett byte av arbetsplats men väl för denna magiska process som vi kallar omorganisation. Kommunchefen samlade i våras tekniska kontorets personal i den skabbiga kommunhusmatsalen där han förklarade, i en lång och svårbegriplig utläggning, att han ”behövde få bättre grepp (styrförmåga) i stadsbyggnadsfrågorna”. Det var alltså, symptomatiskt nog ska det visa sig, inte frågan om att tjänstemännen själva tyckt att det var något fel med organisationen. Det var toppchefen som ville ha lite mer koll på vad vi gör. Och det kan man väl förstå. Toppchefen formligen strålade av handlingskraft när han skred till verket på det sätt som en modern chef gör när han bestämt sig för att förändra en organisation. Han anlitade en omorganisationskonsult! Ja, det finns sådana, var det någon som tvivlade på det? Tänk, vilken fantastisk titel att ha på visitkortet: omorganisationskonsult! Eller re-organisation manager kanske. Nåväl, omorganisationskonsulten satte sig ner med de välkända organisationscheman som kommunfolk i ledande position alltid har tillhands när de ska beskriva sig för andra. Hon klurade och tänkte och begrundade schemat (och det sägs att hon också intervjuade några underchefer) och några månader senare presenterades, under vad vi skulle kunna kalla lite pompa och ståt, ett helt nytt organisationschema! Eller nytt och nytt… Nu får jag lära mig att hädanefter presentera min arbetsplats som Plan- och utredningsfunktionen inom Plan- och bygglovsenheten som är en del av Stadsbyggnadskontoret! Är ni med? Jag har gått från Samhällsbyggnadsförvaltningen till Stadsarkitektkontoret till Stadsbyggnadsförvaltningen till Tekniska kontoret till Stadsbyggnadskontoret!
 
Det lustiga i sammanhanget är att min egen titel – planarkitekt – har varit densamma hela tiden och mina arbetsuppgifter har inte heller förändrats det minsta. För sådana förändringar hör till ovanligheterna – den som ska ”göra karriär” (citationstecknen mycket medvetet placerade) inom en kommun får ha tålamod. Organisationen görs om med några års mellanrum, alla får nya visitkort men fortsätter att göra ungefär detsamma som de gjorde innan. De luttrade gamla rävarna i kommunhuset rycker på axlarna och konstaterar torrt att de upplevt åtskilliga omorganisationer tidigare. Den organisation som nu ska sjösättas liknar rentav någon av de organisationer som figurerade på åttiotalet, eller var det sjuttitalet? Och så tillsätter man ett par nya chefer också. I det nu aktuella fallet har toppchefen beslutat att som ny stadsbyggnadschef tillsätta en person som saknar erfarenhet av stadsbyggnadsfrågor och som vad jag förstår aldrig har jobbat på en kommun. Vi hoppas nu att den nya chefen istället besitter fullständigt gudabenådade s.k. ledaregenskaper.
 
Vad är det då som gör ledande tjänstemän så besatta av omorganisationer? Kanske kan man säga att tjänstemän, och kanske i synnerhet de i chefsposition, är besatta av organisationen som sådan. Alltså dess struktur. Alltså de där schematiska bilderna med fyrkanter, cirklar och pilar som visar vem som ska lyda vem. Detta är förstås en helt ogrundad teori, men är inte vi tjänstemän i allmänhet väldigt intresserade av hur saker och ting är organiserade? Vi kan ju till exempel tillsätta arbetsgrupper och arrangera mötesserier bara för att lite mer ingående belysa hur en viss form av projektarbete bör bedrivas, vem som ansvarar för vad och framför allt de där otroligt komplexa inbördes kopplingarna mellan personer, enheter, funktioner, positioner, diarier och tidplaner. Om organisatoriska frågor ska behandlas på ett avdelningsmöte är det lika bra att i förhand förlänga mötet med en timme, för här vill alla ventilera sina mer eller mindre välgrundade synpunkter och teorier om den perfekta organisationen. Och det är alltid på blodigt allvar. Det är inte bara allvar – det är en konst, och vi erkänner aldrig att vi gillar den. Och om man går igång på organisationer – vad kan då vara mer lockande än att skapa en helt ny organisation? Problemet i detta sammanhang är väl snarast att det sällan är (de lägre) tjänstemännen själva som ritar upp organisationen. Detta nöje är nämligen förbehållet högre chefer (det är därför de har så hög lön), och med detta sagt vill jag inte komma med några svepande anklagelser om att de högre cheferna i allmänhet skulle vara dåliga på detta, men nog är det en kittlande tanke att i sann folkrörelseanda låta ”gräsrötterna” skapa organisationen. Nerifrån och upp så att säga. Men den byråkratiska världen är också en värld med tydliga hierarkier (ingen byråkrati utan hierarki!) så det där är otänkbart. Det är till att avancera i graderna om man vill vara med och rita organisationsscheman.
 
Blir det bättre efter en omorganisation? Blir vi effektivare och arbetet smidigare? Blir besluten snabbare och bättre? Min gissning är att det blir lite rörigt ett halvår eller ett helt, och att det mesta därefter fungerar ungefär som förr. Ska man tro de gamla rävarna som har jobbat vid samma skrivbord tjugo-trettio år så blir det ungefär så. Men vi får nya visitkort! Med nya loggan på!
 

Det finns stiliga stadshus i Norrbotten också
 

 
Vi går mot valår, har en bloggkommentator med huvudet på skaft noterat. Kan jag inte skriva ihop något om hur det påverkar kommuntjänstemännens arbete och vardag? Här kanske den oinvigde ser frågande ut och undrar varför det faktum att nya politiker ska väljas skulle påverka alla de där kommunala förehavandena som bara måste göras och som ändå tuffar på i all oändlighet mandatperiod efter mandatperiod. Så visst kräver ämnet en liten utvikning, som vanligt utifrån mitt begränsade perspektiv från stadsbyggnadsenhetens korridorer. 
 
En av de mer pikanta sidorna med att jobba på kommun är som bekant att man jobbar på uppdrag av politiska makthavare. Detta är fundamentalt, för som alla vet är politiska makthavare av ett helt annat slag än den andra typens makthavare, det vill säga de ekonomiska. Ingen har väl heller missat att bloggförfattaren anser det ligga en större heder i att arbeta för politiska makthavarna än för de ekonomiska dito. Icke desto mindre kan även en ganska entusiastisk kommunbyråkrat som jag stundom slita sitt hår inför politikernas ibland fullkomligt irrationella beteenden. Vad är det då som händer i de politiska leden – och i förlängningen på våra skrivbord – när kommunalvalet rycker närmare. Jo, politikernas uppgift är ju att föra medborgarnas talan och kanalisera deras åsikter om stort och smått så att de beslut som fattas i kommunen motsvarar medborgarnas vilja. Dock förhåller det sig ju så att de flesta medborgare som ger uttryck för en åsikt gör det för att de är missnöjda med något. Visst finns det idealister, vars engagemang endast grundas i en önskan om att uppnå en Bättre Värld för fler människor än sig själva (dessa tillägnas min djupa beundran), men jag vågar nog påstå att det personliga missnöjet ändå är den kanske mest grundläggande, eller åtminstone den vanligaste, drivkraften bakom att folk engagerar sig i den lokala politiken. Och då pratar jag alltså inte om de folkvalda politikerna själva, utan om de människor som uppvaktar dessa politiker för att påtala vad man uppfattar som missförhållanden av något slag. Detta är väl i sig inget att göra sig lustig över, men det är bra att ha i bakhuvudet när man pratar kommunalpolitik. 
 
Vad som händer i de politiska leden inför ett val är väl i grund och botten glasklart: politikerna måste ragga väljare. Många väljare. Så många som möjligt. Det är väl egentligen inte konstigt att detta innebär att i princip alla kommunalpolitiker tar ett litet steg åt det mer populistiska hållet, helt enligt principen att den som lovar mest godis också får flest röster. Men som vi nyss konstaterade så handlar medborgarnas politiska engagemang ofta om helt vanligt missnöje, och kanske inte alls så mycket om vem som erbjuder mest godis för en röst. Den bärande teorin (sann eller falsk) här är att man röstar på den som håller med om att det man själv upplever som dåligt faktiskt är dåligt (tänk bara på dessa små lokala enfråge-missnöjespartier som kan ploppa upp när tillräckligt många tycker att något är dåligt!). Såhär ungefär blir det i praktiken när valet rycker närmare: 
 
1. De politiker som innehar makten blir nervösa. Allt de beslutar och allt de bestämmer kan vändas emot dem. Normalt avstår de styrande från mer kontroversiella beslut under den här perioden. Planärenden som tidigare gått som på räls genom nämndsammanträdena blir plötsligt nödbromsade i väntan på att politikerna ska ”prata lite mer om saken”, d.v.s. vänta till efter valet, då eventuell negativ publicitet inte är lika farlig. 
 
2. För oppositionen gäller det att nosa upp alla eventuella missnöjesyttringar som på något sätt kan härledas till de styrandes beslut, och sedan högljutt deklarera att man står på de missnöjdas sida. I många sakfrågor är det ju oftast långt ifrån givet vad ett parti ska tycka med stöd i det ideologiska, så här är det helt fritt fram att hålla med de missnöjda, vad det än må handla om. Tycker folk att den nya sporthallen är ful? Ja, då är det bara att hålla med dem och lova att vi i vårt parti minsann aldrig ska låta bygga så fula sporthallar. Ett fullkomligt ofarligt löfte, eftersom det knappast blir aktuellt med några fler sporthallar under den kommande tioårsperioden. Är man i opposition är man alltid på de missnöjdas sida. 
 
3. De små och stora spänningar som finns mellan styrande och opposition spetsas till och politikerna får större benägenhet för tjuvnyp av olika slag. På senaste nämndsammanträdet var jag närvarande för att bevaka ett beslut om en fullständigt okontroversiell detaljplan. Som väntat beslutade nämnden enligt förslag utan debatt och utan frågor. Ändå var den outhärdligt självgode lokala folkpartiledaren tvungen att efter beslutet inflika en ”ironisk kommentar” som bara syftade till att (på felaktiga grunder) ge honom tillfälle till ett ”vad var det jag sa?!” i en fråga som för övrigt inte hade med planen att göra. 
 
