Papperspalatset

En före detta chef har förutspått att jag en dag kommer att ha avancerat från den kommunala sfären och blivit statstjänsteman. Anledningen härtill skulle vara (håll i er nu) att de skrivelser och rapporter som statstjänstemän får tota ihop i regel är mycket längre och att den språkliga nivån ofta ligger på en mer avancerad nivå än vad den gör inom kommunen. Den f.d. chefen var nämligen medveten om att det här med att formulera skrivelser i olika former låg mig varmt om hjärtat. Jag må vara en medelmåtta när det gäller främmande språk, men min fascination inför den gren av svenskan som ibland kallas kanslisvenska vet inga gränser. Detta språk är på samma gång konst och vetenskap, det är poetiskt samtidigt som det är genuint opersonligt, det är ett uttrycksmedel med enorma möjligheter! Kanslisvenskan är det språk som byråkrater skriver när de är medvetna om att deras ord kommer att utgöra offentliga handlingar en längre tid framöver. Vad är det då som är så särskilt med det här språket? Jag kan presentera fyra särdrag:

1.      Det är tydligt. Tvärtemot vad många tror är själva poängen med kanslisvenskan att den inte ska kunna misstolkas. Alla kryphål och luckor för illvilliga rättshaverister ska vara stängda, och alla nyanser som kan tolkas som underliggande värderingar ska vara eliminerade. Ingenting ska finnas mellan raderna. Även om man kan tolka in en poetisk dimension rent formmässigt så är kanslisvenskan ändå rena motsatsen till poesi, där ju poängen är att koncentrera så mycket innehåll som möjligt i så få ord som möjligt. Man kanske skulle kunna kalla kanslisvenskan för de fantasilösas poesi, eftersom ingenting får utelämnas åt läsarens personliga tolkning. Detta leder mig in på särdrag nummer två:
 

2.      Det är opersonligt. Här handlar det om att tjänstemannen är olämplig för sitt arbete om han eller hon skriver på ett sådant sätt att kontentan av det skrivna förefaller vara färgat av skribentens personliga uppfattningar. Detta är ett flagrant brott en av byråkratins hörnstenar, nämligen att tjänstemannen aldrig påverkas av sina personliga uppfattningar utan enbart skriver utifrån sin fackkunskap och kännedom om det aktuella ärendet. Som alla förstår så är det bara i teorin det fungerar på det sättet, eftersom även byråkrater är människor (jodå), men huvudsaken är att även om tjänstemannen skulle låta sitt personliga engagemang påverka förslaget till beslutsfattarna, så ska det inte synas i det skrivna materialet. Och då är den korrekta kanslisvenskan ett enastående verktyg för att drapera sina åsikter i yrkesmässig formalitet.
 

3.      Måttfullhet är en dygd! I en tjänsteskrivelse är ingenting fantastiskt eller uselt eller imponerande eller strålande. Sådana överord är för diffusa och talspråksmässiga. På sin höjd kan någonting vara adekvat eller otillfredsställande. Antingen är kraven och behoven tillgodosedda, eller så är de inte det! Inga språkliga fyrverkerier, här håller vi oss till mätbara fakta!
 

4.      Man får använda ord och uttryck som man aldrig får användning för annars. När man skriver i Word dyker det ju som bekant ibland upp små gröna streck under orden som indikerar att de kan utgöra någon typ av språklig avighet. Högerklickar man på ett grönmarkerat ord, t.ex orden erinran eller föreliggande, kan man ibland få uppmaningen att beakta denna ordform, eftersom den i vanlig text kan kännas invecklad och byråkratisk. Detta tar den sanna byråkraten förstås som en bekräftelse och en uppmuntrande klapp på axeln.

Det finns oroande tecken på att kanslisvenskan hotas av destruktiva krafter. Från Hässleholms kommun har jag till exempel fått vittnesmål om ett projekt benämnt Klarspråk vars syfte ska vara att "underlätta kommunikationen med kommuninvånarna och därmed göra organisationen mer lättillgänglig för medborgarna". Det låter verkligen lovvärt, men jag har onda aningar att det i slutänden mest får till följd att tjänsteskrivelserna i Hässleholm i framtiden blir luddigare och mindre exakta. Exempelvis kanske en fras som "bestämmelser för fasadutformning skall utformas i enlighet med gällande riktvärden för maximala ekvivalenta bullernivåer inomhus" ändras till "husen ska ha en bra ljudmiljö inomhus". Och då har ju meningens hela pregnans och tydlighet gått förlorad! Vadå bra ljudmiljö? Bra enligt vem då?!

Avslutningsvis vill jag erinra om att jag, utanför stadshusets väggar, verkligen inte har något emot Fredrik Lindströms frejdiga språkliberalism. Språklig utveckling och uppfinningsrikedom gläder mig. Men låt bli att tafsa på min kanslisvenska! Den har utvecklats av åtskilliga generationer byråkrater och därmed utvecklats till ett högklassigt redskap i samhällets tjänst. Hör upp, kollegor, vi har ett arv att förvalta!
 

