Papperspalatset

  

Media. Det ligger något förlösande i ordet. Och ännu mer förlösande är väl ordet journalistik. Det låter äkta på något sätt. Ädelt och hedervärt. Och det ska inte förnekas att journalisternas yrkesgren rymmer många beundransvärda yrkesmänniskor med ett osvikligt kall att blottlägga sanningen om det mesta och lite till, så denna text ska inte - om nu någon trodde det - bli ett elakt häcklande med journalisterna som yrkesgrupp. Det ska däremot, som utlovades i föregående inlägg, handla om tjänstemannens möte med journalistiken, och då kanske framför allt den lokala gratistidningsjournalistiken.

 

Det är nämligen den sistnämnda som man som kommuntjänsteman får mest kontakt med. Det hör till ovanligheterna att vi lägre tjänstemän blir förärade ett samtal från någon större dagstidning eller för den delen något större nyhetsprogram i teve. De elit-journalister som jobbar på dessa ädla nyhetskanaler har nog lärt sig att man går direkt på högsta hönset och inte på någon beskedlig liten pappersvändare som inte vill vara ansvarig för något. Men här i stockholmstrakten finns det ju ett överflöd av nyhetskanaler (ja, ett överskott, skulle man nog kunna påstå), där de lokalt inriktade gratistidningarna utgör en icke oansenlig del av det totala medieutbudet. Här finns som bekant en uppsjö av blaskor med mer eller mindre lokal förankring som delas ut gratis till vartenda hushåll inom ett visst område. Den rent journalistiska nivån på dessa tidningars innehåll (ja, alltså den del som inte utgörs av annonser) är minst sagt skiftande, från fullt acceptabel, ja rentav engagerad, till ganska medioker. Det kan dock vara roligt att läsa lokala nyheter om ostyriga ungdomar som härjar i centrum, arga villaägare som får sina blommor uppätna av rådjur, föreningar som bildas för att bevara det nedläggningshotade apoteket, nybilade lokala företag med himmelshöga ambitioner om att skapa något nytt som redan finns och så förstås alla artiklar om protestgrupper mot än det ena, än det andra.

 
Det händer att jag som planarkitekt blir uppringd av någon reporter på någon av dessa gratistidningar med anledning av något planärende. Antingen är det något ärende av större dignitet (typ en ny stadsdel), eller så är det ett litet skitärende som retat upp de närboende så till den milda grad att de börjat höra av sig till lokalpressen (eller för den delen börjat hänga ut röda skynken från sina fönster - ett allt vanligare inslag i den stockholmska "medborgardialogen"). Röda skynken är mums för en gratislokalblaskajournalist. När journalisten ringer är det en tuff uppgift att förklara hur allting ligger till, vad planen egentligen handlar om ("nej, det handlar alltså inte om att kommunen vill demolera medborgarnas liv och egendom, det handlar om att man vill möjliggöra fem bostäder på den här platsen.."), för den stackars journalisten har ju dittills bara fått höra en blandning av rykten, skrämselretorik och kanske några fagra ord från ett lismande kommunalråd som snarare spär på journalistens misstankar om att de arga grannarna har rätt. Så tjänstemannens grandiosa utmaning i detta fall blir att ge en så objektiv och rättvis bild som möjligt av läget. Förklara bakgrunden, redogöra för ställningstaganden som gjorts, bedömningar av det ena och det andra, samt att ge en snabblektion i plan- och bygglagens femte kapitel. Och sedan är det journalistens grandiosa uppgift att sammanfatta allt det där till en liten kort och kärnfull artikel. Och märk väl, att risken för faktafel i den färdiga artikeln är så stor beror sällan på att journalisten är dum utan snarare på att man inte kan kräva att alla journalister ska vara pålästa om plan- och bygglagens snåriga regler för planprocessen. Men det är likväl sant att faktafelen duggar tätt i lokalgratisblaskornas artiklar om kommunens förehavanden. Ofta är det bara någon liten detalj som felar på grund av en enkel missuppfattning (som sagt, det är mänskligt!), men i byråkratins värld kan som bekant detaljer vara av ganska stor betydelse. 
 

Det ska här också tilläggas att om man stannat kvar på samma arbetsplats en längre tid kan man belönas genom att bli lite tjenis med någon gratislokalblaskajournalist, vilket avsevärt underlättar dialogen med tidningen ifråga.