4. Som tjänsteman får man tänka sig lite extra för när det ringer någon journalist på lokalblaskan, för nu är lokala nyhetsmedier minerad mark. Förhållningsregeln är att inte säga någonting som inte kan härledas till ett politiskt beslut. Inga personliga åsikter alltså, för de slår ofelbart tillbaka på en själv. Bättre är att använda lagom luddiga formuleringar om att ”det pågår diskussioner och vi har inte riktigt landat i den här frågan”. 
 
Jag tänker ibland att det vore roligt om det fanns politiker som inte har som främsta mål att få så många röster som möjligt, utan som nöjer sig med att få röster från de likasinnade. En som sa; ”såhär tycker jag, om ni håller med mig ska ni rösta på mig och om ni inte håller med mig så gör ni bäst i att rösta på någon annan”. Om politik en gång i tiden var ett slags väckelse – att få folk att förstå ett resonemang om hur samhället bör vara inrättat, så är det väl idag snarare en fråga om ren marknadsföring, det vill säga rent bondfångeri. Skit i om de förstår vad du egentligen vill, bara de röstar på dig! Du måste vinna tävlingen! 
 
Men, det finns ett men, som jag känner mig nödgad att infoga såhär i slutklämmen. Det är visserligen tacksamt att ironisera och göra sig lustig över politiker. Man kan störa sig till vansinne på deras populism, opportunism, självgodhet, förljugenhet, dilettanteri och deras dubbelspel, deras förmåga att vända kappan efter vinden och deras irriterande tendens att låtsas vara experter i ämnen de inte behärskar. Men vi glömmer en viktig sak, nämligen att vi har precis de politiker som vi förtjänar. Det kallas demokrati. Och det är en upplyftande tanke att verka i en organisation som styrs på demokratiska grunder. Om demokratin funkar dåligt (och det är jag den första att instämma i) så är det vårt eget fel, allas fel. Tyvärr. Om politikerna är ruttna så är det vår förbannade plikt att engagera oss i att skapa alternativ, annars får vi i ärlighetens namns skylla oss själva. 
 

Parkeringshus, söder om stan.
 

 
Det skrivs väldigt mycket text som lider av nästan total brist på egentligt innehåll. Det behöver kanske inte alltid vara så farligt, om texten ändå fyller något annat syfte, som att förströ eller att vara ett sätt för någon stackars bloggare att få ett bevis på sin existens. I vilket fall så har ju denna oäkta blogg som sin stolta ambition att bara uppdateras när upphovsmannen anser sig ha något att skriva om, d.v.s. ett potentiellt innehåll, vilket innebär att uppdateringarna sker sällan och oregelbundet. Med detta i åtanke är det inte utan visst missmod som jag måste erkänna att jag för tillfället står helt utan uppslag till nya texter på Papperspalatset.
 
Därför, kära eventuella läsare, tänkte jag be er om en lite tjänst: skänk lite inspiration! Ge mig en rubrik, ett uppslag, ett ämne, en frågeställning eller bara ett tema. Enda kravet är att det ska vara i någon mån kopplat till huvudtemat byråkrati i allmänhet och kommunal byråkrati i synnerhet. Här behövs nya vinklingar, nya vågade perspektiv och nytt strålkastarljus på detta ämnesområde som väl borde vara outtömligt. Jag ser med spänning fram emot all eventuell respons på denna efterlysning.
 

Bilden har inget med texten att göra
 

 

Åtskilliga gånger har denna blogg, som inte är någon riktig blogg, häcklat de reklamskolade fjantar som i modern tid dansat in på landets kommuner och besudlat den ärevördiga och seriösa byråkratin med intelligensbefriad reklamjargong, infantilt språkbruk och allmänt fördummande tankesätt. Är jag inte färdig med det där? Har inte aversionen framgått tillräckligt tydligt? Jo, kanske, och det är därför jag får betrakta detta inlägg som en ödesmättad slutkommentar i frågan. Detta kommer sig av att den kommun som är min arbetsgivare nu har mottagit vad som måste vara reklamfjantarnas dödsstöt. Läs och låt er förskräckas.
 
Reklamfjantarna har kommit på att min kommun inte ska heta kommun längre. Jodå, så är det. Låt mig ta historien från början. Nu blir ju det här lite besvärligt eftersom jag av princip inte nämner kommunens namn på den här bloggen, men vi ponerar att kommunen heter Ruskträsk kommun, för enkelhetens skull. Tidigare i år beslutade man att kommunen ska få en ny varumärkesplattform (redan här börjar man bli lätt illamående) och under projektnamnet Bilden av Ruskträsk drog man igång en exempellös orgie i PR-idioti där den inhyrda PR-konsulten släppte loss sina färdigheter i corporate bullshit i full frihet. Man började med en positionering som fick det IT-klingande namnet Ruskträsk 2.0 (ja, det är helt sant) och därpå listas vilka värderingar som ska prägla det nya Ruskträsk. Detta är förstås ett fullkomligt missbruk av ordet värdering eftersom det som listas bara är en radda riktigt billiga reklamfloskler. Som kronan på verket i detta katastrofala projekt har man förstås snickrat ihop en ny grafisk profil (som har ”moderniserats för att bättre stämma överens med ökade krav på tillgänglighet, tydlighet och bilden av en modern kommun”), och det var i detta skede som man kom på att ordet kommun inte är något som vår kommun ska förknippas med. Så man tog bort det ordet från den grafiska profilen. Reklamfjantarna har alltså kommit med den briljanta idén att vi inte ska heta Ruskträsk kommun utan bara Ruskträsk kort och gott.
 
Total förvirring uppstår förstås. Varför ska inte kommunen få heta kommun? Min vilda gissning är att man i sin gränslösa kreativitet gjort bedömningen (eller värderingen?) att ordet kommun låter lite för stelt och gammaldags, lite torrt och grått, lite för byråkratiskt helt enkelt. Och kanske lite för socialdemokratiskt i en genuint borgerlig kommun som Ruskträsk. Ingen tycks ha reflekterat över att endast namnet Rusksträsk naturligtvis kan betyda någonting annat än just kommunen och organisationen Ruskträsk. Vilket åsyftas? ”Var bor du?” ”I Ruskträsk” ”Jaha, och vad jobbar du med?” ”Jag jobbar i Ruskträsk!” Eller säger man jobbar på Ruskträsk, eller för Ruskträsk? ”Ska du rösta i Ruskträskvalet?” Kommer kommunalråden fortfarande att heta så, eller ska de kallas Ruskträskråd?
 
Ytterst bottnar det väl i någon slags identitetskris, och den måste väl vara av det allvarligare slaget eftersom den handlar om att inte vilja vara det man är. Kommunen vill inte vara kommun. Tänk vad lustigt det skulle bli om till exempel Ruskträsk Församling kom på att man inte ville heta församling (”ordet speglar inte vår nya teologiska positionering”) utan bara Ruskträsk. Eller om Ruskträsk Orienteringsklubb kom på att man inte ville heta orienteringsklubb (”vi tycker inte att det harmonierar med vår nya varumärkesplattform”) utan bara Ruskträsk. Man kan förvisso försöka se den här identitetskrisen i ett större sammanhang. Det här med identitet har ju blivit väldigt viktigt på senare år, och det ligger ju lite i tiden att en identitet är något man snickrar ihop efter eget huvud, efter modets nycker om man är trendkänslig eller efter vilken livsstil man valt genom att bläddra i olika livsstilsmagasin. Identitet kan man byta, köpa och sälja precis som vilka kläder som helst. Känner man att det är lite out of date att vara kommun så kan man ju helt enkelt sluta kalla sig för kommun. Måhända bottnar det här tokeriet i att PR-mupparna på kommunen skäms lite över att jobba på kommunen (”alltså, det känns inte riktigt 2009 om vi säger så”). Eller så har kommunalrådet (Ruskträskrådet) fått storhetsvansinne och tror helt enkelt att Ruskträsk kommun verkligen är hela Ruskträsk. Om så är fallet är det ju faktiskt lite rörande.
 
Inte helt osökt kommer jag att tänka på René Magrittes hyfsat kända konstverk La trahison des images i vilket en pipa avbildades tillsammans med texten ”detta är ingen pipa”, vilket skulle påminna om att det man såg var ju faktiskt bara en bilden av en pipa. Där har vi det – plötsligen faller bitarna på plats! Kommunen är inte längre en kommun, den har blivit bilden av en kommun – bilden av Ruskträsk! Och själva bilden kan man ju kalla vad tusan man vill. Reklamnissarna är inte intresserade av vad saker och ting egentligen är, de är endast intresserade av hur sakerna uppfattas i betraktarens ögon. Jag lutar mig tillbaka i min högst konkreta kontorsstol, drar ett djupt andetag och är glad att jag inte är och aldrig kommer att bli någon surrealistisk reklamfjant.
 

Detta är inte ett kommunhus.
 

 

Bloggförfattaren är knappast den enda kontorist i detta land som under den gångna veckan upplevt det brutala uppvaknande som det kan innebära att återvända till sitt papperspalats efter en semester under vilken man nästan hunnit glömma vad det där förvärvsarbetet egentligen gick ut på. Palatset har liksom somnat in under sommaren. Nu gäspar det yrvaket och vill först stöta bort de små fridstörande tjänstemännen som kryper in i sina små kontorsceller (och tämligen snart därefter drar sig mot fikarummet). Första veckan kan bli lite seg, särskilt om halva personalstyrkan fortfarande är kvar i sommarstugor och hängmattor. Man försöker återuppliva sina projekt men man får ingen riktig snurr på det hela eftersom det alltid fattas någon pusselbit som fortfarande ligger kvar i hängmattan.