Det har tidigare konstaterats att kommuntjänstemän i regel är ganska osynliga för de flesta kommuninvånare. Det är dock en sanning med modifikation, för i många byråkraters arbete ingår ett visst mått av kommunikation med just dessa invånare, som vi för enkelhetens skull kan kalla folket. Just mitt eget verksamhetsområde - den kommunala fysiska samhällsplaneringen - inbegriper faktiskt ett ganska stort mått av kontakter med folket.

En vän och planerarkollega i Blekinge uttryckte en gång sin frustration över denna folk-kontakt, som i högtidliga sammanhang kallas medborgardialog:
 

"Varför ska vi smarta planerare behöva diskutera med "folket"? Med risk för att låta grym måste jag få ge uttryck åt min frustration över "folket" - jag hatar obildade, tjuriga, korkade, elaka, inskränkta kustblekingar!!! Dom är dumma i huvet!"
 

Inför en sådan utgjutelse får kanske den rättrådige en bister uppsyn och mumlar ogillande om elitism, förmyndarmentalitet och folkförakt. Men bilden måste nyanseras, för alla planerare förstår att den frustrerade kollegan med dessa ord har nått pudelns kärna, den brännande punkten där tjänstemannen konfronteras med folket, och det fördomsfulla folket inte vill förstå att tjänstemannen oftast har rätt. För en icke-tjänsteman kan det kanske verka förvånande att den frustrerade kollegan i själva verket är en mycket trevlig, glad och ödmjuk person och inte alls någon elitistisk monsterbyråkrat. Vi som någon gång konfronterats med den delen av folket som uttalar ordet kommunen med ett djupt förakt, vet att "dialogen" med dessa människor kan ta sig smått absurda former, och därigenom driva den mest välvilliga tjänsteman mot gränsen till nervsammanbrott.
 

Det må tyckas lite överflödigt att behöva upplysa om att även kommuntjänstemän är en del av folket, men det är just detta faktum som tycks vara fullkomligt obekant för en del av de folkets representanter som till slut, efter att en längre tid ha retat upp sig på något, lyfter luren eller fattar pennan för att låta dom på kommunen veta vilka idioter de är. Det där fenomenet att klumpa ihop alla tjänstemän på en viss kommun till en enda elak byråkratklump är för övrigt ett klassiskt drag i det knackiga förhållandet mellan folk och tjänstemän. Särskilt tydligt var det i den värmländska glesbygdskommun där jag tidigare var anställd. Där kunde man som planarkitekt få bära skulden för allt från bristande snöröjning till bristen på dagisplatser, när någon upprörd människa ringde och påpekade att "ni på kommunen" minsann borde göra någon nytta istället för att bara sitta och planera bor skattepengarna. Ja, det finns i denna kommun till och med ett politiskt parti, gravt populistiskt och lett av en surmulen potatisbonde, som kammade hem hela tolv procent av rösterna i senaste kommunalvalet genom att lova färre "pappersvändare" i kommunhuset (och färre vargar i skogen och bättre allting eftersom detta partis representanter givetvis "vet vad vanligt folk vill ha").
 

Där har vi den alltså igen; pappersvändarmetaforen. Vem har egentligen planterat denna bild, och varför är det just kommuntjänstemän som anklagas för att hantera papper? När allt kommer omkring är ju just hanteringen av olika dokument en ganska central del i arbetet för de flesta som inte arbetar inom tillverkningsindustrin eller de agrara näringarna, det vill säga en hel del människor. Jag ber att få återkomma till detta, då jag annars riskerar att helt komma ifrån ämnet, det vill säga de folkliga kontakterna. Om dessa kan jag väl bara avslutningsvis konstatera att de är som saltet i tjänstemannens byråkratisoppa. Folkets inblandning stökar till på skrivbordet, men ger också mersmak åt det vardagliga slitet. Den härliga paradoxen är att kommunmedborgarna är våra bästa vänner och symboliska uppdragsgivare när vi snackar om kommunen i stort, men när de reduceras till en handfull tjuriga individer som tänker överklaga allt som går att överklaga för att vi inte bara tänker på just dem, ja då är de mer att betrakta som gruset i maskineriet - det grus som gör att vi byråkrater emellanåt uppgivet undrar varför ingen förstår att vi ju bara vill förbättra världen. 
 

 

Låt mig, med risk för övertydlighet, vara helt uppriktig och erkänna att jag gillar byråkratin. Jag gillar det formella, det precisa, det korrekta och det välordnade. Och jag gillar byråkratin eftersom den är en förutsättning för en fungerande demokrati och ett fungerande samhälle, ett faktum som alltför ofta glöms bort. Jag är medveten om att det låter lite högtravande, men lik förbannat är det sant, och därför måste det nämnas här. Byråkratin är till sin natur ganska osynlig, och märks först när den glappar, det vill säga när den inte längre är en föredömlig byråkrati. Byråkratin är länken mellan politikernas beslut och beslutens konkreta konsekvenser. Byråkratin är kittet som håller samman samhällets alla introverta och motsträviga element!

