Papperspalatset

Tiden är en konstig sak. Det är jag förvisso inte den första som konstaterar (fast andra har formulerat det mer precist och ordrikt). Åtskilliga gånger har den kommunalbyråkratiska världen givit mig anledning att reflektera över hur olika tiden kan värderas, beräknas och bedömas i olika sammanhang. Inget vetenskapligt begrepp är så flexibelt som tidsbegreppet. Farbror Einstein hade helt klart en poäng i det där. Nu invänder någon att tiden enligt Einstein kanske bara är sådär riktigt relativ i hastigheter som närmar sig ljushastigheten, vilket kanske inte kan anses gälla den kommunala världen, men det där är en petitess. Nu tar vi det från början.

Låt oss börja i en gammal segsliten uppfattning som jag tidigare har skrivit om, den om att allting går väldigt långsamt på en kommun. Att den berömda papperskvarnen kännetecknas just av sin långsamhet. Att kommuntjänstemän är lite latare än andra tjänstemän och att de har en slags illasinnad benägenhet att göra saker och ting lite krångligare än vad de egentligen är, kanske just i syfte att fördröja en process, vilken som helst. Det där är ju inget nytt under solen, som nidbild betraktat, men naturligtvis är verkligheten mer komplex och spännande. Till att börja med får man förstås ge antagonisterna rätt – för visst går det långsamt i kommunen! Inget snack om den saken. Det beror på två saker. Ett: att göra saker grundligt, utan att runda lagen och utan att smita undan den demokratiska förankringen, tar tid, vare sig man vill det eller ej. Två: I princip all kommunal verksamhet är underfinansierad (eftersom skattebetalarna i allmänhet är så jävla dumsnåla att de inte förstår sitt eget bästa och politikerna så hopplöst inställsamma inför skattebetalarna), vilket får till följd att tjänstemän istället för att göra en sak i taget på ett rationellt och effektivt sätt måste jonglera med ärendena med minst tio i luften samtidigt, vilket leder till att ärendena kolliderar i luften varvid det uppstår en allmän oordning som i sin tur är detsamma som ineffektivitet. Enkelt, eller hur? Nu muttrar antagonisten att det minsann gick lika långsamt på 70-talet när kommuntjänstemännen var många fler, och då svarar jag att hur ska jag kunna svara på det när jag inte ens var född då? Med andra ord finns det inte så mycket att raljera över när det gäller den rent generella långsamheten. Byråkrati går inte snabbt – det ligger i dess natur. Om byråkratin går snabbt så är det förmodligen något fel (såsom korruption, inkompetens, nepotism, mygel, demokratiskt underskott eller att den nya kommunchefen – direkt från näringslivet – lider av vanföreställningar om ”raka rör” som han/hon kanske har fått genom alltför flitigt läsande av tiningen Chef, vars skribenter aldrig har varit i närheten av ett kommunhus).

Mer intressant är då hur olika tiden kan värderas från fall till fall, och hur begreppet brådskande kan betyda väldigt olika saker olika dagar. Tänk er ett storstilat planprojekt, en helt ny stadsdel med några tusen bostäder och en massa annat. Mycket prestige, en smula medial uppmärksamhet och kommunikationsavdelningen hakar på med lättsålda illustrationer och käcka beskrivningar. Man börjar med att göra en tidplan, man kanske säger att om tre år ska man kunna börja bygga. Och så börjar man planera, och redan efter några månader kommer första varningsflaggan från projektledaren som från början var entusiastisk men som nu är stressad – för tidplanen måste skjutas en månad framåt. Här ska det tilläggas för den oinvigde att i en kommun går allting i månadscykler, eftersom de flesta nämnder, styrelser och fullmäktige sammanträder en gång i månaden. Alltså går det inte att skjuta en tidplan två eller tre veckor framåt, för det tidsintervallet finns inte i en planeringsprocess. Alltså får projektet en månads uppskov, och det är inte så farligt i detta tidiga skede. Tidplanen justeras. Men denna justering är inte den första, för det ska visa sig att nästan allting tar lite längre tid än vad det brukar, precis som det blir när den som gör tidplanen är sådär lagom optimistisk som man rimligen bör vara för att trivas med ett arbete. Med enkel matematik får man fram att en månad inte är så farligt när det totala tidsspannet är tre år. Men en vacker dag är tidsspannet bara ett halvår, och då är projektledaren betydligt svettigare och darrigare på rösten när han förkunnar att tidplanen faktiskt måste justeras igen, och det är med ett bistert och anklagande tonfall som cheferna i styrgruppen går med på detta.