 

Fyra dagar in på höstsäsongen blev jag därför glatt överraskad av att se en liten bok ligga i mitt postfack när jag var på väg hem för dagen. På boken satt en sådan där liten lapp som det står cirkulation på och därunder en lista med efternamnen på alla anställda på den berörda avdelningen. Jag tycker att det där är ett så charmigt omständligt sätt att låta alla ta del av en tryckt produkt som bara finns i ett exemplar. Tanken är alltså att man bläddrar igenom boken eller tidningen eller broschyren, läser efter intresse och därefter sätter en bock efter sitt namn och lämnar trycksaken vidare till någon som ännu inte bockat. Mången stressad tjänsteman sätter en bock utan att ha läst. Andra tänker att man kanske har tid en annan dag och lämnar vidare trycksaken utan bock i hopp om att den en vacker dag ska återvända. Det gör den nog också, men frågan är efter hur lång tid. Det har forskats väldigt lite i den här frågan, men mycket tyder på att en fullständig cirkulation kan ta uppemot ett halvår, ja mer än så faktiskt. Inte sällan får man tidningar som är flera månader gamla, men eftersom det oftast är tidningar som man inte är så intresserad av så gör det inte så mycket. För övrigt så är cirkulationen ett ganska övergripande tema i den kommunalbyråkratiska världen. I teorin går kanske allting, alla ärenden och pappersprodukter, längs en tydligt snitslad bana. Men som enskild tjänsteman får jag ändå ofta intrycket av det snarare handlar om cirkelrörelser. Man skickar iväg skrivelser i en bestämd riktning, och efter några månader kommer den tillbaka från en annan vinkel, som en bumerang efter att ha hälsat på hos exempelvis kommunstyrelsen och några obskyra små utskott som ingen riktigt vet vad de sysslar med, återvänder till sin handläggare.

 

Ännu gladare blev jag när jag såg titeln på boken som cirkulerat in i mitt postfack: Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen - ett regionalt utvecklingsperspektiv. Rapport 10:2008. Framsidan pryds av en närbild på några bitar sushi. Upphovsman är Regionplane- och trafikkontoret. För oss som är planerare i stockholmstrakten är Regionplane- och teknikkontoret, eller RTK, en smått mytomspunnen organisation som man liksom aldrig får något riktigt grepp om. RTK:s främsta uppgift är att upprätta den regionala utvecklingsplanen för stockholmsregionen (RUFS). Regionplanering är planering på en jäkligt övergripande nivå (sannolikt endast överträffad av den s.k. fysiska riksplaneringen, som planerare in min generation bara har läst om i kurslitteratur men aldrig sett i verkligheten). Regionplanerarnas verksamhet är så vansinnigt visionär och övergripande att de kan finna det befogat att göra utredningar och rapporter om nästan vad som helst för att bredda kunskapsunderlaget till den slutliga RUFS:en. Det tycks finnas en mekanism som gör att ju mer övergripande planeringen är desto luddigare blir själva innehållet. Inte så konstigt kanske - en planerare kan liksom inte bara peka på en tätort och säga att den där borde försvinna för den ligger lite dåligt till. Det går inte hem. Det är tryggare att försöka ringa in några tämligen abstrakta begrepp som konkurrenskraft, livsstil, värdekärna eller urbanitet.

 

Det är onekligen fascinerande att beskåda försök till att med formella akademiska metoder analysera något fenomen som i sig är väldigt diffust eller rentav flummigt, som till exempel begreppet livsstil. Med rörelse minns jag en av de första kursböcker vi försågs med på Blekinge Tekniska Högskola: Spel på ytan - en bok om livsstilar. I denna bok försökte en etnolog vid namn Magnus Mörck att ringa in begreppet livsstil, och han trasslade in sig så till den milda grad i spretiga resonemang att jag som läsare faktiskt aldrig förstod om docent Mörck egentligen kom fram till några slutsatser.

 

Rapport 10:2008 visade sig vara mycket intressant läsning. Den utreder frågan om det går att definiera livsstilar som skiljer stockholmsregionen i allmänhet och dess urbana kärna i synnerhet från övriga landet, och visar tydligt på att så faktiskt är fallet. En till synes någorlunda vetenskaplig metod har använts för att kategorisera alla människor i tolv olika huvudsakliga livsstilar vilka i sin tur delas upp i sammanlagt 42 olika undergrupper. Det är imponerande, jag rekommenderar verkligen den här skriften till den som vill sätta fingret på stockholmarna och känna efter hur de verkligen tänker om saker och ting. Många av de särdrag som utpekas för storstadsborna känns ganska uppenbara - de konsumerar mer, är mer förändringsbenägna, förflyttar sig mer (framför allt åker stockholmarna mycket oftare tunnelbana än folk i resten av landet - nu snackar vi vetenskap!), går oftare på barer, caféer och restauranger, anser sig i högre grad ha makt att påverka sitt liv och sin karriär, är mer positivt inställda till kulturell mångfald och är på det stora hela mindre attraherade av det som kallas värdekonservatism i jämförelse med övriga landets befolkning. En rolig detalj är dock att trots stockholmarnas öppenhet, framåtanda, kreativitet, politiska medvetenhet och nästan gränslösa konsumtionskraft, så är de i mindre grad än övriga landets befolkning nöjda med sitt liv som helhet, sin bostad, sitt jobb och sin fritid. Av detta avstår jag gärna från att dra några snabba slutsatser, men jag kan som sagt rekommendera den här underhållande lilla skriften för den som vill reflektera vidare över detta.

 
En kittlande tanke är vilka livsstilar som kan tänkas vara överrepresenterade bland kommuntjänstemän. Jag vill i det avseendet genast ta avstånd från det eventuella påståendet att tjänstemannaskapet i sig skulle vara en livsstil. Detta faller helt på att byråkraterna (påstår jag som om jag vore någon sorts allvetare) i allmänhet inte ser sitt arbete som ett sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar utan snarare ett sätt att tjäna sitt leverbröd och förhoppningsvis bli någorlunda stimulerad under tiden. Insiderkontakter säger mig att exempelvis musiker i mycket högre grad ser sitt arbete som ett sätt att leva. Inte så konstigt när man tänker efter. Och hur skulle förresten en byråkratisk livsstil se ut? Kanske att man schemalägger sina dagar några veckor i förväg, att man ankomststämplar all inkommande post, kopierar på sin egen kopiator, lägger ett exemplar i arkivet och ett i en pärm som man ställer i en bokhylla där den snart faller i glömska? Ett allmänt formellt förhållningssätt till allt och alla? Krav på minnesanteckningar eller protokollsutdrag vid varje beslut? Nä, det där är inte mycket till livsstil. En jobbstil skulle jag snarare vilja kalla det. Och om det skulle vara någon särskild livsstil som är vanligare hos kommunbyråkrater så tror jag att vi kan kalla de som lever så för icke-karriärister.
 

Livsmiljö för personer med urban livsstil. Helst vindsvåning.
 

  

Media. Det ligger något förlösande i ordet. Och ännu mer förlösande är väl ordet journalistik. Det låter äkta på något sätt. Ädelt och hedervärt. Och det ska inte förnekas att journalisternas yrkesgren rymmer många beundransvärda yrkesmänniskor med ett osvikligt kall att blottlägga sanningen om det mesta och lite till, så denna text ska inte - om nu någon trodde det - bli ett elakt häcklande med journalisterna som yrkesgrupp. Det ska däremot, som utlovades i föregående inlägg, handla om tjänstemannens möte med journalistiken, och då kanske framför allt den lokala gratistidningsjournalistiken.

 

Det är nämligen den sistnämnda som man som kommuntjänsteman får mest kontakt med. Det hör till ovanligheterna att vi lägre tjänstemän blir förärade ett samtal från någon större dagstidning eller för den delen något större nyhetsprogram i teve. De elit-journalister som jobbar på dessa ädla nyhetskanaler har nog lärt sig att man går direkt på högsta hönset och inte på någon beskedlig liten pappersvändare som inte vill vara ansvarig för något. Men här i stockholmstrakten finns det ju ett överflöd av nyhetskanaler (ja, ett överskott, skulle man nog kunna påstå), där de lokalt inriktade gratistidningarna utgör en icke oansenlig del av det totala medieutbudet. Här finns som bekant en uppsjö av blaskor med mer eller mindre lokal förankring som delas ut gratis till vartenda hushåll inom ett visst område. Den rent journalistiska nivån på dessa tidningars innehåll (ja, alltså den del som inte utgörs av annonser) är minst sagt skiftande, från fullt acceptabel, ja rentav engagerad, till ganska medioker. Det kan dock vara roligt att läsa lokala nyheter om ostyriga ungdomar som härjar i centrum, arga villaägare som får sina blommor uppätna av rådjur, föreningar som bildas för att bevara det nedläggningshotade apoteket, nybilade lokala företag med himmelshöga ambitioner om att skapa något nytt som redan finns och så förstås alla artiklar om protestgrupper mot än det ena, än det andra.

 
Det händer att jag som planarkitekt blir uppringd av någon reporter på någon av dessa gratistidningar med anledning av något planärende. Antingen är det något ärende av större dignitet (typ en ny stadsdel), eller så är det ett litet skitärende som retat upp de närboende så till den milda grad att de börjat höra av sig till lokalpressen (eller för den delen börjat hänga ut röda skynken från sina fönster - ett allt vanligare inslag i den stockholmska "medborgardialogen"). Röda skynken är mums för en gratislokalblaskajournalist. När journalisten ringer är det en tuff uppgift att förklara hur allting ligger till, vad planen egentligen handlar om ("nej, det handlar alltså inte om att kommunen vill demolera medborgarnas liv och egendom, det handlar om att man vill möjliggöra fem bostäder på den här platsen.."), för den stackars journalisten har ju dittills bara fått höra en blandning av rykten, skrämselretorik och kanske några fagra ord från ett lismande kommunalråd som snarare spär på journalistens misstankar om att de arga grannarna har rätt. Så tjänstemannens grandiosa utmaning i detta fall blir att ge en så objektiv och rättvis bild som möjligt av läget. Förklara bakgrunden, redogöra för ställningstaganden som gjorts, bedömningar av det ena och det andra, samt att ge en snabblektion i plan- och bygglagens femte kapitel. Och sedan är det journalistens grandiosa uppgift att sammanfatta allt det där till en liten kort och kärnfull artikel. Och märk väl, att risken för faktafel i den färdiga artikeln är så stor beror sällan på att journalisten är dum utan snarare på att man inte kan kräva att alla journalister ska vara pålästa om plan- och bygglagens snåriga regler för planprocessen. Men det är likväl sant att faktafelen duggar tätt i lokalgratisblaskornas artiklar om kommunens förehavanden. Ofta är det bara någon liten detalj som felar på grund av en enkel missuppfattning (som sagt, det är mänskligt!), men i byråkratins värld kan som bekant detaljer vara av ganska stor betydelse. 
 

