Papperspalatset

 

Det var en strålande dag. Estraden var putsad och riggad, Det Stora Energibolagets vimplar vajade muntert i vinden och det anlitade eventbolaget hade gjort allt enligt konstens alla regler. Ett rejält hyrtält med trägolv och röd heltäckningsmatta hade rests i kanten av det skogsparti där den nya biobränslepannan ska uppföras, den som i framtiden ska pumpa ut upphettat vatten i det eminenta fjärrvärmenätet som Det Stora Energibolaget ska anlägga åt kommunen. Visserligen kommer man ungefär tio-femton år efter de flesta andra kommuner när det gäller anläggande av denna typ av tekniskt system – men vem bryr sig om det på denna glädjens dag! Vad är då detta? Jo, det handlade alltså om ännu en av dessa rituella tillställningar som går under beteckningen Första Spadtaget. Detta sociologiska fenomen är så intressant, så talande och så fascinerande att det förtjänar en närmare analys.

 

Åter till hyrtältet vid skogsbrynet. Mingelborden är utplacerade och försedda med små skålar med dekorativa snittblommor i samma röda färg som heltäckningsmattan och pappret runt Energibolagets bjudgodis. Ja, det kan tyckas som en ödets ironi att Energibolagets signalfärg så markant skiljer sig från den politiska majoritetens signalfärg i den aktuella kommunen, men även en sådan detalj kan vi ha överseende med på denna glädjens dag! Eventbolagets kameraman har riggat filmkameran. Något får mig först att tro att kameran är en attrapp, men denna elaka tanke slår jag snabbt ur huvudet. Gästerna anländer klumpvis och förses med alkoholfri bubbeldryck i champagneglas med en snittad jordgubbe på kanten. Det Stora Energibolagets personal står förberedda med trevliga leenden, namnbrickor och matchande kläder. Gästerna är en blandad skara – några från Energibolaget, några från i kommunen aktiva byggherrar, några från det nybildade kommunala bolaget, några vars närvaro antas ge tillställningen en högre dignitet och så en handfull kommuntjänstemän som i någon bemärkelse har att göra med projektet. Men faktum är att den specifika identiteten på deltagarna utöver föreställningens huvudpersoner inte är särskilt viktig. Vi ska ju i ärlighetens namn inte göra något annat än att få lite gratis mat, småprata lite med varandra före och efter föreställningen och hurra lite vid rätt tillfällen.

 

Så låt oss istället vända blicken mot föreställningens huvudpersoner. Det ska vara minst en och helst inte fler än tre personer som utför själva ritualen och minst en av dessa ska vara kommunalråd. I undantag kan kommunalrådet ersättas av exempelvis (i statusordning) en nämndordförande, en landshövding, en minister eller en så kallad kunglighet. Den andra spadhållaren kan vara en högt uppsatt chef från exploatörens sida, alltså ett byggbolag eller liknande. Den eventuella tredje personen kan vara någon som på något vis ska förvalta anläggningen i fråga – i detta fall den nya chefen för det nya kommunala bolaget. Sammanfattningsvis är alltså kommunalrådet den mest givna huvudrollsinnehavaren vid första spadtaget-ceremonier, och här kommer kärnan i min fascination: mycket tyder på att kommunalråd faktiskt älskar den här typen av tillställning. Och visst kan det vara förståligt vid en första reflektion – det rör sig ju om en totalt okontroversiell och ofarlig handling där samtliga inblandade är positivt inställda och helt överens om att detta som ska byggas är något riktigt bra. Betänk detta mot bakgrund av kommunalrådets vardag som till stor del präglas av den ständiga nötningen mot meningsmotståndare och kniviga avvägningar mellan att å ena sidan ha kvar kakan och å andra sidan sluka den med hull och hår, alternativt gnaga en bit i kanten och hoppas att ingen ser. Med ett sådant arbete måste det vara rent befriande att få vara huvudperson i en rituell handling som är hundra procent positiv och där ingen inblandad kan väntas resa några tvivel. Förhoppningsvis finns det några mediarepresentanter på plats som kan föreviga ögonblicket, som helst ska kunna betecknas som historiskt. Kommunalrådet och kommunen och byggherren får positiv publicitet, en handfull tjänstemän får mingla en stund med gratis mat och dryck och ingen ifrågasätter, för alla vet att detta inte är en arena för ifrågasättande. Det är en tyst överenskommelse – tag din gratis mingelmat och se glad ut.

