Papperspalatset

Ofta ser man på ett kommunhus att det är ett kommunhus, detta trots att kommunhus kan se ganska olika ut. Man kan säga att papperspalatsets arkitektur inte karaktäriseras av några särskilda fysiska egenskaper, en viss stilriktning eller ett särskilt formspråk. Snarare handlar det om den atmosfär som omger sådana här byggnader. Ett kommunhus är sällan pråligt - och om det är det så rör det sig sannolikt om ett stadshus i hundraårsåldern, där den gamla delen mest tjänar som representativ fasad medan den egentliga verksamheten är inhyst i de betydligt diskretare tillbyggnaderna på baksidan. Kommunhuset utstrålar (i den mån man nu kan tala om en utstrålning) rationalitet, funktion, vardag, stabilitet och - just det - byråkrati! Betraktaren inser att inuti kommunhuset kan det knappast försiggå några excesser. Det arkitektoniska fodralet medger helt enkelt inga utsvävningar, ingen flärd, inga orgier, inga konstnärliga revolutioner och knappast heller några djävulska konspirationer.

Det hus där jag tillbringar mina vardagar är uppfört 1970 och har ett tidstypiskt kommunalt snitt - två parallella korridorer längs vilka kontorsrummen ligger likt celler på rad. Brun linoleummatta, relativt lågt i tak, väggarna pryds av anslagstavlor där man kan hitta gamla reliker såsom kartor över grannkommunerna som är från 80-talet eftersom ingen tittar på dem och påtalar behovet av uppdatering. Lutar man sig mot en vägg känner man att den vibrerar kraftigt vilket förklaras med att det väl tilltagna ventilationsmaskineriet ligger på taket ovanför. I vårt mötesrum har en tjock bok diskret placerats ovanpå lysrörsarmaturen ovanför bordet, detta för att hindra armaturen från att alstra skallrande läten till följd av vibrationerna i tak och väggar. Typiska detaljer för offentlig förvaltning är centralstyrda klockor och en liten reception på varje våningsplan. Det klassiska kommunkontorsupplägget - ett litet rum för varje tjänsteman - är klart dominerande, men några små steg har ändå tagits mot ett mer tidsenligt "kontorslandskap" genom att skiljeväggarna mellan några kontorsceller har tagits bort och större rum bildats. Sålunda delar jag ett större rum med två kollegor och eftersom ingen av oss har fyllt 35 ännu så blir det självklart för de andra kollegorna att kalla vårt rum för Barnkammaren. 

Det är när man kommer in i de mer intima delarna av kommunhuset som man kan skönja vad man skulle kunna kalla dess årsringar. I bygglovarkivet känns tiden som försvunnen. De tunga plåthyllorna och skåpen med sina bruna mappar föses fram och tillbaka med hjälp av ett maskineri och ett intrikat system med rep som löper i skåror i golvet. Travarna med ritningsrullar, papper med anteckningar som aldrig kom till användning, saker som är för gamla för att någon ska våga slänga dem trots att alla inser att de aldrig kommer att behövas, allt detta inramas av en doft som påminner om den som slår emot en när man öppnar en kartong som legat på vinden i åratal. På toaletterna hittar man en fantastisk originaldetalj i form av väggfasta askkoppar i metall (se bild), placerade så att man bekvämt når dem från sittande ställning. För mig som är yngst på avdelningen och uppfostrad med att rökning är en dödssynd är ju detta en inredningsdetalj av rent byggnadsantikvariskt intresse! Hur länge sedan är det som det var socialt accepterat att röka på toaletten på jobbet?

Innerst inne vet vi det; om det byggdes ett kommunhus som var en arkitektonisk ögonbrynshöjare, om man förärade denna offentliga byggnad ett riktigt modernt och stilistiskt formspråk, så skulle det bara bli ett förfärligt liv på den s.k. allmänheten, dvs den genuint gnälliga del av allmänheten som gör anspråk på att representera just den breda allmänheten och som alltid blir upprörd när den får veta vad något kostar. Kommunen ska ligga lågt, den ska verka i det tysta och den ska framför allt inte utge sig för att vara någon slags prestigefylld arbetsplats - för i grunden så vet ju alla att kommunbyråkraterna inte jobbar för att få lön utan av ren och skär pliktkänsla!