Det ska här också tilläggas att om man stannat kvar på samma arbetsplats en längre tid kan man belönas genom att bli lite tjenis med någon gratislokalblaskajournalist, vilket avsevärt underlättar dialogen med tidningen ifråga.

 

En lite lustig hybrid mellan byråkrati och journalistik är annars den nyhetsförmedlings-funktion som många kommuner har låtit sin webbplats få. På många kommuner finns en eller flera personer som har ett slags internjournalist-funktion och som sådan ska förmedla vad som händer i den kommunala sfären på ett lättbegripligt och positivt sätt. Det kan tyckas vällovligt, och det finns flera goda exempel på att det fungerar, men det kan också spåra ur en smula när tonvikten läggs just på att det ska vara positiva nyheter och inte sakliga nyheter.  Hos en av mina tidigare arbetsgivare har denna princip drivits in absurdum. En ny besökare på den kommunens hemsida möts av en formlig symfoni av positiva nyheter, dock presenterade i ganska slafsigt kvällstidnings-format. Här är det utmärkelser och pris, nyinvigningar och nybyggen, duktiga personer (framför allt duktiga kommunalråd) och en framåtanda utan dess like. Finns det inga nya förstapris för dagen drar man till med något annat - som att renhållningsentreprenören ska börja använda en ny typ av tvättutrustning för reklamtavlor, vilket illustreras med en bild där kommunalrådet (förlåt, borgmästaren) står och tittar på när den nya utrustningen demonstreras (med en blick som förtvivlat försöker verka intresserad). Sånt där blir ju ganska löjeväckande, och tråkigt nog förtar det ju också ganska mycket av kommunens status som saklig och objektiv förmedlare av viktig samhällsinformation. (Man kan höra PR-avdelningens invändningar: "äh, det där med samhällsinformation känns så jävla nittiofem, vi måste ju fokusera på att stärka varumärket").

 

En annan aspekt av temat byråkrati och media är vilken bild av byråkratin som förmedlas via media. Och det här, kära läsare, är ett riktigt sorgligt kapitel. Kan någon erinra sig att ha hört eller läst ordet byråkrati i ett sammanhang där ordet haft en positiv innebörd? Nej, just det. Och har ni någon gång läst eller hört personer uttrycka sig med svepande anklagelser mot byråkratin? Jo, jag tänkte väl det. Om ni då drar er till minnes någon sådan svepande anklagelse så kan ni säkert också minnas att den uttalades av någon som egentligen inte visste ett smack om vad den där förfärliga byråkratin egentligen uträttar, hur den fungerar eller hur många samhällsfunktioner som är fullständigt beroende av den. Skräckexemplen blev särskilt många under den s.k. valdebatt som föregick valet till EU-parlamentet för en tid sedan. Det var väl på det stora hela en ganska förvirrad valdebatt, mest präglad av rörande taffliga personvalskampanjer och påfallande lama affischbudskap av typen "miljö är bra" eller "vi vill ha jobb" eller "terrorister är dåliga". Men en sak var nästan samtliga debattörer eniga om, och det var att det är alldeles för mycket byråkrati i EU! Det underliggande budskapet; att EU:s byråkrater är allmänt onödiga överbetalda personer som bara vill krångla till allt för oss vanliga människor, går förstås hem i stugorna, och det är ett alldeles ofarligt budskap eftersom de anklagade sitter så långt bort och framför allt eftersom nästan ingen, varken de kampanjande politikerna eller de presumtiva väljarna, har någon som helst inblick i vad de här förhatliga byråkraterna egentligen sysslar med. Vi vet alltför väl att en riktig kioskvältarpolitik måste ha en syndabock - något att kanalisera ett allmänt missnöje mot. Att lägga skulden på olika etniska eller religiösa grupper är ju tack och lov ännu förbehållet de mer grumliga politiska skikten. Vad kan då vara smartare än att attackera en diffust avgränsad yrkesgrupp vars förehavanden är okända för de flesta men som många instinktivt känner en lagom ogrundad skepsis emot? Just det - genialt! Men sannerligen säger jag eder att oavsett vad man kan tycka om EU så är det en vansinnigt stor organisation som ska fungera på en hel massa olika sätt. Och så mycket fattar vi väl ändå, kära medbyråkrater, att ju större en organisation är (framför allt en organisation som har ambitionen att vara demokratiskt legitimerad) desto fler tjänstemän krävs det för att den ska fungera så som det är meningen? Jag tror med andra ord att EU har precis så många byråkrater som behövs för att EU ska vara det som medlemmarna har sagt att det ska vara. Därmed har jag kommit ifrån ämnet ganska rejält, varför jag väljer att sluta här. 
 

I förgrunden en banvall, i fonden bostäder.
 

 

Det händer att man som kommuntjänsteman blir inkallad som talare i något externt sammanhang. I ärlighetens namn ska det tilläggas att det inte händer så värst ofta, åtminstone inte för oss som inte har uppnått (eller inte vill uppnå) någon slags chefsposition. Men det händer, och det kan faktiskt vara ganska roligt att få agera sakkunnig inför en församling som inte vet lika mycket som man själv på det aktuella området.

 

Det vanligaste fallet är att man får vara gäst hos någon av de politiska partiernas lokalavdelningar, ofta med avseende på något eller några aktuella projekt. Den normala seden är att vi ska ställa upp på sådana förfrågningar, eftersom politikerna trots allt är våra uppdragsgivare. Den här typen av gästspel kan i bästa fall vara ganska trivsam, eftersom politikerna i allmänhet är ganska trevliga och vänligt inställda till oss tjänstemän, eftersom de är beroende av oss för att allt som de bestämmer (eller skulle vilja bestämma) ska förverkligas. Lite komiskt kan det också bli, om man råkar komma in på en fråga där det aktuella partiet har positionerat sig, dvs. där det för en gångs skull faktiskt har en klar och tydlig åsikt till skillnad från de många sakfrågor där de inte riktigt kan komma överens om vad det tycker. När jag en gång hade en presentation för de lokala folkpartisterna gick allt väldigt smärtfritt ända tills jag råkade nämna en ridanläggning som ska få en ny lokalisering för att ge plats åt bl.a. bostäder och en ny stadspark. Det visade sig att just Folkpartiet av någon anledning hade fått för sig att ridanläggningen inte alls behövde flyttas utan mycket väl kunde ligga granne med bostäderna. Den olidligt självgode folkpartiordföranden reste sig upp och ställde sig framför mig för att inför sina partikamrater förklara vad vi egentligen tycker om det här, som för att inte kamraterna skulle luras att tro på något som experten sa som i detta fall råkade avvika från partilinjen. Till saken hör att Folkpartiet i den aktuella kommunen har intagit en slags oppositionsroll gentemot Moderaterna som har egen majoritet i fullmäktige, och alltså ser till att tycka tvärtemot Moderaterna i det mesta, vilket kan tyckas lite lustigt eftersom dessa två partier (tillsammans med två till) på riksplanet under senare år har lagt ner en sådan enorm möda på att förklara att de tycker precis likadant om precis allting. Nåja, det där sista var en parentes. Jag fick en flaska vin av Folkpartiet som tack för besväret. Det var ju fint. Av socialdemokratiska lokalgrupper har jag fått en ros och en hembygdshistorisk bok. Då föredrar jag vin, vilket jag härmed ber alla lokalpolitiker att notera inför kommande evenemang.

 

En annan smålustig episod i kategorin externt framträdande var när blev uppringd av en person som ville intervjua mig för en mycket lokal tevekanal. Det visade sig vara en tevekanal producerad av eleverna vid ett lokalt gymnasium. Reportern var en liten liten flicka som hummande och stammande ställde sina frågor efter att ha placerat mig framför en karta över det område som var föremål för intervjun. Jag visste inte om jag skulle prata som man pratar med gymnasister (hur gör man det?) eller som man pratar till någon slags allmänhet. Förmodligen spelade det ingen roll eftersom kanalen ifråga knappast kan ha haft mer än en handfull tittare. Reportern avslutade intervjun med att vända sig mot sin kompis som höll i kameran och uppgivet säga "nämen det där blev ju jättekonstigt, jag stammade ju och sa fel saker!". Kamerakompisen hade nog redan börjat tröttna för hon sa "äh vi ska ju ändå redigera sen, det blir bra". Dagen efter ringde reportern och sa " alltså, det blev fel med ljuset, vi skulle behöva göra om intervjun från början". Vi bestämde en tid då de skulle komma tillbaka, men de dök aldrig upp igen. Där tog min lokala tevekarriär slut, och lika bra var väl det. Förresten inser jag nu att jag måste skriva en lång bloggtext om konsten att hantera lokala medier, för det är ett kapitel för sig.

 

Det mest bisarra framträdande jag utsatt mig för hittills ägde rum häromdagen. Då var jag inbjuden som gästföreläsare på en lokal Rotaryklubb. Det finns inte mindre än tre sådana i min kommun; en logisk följd av att där bor en förskräcklig massa inflytelserika personer. En Rotaryklubb måste ha möten varje vecka, fick jag lära mig, och dessa kan vara antingen frukost- eller lunchmöten. Den aktuella klubben har sina frukostmöten på ett hotell, och vid varje möte inbjuds någon intern eller extern talare som får pladdra på i en halvtimme om något inte alltför kontroversiellt, efter att först rotarianerna intagit sin frukost i hotellets frukostmatsal. Det är lustigt att hamna i ett sällskap som men inte känner någon som helst samhörighet med. Låt vara att jag och många andra har en och annan fördom om hur rotarianer är - en tämligen homogen grupp av mer eller mindre inflytelserika personer (fast det viktigaste tycks vara att man är någorlunda rik; ska det vara medelklass så ska det banne mig vara övre medelklass). Man skulle också kunna raljera en del om att det rör sig om människor som är väldigt måna om att vara just viktiga människor och som vill få bekräftelse på detta genom att vistas i en krets av människor som känner likadant. Nåväl, på hotellet fick jag först äran att intaga frukost i de viktiga människornas sällskap. Herrarna (inte helt oväntat var det mest män i övre medelåldern) pratade sinsemellan om vad man trodde om nya ÖB (han är helt klart en doer, berättade någon som kände honom). Det intressantaste med viktiga personers sätt att tala är den lätt överlägsna tonen som ändå på något sätt låter lite blasé, som om den talande har nått insikten att de där mindre viktiga människorna ändå aldrig kommer att inse vad de viktiga människorna sysslar med och därför alltid kommer att stå i vägen för utvecklingen på ett eller annat sätt. Det är en intressant attityd, men inte direkt upplyftande.

