Papperspalatset

Alla som sysslar med fysisk samhällsplanering, och en hel del andra också för den delen, är väl bekanta med begreppet NIMBY. För de oinvigda kan berättas att förkortningen står för "Not in my backyard" och betecknar den inkonsekventa inställning som många människor har till förändringar. Man säger gärna ja till stadsutveckling, fler bostäder, bättre kommunikationer, nya skolor etc etc, men när det visar sig att stadsutvecklingen är tänkt att ske även utanför ens eget köksfönster, ja då slår man bakut och motarbetar förändringen med alla till buds stående medel, överklagar allt som går att överklaga o.s.v. Många är de planerare (och ännu fler de exploatörer) som suckat djupt över att helt vanliga människor plötsligt förvandlas till revirbevakande kverulanter som tycks vara beredda att gå över lik för att få behålla utsikten från köksfönstret intakt. Eftersom den kommunala planerarens huvuduppgift är att väga dessa enskilda intressen mot det som kallas allmänna intressen (ett fantastiskt och mångbottnat begrepp som jag nog måste återkomma till vid senare tillfälle), blir NIMBY-folkets beteende ganska tröttsamt, särskilt eftersom deras argumentation ofta är grovt överdriven och vi inte får något gehör när vi försöker förklara att förändringen faktiskt är menad som en förbättring av närmiljön. 

När den svenska planlagstiftningen kritiseras är det ofta för att den ger NIMBY-folket alltför stora möjligheter att med sin blotta tjurighet sätta käppar i hjulet för stora projekt som därmed kan fördröjas åtskilliga år, vilket påstås hämma samhällsutvecklingen och därtill gör livet surt för dem som vill göra klipp i byggbranchen. MEN den fascinerande paradoxen i det här sammanhanget är att frågar man efter planlagstiftningens största fördelar så blir svaret detsamma! Det är liksom meningen att det ska finnas en tröghet i processen - där folk som påpekar att något är dåligt åtminstone kan få frågan prövad. Hur man än väljer att se på saken är fenomenet NIMBY allt som oftast otroligt irriterande, eftersom det i grunden rör sig om en sorts inskränkthet och oförmåga att se större behov än sina egna.

Därför var vi nog många i den kommunala planerarbranschen som först blev positivt överraskade när en av gratisblaskorna denna vecka skrev om en grupp som tagit sig det klatchiga namnet YIMBY, (Yes, in my backyard!) och som utger sig för att vara en motrörelse, en positiv kraft i samhällsutvecklingen, en förändringsvänlig hejarklack för byggandet av den nya och moderna staden. Tänka sig, människor som modigt och visionärt går samman i konstruktiv och positiv förändringsvilja! Äntligen! Glad och förväntansfull surfar man således in på organisationens hemsida för att få en bild av hur denna progressiva kraft artar sig.

Efter fem minuter med Yimby är jag botad. Det vilar en slags blåögd naivitet över hela sidan. Resonemangen är röriga, men i korthet är följande vad jag lyckas förstå av Yimbys filosofi:

•  Det som är nytt är också bra
•  Shoppinggallerior, höga hus och förtätning är alltid positivt
•  Strandskyddet bör avskaffas, åtminstone i Stockholmsområdet
•  Barnens behov bör inte vara vägledande vid bostadsbyggnation

"Vi har en positiv grundsyn till förändring" säger Yimby. "När vi ser planer på ett nytt bostadsområde på den outnyttjade ängen utanför fönstret skriver vi inte protestlistor för att stoppa bygget. När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är. Istället blir vi glada över att få fler grannar, mer utbud och mer av den stad som vi vill bo i."

Ja, det här verkar ju förvisso ganska oförargligt, i någon mån till och med lite sympatiskt. Men det är något i den där "positiva grundsynen till förändring", alltså att sätta likhetstecken mellan nytt och bra, som får mig att rygga tillbaka. Det är lite gymnasial MUF-anda över det hela, alltså det där att "vi får inte hindra utvecklingen" i betydelsen "vi får inte hindra marknadskrafterna". Att Yimbys företrädare ser ut som ganska renodlade Handelshögskolan-studenter stärker misstankarna. Handlar det måhända om en konspiration? Står Yimby kanske under direkt inflytande från Skanska och NCC, eller från Stockholms Handelskammare, eller Svenskt Näringsliv? Eller Sveriges Arkitekter?

Det ska tilläggas att Yimby har en liten brasklapp: "Finns det verkliga skäl att säga nej till ny bebyggelse skall man också göra det." Ah, plötsligt klarnar det fullständigt! Yimby vänder sig alltså bara mot det förändringsmotstånd som grundar sig på rent okynne! Om man har vetenskapliga oemotsägliga bevis för olämpligheten i att bygga på "den outnyttjade ängen utanför fönstret" så har man således Yimbys välsignelse för att hävda detta. Det känns tryggt.

Så vad är egentligen värst; gnällspikar som reflexmässigt sätter sig på tvären, eller blåögda superoptimister som tror att allt som är nytt är bra? Jag är mest tacksam över att inte behöva ansluta mig till något av lägren. Som den opartiske och omutbare tjänsteman jag är lutar jag mig bekvämt tillbaka och väger i vanlig ordning enskilda intressen mot allmänna, optimisterna mot pessimisterna, politiken mot den krassa verkligheten, visioner mot hårda fakta. När planprocessen är fullbordad, huset byggt och protesterna har lagt sig är det ändå ingen som kan säga vem som påverkade processen mest eller minst.