 

Helst ska det vara just ett spadtag, och för detta ändamål finns därför särskilda spadar med både två och tre handtag. I vårt fall användes den treskaftade varianten. Helst ska deltagarna också ha varsin bygghjälm på sig (även om det som i detta fall ännu inte finns någon byggarbetsplats) med byggherrens logotyp framtill. Ibland görs alternativa varianter av första spadtag, till exempel med inslag av pyroteknik, grävmaskiner eller kanoner, men originalversionen som fortfarande tycks gångbar är ändå den klassiska spaden, med vars hjälp de viktiga personerna lyfter upp lite grus från en för ändmålet utplacerad grushög och kastar upp detta grus lite snett i luften. Proceduren får oftast upprepas några gånger så att den inhyrda fotografen och de eventuella mediarepresentanterna får bra bilder ur flera vinklar. (Den som är intresserad av symbolhandlingar och riter kan måhända inte låta bli att dra en parallell till den kristna begravningens inslag där jord öses över kistan, men den jämförelsen leder ju alldeles åt fanders så vi lämnar den därhän.) Eftersom dessa spadtag inte tar särskilt många sekunder att genomföra måste denna del av ceremonin (som förstås utgör kulmen) föregås av en slags uppladdning eller förspel. Detta består vanligtvis av att huvudpersonerna i föreställningen, och möjligtvis någon mer, håller korta men kärnfulla tal. För dessa tal gäller att de ska vara fullständigt harmlösa och okontroversiella samt att de ska innehålla orden framtid, attraktiv, miljö, satsning, spännande och gott samarbete. Kommunen och byggherren ska generöst hylla varandras förträfflighet, men ingen av parterna får gå in på konkreta frågeställningar eller – gud förbjude – svårigheter som projektet är behäftat med. Inga komplicerade resonemang eller problematiseringar är välkomna. På sin höjd någon liten rolighet som åskådarna lämpligen kan skratta åt. Vårt kommunalråd har förvisso tenderat att blanda in sina egna värderingar (bil-lobbyism och ohämmad marknadsliberalism) i sina spadtagstal, vilket egentligen är ett brott mot de oskrivna spadtagstal-reglerna, men eftersom byggherrarna och bolagscheferna ändå ligger på samma politiska linje så får det passera utan rynkade pannor.

 

Må vara att spadtagsceremonierna kan förefalla lustfyllda för kommunalrådet och de övriga deltagande. Må vara att vårt behov av okomplicerade symbolhandlingar tillgodoses. Men visst kan man också ställa sig frågan om det ändå inte känns rätt tramsigt för kommunalrådet och cheferna att spela med i denna banala dramaturgi. Ingen tar det ju på allvar egentligen, ingen väntar sig att kommunalrådet eller någon annan ska säga något av betydelse eller ens något intressant eller ens något roligt. Alla vet egentligen att allt är lite överdrivet, att ögonblicket kanske inte är särskilt historiskt, att projektet egentligen inte alls har varit så okomplicerat som huvudpersonerna vill påskina, att processen har föregåtts av bittra förhandlingar där respektive parter redan idiotförklarat varandra på varsitt håll. Om någon tidningsreporter är på plats kan man räkna med att denna tycker att den här typen av jobb är det tråkigaste som finns, eftersom allt är fullkomligt förutsägbart och helt saknar dramatik. Alla vet att det enda som krävs är att man ser glad ut och applåderar på rätt ställe. Gör man det så får man ett glas alkoholfritt bubbel, lite snitsig cateringmat och en timmes avbrott från det ordinarie skrivbordsarbetet. Det kan vara helt okej ibland.
 

De har gjort det förr.
 

 
Uppmärksamma läsare av denna antiblogg har säkert noterat att dess författare knappast kan antas vara en s.k. karriärist. Han verkar snarare finna någon slags bisarr tjusning i en grundmurad position som s.k. lägre tjänsteman, helt utan underordnade. Är det verkligen sunt? undrar arbetslivscoachen. Och är det verkligen sant? undrar den som har lärt sig att ifrågasätta. Nåväl, jag tänkte att det är på plats med en liten reflektion kring detta med karriärvägar inom den byråkratiska världen, givetvis med avstamp i den kommunala tjänstemannasfären.
 
Det är kanske ingen slump att begreppen karriär och karriärist inte i första hand förknippas med offentlig förvaltning utan snarare med näringslivets värld, där ju karriären rentav kan vara ett självändamål. Man vill ju uppåt, förutsätts det. Få mer inflytande, bli viktigare. Alternativt så ser man helt krasst på saken och utgår från att den enda drivkraften är den eventuella möjligheten att få högre lön, men det kan vi ju låta vara osagt tills vidare. Låt oss alltså anta att en karriärist är en person som strävar efter att komma högre upp i hierarkin, som vill bli chef helt enkelt, och helst så hög chef som möjligt. Låt oss med den definitionen granska påståendet att äkta karriärister inte är lika vanligt förekommande i kommunala sammanhang.
 