Ibland får man som kommunal planerare åka på visit hos diverse konsultfirmor, som i våra outsourcade dagar utför en betydande del av kommunernas utredningsarbete. När man går på möten i konsultfirmornas lokaler slås man direkt av den arkitektoniska klyftan mellan den kommunala sfären och den privata, som förstås är avsevärt mycket stilrenare och påkostad. När man bjuds på kaffe hon konsultfirman kan man räkna med att alla koppar är likadana, och att de är av den typen som en designintresserad person kan uppge upphovsmannen till. Detta ska jämföras med det kommunala fikarummets fullständiga kaffekoppsanarki. (Här kommer jag osökt att tänka på en kollega som har en plastliknande vit porslinskopp med trycket Rock-SM 1985...) Ibland undrar jag om konsulter är lyckligare än kommunbyråkrater eftersom de har en snyggare arbetsmiljö. Frågan blir hängande i luften.

Man skulle förstås lite tjurigt kunna påpeka att konsultfirmornas representativa kontorspalats till stor del är uppförda med hjälp av kommunala medel, med tanke på att kommunerna är så stora kunder hos dessa företag, och att de som ogillar offentligt finansierad flärd lika gärna kunde attackera konsultfirmorna istället för att gå i taket över att man köper in nya möbler till ett stadshus som inte har renoverats på 30 år. Men varför gnälla? Byråkraten i mig hyser ändå en viss kärlek till stadshusets tryggt inpyrda korridorer, väggfasta askkoppar och brutalt uppriktiga betongfasad. Det signalerar på något sätt motsatsen till förgänglighet.
 

I den gångna veckan gick tionde upplagan av Boverkets plan- och byggdagar av stapeln i Karlskrona. För dem som inte är bekanta med detta evenemang kan jag berätta att det är en stor konferens för planeringsfolk som arrangeras vartannat år. En majoritet av de 850 deltagarna är renodlade kommuntjänstemän, uppblandade med länsstyrelsefolk, politiker, lite konsulter, experter (alla som jobbar på Boverket har i deltagarlistan titeln "expert") och diverse andra förståsigpåare. För att sätta lite ideologisk krydda på det hela hade man detta år bjudit in bl.a. landets socialistiska samvete (Göran Greider), en ärtig f.d. MUF-ordförande (Tove Lifvendahl) och en bostadsminister (Mats Odell) som fick drabba samman i en avslutande debatt om stadsbyggnad. Bostadsminister Odell tyckte att det viktigaste när man planerar städer är att hushållen själva får välja (jawohl!), ett påstående som möttes av halvkvävda fniss från de luttrade centralbyråkraterna i auditoriet som alla insåg att ministern inte visste ett smack om samhällsbyggnad trots att han påstod sig vara mycket intresserad av detta. Den ärtiga f.d. MUF-ordföranden talade engagerat om hur bra det är med kreativitet och hur väl den måste bejakas (nej, ingen hade några invändningar) och det verkade som att hon på senare tid börjat få lite distans till sin tidigare så mörkblå framtoning, något som yttrade sig i den varma röst hon använde när hon konstaterade att det faktiskt är riktigt fint och rörande och gulligt att vi svenskar vill vara så lika hela tiden (tycker att jag har hört det där förr...) och att det till exempel är så många svenskar som sjunger i kör eftersom vi gillar att vara i en grupp och göra exakt detsamma som de andra i gruppen. I övrigt höll sig förstås Lifvendahl på samma decentraliserings-linje som bostadsministern men gjorde inget försök att förklara hur detta i praktiken skulle kunna leda till bättre städer. Greider i sin tur dundrade på med några inledande slapstick-skämt och därefter några socialistiska oneliners som i detta sammanhang kändes som ett credo för övervintrade planerare från en svunnen tid. Staden är kollektiv konstaterade Greider, en sanning så grundläggande att jag återigen i mitt stilla sinne undrade om en socialistisk värdegrund ändå inte är en förutsättning för att kunna trivas med det här yrket. Säg gärna emot mig den som inte håller med.

