Papperspalatset

Jag har redan raljerat en hel del om tjänstemännens komplicerade inställning till medborgarna, denna ostyriga massa som tyvärr oftast förknippas med de maniska kverulanter som står i främsta ledet och som, till skillnad från de flesta andra, framhärdar i sin kamp för att sätta bestående avtryck i tjänstemännens arbetsresultat. För en planarkitekt finns det ett tillfälle som mer än något annat medför en direkt konfrontation med medborgarna, öga mot öga. Det kallas samrådmöte och går ut på att alla som anses vara berörda av ett visst projekt bjuds in för att få information och lämna synpunkter. Allmänheten är också inbjuden genom dyra annonser i dagspressen. Den som en gång kom på den här formen för medborgarinflytande hade nog också tänkt sig att mötet skulle kunna vara ett forum för konstruktiv diskussion. Men den typen av ömsesidigt gagnande är dessvärre rätt sällsynt, åtminstone av min begränsade yrkeserfarenhet att döma.

Häromdagen höll jag i ett ganska välbesökt samrådsmöte avseende ett större planprojekt, och det följde samma mönster som de flesta av mina tidigare samrådsmöten, nämligen ungefär som följer:

1. Nämndens ordförande hälsar välkomna och förklarar att nu ska vi göra er livsmiljö ännu bättre, för i vår kommun har vi ju minsann en väldig tillväxt och det är så roligt att allt är bra och allt blir bättre.
2. Den handläggande tjänstemannen (jag) stiger fram, tar på sig en trevlig men seriös min och gör sin dragning. Här gäller det att vara pedagogisk, vilket förstås är lättare sagt än gjort. Annars gäller samma princip som när man talar inför nämndens politiker; att få allting att verka väldigt enkelt och självklart.
3. Ordet blir fritt och de församlade medborgarna får göra det som de så länge har längtat efter, nämligen utgjuta sin frustration, sitt djupa missnöje, sin ackumulerade gnällighet och sin misstro inför de tjänstemän som nu har tagit en fysisk gestalt framför deras ögon.

Jag inser att jag rent officiellt borde se fram emot ett samrådsmöte - det fina tillfället att träffa de fina medborgarna vars välbefinnande är allt jag som tjänsteman har för ögonen. Men som alla kan förstå gör punkt 3 ovan att det snarare är något jag biter ihop inför och som framkallar ett lätt magknip. För som alla inser är det ganska otacksamt att agera klagomur, särskilt när besökarnas argument börjar tryta och "synpunkterna" alltmer börjar likna personangrepp. Jag kan inte förstå hur de kan tro att de ska få bättre gehör för sina synpunkter om de levererar dem varvat med helt ovidkommande anklagelser om att vi som arbetar med dessa frågor varje dag inte vet vad det handlar om. En mötesdeltagare hävdar triumferande att han faktiskt studerat akustik och därför vet mycket bättre än den miljökonsult som arbetat med bullerfrågor i femton år, varpå de övriga gästerna flinar elakt vid detta "avslöjande" att de som jobbar åt kommunen är inkompetenta! Ju längre mötet fortskrider, desto elakare och mer insinuanta blir deltagarna. Jag svarar på det som går att svara på och låtsas inte höra det som är rena dumheter, försöker konsekvent hålla mig till grundregeln när det gäller besvärliga personer: att alltid bemöta deras svada med korrekt och stillsam vänlighet. Det här handlar, enkelt uttryckt, om att ta skit, och ur denna vaska fram relevanta korn.

Det slår mig hur mycket detta är en fråga om retorik och förmågan att uttrycka sig. Många av de närvarande har konkreta invändningar grundade på ett fullt begripligt egenintresse, men att formulera dessa invändningar visar sig vara svårt. Det är sorgligt att inse att förmågan att uttrycka sig så mycket är en fråga om bildning och kulturell bakgrund. Sakta börjar man inse vad som en gång var tanken bakom ABF, nämligen att kvalitativ kommunikation grundad på kunskap är ett bättre sätt att påverka samhällsutvecklingen än att kasta ruttna tomater på beslutsfattarna. Förvisso behöver inte god retorisk förmåga innebära att den talande har något att säga, vilket vid det här mötet exemplifieras av en välklädd herre som använder sin (relativa) begåvning på detta område till att med billiga retoriska knep försöka få det att verka som att jag som planhandläggare inte tar mitt arbete på allvar.

Givetvis är det ganska påfrestande att utsätta sig för sånt här, och jag antar att det är en fråga om yrkeserfarenhet att inte låta sig bli personligt påverkad. I det här fallet höll min mentala utmattning i sig under hela kvällen efter mötet samt morgonen därpå. Sedan kom jag tillbaka till jobbet och mötte kollegorna som frågade om jag hade hämtat mig, varpå jag upptäckte att så var fallet. Åter till arbetet!

Ett par dagar senare arrangeras en s.k. personalsocial aktivitet för förvaltningens medarbetare. Vi sitter i en park vid en sjö i kvällssolen och kalasar på cateringbuffé ackompanjerat med vin och öl (aldrig starksprit på kommunala personalaktiviteter!). Stämningen är avslappnad och trivsam. Jag inser plötsligt att det är såhär ett samrådsmöte ska arrangeras! Man inbjuder till samrådsmingel (låter så mycket fräschare än samrådsmöte), sätter upp ett partytält i en park, dukar fram smaskig mat och vin och sedan är alla som vill ventilera sina synpunkter välkomna att göra det under trivsamma former. Jag kan stå där med avslappnad kroppshållning, svara på frågor och säga "javisst, jag förstår verkligen vad du menar och vi ska titta på hur vi kan lösa det här, vill du ha påfyllning i ditt vinglas?"
 