Om ovanstående låter högtravande så låter följande måhända nästan löjligt; jag är stolt över att vara kommuntjänsteman. Stoltheten har politiska förtecken, för den ligger i att arbeta för det allmänna, för medborgarna istället för aktieägarna, för samhället istället för kapitalet. Med detta i bakhuvudet kan man kanske fråga sig om man måste vara socialist för att trivas som kommuntjänsteman. Jag kan dock intyga att jag har vänner som hyser högerpolitiska sympatier men som ändå, så vitt jag vet, trivs med sina jobb vid kommunala skrivbord. Tjänstemannaskapets eventuella politiska laddning torde därför kunna bli föremål för vidare utredning, för att låna ett ofta förekommande tjänsteskrivelse-uttryck. 

Redan nu börjar jag inse att den här bloggen säkert kan uppfattas som mördande tråkig, åtminstone för alla som befinner sig utanför den kommunalbyråkratiska sfären. Jag vill därför höja ett varnande finger och påminna om att all läsning är frivillig och att jag inte tar ansvar för eventuella skadeverkningar för dem som läser detta utan egentligen vilja det. För er som hänger kvar kan jag fresta med kommande fullödiga inlägg om spännande ämnen såsom kanslisvenskans inneboende logik, delegationsordningens systematik, relationen till kommunpolitikerna och stadshusets arkitektoniska egenskaper. Lyhörd som jag är tar jag givetvis även emot förslag på ytterligare infallsvinklar och uppslag.
 

Först och främst ett konstaterande, sprunget ur det faktum att jag ibland känner en viss skepsis mot bloggandet som företeelse: Jag utgår från att mitt vardagliga privatliv antagligen är fullkomligt ointressant för gemene man, ja antagligen även för personer som känner mig. Med detta vill jag inte påstå att min tillvaro skulle vara beklagansvärd på något sätt, men detta innebär ju inte automatiskt att den har något allmänintresse. Följaktligen kommer den här bloggens besökare inte att få läsa något om vad jag åt till frukost idag, vad jag köpte i någon affär, vem jag tog en fika med, vad jag tycker om vädret, hur jag uppfattar mitt sexliv, huruvida min lägenhet är städad eller inte, vilken färg mina nya byxor har eller var jag ska fira jul i år.

Nej, tema ska det vara. Och det är inte utan viss stolthet som jag härmed tillägnar den här bloggen byråkraterna i allmänhet och kommunbyråkraterna i synnerhet. Det ska handla om byråkratin som system, som samhällelig konstruktion, som filosofi och som kultur. Jag tänker däremot inte sträcka mig så långt som till att kalla byråkratin för en livsstil, för det vore ett direkt tecken på personlig stagnation. Men detta får jag säkerligen tillfälle att återkomma till.

Låt oss börja med en grovhuggen definition. Vi byråkrater använder ordet byråkrater endast i självironiska sammanhang. Vi föredrar ordet tjänsteman, som ju faktiskt låter lite viktigare. En kommuntjänsteman är en person som, till skillnad från kommunalarbetaren bedriver större delen av sitt arbete utom synhåll för kommunens invånare, oftast med ett skrivbord som fast punkt i arbetet. Just detta faktum att kommunbyråkraten är ganska osynlig för de flesta av de personer han eller hon faktiskt arbetar för (kommuninvånarna) är sannolikt förklaringen till att denna yrkesgrupp får dras med en del fördomar, vilka kort kan sammanfattas till att byråkraten egentligen inte gör något annat än vänder papper, vilket ju alla och envar kan förstå att det inte är ett särskilt meningsfullt jobb. Byråkrater har också ett särskilt språkbruk, den s.k. kanslisvenskan, som på denna blogg ska bli föremål för upprepade betraktelser. Det finns också uppfattningar om att byråkraternas arbete till sin natur är ganska ineffektivt, omständligt och onödigt tillkrånglat. Dessa föreställningar ska jag med nöje behandla i kommande inlägg på denna byråkratblogg, som härmed förklaras officiellt sjösatt.

Kanske skulle jag presentera mig också? Nu var ju detta inte tänkt att handla om mig, men jag kan ändå informera om att upphovsmannen till byråkratbloggen heter Ludvig och själv är en alldeles äkta kommunbyråkrat. Jag tillbringar mina dagar som planarkitekt i en av huvudstadens kranskommuner, närmare bestämt en av de som propsar på att kalla sig stad trots att alla människor vet att det inte rör sig om en stad utan om en helt vanlig förortskommun.

Jag lyfter metaforiskt på hatten och hälsar välkomna till vad som ska bli en samling byråkratiska iakttagelser från insidan av det skenbart stabila och harmoniska stadshuset, eller papperspalatset som vi också kan kalla det.