Mycket tyder på att det händer något med kommuntjänstemannens själ när han/hon får lämna skrivbordet och de inpyrda korridorerna, packa ner viktiga papper i sin väska för att ge sig iväg till någon avlägsen stad och där möta hundratals andra tjänstemän som är nästan likadana men ändå inte. Chefen är utom synhåll, vilket föranleder många att göra små orationella saker såsom att flörta med andra konferensdeltagare, dricka lite mer alkohol än vad som kan anses sunt, avsiktligt glömma mobiltelefonen på hotellrummet eller låta bli att föra anteckningar på något seminarium. Konferensen når sin kulmen på den obligatoriska festkvällen, som på denna Boverket-tillställning givits det snitsiga namnet "Street City Mingel" (jodå, man gör sitt bästa för att tilltala den ganska stora del av konferensdeltagarna som är under 35 år). Festkvällen ska inkludera mat och dryck (ett glas vin ingår i konferensavgiften!) samt någon typ av underhållning. I detta fall hade arrangörerna hyrt in Cirkus Cirkör, sannolikt ett mycket medvetet val för att tilltala alla de hyfsat kultiverade akademiker som byråkratskaran trots allt utgörs av. Senare framåt kvällen, när tjänstemännen blivit lite lagom runda under fötterna, släpper man fram Boverkets husband Ines Finest (uppkallat efter generaldirektören Ines Uusmann) som kvalar in i klassen "rockiga covers på gamla godingar som alla känner igen". Om bandets kvalitet ska jag inte yttra mig, men dess effekt på de minglande konferensgästerna var odiskutabel; de formligen kastade sig ut på dansgolvet i en slags spontan mix mellan styrdans i folkparken, fuldans på finlandsfärjan och freeform-salsa från danskursen på Studiefrämjandet. Det var i sanning fascinerande att se, men man kände sig en smula malplacerad, vilket föranledde mig och några tidigare kurskamrater att istället avsluta kvällen på en närbelägen pub där vi satt och var nostalgiska över minnen från studietiden. Ni som var där ska ha tack för en trevlig kväll.

Det har visat sig att de kommunala arbetsgivarna har väldigt skiftande benägenhet att skicka iväg sina medarbetare på konferenser. Kanske för att cheferna som ska avgöra om det är värt pengarna själva har väldigt skiftande personliga upplevelser från liknande tillställningar och därmed olika uppfattningar om hur givande det egentligen är. Jag tänker dock framhärda i att det definitivt är givande att få lite nya perspektiv på sitt yrke, vare sig det handlar om insikten om hur en viss lagparagraf kan tillämpas eller en ideologisk aha-upplevelse som skakar om ens världsbild och ger inspiration till nya stordåd vid skrivbordet. Och så ska vi ju nätverka! Träffa folk! Knyta kontakter! Efter att ha lunchat med planeringschefen i Kiruna kommun vill jag härmed tipsa om att det finns en ledig tjänst som planarkitekt där - ett jobb som säkert är fantastiskt roligt om man bortser från det geografiska läget. Planeringschefen kunde också berätta något om vådan med att ha vandringsleder för renar tvärs genom stan, särskilt när stan måste flyttas för att inte rasa ner i ett gruvhål. Stockholmskommunernas planeringsproblem känns plötsligt som rena petitesser i jämförelse. 
 

Bilden ovan föreställer en kvinna som går på en regnvåt perrong vid en tunnelbanestation i Hamburg. Det är inte otänkbart att hon är kommuntjänsteman.