 

Efter frukosten förflyttade sig församlingen till ett mötesrum högst upp i hotellet. Ordföranden, nej förlåt; presidenten, med ett hiphopliknande tungt guldsmycke i en tung guldkedja om halsen, hälsade välkomna och gjorde därefter "sin traditionsenliga uttolkning av dagens namn" (sic!). Därefter pratade han om vilket välgörande ändamål som veckans vinlotteri skulle befrämja. (Innan dess hade jag faktiskt en svag förhoppning om att vinflaskan på bordet skulle överlämnas åt mig som tack för min insats, men så roligt var det alltså inte.) Först därefter fick jag äntra scenen i egenskap av veckans föredragshållare, och berätta engagerat (jodå) om det nya fina bostads- och verksamhetsområde som vi planerar i kommunen. För att skapa en trivsam stämning inledde jag med att nämna att mitt enda tidigare framträdande inför Rotary gjordes i egenskap av jazzpianist för sju år sedan. Det gick hem, för denna detalj återgavs i mötesrapporten som jag på avvägar fick ta del av senare. Rotarianerna lyssnade lydigt, ställde ganska snälla frågor, applåderade lydigt. Därefter fick jag ett diplom. Jo, ett diplom, på vilket det stod att klubben skänker en hundring till Rotary Foundation. Fint, generöst. Jag satte upp diplomet på tjänsterummet, mest för att det ser spexigt ut. 
 

Identitet: kugghjul
 

 

Tisdagen den 28 april brakade det loss. Efter en imponerande startkampanj med snitsigt utformade massmail startade Korpens stegtävling, ett ytterst välmenande projekt som syftar till att befrämja hälsa, sunda levnadsvanor, sammanhållning på arbetsplatsen, laganda och trivsel. Kan man tänka sig ett finare initiativ? Man utrustar en hel yrkesgrupp med stegmätare, denna fantastiska lilla manick som från sin plats i bältet oförsonligt och genomärligt registrerar exakt hur många steg du tar, och så låter man deltagarna registrera sina uppnådda steg på en hemsida varje dag. På hemsidan kan man så studera sitt eget och sina kollegors resultat, dag för dag, vecka för vecka under den dryga månad som tävlingen pågår. Alla blir motiverade, genom att den i våra dagar så heliga tävlingsinstinkten får fritt spelrum arbetskamraterna emellan. Alla går lite extra, alla blir friska och sunda och glada och den som går allra längst belönas med ett pris. Inte kan jag väl klaga på detta?

 

Jo. För jag kan inte låta bli. Det skaver någonstans i min byråkratsjäl. För det första ska det nämnas att vi på min avdelning blev mer eller mindra tvångsanslutna till tävlingen (det ska föreligga synnerliga skäl för att man ska få stå utanför), som alltså pågår dygnet runt, sju dagar i veckan. Den lilla manicken skall bäras under dygnets alla timmar. Och visst blir det en snackis, det är ju lite av poängen med det hela. Men det är där någonstans det börjar bli lite obehagligt. Plötsligt finns det bara ett samtalsämne vid fikaraster och runt lunchbordet. Hur många steg gick du igår? blir den allt annat överskuggande frågan och, tycks det, även den officiella måttstocken för allt och alla. Hur sund är du? Hur mycket bidrar du till en bättre värld och förvaltningens framgång? För en som jag, som är så långt ifrån en tävlingsmänniska man kan komma, är det förvisso inget problem att helt enkelt strunta i hysterin och vägra gå fler steg än vad jag normalt gör. Men jag känner en uppriktig oro för de som verkligen är tävlingsmänniskor, eller de som inte är tävlingsmänniskor men som ändå känner att de borde ta detta på allvar. De blir förstås helt nojiga, de börjar på fullt allvar prata om att gå ett extra varv runt korridoren för att samla på sig några fler steg. De som redan har komplex för övervikt (faktisk eller inbillad) blir uppenbart stressade och börjar (själv-)ironisera över detta för att rädda sin heder, eller så sätter de igång ett fullkomligt hysteriskt gående som rimligen måste göra dem fullständigt avskurna från allt socialt liv på sin fritid. Sannolikt blir det en av dessa stackare som vinner tävlingen. I broschyren som medföljde startpaketet kan man också få hysteriska tips för att öka sin steg-kvot, såsom att parkera bilen längst bort på parkeringsplatsen och att placera någon bokhylla "med viktiga pärmar" en bit bort från skrivbordet i tjänsterummet! Det ska tilläggas att det sistnämnda knepet bara fungerar om bokhyllan ställs minst sex steg från skrivbordet, eftersom den lilla högteknologiska stegräknaren bara registrerar steg om man går minst sex stycken i följd.

 

Jag är lojal hittills, jag gör som jag blivit tillsagd. Varje kväll läser jag av min mätare, noterar siffran på mitt tävlingskort och kommande morgon använder jag några minuter av min arbetstid till att logga in på tävlingssidan och registrera mina steg, så att alla mina kollegor kan se exakt hur lyckad jag är och hur mycket (eller snarare hur lite) jag bidrar avdelningens framgång. Ja, jag är lojal hittills, men det skaver. Om det bara handlade om att på arbetsgivarens order vara tvungen att bära en tämligen missprydande accessoar på sin fritid hade jag väl kunnat svälja det, om det nu ansågs främja allas vårt väl och ve. Men det är det där förbannade tävlandet som irriterar mig. Att alla antas älska att tävla. Jag har alltid tyckt att en stor fördel med att jobba som kommuntjänsteman är att den kommunala sfären är relativt befriad från det där tävlingstänkandet. (För vem skulle vi tävla emot? Snubbarna på PR-avdelningen skulle väl hävda att vi ska tävla mot andra kommuner men det är ju bara dumheter. Varför skulle jag vilja att det gick dåligt för grannkommunen?) I kommunhuset tar kanske saker och ting lite tid, men det blir åtminstone ordentligt gjort. Och framför allt, det som blir gjort blir gjort av en vettig anledning, inte bara för att vi ska tävla och vara bättre än någon annan. Stegräknartramset kolliderar med min mentalitet som pappersarbetare. För detta anses tydligen på något vis höja arbetsmoralen (teamkänslan), vilket jag omöjligt kan förstå eftersom den enda konkreta följden är att folk blir nojiga och tar extralånga luncher för att hinna gå en extra lång lunchpromenad. Visst är det bra med laganda på jobbet, men jobbet består väl så vitt jag vet inte i att gå så långt som möjligt? Förnuft, vart tog du vägen?!

 

För övrigt, som en liten parantes i detta, vet ju hälsofascismen som bekant inga gränser. Idag kan man läsa i DN att de fruktkorgar som placeras ut på många svenska arbetsplatser är att betrakta som sjukdomsalstrande eftersom frukt minsann inte alls är så nyttigt. Nejdå, man blir faktiskt fet av frukt. Jodå, så lyder de senaste rönen, och imorgon kommer det nya. Akta er, gott folk, ni ska inte tro att ni är hälsosamma för imorgon kanske ni inte är det längre.

  

Antagligen fortsätter jag att vara lojal, för det skulle med stor sannolikhet vara förödande för min status på arbetsplatsen att försöka starta någon motrörelse eller på annat sätt opponera mig mot vansinnet. Tävlingen pågår fram till den 6 juni, så det är bara att bita ihop. I skrivande stund har jag gått 10 913 steg denna dag. Ska jag jubla? Hursomhelst visar det sig säkert att alla andra gått längre, så hopplöst friska och sunda som de är.
 

Detta djur sprang genom ett övergivet parkeringshus vid Telefonplan idag. Tänk om jag kunde fästa min stegräknare vid honom! Han skuttar nog bortemot hundratusen steg på en dag. Och tänk om man kunde fästa stegräknare vid hela hans kompisgäng, vilken fantastisk teamkänsla de skulle kunna utveckla!
 

 

Det sägs ibland att tjänstemännens vardag skulle vara förutsägbar, trist och enahanda. Att den inte skulle bjuda på några överraskningar utan snarare kännetecknas av enformighet och tristess. Sådana vanföreställningar är det ju Papperspalatsets självpåtagna plikt att slå hål på, och därför ska detta inlägg ägnas åt några iakttagelser från den senaste tiden som pekar i en annan riktning.

 

Häromdagen var jag och några kollegor ute och inventerade sumpskog. Sumpskog är ungefär vad det låter som - en skog där marken är väldigt blöt och sumpig. Ur ett biologiskt perspektiv är i princip alla miljöer som är blöta och sumpiga lite extra värdefulla, eftersom en hel massa små växter, fåglar och småkryp trivs bra där. Sumpskogen som vi inventerade låg vid en sjö och är en del av ett större område som ska bli en ny stadsdel. Det är således tänkt att en del av sumpet ska tas bort till fördel för trivsamma bostadskvarter med "sjöglimt" som det så vackert heter i mäklarannonserna. Vi var två planarkitekter, två landskapsarkitekter, två exploateringsingenjörer, en VA-ingenjör och en lantmätare som var ute och traskade i denna värdefulla men ganska otillgängliga miljö, som dock var ovanligt tillgänglig denna dag eftersom marken ännu var frusen. Solen sken och stillheten stördes endast av motorvägens brus en bit därifrån. Jag nåddes av den där smått surrealistiska känslan att mitt jobb bara är något som händer i en fantasivärld och att det där trevliga bostadsområdet nog aldrig kommer att bli något mer än en fin pappersprodukt, som om den vid närmare granskning skulle visa sig bristfällig kan skyllas på konsulten som gör planhandlingarna enligt våra instruktioner.

