Papperspalatset

Vad vore en förvaltning utan en delegationsordning? När jag började mitt första riktiga byråkratjobb för sisådär tre år sedan var den lokala delegationsordningen något av det första som min chef klargjorde för mig. Långsamt insåg jag att detta är något centralt i den kommunala förvaltningen - något som man måste vara insatt i och leva efter. Jag gissar att de flesta läsare är insatta i vad det här med delegering innebär, men för de icke insatta vill jag ge följande korta beskrivning: Att delegera är att flytta befogenheten att fatta en viss sorts beslut nedåt i hierarkin. En delegationsordning anger vem som har rätt att avgöra vissa saker, och syftet med det hela är att rätt beslut ska hamna på rätt nivå, exempelvis för att inte politikerna ska behöva ta sällning till saker som de inte är intresserade av och inte vet något om.

Ur mitt perspektiv är det barnsligt enkelt, för jag kan delegera nästan ingenting eftersom jag inte har någon underordnad, och jag har heller inte formell delegation på något, det vill säga jag får aldrig skicka ett brev till någon där det framgår att jag har beviljat eller avslagit något. Så långt är allting enkelt. Men att delegera kan ju också vara mindre formellt, för i utvidgad betydelse så omfattar delegeringen i princip alla ställningstaganden som en tjänsteman gör i ett arbete som beställts från högre ort, det vill säga det mesta. Och ur det perspektivet är det förstås mest otacksamt att vara längst ner i hierarkin och mest fördelaktigt att vara högst upp, eftersom den som är på toppen kan delegera hej vilt och bara behålla de frågor som är roligast eller viktigast eller bekvämast, eller helt enkelt de frågor där det är lättast att göra avgöranden som framstår som kloka och konstruktiva. Lite bittert kan det tyckas, men det är trots allt ganska logiskt att olika personer bedriver sin påverkan på olika nivåer. Hög lön - viktiga beslut, låg lön - små beslut, det är väl fullkomligt logiskt?

Delegering handlar alltså om att flytta makten neråt. Men vi får inte glömma att det finns ström i motsatt riktning - från den lägre tjänstemannanivån till chefsnivån och politikernivån. När vi i den förstnämnda kategorin känner att ett nödvändigt ställningstagande är av mer strategisk och avgörande natur så finner vi det oftast säkrast att få det förankrat hos någon överordnad. Det kan göras på två sätt; antingen slänger man bara frågan vidare till närmaste chef och konstaterar fåraktigt att man inte anser sig ha befogenhet att göra ett avgörande. Detta rekommenderas inte eftersom det kan resultera i att den berörda chefen blir sur över att behöva handskas med det här obekväma problemet. Det andra alternativet (som följaktligen rekommenderas) är att lägga fram den lösning som man själv anser lämpligast och be om att få chefens välsignelse för denna. Om man då inte kommer med något som är helt uppåt väggarna finns det en möjlighet att chefen nickar och ger en hummande bekräftelse på att man har lagt fram den enda vettiga lösningen.

I detta spel av maktfördelning och maktförskjutning finns förstås ofta ett inslag av smitarmentalitet. Vissa saker vill man helt enkelt inte vara ansvarig för. Man vill kunna säga att nej, det där är inte mitt bord, med en urskuldande blick och en beklagande gest med utslagna armar. Det är ren överlevnadsinstinkt som lär tjänstemän att se till att inte bli ansvariga för något de inte vill vara ansvariga för. En utväg för oss som inte har någon att delegera till kan vara att lägga över ansvaret på någon stackars konsult. Om inte det går får man ta till det språkliga verktyget och med hjälp av väl genomtänkta formuleringar linda in alla obekväma sanningar i en språkdräkt som får dem att verka oförargliga och rutinmässiga. Och så kan man förstås, med klassisk militärlogik, skylla på att man bara gör som man blir beordrad, det vill säga att det är den överordnade som egentligen borde bli föremål för de uppretade medborgarnas spott och spe. I en toppstyrd organisation, som exempelvis den där jag arbetar, kan det vara en fullt legitim ursäkt, eftersom jag faktiskt då och då tvingas lägga fram mindre lyckade principlösningar eftersom det är politikernas vilja - alternativt chefens vilja som chefen på retorisk väg har lyckats överföra till politikerna. Men i grund och botten vore det väl ändå roligare att arbeta i en organisation där tjänstemännen ges ett större förtroende, och det ska tilläggas att det finns flera kommunkontor som fungerar riktigt bra på det sättet.