Och ibland, särskilt i valtider, kan ett ärende råka bli politiskt känsligt, och då ska ni veta att tidsbegreppet får en helt annan innebörd! Det kan handla om att politikerna vill få något ”undanstökat” eftersom oppositionen har lyckats pejla in ett ”folkligt missnöje” (en handfull magsura villaägare som inte vill ha nya grannar) som man spinner vidare på i rask takt. Då blir det bråttom på riktigt, för ärendet måste upp för behandling i nästa nämnd, vare sig det är färdigarbetat eller ej, och mitt i villervallan kommer nämndsordföranden på att den där bestämmelsen om högsta tillåtna taklutning är förkastlig eller att vi måste möjliggöra en restaurang högst upp i höghuset. Plötsligt försvinner alla principer om en bred förankring inom kontorets alla ansvarsområden – det är bara att stryka och ändra efter herr ordförandens personliga godtycke, svälja förtreten och yrkeshedern och slänga iväg handlingarna till beslut innan någon hinner tänka igenom saken för mycket.

Det är allmänt känt att olika yrkesgrupper har olika tidsuppfattningar. Många kan exempelvis vittna om hantverkares närmast rörande tidsoptimism (har någon hört talas om en köks- eller badrumsrenovering som varit färdig på utlovad tid?). På statusfyllda arbetsplatser som advokatkontor, mäklarfirmor och revisionsfirmor föreställer jag mig att punktlighet räknas som en dygd och att det i dessa yrken förmodligen antas höra till arbetet att jobba långt in på kvällarna för att dagen därpå kunna uppvisa ett resultat som signalerar stringens och punktlighet. Inom andra yrkesområden, där statusen inte alls är vad den borde vara (eftersom de anställda inte bär slips?) såsom äldrevård, barnomsorg samt en del andra vårdyrken, är det av all att döma väldigt stressigt och pressat och mer eller mindre orimliga krav på de som utför arbetet. Men där ligger det knappast i yrkets status att jobba övertid av egen fri vilja. I den kommunala tjänstemannavärlden råder en slags komplex blandning av dessa förhållningssätt. Å ena sidan finns hantverkarmentaliteten, som säger att en dag eller två hit eller dit inte kan ha någon betydelse, och eftersom en vecka bara består av några dagar hit eller dit, så är ju en vecka hit eller dit inte heller något att hetsa upp sig över. Allt har sin tid, och kommer tid kommer råd! Å andra sidan finns den klassiska byråkrat-niten och kalender-exercisen, där punktlighet och ordning är ledorden. Denna kan jämföras med statusyrkenas arbetsnarkomani-tendenser, men skiljer sig från dessa genom att den bakomliggande drivkraften inte är pengar och status (i första hand) utan snarare (åtminstone i den äkta formen) en slags pliktkänsla kombinerad med offermentalitet, eller serviceanda som det ibland kallas. Medborgarna ska få sina papper i tid, även om de inte har vett nog att visa tacksamhet! Plikt/offer/service-spåret leder i sin tur till fram de samhällsbärande låglöneyrkenas förhållningssätt: man sliter som en hund och det är egentligen bråttom med allt, för allt är ju superangeläget, men tro inte att vi kommer att sitta och jobba övertid bara för att vi är underbemannade och underbetalda!

Idag flyttade jag en planerad plansamrådsperiod en dag framåt. Startdatum och slutdatum. Det kändes motiverat och ganska exakt. Slutdatum för själva projektet kan jag däremot inte precisera med mindre än två månaders felmarginal. Jag jobbar inte övertid, men det finns dem som gör det. Kvällar och helger. Därmed blir den föga upphetsande slutsatsen av denna text att det som kännetecknar den byråkratiska tidsuppfattningen är att den inte riktigt låter sig kännetecknas. Men viktig är den.
 

Essingeleden en dag i Augusti