 

Under tiden som vi traskade runt bland alar och mosstuvor och trivdes med detta började den ena av landskapsarkitekterna till allas förvåning uttrycka sig alltmer skeptiskt till naturtypen som sådan och till den ursprungliga tanken att spara en större del av sumpet. Detta vore väl ingen konstig reaktion från en ingenjör, mäklare eller truckförare, med tanke på att naturtypen i fråga inte besitter några större upplevelsevärden och därtill är tämligen svår att ta sig igenom till fots. Men nu var det alltså en landskapsarkitekt med uppgift att värna om naturvärden som började prata i termer om att "det här är väl inget att spara!". Blekt solljus silades ner genom trädkronorna. "Då kommer ju ingen vilja bo här!". En ensam man med toppluva dök upp bland stammarna, spände på sig ett par skidor och stack iväg över isen som fortfarande täckte sjön. "Nä, det här tar vi bort tycker jag". Hade landskapsarkitekten haft en motorsåg i handen hade hon nog satt igång direkt. Det är roligt när tjänstemän säger saker som man inte väntar sig att få höra hos en person i den yrkesrollen. Som när en IT-tekniker uttalar sig om estetik till exempel.

 

Det är dock inte i första hand landskapsarkitektens osentimentala hållning som i denna text ska exemplifiera tjänstemannaskapets kontrastrikedom. Tillbaka från sumpskogen ser jag på intranätet att det har utkommit en ny handbok i "personlig säkerhet". I min naivitet tror jag först att det rör sig om en liten broschyr som handlar om halkskydd i badrummet, att vara försiktig i trafiken samt hur man installerar timer på spisen, men ack så fel jag har. Det visar sig nämligen vara en skrift utgiven av Säkerhetspolisen, riktad till personer som arbetar i den offentliga sektorn eller i näringslivet samt folkvalda politiker - personer som är, eller kan uppfattas som, offentliga. Redan i inledningen höjer man på ögonbrynen en smula:

 

"Att du är, eller uppfattas vara, en offentlig person med ansvar eller inflytande i en viss fråga kan få överraskande och oönskade konsekvenser. Varje dag blir ett stort antal personer i den offentliga sektorn eller i näringslivet föremål för hot och trakasserier, och de kan i värsta fall utsättas för våld."

 

Vad nu då? Skulle detta handla om mig? Varför skulle någon vara så illvillig och vilja hoppa på en välmenande tjänsteman som jag? Säpo har lättbegripliga svar:

 

"En viktig faktor är att du i din yrkesutövning kan komma att vidta en åtgärd, fatta ett beslut eller ta ställning i en fråga som någon eller några uppfattar på ett negativt sätt."

 

Visst ja, tänk att man ska vara så godtrogen att man behöver bli påmind om sådana självklarheter. Det är braskande läsning må jag säga (den som är nyfiken kan själv läsa hela härligheten här). Det handlar om hur man hanterar och undviker verbala hot, skriftliga hot, direkta våldsangrepp, brevbomber, bilbomber, uppretade folksamlingar med mera. Man uppmanas lära sina barn att inte öppna dörren för främlingar, man får veta att man inte bör inleda en konversation med en s.k. stalker och man får en uppsjö praktiska tips som att undvika att regelbundet handla i samma butik, inte parkera ovanpå en gatubrunn med mera, med mera.

 

Det är förstås inget att göra sig lustig över, även om denna dramatiska varningsskrift kan kännas väldigt främmande i en vanlig simpel tjänstemans ögon. Men det är dessvärre sant att nog så många personer i offentlig tjänst faktiskt råkar ut för den här typen av otrevligheter. Oftast är det förstås på en ganska oskyldig nivå som jag tror grundar sig i det faktum att rena personangrepp upplevs som mer kraftfulla än verserad kritik av ett beslut eller en handling. (Det är förstås en helt felaktig föreställning, men som vi alla vet så kommer förnuftet ofta långt efter känslan när det gäller våra relationer till makthavare.) Det kan handla om elaka antydanden, insinuationer och lättare förolämpningar vid telefonsamtal och annan korrespondens, eller att arga personer söker upp en viss tjänsteman för skälla ut honom eller henne. Oftast är det lätt att gjuta olja på vågorna genom att bara vara vansinnigt trevlig mot personen ifråga, detta universalknep för att bemöta obehagliga personer. Tyvärr finns det ändå gott om exempel på tjänstemän som fått ta emot grövre hot och påhopp - något som kan verka fullkomligt bisarrt med tanke på att det ofta rör sig om småsaker, i mitt ämnesområde exempelvis att ett hus ska byggas bredvid ett annat hus. Den enklaste tolkningen av ett sådant beteende är att människor bryr sig väldigt mycket om sin närmaste livsmiljö (vilket väl förvisso är positivt) och att varje förändring i denna livsmiljö upplevs som ett angrepp, ett ifrågasättande och ett intrång på den privata sfären. Jag skulle gärna vilja säga att en god medborgardialog är det bästa receptet mot enskildas överreaktioner i planprocessen, men tyvärr händer det nog så ofta att jag tvivlar på detta, eftersom det är just inom ramarna för denna medborgardialog som de flesta aggressioner och hotelser kommer fram. Vi i planerarsvängen vet exempelvis alltför väl att de flesta besökare på ett samrådsmöte har kommit dit i det enda syftet att tala om för oss hur jävla dåligt allting är och vilka idioter alla tjänstemän och politiker är, och att dessa besökare inte är det minsta intresserade av att ta till sig resonemangen kring den planerade bebyggelsen. Tyvärr.

 

 (I detta sammanhang kan jag inte låta bli att nämna att det faktiskt finns hårresande exempel på hur förtroendevalda politiker angriper medlemmar i en ideell förening. En förtroendevald sverigedemokrat i Landskrona skickade för en tid sedan ett tragikomiskt hotbrev till den hedervärda Republikanska föreningen, där han påpekade att vi var ett hot mot demokratin (!) och därför borde avskaffa oss själva för att bespara oss och våra familjer förnedring och lidande. Om detta kan man läsa här.)

 

Kontraster var ordet. Man känner sig tämligen ohotad när man traskar omkring i en vårfin sumpskog. Och när folk ringer och smågnäller tycker jag att det är ganska stimulerande att försöka vända gnället till förståelse, eller åtminstone något åt det hållet. Och man bör inte glömma att titta under bilen innan avfärd eftersom det kan sitta en bomb monterad där. Eller så sitter det skenhelig sverigedemokrat i baksätet som poppar upp under färd och talar om att man är ett hot mot demokratin. Bevare oss. 
 

Inga rövare finns i sumpskogen. Det är för slafsigt.
 

 

Det får bli det en återknytning till föregående inlägg. Frågan om hur dålig arbetsmoral tog sig uttryck innan tjänstemännen försetts med internetuppkoppling har måhända en rad svar som inte är mer smickrande för den tidens tjänstemän än vad förströelse-surfandet är för dagens. Men på ett annat område känner jag mig nästan säker på att äldre byråkratgenerationer stod över oss nutida, och det gäller deras förmåga till skriftlig kommunikation. Tjänstemän skriver ju som bekant rätt mycket, och en stor del av det som skrivs bevaras åt eftervärlden i form av s.k. offentliga handlingar. Tjänsteskrivelsen är vår språkliga manege till vardags, och ibland får vi spela ut våra register på lite större arenor som kan kallas rapporter, promemorior eller utredningar. Så långt de officiella dokumenten. Jag föreställer mig att den språkliga nivån i dessa dokumenttyper inte har förändrats (förvärrats) alltför mycket under de senaste decennierna, utan att tjänstemännen idag liksom för fyrtio år sedan skärper till sig och vårdar sitt språk när det ska fästas på papper som ska arkiveras i all evighet. Men hur är det med de språkliga ambitionerna i den mer vardagliga kommunikationen tjänstemän emellan? Min tes här är att något dramatiskt har hänt bara under de senaste tjugo åren. Men vi börjar med att backa tillbaka till tiden dessförinnan.

 

Förr fanns huvudsakligen tre sätt att kommunicera person till person på en yrkesmässig nivå;

1) direkta samtal i ett mötesrum med två eller flera personer,

2) telefonsamtal

3) brev

Jag antar att all kommunikation av mer formell art, liksom idag, skedde skriftligt. Alltså att man skrev ett brev på sin skrivmaskin (eller kanske dikterade för sin sekreterare om man hade kommit lite högre upp i hierarkin), skrev under, kuverterade brevet och därefter överlät till postväsendet att föra det till mottagaren. Brevet blev en offentlig handling eftersom det var skrivet av en offentliganställd i ett formellt ärende. Jag tänker mig vidare att tjänstemannen som skrev brevet - väl medveten om dess bestående karaktär - bemödade sig att stava rätt, använda för ändamålet lämpade ord och i största allmänhet hålla sig inom det språkliga regelverket. Kanske stannade han till och funderade en extra gång på de känsligare orden, deras nyanser och (miss-)tolkningsmöjligheter. Våra allmänna arkiv är fullproppade med sådana här handlingar. Oftast kan skribenterna vara nöjda med sina alster.

 

Men så hände något. Plötsligt en dag utrustades tjänstemännen med datorer, dessa kopplades samman i nätverk och vips, snabbare än en länsstyrelsetjänsteman hinner säga miljökonsekvensbeskrivning, så hade det elektroniska brevet gjort entré. Kanske trodde tjänstemännen först att e-brevet bara var en snabbare variant av det vanliga pappersbrevet, men ack så fel de hade. De förstod inte att e-postmediet skulle komma att rasera årtionden, ja kanske århundraden av språklig utveckling och skapa en helt ny och närmast anarkistisk skriftkultur.