Först måste vi erinra oss att de så kallade karriärvägarna inom kommunen är ganska begränsade. Under förutsättning att man inleder karriären som vanlig lägre tjänsteman är den enda logiska vägen till ökat inflytande på arbetsplatsen att man avancerar via en rad mystiska chefspositioner som kan heta till exempel gruppledare, enhetschef, sektionschef, avdelningschef eller förvaltningschef. Inget konstigt med det – men den skavande punkten här tror jag är att det första steget i denna kedja är försedd med en stor varningstext: Tjänsten som underchef kan leda till ohygglig arbetsbörda och leda käpprakt ner i utbrändhetens fängelsehåla. För mycket tyder på att det är så – att de lägre chefsnivåerna är fullkomligt livsfarliga för oss människor. Många kan förmodligen vittna om hur den närmaste chefen är konstant överbelastad med allt det där ansvaret som ingen annan vill ha – inte minst det ökända personalansvaret. Över sig har de andra chefer som är hårdare, stöddigare och viktigare och som kan delegera nästan allt, och då gärna till underchefen, som ju antas ha en närmare relation till de medarbetare som inte innehar någon chefsposition. Underchefen är alltid i skottlinjen, såväl uppifrån som underifrån. Det är ”skit uppifrån och skit nerifrån” som en välformulerad kollega uttryckte det. De underordnades förväntningar på den närmaste chefen är astronomiska. Chefen ska vara godhjärtad och hårdhänt, tydlig och flexibel, lyhörd och en smula auktoritär, vänskaplig och professionell, tydlig och resonabel o.s.v. Och framför allt antas chefer ha ungefär dubbelt så mycket tid till sitt förfogande som vanliga anställda, vilket i praktiken innebär att de, som nyss nämnts, är konstant överbelastade.
 
Måhända är detta inte direkt någon nyhet, och måhända är det inte något som specifikt kännetecknar kommunen. Men en faktor som kanske kan styrka min teori om de kommunala antikarriäristerna är att slutmålet för den klassiska karriäristen – att vara högste chef med högst lön av alla – inte är fullt lika attraktiv i kommunen som i näringslivet. Missförstå mig inte nu – även kommunala toppchefers löner kan numera vara osmakligt höga. Men de är ändå inte sådär fullkomligt perverst höga som de kan vara i näringslivet (ja, det är ju i dylika skalor man får jämföra chefslöner), så om nu den enda giltiga måttstocken för den sanna karriäristen är den ekonomiska ersättningen – och om perverst hög lön därmed per definition är bättre än osmakligt hög lön – så är det helt logiskt att den sanna karriäristen inte i första hand söker sig till kommunen. För varför kämpa sig igenom skärselden i underchefernas värld för att nå fram till en osmakligt hög lön – om man genom en annan liknande skärseld kan nå fram till en perverst hög? Det finns grader i helvetet, sägs det, och det finns uppenbarligen grader även i himmelen, vilket de sanna karriäristerna i högre grad än oss andra är medvetna om.
 
Låt mig avslutningsvis lansera en annan, djärv och banbrytande förklaring till kommuntjänstemännens bristande benägenhet att avancera uppåt i hierarkin. Det kan vara så att de helt enkelt trivs med sitt jobb. Ja, ni läste rätt. Ganska många människor har ingen större lust att vara chefer. De vill hellre vara experter på något och ägna sin arbetstid åt att syssla med detta expertområde. De finner det tillräckligt att ansvara för sitt eget arbete och vill ogärna ansvara för vad andra gör och inte gör. Och då passar en lägre position i ett kommunkontor ganska bra. Men vill de inte ha högre lön då? Jovisst, och varje år får de (oftast) också ett påslag på några procent som i bästa fall motsvarar inflationen. Så varför klaga? De kommunala karriärvägarna är helt enkelt ganska få och inte så lockande för en som bara vill göra sin grej och trivas på jobbet. Vissa hoppar över till den privata sidan, men knappast för att bli chefer utan snarare för att få vara lägre tjänsteman i en annorlunda kontext. Mellan kommunerna hoppas det också friskt. I stockholmsområdet pågår en ständig karusell där lägre tjänstemän (och för den delen även en och annan chef) byter jobb med varandra i ett slags ändlös lojalitetsbytarprocess, vilket också anses vara den enda möjligheten till större löneskutt än de där små procenten som förhandlas fram. Så tro för all del inte att kommunbyråkrater skulle vara mer benägna att vara sin arbetsgivare trogen livet ut bara för att de inte är karriäristen. Egentligen handlar det kanske bara om att slippa bli chef.