 

En lite lustig hybrid mellan byråkrati och journalistik är annars den nyhetsförmedlings-funktion som många kommuner har låtit sin webbplats få. På många kommuner finns en eller flera personer som har ett slags internjournalist-funktion och som sådan ska förmedla vad som händer i den kommunala sfären på ett lättbegripligt och positivt sätt. Det kan tyckas vällovligt, och det finns flera goda exempel på att det fungerar, men det kan också spåra ur en smula när tonvikten läggs just på att det ska vara positiva nyheter och inte sakliga nyheter.  Hos en av mina tidigare arbetsgivare har denna princip drivits in absurdum. En ny besökare på den kommunens hemsida möts av en formlig symfoni av positiva nyheter, dock presenterade i ganska slafsigt kvällstidnings-format. Här är det utmärkelser och pris, nyinvigningar och nybyggen, duktiga personer (framför allt duktiga kommunalråd) och en framåtanda utan dess like. Finns det inga nya förstapris för dagen drar man till med något annat - som att renhållningsentreprenören ska börja använda en ny typ av tvättutrustning för reklamtavlor, vilket illustreras med en bild där kommunalrådet (förlåt, borgmästaren) står och tittar på när den nya utrustningen demonstreras (med en blick som förtvivlat försöker verka intresserad). Sånt där blir ju ganska löjeväckande, och tråkigt nog förtar det ju också ganska mycket av kommunens status som saklig och objektiv förmedlare av viktig samhällsinformation. (Man kan höra PR-avdelningens invändningar: "äh, det där med samhällsinformation känns så jävla nittiofem, vi måste ju fokusera på att stärka varumärket").

 

En annan aspekt av temat byråkrati och media är vilken bild av byråkratin som förmedlas via media. Och det här, kära läsare, är ett riktigt sorgligt kapitel. Kan någon erinra sig att ha hört eller läst ordet byråkrati i ett sammanhang där ordet haft en positiv innebörd? Nej, just det. Och har ni någon gång läst eller hört personer uttrycka sig med svepande anklagelser mot byråkratin? Jo, jag tänkte väl det. Om ni då drar er till minnes någon sådan svepande anklagelse så kan ni säkert också minnas att den uttalades av någon som egentligen inte visste ett smack om vad den där förfärliga byråkratin egentligen uträttar, hur den fungerar eller hur många samhällsfunktioner som är fullständigt beroende av den. Skräckexemplen blev särskilt många under den s.k. valdebatt som föregick valet till EU-parlamentet för en tid sedan. Det var väl på det stora hela en ganska förvirrad valdebatt, mest präglad av rörande taffliga personvalskampanjer och påfallande lama affischbudskap av typen "miljö är bra" eller "vi vill ha jobb" eller "terrorister är dåliga". Men en sak var nästan samtliga debattörer eniga om, och det var att det är alldeles för mycket byråkrati i EU! Det underliggande budskapet; att EU:s byråkrater är allmänt onödiga överbetalda personer som bara vill krångla till allt för oss vanliga människor, går förstås hem i stugorna, och det är ett alldeles ofarligt budskap eftersom de anklagade sitter så långt bort och framför allt eftersom nästan ingen, varken de kampanjande politikerna eller de presumtiva väljarna, har någon som helst inblick i vad de här förhatliga byråkraterna egentligen sysslar med. Vi vet alltför väl att en riktig kioskvältarpolitik måste ha en syndabock - något att kanalisera ett allmänt missnöje mot. Att lägga skulden på olika etniska eller religiösa grupper är ju tack och lov ännu förbehållet de mer grumliga politiska skikten. Vad kan då vara smartare än att attackera en diffust avgränsad yrkesgrupp vars förehavanden är okända för de flesta men som många instinktivt känner en lagom ogrundad skepsis emot? Just det - genialt! Men sannerligen säger jag eder att oavsett vad man kan tycka om EU så är det en vansinnigt stor organisation som ska fungera på en hel massa olika sätt. Och så mycket fattar vi väl ändå, kära medbyråkrater, att ju större en organisation är (framför allt en organisation som har ambitionen att vara demokratiskt legitimerad) desto fler tjänstemän krävs det för att den ska fungera så som det är meningen? Jag tror med andra ord att EU har precis så många byråkrater som behövs för att EU ska vara det som medlemmarna har sagt att det ska vara. Därmed har jag kommit ifrån ämnet ganska rejält, varför jag väljer att sluta här. 
 

I förgrunden en banvall, i fonden bostäder.