En motsats till ansvarssmitande och maktnedflyttning kan väl sägas vara den förmåga att själv ta åt sig äran av någon annans arbete, som framför allt kommunpolitiker av alla färger ofta ger prov på. Många är de tjänstemän som med viss bitterhet sett sin kommunstyrelseordförande skryta hejdlöst inför medierna över "sitt" förslag eller "sin" plan eller "sin" pappersprodukt vad det nu må vara, utan att med ett ord nämna den tjänsteman som i praktiken har utfört arbetet. Här kan skönjas en av tjänstemannakulturens mest intressanta särdrag; föreställningen om tjänstemannen som verkar i det tysta - som pliktmedvetet och osynligt sliter för medborgarnas bästa och sedan, i heroiskt demokratisk anda, lämnar över arbetet, och äran, åt de folkvalda politikerna som i bästa fall kan ha varit arbetets beställare. Förvisso en något förenklad bild av verkligheten, men jag finner den väldigt intressant, den där idén om att verka i det tysta och inte ha så stort behov av bekräftelse. Man kan nog lugnt påstå att det idealet ligger ganska långt från den allmänna tidsandan och de ideal som vanligtvis framhävs i fråga om arbete och karriär.

För övrigt fick vi häromdagen ett fantastiskt exempel på hur kommunpolitiker kan förvränga en tjänstemannaprodukt till oigenkännlighet i syfte att göra ett bättre intryck i media. En stockholmskommun hade tagit fram en ny parkeringsnorm, det vill säga en norm för hur många parkeringsplatser som ska anläggas i anslutning till nya bostäder, nya kontor etc. Den nya normen skiljde sig från den gamla på ett sätt, nämligen att parkeringstalet för bostäder i flerbostadshus hade höjts från 0,8 till 1,1 p-platser per lägenhet. I en pressrelease förklarar den ansvarige nämndordföranden att detta är en miljösatsning som syftar till att fler ska cykla eller åka kollektivt till jobbet! Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Nämndordförandens retoriska akrobatkonst gav upphov till många goda skratt i förvaltningens fikarum.
 

Det händer att även folk i byråkratsvängen får för sig att i egen regi, alltså inte på order av någon chef eller arbetsplatstrivselsamordnare, göra små trevlighetsresor utanför arbetstid. I förra veckan reste åtta kommuntjänstemän från den stockholmska förortskommunen till Vemdalen med det uttalade syftet att åka skidor, basta, äta mat och ha det allmänt trevligt. Alla i samma hus, i samma kök, i samma lilla familjära tjänstemannagemenskap. Vi var två planarkitekter, en karttekniker, två lantmätare, en miljöinspektör, en miljöstrateg samt en från en förvaltning som jag faktiskt inte vet vad den gör, men något åt det gediget administrativa hållet. Trivseln var ett faktum med denna lyckade kombination av människor, för i en sådan begränsad krets kommer det fram små karaktärsfulla individer ur de tjänstemän som till vardags kan tyckas något likriktade och formstöpta.

Det visade sig att lantmätarna och miljöinspektören var de mest hängivna skidåkarna, utrustade till tänderna som de var med supermodern skidutrustning och superfunktionella skidåkarkläder i allehanda fantastiska halvsyntetiska material. Miljöinspektören var överlag sportigast och hälsosammast, vilket stämmer väl överens med mina fördomar om den yrkesgruppen. Det visade sig också mer otippade saker - som när miljöstrategen under matlagningen helt oprovocerat plockade fram en blockflöjt på vilken hon spelade något slags improviserat folkmusikmedley. En annan iakttagelse är att lantmätarna och kartteknikern visade sig vara särskilt hängivna bastubadare, samt att de båda planarkitekterna hellre dricker vin än 80-procentig Stroh-rom (vilket möjligen kan ses som ett utslag av ren självbevarelsedrift).