 

Överdriver jag inte nu? Kanske en smula, men ett antal års noteringar av tjänstemäns språkbruk i interna e-postmeddelanden ger en bild av ett skriftspråk i upplösning. Mycket tyder nämligen på att det numera anses helt normalt att vid e-postkommunikation åsidosätta i stort sett alla de principer man lärde sig i grundskolan för meningsbyggnad, stavning, grammatik och språkhantering i största allmänhet. Saker som att börja en mening med versal, att skilja meningar åt med ett mellanslag är inte längre självklara. Och orkar man inte dela in ett meddelande i meningar kan man ju alltid skriva det som en enda lång mening och avsluta med en liten smiley eller tre punkter (detta fantastiska uttryck för allmän villrådighet). Ett litet knep som en del använder sig av, som ett utslag av inbillad effektivitet, är att skriva hela meddelandet i ämnesraden i stället för i själva meddelandefältet. Jag minns ett mail som skickades från växeln i den lilla glesbygdskommunen till samtliga anställda med följande text i ämnesraden: "vi har fått samtal om det går omkring en björn på xx-vägen detta var vid tvåtiden så den har väl gett sig av..."

 

Styckeindelning behöver man inte heller bry sig om. Man byter rad när man känner för det, ibland med blankrad, ibland utan. Man är spontan och impulsiv. Mellanslag kan komma lite här och där, man slänger in lite slumpmässiga skiljetecken. Utropstecken till exempel kan komma lite hipp som happ medan frågetecken efter en fråga ofta ses som onödig garnityr. Stavning är inte så noga. Man fattar ju ändå, eller hur?

 

Jo, man fattar för det mesta, dock inte alltid, vad skribenten menar. Och i skrivande stund upplever jag till min förfäran hur den här texten antar formen av en klassisk gnällkrönika författad av en ålderstigen, intolerant och magsur tråkbyråkrat av den sort som Fredrik Lindström bara skakar på huvudet åt, uppgivet. Så låt mig förmildra mitt gnäll genom att påpeka att det mesta av den skriftliga kommunikationen med personer utanför kommunhuset faktiskt sker med en något högre nivå på språkbruket. Och min eventuellt oförstående attityd gentemot skriftlig torftighet har antagligen att göra med den egna inställningen; att en stor del av tjusningen med att vara kommunbyråkrat ligger i att man får använda detta fantastiska språk som kallas kanslisvenska. Man får bli en del av en språkkultur som är lika underskattad som misshandlad. Man får ett närmast fullkomligt språkverktyg i sin hand, man får rätt att använda ett brett spektra av ord och formuleringar som har skapats för att inte kunna misstokas. Och då är det väl synd att inte använda detta verktyg?

 

För att avslutningsvis återknyta till äldre tiders tjänstemän så slår det mig att det ju faktiskt fanns en form av skriftlig kommunikation av det mer informella slaget, som faktiskt lever vidare än idag, nämligen de små handskrivna lapparna som fästas vid en bunt mer formella papper och sedan läggs i ett brunt internpostkuvert som en vaktmästare får leverera till mottagaren (som mycket väl kan sitta på våningen ovanför). Man kan anta att merparten av dessa små lappar slängs efter hand, men det händer att de dyker upp bland arkiverade handlingar. (Det är ju ändå text på ett papper kanske den arkivansvariga tänkte när han/hon samvetsgrant petade ner den lilla lappen bland de övriga viktiga papprena.) Dessa fragment av informell kommunikation skulle jag formligen kasta mig över om jag vore historieforskare. Men i vilket fall som helst är det väl, som så ofta annars, de obegränsade möjligheterna till kommunikation som gör att dess kvalitet sjunker. Är pappret knappt så väljer man sina ord mer noggrant. Kan man däremot blogga varje dag helt gratis kan man, dessvärre, unna sig att drälla med orden.

 

Och allra sist; det har diskuterats huruvida alla mail som landar i en offentliganställds inkorg ska betraktas som offentliga handlingar. Det finns fortfarande gråzoner i svaren på den frågan, men de flesta är numera ense om att så inte kan vara fallet, inte minst med tanke på att 95 % av all e-post till kommunen är s.k. spam. Tjänstemännen torde kunna glädjas åt detta, helt enkelt eftersom det kan tyckas pinsamt att få sin skriftliga mailkonversation med kollegan om lämpligt lunchställe bevarat åt eftervärlden. 
 

Interiör från gamla riksarkivet på Riddarholmen. Vemodigt tomma hyllor.
 

 

Det är måhända inte helt ovanligt att människor som tillbringar sina dagar på en kontorsarbetsplats, med eget rum och egen dator, allt som oftast har en icke arbetsrelaterad hemsida uppslagen i webbläsaren "vid sidan om" för att när arbetet blir för långrandigt kunna ägna sig åt några minuters förströelse, såsom att ögna igenom kvällspressens senaste skrikrubriker, eller läsa någon halvhjärtad men lättsam blogg (här måste jag förstås inflika att ett måttligt läsande av Papperspalatset rimligtvis måste anses vara arbetsrelaterad verksamhet för en kommuntjänsteman som tar jobbet på allvar). En och annan kanske ägnar ett par minuter åt att skriva ett helt privat mail till en familjemedlem eller vän. Någon kanske passar på att boka en biobiljett. Eller ringa till banken. Eller kolla några spännande resmål. Eller, ja.. det finns gott om förströelse i den här världen, och en förfärande stor del av den är tillgänglig via det globala datornätverket. Såsom hörande till den generation som aldrig upplevt en arbetsmiljö utan datorer och internetuppkoppling undrar man stilla hur i hela friden dålig arbetsmoral kom till uttryck innan dessa faciliteter fanns i var tjänstemans rum. Om någon som läser detta råkar vara tillräckligt vuxen för att ha upplevt ett kommunkontor från insidan innan datorernas intåg får denna någon gärna berätta. För inte kan det väl vara så att det helt enkelt var bättre pli på tjänstemännen förr i värden? Att disciplinen och arbetsmoralen helt enkelt var högre? Att min romantiska bild av den klassiska manschettarbetaren stämmer i den bemärkelsen att han/hon hade disciplinen som livsstil, redan innan begreppet livsstil kommit i allmänt bruk?

 

Visst finns tecken på stagnation. Mina tankar går till den där trevlige mannen som inte längre försöker dölja sitt förströelse-surfande på arbetstid genom att, som många andra gör, klicka bort aftonblaskans hemsida när någon kollega kommer in i rummet. Nä, han sitter kvar i sin bakåtlutade position, vänder sig helt lugnt mot besökaren med en min som indikerar att allting är i sin ordning. Jag minns också en som alltid hade en vältummad fantasyroman bredvid datorn, att läsa i när arbetet inte kändes så viktigt. De flesta kan också ge exempel på kollegor vars fikaraster tenderar att dra ut på tiden in absurdum. Kort sagt; lättjan och förslappningen finns där, men huruvida den är överrepresenterad inom offentlig förvaltning i jämförelse med andra likvärdiga arbetsplatser överlämnas till läsaren att spekulera i.  

 

Eftersom man enligt den s.k. kristna etiken bara får kasta sten på folk om man anser sig vara fri från synd så tänker jag inte göra detta till någon regelrätt anklagelseakt. Jag vill istället uttrycka min fascination för dessa våldsamt motsägelsefulla bilder av tjänstemannen. Å ena sidan den klassiska pliktmedvetna vars disciplin har något närmast militäriskt över sig. Å andra sidan den trötta och oengagerade tråkbyråkraten som uttråkad sjunker allt djupare ned i sin nedsuttna stol och allt långsammare vänder sina papper och ständigt kommer på icke arbetsrelaterade saker att göra i stället för att arbeta. Så vad är då den sanna bilden? Den läsare som nu väntar på det slutgiltiga klargörandet väntar förgäves. Men en annan aspekt i detta som är om möjligt ännu intressantare är det där med pliktkänslan. Numera är det, gissningsvis, ganska få tjänstemän som ser det som ett kall att jobba åt en kommun, eller åt staten eller vad det nu kan vara. Att jag själv envisas med att påstå att jag är stolt över att vara kommuntjänsteman ändrar knappast det faktum att det där med pliktmedvetenhet inte direkt är det trendigaste ordet i den nutida karriäristens vokabulär. Sedan Gustav VI Adolf är det väl bara de mest renodlade idealisterna som hänvisar till Plikten i sitt dagliga arbete (ja, för honom var det ju ändå på sätt och vis berättigat att tala om plikt eftersom han själv p.g.a. våra lite lustiga lagar aldrig fick välja vad han skulle bli när han blev stor). Tjänstemannen som släpar sig till jobbet trots feber och förkylning gör det snarare för att den där karensdagen är så förbannat dyr än för att han drivs av en obetvinglig vilja att tjäna samhället till sista blodsdroppen.

 

Kanske lite gammaldags flit, nit och dygd är vad som krävs för att trimma den offentliga förvaltningen och återupprätta dess forna status (om den nu någonsin har haft någon högre status - det kan ju vara något jag bara har fantiserat ihop). Kanske. Eller så handlar det bara om pedagogik, och då menar jag inte ett par dagar på en kursgård där en karismatisk karriärkonsult berättar att man ska betrakta glaset som halvfullt och inte halvtomt. Eller så handlar det bara om att kontorister i allmänhet är lite rastlösa och behöver mer stimulans. Eller så handlar det bara om utbud - den oemotståndliga vetskapen om att hela världen finns på internet och att (för vissa) en oanad värld av förströelse (eller beroende) kan rymmas i en simpel datorstödd patiens. 
 

En kväll söder om Söder
 

 

Sida tre, första stycket, andra raden: ändra vision till målsättning.

Sida tre, andra stycket, femte raden: ändra framtill till fram till.

Sida fyra, första stycket: stycket tas bort

Sida fem, tredje stycket, sista raden; ..en tydlig blandning av funktioner: ta bort tydlig.

Sida fem, fjärde stycket, tredje raden: komplettera meningen: planen syftar också till att..

(...)

Sida femtio, sjunde stycket, andra raden: ändra med avseende på till avseende.

Sida femtioett, elfte raden: korrigera datum

Sida femtiotvå, kartan: det finns två fält i kartan som saknar beteckning.