Det är alltid dags att välja

varenda sekund och minut

Den dag du slutar tvivla

då är din frihet slut

...sjöng Peps Persson, som får sista ordet idag.
 

På sistone har jag vid upprepade tillfällen tvingats frångå mina principer angående arbetstid. När saker och ting förväntas vara färdiga till ett visst datum och de överordnade har uttryckt denna förväntan på ett sätt som antyder att jag kommer att bli impopulär om jag inte fixar fram handlingarna till dess, ja då får man anpassa arbetstiden till arbetet istället för tvärtom.

Ett kvällspass (eller om det är riktigt illa; ett nattskift) i stadshuset är väl inte direkt något som jag ser fram emot, men det är onekligen en annorlunda känsla att vistas i denna byggnad efter kontorstid. Kockan sex sitter bara några andra överbelastade kollegor kvar, och klockan sju är det bara någon enstaka stackare. Klockan åtta är jag helt ensam på kontoret, och vid denna tidpunkt händer något magiskt, något som förmodligen är det mest behagliga som kan upplevas i ett stort och dammigt kommunhus: ventilationen stängs av. Det enorma fläktmaskineriet på takvåningen ovanför mitt huvud, som dagarna i ända sprider sitt brus, sitt buller och sina vibrationer i hela huset, går till vila och det blir plötsligt alldeles tyst och stilla. Det känns ungefär som att efter att ha suttit fastbunden vid en påslagen dammsugare så länge att man vant sig vid ljudet plötsligt dra ur sladden och finna sig själv sittande i en rent gudomlig tystnad. Nu börjar kvällspasset på riktigt!

Inga telefoner ringer. Lamporna i korridoren slocknar efter tag när rörelsedetektorerna blivit för ostimulerade. Trafiken på gatan långt där nere börjar avta. Huvudstaden ligger fridfullt och glittrar bortom trädkronorna och långt i fjärran blinkar Nackamasternas lampor som för att vägleda rymdskepp under inflygning. Jag släcker lysrören i taket och nöjer mig med skrivbordslampans och datorskärmens hemtrevliga sken, som trots sin stämningsfullhet också ger en lite romantisk känsla av att vara en mycket flitig och pliktmedveten person (jag måste absolut behandla begreppet pliktkänsla i ett senare inlägg). För visst ser det på samma gång lite sorgligt och lite romantiskt ut när man från den nästan folktomma gatan betraktar ett kommunhus som är helt nedsläckt sånär som på ett fönster där ett svagt sken lyser upp en gestalt som sitter där nästan orörlig och tittar in i sin själlösa datorskärm. I denna romantiska atmosfär kan man arbeta riktigt effektivt, just eftersom man är ostörd och stärks av en känsla av att chefen skulle blir nästan lite rörd om han eller hon skulle veta att man satt där. Av denna anledning passar man gärna på och skickar det där vänligt och pliktmedvetet formulerade e-brevet med de färdigställda handlingarna till chefen sent på kvällen, i hopp om att han eller hon ska notera när det är skickat. Se där: även kommuntjänstemän ger uttryck för ren fåfänga i sitt yrkesutövande!

Man kan ta en bensträckare och promenera längs de tysta korridorerna, låtsas som att man är den enda vakna kommuntjänstemannen i hela landet, man kan plötsligt upptäcka ett konstverk på den tysta korridorens vägg som man tidigare inte lagt märke till. (Att gå på konstrunda i ett kommunhus kan jag för övrigt rekommendera - det gömmer sig en hel del fin konst, framför allt från 60- och 70-talen, i korridorer, kontorsceller och fikarum i dessa byggnader.) Man kan sedan återvända till sitt skrivbord, skriva några välformuleade meningar eller lägga sista handen på plankartan, och känna sig produktiv på ett långt mer kontrollerat sätt än under vanlig kontorstid, då stämningen är mer uppskruvad och hetsig.

Avslutningvis tänker jag demonstrativt vända hela denna romantiska kvällsarbetarbild upp och ner: för trots att kvällspasset/nattskiftet väl kan ha sina trevliga sidor så är det absolut inget jag vill uppmuntra till. Det ligger i tjänstemannayrkets natur att det är begränsat till normal kontorstid. Ingen förväntar sig att kommunens skrivbordsfolk ska göra något utöver sina 40 timmars normalarbetsvecka - och det har vi i sanningens namn ingen anledning att göra heller eftersom vi inte får betalt för något annat. Jag har säkert nämnt det tidigare; en av anledningarna till att jag inte blev konsult var att jag aldrig har haft ambitionen att gifta mig med mitt arbete och låta det utgöra mitt liv. Kvällsarbete är inget annat än ett tecken på brister i arbetsplatsens organisation och planering. Låt oss därför visa att vi värnar om privatliv, fritid och människovärde, låt oss höja oss över inhumana tidplaner, deadlines och överdriven inställsamhet gentemot arbetsgivaren - låt oss framhärda i att vara vanliga hederliga 8-5-kontorister!

Entrén till mitt kommunhus nås, liksom i många andra stockholmskommuner, genom ett köpcentrum. Att traska genom ett nedsläckt sådant långt efter stängningsdags är en spöklik upplevelse som väl någonstans har en viss tjusning, men som också talar sitt tydliga språk: du befinner dig på fel plats vid fel tillfälle. Gå därför genast hem och sov, och understå dig inte att kvällsjobba igen. Ingen kommer ändå att tacka dig.