Vemdalsskalets högfjällshotell är en sådan där plats dit man går på lördagskvällen av den enkla anledningen att det är enda stället att gå till om man inte vill sitta i den ganska smaklöst inredda fjällstugan och titta på Göta Kanal 2 på fyran. Fjällhotellet har monopol på nöjesliv och sålunda beger sig alla dit, och det blir en fullkomligt osannolik blandning av allt från tonårstjejer från Farsta som är där på skolresa till 60-åriga tjänstemän från Vägverket som är där på konferens. Arrangörerna har tänkt enligt principen "något för alla" och har således drämt till med både ett dansbandsgolv, en schlagerbar av finladsfärjetyp, ett stort golv för discokidsen samt det rysligaste av allt - en pianobar, där en oerhört slemmig man med backslick och uppknäppt skjorta satt och spelade och sjöng utslätade versioner av sånger som redan till sin originalkaraktär är ganska utslätade. Hans beundrare stod runt flygeln och trånade, och jag tyckte att det där skulle jag ha gjort bättre trots att jag inte kan sjunga. Lördagskvällen rullade vidare och stämningen blev alltmer djurisk bland den månghövdade publiken. Tjänstemän, familjefäder, konferensdeltagare och kanske någon enstaka representant från lokalbefolkningen börjar bete sig på ett sätt som fick mig att erinra mig den där boken som min biologilärare på gymnasiet gav oss ett utdrag ur - Det mänskliga menageriet av Desmond Morris. Den ska jag läsa när jag får tid. Vi var ett sällskap på fyra personer som gick från fjällstugan till fjällhotellet, och jag tror att tre av oss kände sig relativt unga och snygga, men det var bara hon som kanske inte kände sig på det sättet, nämligen den blockflöjtspelande miljöstrategen, som blev uppraggad - en incident som tilldrog sig på dansbandsgolvet.

En slags aha-upplevelse drabbade mig dagen efter i skidbacken. Tjusningen i utförsåkning ligger i att det är ett slags kontrollerat fall. Det är nästan fritt fall, men man betvingar tyngdlagen genom teknik och muskelkraft. Det kontrollerade fallet tycker jag är en snygg metafor, och därför gladde det mig att inse att den också är tillämpbar inom den kommunala sfären. Det är nämligen så att även kommunala projekt kan haverera, till synes under stark påverkan av nedåtriktade naturkrafter. Men det kommunala projektet faller på ett kontrollerat sätt - det ser tjänstemännen till. Den detaljplan som inte föll i god jord brakar inte ihop i ett moln av yrande snö på det sätt som undertecknad gjorde i Vemdalens pister några gånger. Nej, likt en iskall och muskulös telemarksåkare saxar den sig ner mot botten i väl kontrollerade svängar som vi kan benämna tjänsteskrivelser, utlåtanden, remissvar och nämndbeslut. Allt registreras, allt är kontrollerat och allt sker enligt paragraferna. Åtminstone ser det så ut. Det är byråkrati det!

                      * * *

På måndagen är man tillbaka i verkligheten. Verkligheten har sina brister, och denna måndag uppträdde bristen i form av ett mail från regeringskansliet. I ämnesraden läser jag bestört: "Miljödepartementets ärende förteckning vid veckans regeringssammanträde" Ärende förteckning! Kommentarer tycks överflödiga: jag skulle ha accepterat särskrivningen om ärendeförteckningen gällde badmintonföreningens styrelsemöte, men det här mailet kommer från REGERINGEN, och det skickas ut automatiskt inför varje regeringssammanträde. Låt nu Lars Leijonborg språktesta alla tjänstemän på regeringskansliet för att sedan ge syndarna en mer undanskymd plats där de inte kan skada statsmaktens förtroende genom att skicka ut särskrivningar till tusentals människor. 
 

Bryt upp, bryt upp!