 

Så där höll det på. Det tog mig en halv arbetsdag att sammanställa listan på de ändringar som vi ville göra efter projektgruppens kollektiva genomläsning (som i sin tur tog flera dagar) av den konsultskrivna planhandlingen. Sammanlagt 134 ändringar på en sex sidor lång lista blev det. Stort och smått, allt från komplettering och flyttning av hela avsnitt till rättning av stavfel och missar i styckeindelningen. Och tro mig, det var inte alls så tråkigt som det kan tyckas. Kanske har det att göra med bloggförfattarens vid det här laget välbekanta förkärlek för det petiga, finstilta och detaljstuderade, men det finns onekligen en tjusning i att ikläda sig den oförsonliga lärrollen, ett slags maktutövning i det tysta, att med sin kommunal lågmäldhet peka på texten och säga korrigera! i den trygga vetskapen om att konsulten som tar emot listan med korrigeringarna måste göra som jag säger eftersom jag representerar beställaren av arbetet. Att bygga upp saker från grunden är ganska jobbigt, men att mot slutet på processen finputsa ytan och fixa med detaljerna är barnsligt roligt.  

 

Det ska tilläggas att ingen skugga ska falla över konsulten, ty i likhet med de flesta konsulter har de i detta fall arbetat tämligen hårt och det ska erkännas att de rentav kanske är lite mer tidseffektiva i sitt arbete än vi kommunbyråkrater som oftast inte behöver redovisa varenda timme av vår arbetsdag, och som så att säga lever i ett lite mer diffust tidsperspektiv. Och det är fullt möjligt att det skulle vara lika många korrekturfel om jag totat ihop hela dokumentet själv. Ändå kan man ju fråga sig hur effektivt och rationellt det egentligen är med detta dubbelkommando - att vi istället för att göra något själva sitter och fjärrstyr någon som gör det åt oss. Det tar tid att korrekturläsa konsultprodukter, det tar tid att istället för att ändra direkt i dokumentet säga till konsulten att du måste rätta till det här och det här och det här, och det känns dessutom lite fånigt att likt en skolfröken sitta och rätta stavfel, grammatiska fel, syftningsfel, satsbyggnadsfel och typografiska fel, särskilt när de är producerade av någon som har högre lön, dyrare arbetsmöbler och bättre automatkaffe än jag har på min arbetsplats. Men som sagt - det finns en viss tjusning också i att få vara den petige byråkraten som slår ner på detaljer. Detaljer är ju så roligt! Desto tråkigare är det när en konsulttext inte präglas av direkta fel utan av en rent allmänt dålig språkkänsla, vilket är ganska vanligt. Då tar den längre tid att rätta och det blir ändå inte riktigt bra. Till saken hör att det på plantexter upprättade av konsulter ändå står den kommunale handläggarens namn högst upp, vilket ju kan verka väldigt bekvämt om texten är välskriven (och säkert bittert för konsulten) men riskerar att bli pinsamt om den inte är det.

 

En annan, lite mer dramatisk händelseutveckling som jag den senaste tiden upplevt exempel på är när konsulten börjar frigöra sig från sin uppdragsgivare (månne på grund av uppdragsgivarens stelhet, långsamhet eller bristande respekt för eviga arkitektoniska värden till förmån för krasst ekonomiska och politiska överväganden?). Idag påpekade min chef lite försynt att det i den mastiga fördjupade översiktsplan som ska skickas till beslutsfattarna om en vecka har gjorts ganska drastiska förändringar som varken jag eller någon annan i projektgruppen informerats om. Konsulten hade helt enkelt stuvat om bland kvarteren efter eget huvud och sedan låtit bli att upplysa oss om detta. Det blev en hektisk fredagseftermiddag med ett flertal hastiga krismöten och lätt infekterade telefonsamtal. Konsulten ifråga står nu inte högt i kurs hos min arbetsgivare.

 

Men jag kan känna viss förståelse dem, de kreativa konsulterna med rörliga sinnen som tröttnar på att kontrollerat krypa fram längs den snitslade bana som de kommunala myndigheterna lägger ut åt dem. De har kanske valt att vara just konsulter istället för kommunbyråkrater för att få lite fler frihetsgrader och lite färre bindningar i arbetet, och då är det säkert frustrerande att tvingas pressa in sin kreativitet och sina alster i byråkratins stundtals snäva ramar. Ett litet rebelliskt konsultmyteri kan mot den bakgrunden vara begripligt. Det är rätt att göra uppror, var det väl någon som sa. Men då får man i anständighetens namn göra det i god tid, minst en månad innan handlingarna skall vara kommunstyrelsen tillhanda. 
 

Eviga arkitektoniska värden i fonden. Båtar i nederkant.
 

 

I plan- och bygglagens portalparagraf kan man läsa att lagen syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Det är ju vackert så ögonen fuktas. Individ och samhälle sida vid sida. Det bästa för alla, det bästa för såväl Nationen som för Nisse i Hökarängen. Särskilt den där lilla bisatsen - med beaktande av den enskilda människans frihet - känns väl särskilt välklingande för de medvetna medborgarna i vårt ganska genom-individualiserade land. Jag ska redan här varna för att denna text kan komma att få politiska under- och övertoner, så om man är rädd för sådana bör man sluta läsa här.

 

En grundingrediens i det kommunala planerarjobbet är de ständiga avvägningarna mellan enskilda och allmänna intressen - en klassisk balansgång som är särskilt intressant eftersom den också tangerar en politisk-ideologisk klyfta. Låt oss börja med att ställa upp några grovt förenklade politiska schabloner:

Scablon 1: Kollektivet är det viktiga. Samhället har ett ansvar för individen. Det allmänna intresset är därför viktigare än det enskilda.

Scablon 2: Individen är det viktiga. Individen ansvarar för sig själv och ingenting annat. Inget får inkräkta på den lilla värld som individen har skapat med sina egna händer/pengar. 

Låt oss kalla den förstnämnda kategorin kollektivister och den andra individualister. Eller, nej förresten, låt oss mer rättframt kalla den andra kategorin för egoister. Låt oss definiera en egoist helt klassiskt, alltså som en person som kategoriskt sätter sina egna intressen i första rummet och inte vill låta några högre ideal som rör allmänheten inverka på förverkligandet av det privata livsprojektet.

 

Egoism som drivkraft har länge fascinerat mig, inte minst genom de kontakter med denna livsåskådning som jag fått via mitt arbete. Kollektivisterna är egentligen aldrig något större problem när det gäller kommunal samhällsplanering, eftersom de inser det orealistiska i att ett helt samhälle skall vara inrättat just utifrån deras personliga önskemål. Nog för att många kollektivister tenderar att förfalla till egoismens lära när de drabbas av någon allmännyttig åtgärd i anslutning till deras egen bostad, men de förstår åtminstone argumenten och kan ofta sätta sina egna intressen i relation till de allmänna. Egoisterna är däremot nära nog omöjliga att handskas med, eftersom de för sitt liv inte kan förstå hur sextiotusen människors behov av en god livsmiljö kan tillåtas väga tyngre än det egna särintresset att inte behöva se något annat hus från det egna fönstret. Låter det elakt, är jag elak mot egoisterna nu? Då ska jag säga er, kära läsare, att detta är verkligheten, och det kan jag och mina kollegor i branschen ge er hinkvis med exempel på. Skrämmande ofta möter vi vuxna, friska och bildade människor som lägger all sin kraft på att helt ogenerat ge uttryck för just denna rent infantila form av egoism och trångsynthet.

 

I den kommun jag arbetar för är den politiska styrningen av den sorten som rent generellt förfäktar egoism (fast under täckmanteln individualism, eller valfrihet) och förfasar sig över kollektivism (ofta med argumentet att det motverkar vår frihet, vilken i sin tur definieras som vår rätt att köpa, sälja och äga vadsomhelst hursomhelst). Detta är intressant om man betänker vad en kommun egentligen är för något. Vi har alltså en organisation (kommunen) som i grunden utgörs av alla kommunmedborgarna tillsammans och vars främsta uppgift är att tillvarata deras gemensamma intressen, de s.k. allmänna intressena, och denna organisation styrs av personer (folkvalda, nota bene!) som i grund och botten tycker att den enskildes intressen generellt sett bör stå i första rummet och att rätten till egendom är en av de främsta mänskliga rättigheterna. Eller enklare uttryckt; vi har företrädare för det allmänna som egentligen är mer intresserade av det enskilda.

 

Och hur stort problem är det här då? För mig som tjänsteman är det inget problem alls utan snarare en källa till underhållande anekdoter och politiska akrobatkonster. Så länge jag kan grunda mina ställningstaganden på sakargument behöver det inte bli så känsligt. För politikerna (de på egoism-sidan) förefaller det däremot, fullt begripligt, vara enormt problematiskt att vara det allmännas företrädare samtidigt som man ska sympatisera med så många som möjligt av de som på egoistiska grunder motsätter sig förändringar som gynnar det allmänna. Jag förstår ärligt talat inte hur de lyckas ta sig ur de där situationerna som uppstår så påfallande ofta.

 

Det hela vore riktigt enkelt om egoisterna vore helt dumma i huvudet, men så är dock inte fallet. De är nämligen inte dummare än att de förstår att ett allmänintresse i normalfallet väger tyngre än ett egenintresse i den kommunale planerarens ögon. Därför försöker de inte sällan maskera sin egoism i allmänintressets fårakläder genom att hänvisa till någon slags allmännytta som de aldrig har brunnit för. Jag, och många med mig, har sett protektionistiska villaägare med stadsjeep förvandlas till trädkramande idealister som högtidligen åberopar allmänhetens djupliggande behov av luft och grönska, vilket låter bra ända till det visar sig att det egentligen bara handlar om att personen i fråga befarar att värdet på hans villa ska sjunka när den föreslagna nybyggnationen begränsar hans sjöutsikt. Just sjöutsikt är det för övrigt något magiskt med - det förefaller som att nog så många är beredda att gå över lik för försvara sitt privilegium att kunna skymta en flik av en övergödd insjö från ett hörn av köksfönstret. Det är besynnerligt.

 

Med beaktande av den enskilda människans frihet ska vi alltså planera för en bättre värld, enligt plan- och bygglagen. Må så vara, jag skriver under på det (trots att lagen bekvämt nog avhåller sig från att definiera ordet frihet), och jag tänker inte lägga mitt yrkeskunnande på att planera för att göra människor ofria. Men jag är tacksam om jag slipper sätta likhetstecken mellan frihet och egoism. 
 

Detta är väntsalen på järnvägsstationen i Grängesberg. God jul!