Papperspalatset

Ofta ser man på ett kommunhus att det är ett kommunhus, detta trots att kommunhus kan se ganska olika ut. Man kan säga att papperspalatsets arkitektur inte karaktäriseras av några särskilda fysiska egenskaper, en viss stilriktning eller ett särskilt formspråk. Snarare handlar det om den atmosfär som omger sådana här byggnader. Ett kommunhus är sällan pråligt - och om det är det så rör det sig sannolikt om ett stadshus i hundraårsåldern, där den gamla delen mest tjänar som representativ fasad medan den egentliga verksamheten är inhyst i de betydligt diskretare tillbyggnaderna på baksidan. Kommunhuset utstrålar (i den mån man nu kan tala om en utstrålning) rationalitet, funktion, vardag, stabilitet och - just det - byråkrati! Betraktaren inser att inuti kommunhuset kan det knappast försiggå några excesser. Det arkitektoniska fodralet medger helt enkelt inga utsvävningar, ingen flärd, inga orgier, inga konstnärliga revolutioner och knappast heller några djävulska konspirationer.

Det hus där jag tillbringar mina vardagar är uppfört 1970 och har ett tidstypiskt kommunalt snitt - två parallella korridorer längs vilka kontorsrummen ligger likt celler på rad. Brun linoleummatta, relativt lågt i tak, väggarna pryds av anslagstavlor där man kan hitta gamla reliker såsom kartor över grannkommunerna som är från 80-talet eftersom ingen tittar på dem och påtalar behovet av uppdatering. Lutar man sig mot en vägg känner man att den vibrerar kraftigt vilket förklaras med att det väl tilltagna ventilationsmaskineriet ligger på taket ovanför. I vårt mötesrum har en tjock bok diskret placerats ovanpå lysrörsarmaturen ovanför bordet, detta för att hindra armaturen från att alstra skallrande läten till följd av vibrationerna i tak och väggar. Typiska detaljer för offentlig förvaltning är centralstyrda klockor och en liten reception på varje våningsplan. Det klassiska kommunkontorsupplägget - ett litet rum för varje tjänsteman - är klart dominerande, men några små steg har ändå tagits mot ett mer tidsenligt "kontorslandskap" genom att skiljeväggarna mellan några kontorsceller har tagits bort och större rum bildats. Sålunda delar jag ett större rum med två kollegor och eftersom ingen av oss har fyllt 35 ännu så blir det självklart för de andra kollegorna att kalla vårt rum för Barnkammaren. 

Det är när man kommer in i de mer intima delarna av kommunhuset som man kan skönja vad man skulle kunna kalla dess årsringar. I bygglovarkivet känns tiden som försvunnen. De tunga plåthyllorna och skåpen med sina bruna mappar föses fram och tillbaka med hjälp av ett maskineri och ett intrikat system med rep som löper i skåror i golvet. Travarna med ritningsrullar, papper med anteckningar som aldrig kom till användning, saker som är för gamla för att någon ska våga slänga dem trots att alla inser att de aldrig kommer att behövas, allt detta inramas av en doft som påminner om den som slår emot en när man öppnar en kartong som legat på vinden i åratal. På toaletterna hittar man en fantastisk originaldetalj i form av väggfasta askkoppar i metall (se bild), placerade så att man bekvämt når dem från sittande ställning. För mig som är yngst på avdelningen och uppfostrad med att rökning är en dödssynd är ju detta en inredningsdetalj av rent byggnadsantikvariskt intresse! Hur länge sedan är det som det var socialt accepterat att röka på toaletten på jobbet?

Innerst inne vet vi det; om det byggdes ett kommunhus som var en arkitektonisk ögonbrynshöjare, om man förärade denna offentliga byggnad ett riktigt modernt och stilistiskt formspråk, så skulle det bara bli ett förfärligt liv på den s.k. allmänheten, dvs den genuint gnälliga del av allmänheten som gör anspråk på att representera just den breda allmänheten och som alltid blir upprörd när den får veta vad något kostar. Kommunen ska ligga lågt, den ska verka i det tysta och den ska framför allt inte utge sig för att vara någon slags prestigefylld arbetsplats - för i grunden så vet ju alla att kommunbyråkraterna inte jobbar för att få lön utan av ren och skär pliktkänsla!

Ibland får man som kommunal planerare åka på visit hos diverse konsultfirmor, som i våra outsourcade dagar utför en betydande del av kommunernas utredningsarbete. När man går på möten i konsultfirmornas lokaler slås man direkt av den arkitektoniska klyftan mellan den kommunala sfären och den privata, som förstås är avsevärt mycket stilrenare och påkostad. När man bjuds på kaffe hon konsultfirman kan man räkna med att alla koppar är likadana, och att de är av den typen som en designintresserad person kan uppge upphovsmannen till. Detta ska jämföras med det kommunala fikarummets fullständiga kaffekoppsanarki. (Här kommer jag osökt att tänka på en kollega som har en plastliknande vit porslinskopp med trycket Rock-SM 1985...) Ibland undrar jag om konsulter är lyckligare än kommunbyråkrater eftersom de har en snyggare arbetsmiljö. Frågan blir hängande i luften.

Man skulle förstås lite tjurigt kunna påpeka att konsultfirmornas representativa kontorspalats till stor del är uppförda med hjälp av kommunala medel, med tanke på att kommunerna är så stora kunder hos dessa företag, och att de som ogillar offentligt finansierad flärd lika gärna kunde attackera konsultfirmorna istället för att gå i taket över att man köper in nya möbler till ett stadshus som inte har renoverats på 30 år. Men varför gnälla? Byråkraten i mig hyser ändå en viss kärlek till stadshusets tryggt inpyrda korridorer, väggfasta askkoppar och brutalt uppriktiga betongfasad. Det signalerar på något sätt motsatsen till förgänglighet.