Efter fyra veckors aktivt anti-arbete, s.k. semester, träder tjänstemannen in på sitt rum och finner att det mesta, inte helt oväntat, ser ut som när han lämnade stället. Några smärre förändringar; en arbetskamrat som blivit sjukskriven till följd av något slags arbetsrelaterad hypermigrän, en annan som fått en sådan energikick av semestern att hon börjat cykla till jobbet (en nätt tur på ca 2 mil, enkel resa), en praktikant som flyttat på en sladd under mitt skrivbord efter att ha lånat min dator, en krukväxt som nästan har törstat ihjäl. Den uppdämda e-postskörden visar sig inte vara värre än ett 20-tal meddelanden, varav bara en mindre del behöver besvaras med en ursäkt för sent svar. Efter bara några timmars tjänstgöring kommer de första tecknen från externkollegorna (min benämning på vänner som jobbar med samma sak som jag fast på en annan plats) på vad vi skulle kunna kalla tillbaka-till-verkligheten-chock. I ett lika dystopiskt som lakoniskt mejl frågar en externkollega om någon har något knep för att komma över känslan, ska man bryta ihop, bita ihop eller bita i det sura äpplet? (skillnaden får väl antas vara marginell) Och vi anar alla vad det är för känsla det handlar om, eftersom de flesta av oss drabbas av den i större eller mindre grad. Det rör sig möjligen om en slags verklighetskollision, semesterns loja livsnjutarverklighet som helt okänsligt brakar in i kommunkontorets rationella, genomreglerade och effektivitetsivrande verklighet. Enkelt uttryck: det finns varken kall öl eller hängmattor på kommunkontoret. Föga förvånande, men nog så kännbart. Uppvaknandet är brutalt.

På eftermiddagen denna bedövande första arbetsdag sitter jag i ett möte som jag själv har kallat till och som därför framkallar viss prestationsångest då jag inte är särskilt förberedd och inte orkar vara den där proffsiga mötesmaskinen som jag borde vara i detta sammanhang. Mötet blir istället en studie i olika byråkrat-typer (och därmed en påminnelse om att det finns fler än en sådan). Runt bordet sitter en förvaltningschef, två enhetschefer, en rektor från en grundskola, en utomstående arkitekt och så jag själv, som i brist på ledarförmåga lyssnar på de andras prat, inflikar med små viktigheter och antecknar allt som jag inte tror att jag kommer ihåg ändå. Den ena enhetschefen pladdrar på tomgång, ger ett professionellt intryck men tillför inte mycket. Den andra enhetschefen ser glad ut och har bara en ståndpunkt, som hon för säkerhets skull upprepar fem gånger med ca fem minuters mellanrum. Rektorn verkar luttrad och förklarar att hon hoppas på mycket men förväntar sig lite. Förvaltningschefen försöker vara effektiv och strukturerad, antecknar i punktform och stryker under varje punkt, säger jaha, men vem gör vad nu då? Den utomstående arkitekten, som kommer från Gotland, slänger fram några skisser och för en liten stund verkar det som att det inte längre finns några problem i världen, ända tills den ena enhetschefen bittert konstaterar att hennes verksamheter inte inryms i skissen och den andra enhetschefen undrar varför man inte kan lägga på en våning eller två. Innan mötet är slut har vi enats kring en punkt; en tidpunkt för nästa möte. Dagen därpå meddelar den utomstående arkitekten att tiden inte funkar.

Så detta är vekligheten? Sex disparata människor runt ett sammanträdesbord som halvhjärtat försöker behålla sin redan kantstötta pondus, som kanske skulle ha varit gladare om de fått sova ut ordentligt denna morgon, som säkert har en hel del yrkesstolthet men som trots det kände sig mer tillfreds när de för en vecka sedan satt på en gräsmatta i kvällssolen och läppjade på en öl i sällskap med några goda vänner. Vi är så rationella i vårt sammanträdesrum, vi har ju lagar och regler, interna rutiner och politiska direktiv, yrkeskunnande och mångårig erfarenhet att rätta oss efter. Är vi duktigare nu än på gräsmattan i kvällssolen? Ja antagligen, eftersom vi får betalt för att vara rationella men inte för att vara lättsamma. Det man får betalt för är verklighet, eller hur?

Avslutningsvis: en vecka i farmors sommarstuga resulterar oundvikligen i ett utökat ordförråd och diverse onödigt vetande som ett resultat av åtskilliga timmars korsordslösande. I år har jag exempel lärt mig att apikal är ett annat ord för tungspets samt att Nördlingen är en stad i Bayern som omges av en ringmur. Ett annat snyggt ord, som till skillnad från de nyss nämnda har en tydlig tjänstemannakoppling, är eufemism, som är detsamma som en förskönande omskrivning (som att skriva att det finns utrymme för förbättringar när man menar att det är åt helvete med alltihop). Eufemismer är vanligt förekommande i både tjänstemännens dämpade språkbruk och politikernas inställsamma svada. Men det är en annan historia som jag säkert får anledning att återkomma till.

På väg hem i tunnelbanan, bland eftermiddagssvettiga kroppar, trötta ansikten och tomma blickar, ekar plötsligt farmors förnumstiga ord i bakhuvudet: Det är roligare att arbeta än att ha roligt. Nåväl, om det således bara är en fråga om livserfarenhet så kan man åtminstone se fram emot pensionen, då jag ska vara klok nog att kunna påstå sådana saker.