Papperspalatset

Det får bli det en återknytning till föregående inlägg. Frågan om hur dålig arbetsmoral tog sig uttryck innan tjänstemännen försetts med internetuppkoppling har måhända en rad svar som inte är mer smickrande för den tidens tjänstemän än vad förströelse-surfandet är för dagens. Men på ett annat område känner jag mig nästan säker på att äldre byråkratgenerationer stod över oss nutida, och det gäller deras förmåga till skriftlig kommunikation. Tjänstemän skriver ju som bekant rätt mycket, och en stor del av det som skrivs bevaras åt eftervärlden i form av s.k. offentliga handlingar. Tjänsteskrivelsen är vår språkliga manege till vardags, och ibland får vi spela ut våra register på lite större arenor som kan kallas rapporter, promemorior eller utredningar. Så långt de officiella dokumenten. Jag föreställer mig att den språkliga nivån i dessa dokumenttyper inte har förändrats (förvärrats) alltför mycket under de senaste decennierna, utan att tjänstemännen idag liksom för fyrtio år sedan skärper till sig och vårdar sitt språk när det ska fästas på papper som ska arkiveras i all evighet. Men hur är det med de språkliga ambitionerna i den mer vardagliga kommunikationen tjänstemän emellan? Min tes här är att något dramatiskt har hänt bara under de senaste tjugo åren. Men vi börjar med att backa tillbaka till tiden dessförinnan.

Förr fanns huvudsakligen tre sätt att kommunicera person till person på en yrkesmässig nivå;

1) direkta samtal i ett mötesrum med två eller flera personer,

2) telefonsamtal

3) brev

Jag antar att all kommunikation av mer formell art, liksom idag, skedde skriftligt. Alltså att man skrev ett brev på sin skrivmaskin (eller kanske dikterade för sin sekreterare om man hade kommit lite högre upp i hierarkin), skrev under, kuverterade brevet och därefter överlät till postväsendet att föra det till mottagaren. Brevet blev en offentlig handling eftersom det var skrivet av en offentliganställd i ett formellt ärende. Jag tänker mig vidare att tjänstemannen som skrev brevet - väl medveten om dess bestående karaktär - bemödade sig att stava rätt, använda för ändamålet lämpade ord och i största allmänhet hålla sig inom det språkliga regelverket. Kanske stannade han till och funderade en extra gång på de känsligare orden, deras nyanser och (miss-)tolkningsmöjligheter. Våra allmänna arkiv är fullproppade med sådana här handlingar. Oftast kan skribenterna vara nöjda med sina alster.

Men så hände något. Plötsligt en dag utrustades tjänstemännen med datorer, dessa kopplades samman i nätverk och vips, snabbare än en länsstyrelsetjänsteman hinner säga miljökonsekvensbeskrivning, så hade det elektroniska brevet gjort entré. Kanske trodde tjänstemännen först att e-brevet bara var en snabbare variant av det vanliga pappersbrevet, men ack så fel de hade. De förstod inte att e-postmediet skulle komma att rasera årtionden, ja kanske århundraden av språklig utveckling och skapa en helt ny och närmast anarkistisk skriftkultur.

Överdriver jag inte nu? Kanske en smula, men ett antal års noteringar av tjänstemäns språkbruk i interna e-postmeddelanden ger en bild av ett skriftspråk i upplösning. Mycket tyder nämligen på att det numera anses helt normalt att vid e-postkommunikation åsidosätta i stort sett alla de principer man lärde sig i grundskolan för meningsbyggnad, stavning, grammatik och språkhantering i största allmänhet. Saker som att börja en mening med versal, att skilja meningar åt med ett mellanslag är inte längre självklara. Och orkar man inte dela in ett meddelande i meningar kan man ju alltid skriva det som en enda lång mening och avsluta med en liten smiley eller tre punkter (detta fantastiska uttryck för allmän villrådighet). Ett litet knep som en del använder sig av, som ett utslag av inbillad effektivitet, är att skriva hela meddelandet i ämnesraden i stället för i själva meddelandefältet. Jag minns ett mail som skickades från växeln i den lilla glesbygdskommunen till samtliga anställda med följande text i ämnesraden: "vi har fått samtal om det går omkring en björn på xx-vägen detta var vid tvåtiden så den har väl gett sig av..."

Styckeindelning behöver man inte heller bry sig om. Man byter rad när man känner för det, ibland med blankrad, ibland utan. Man är spontan och impulsiv. Mellanslag kan komma lite här och där, man slänger in lite slumpmässiga skiljetecken. Utropstecken till exempel kan komma lite hipp som happ medan frågetecken efter en fråga ofta ses som onödig garnityr. Stavning är inte så noga. Man fattar ju ändå, eller hur?

Jo, man fattar för det mesta, dock inte alltid, vad skribenten menar. Och i skrivande stund upplever jag till min förfäran hur den här texten antar formen av en klassisk gnällkrönika författad av en ålderstigen, intolerant och magsur tråkbyråkrat av den sort som Fredrik Lindström bara skakar på huvudet åt, uppgivet. Så låt mig förmildra mitt gnäll genom att påpeka att det mesta av den skriftliga kommunikationen med personer utanför kommunhuset faktiskt sker med en något högre nivå på språkbruket. Och min eventuellt oförstående attityd gentemot skriftlig torftighet har antagligen att göra med den egna inställningen; att en stor del av tjusningen med att vara kommunbyråkrat ligger i att man får använda detta fantastiska språk som kallas kanslisvenska. Man får bli en del av en språkkultur som är lika underskattad som misshandlad. Man får ett närmast fullkomligt språkverktyg i sin hand, man får rätt att använda ett brett spektra av ord och formuleringar som har skapats för att inte kunna misstokas. Och då är det väl synd att inte använda detta verktyg?

För att avslutningsvis återknyta till äldre tiders tjänstemän så slår det mig att det ju faktiskt fanns en form av skriftlig kommunikation av det mer informella slaget, som faktiskt lever vidare än idag, nämligen de små handskrivna lapparna som fästas vid en bunt mer formella papper och sedan läggs i ett brunt internpostkuvert som en vaktmästare får leverera till mottagaren (som mycket väl kan sitta på våningen ovanför). Man kan anta att merparten av dessa små lappar slängs efter hand, men det händer att de dyker upp bland arkiverade handlingar. (Det är ju ändå text på ett papper kanske den arkivansvariga tänkte när han/hon samvetsgrant petade ner den lilla lappen bland de övriga viktiga papprena.) Dessa fragment av informell kommunikation skulle jag formligen kasta mig över om jag vore historieforskare. Men i vilket fall som helst är det väl, som så ofta annars, de obegränsade möjligheterna till kommunikation som gör att dess kvalitet sjunker. Är pappret knappt så väljer man sina ord mer noggrant. Kan man däremot blogga varje dag helt gratis kan man, dessvärre, unna sig att drälla med orden.

Och allra sist; det har diskuterats huruvida alla mail som landar i en offentliganställds inkorg ska betraktas som offentliga handlingar. Det finns fortfarande gråzoner i svaren på den frågan, men de flesta är numera ense om att så inte kan vara fallet, inte minst med tanke på att 95 % av all e-post till kommunen är s.k. spam. Tjänstemännen torde kunna glädjas åt detta, helt enkelt eftersom det kan tyckas pinsamt att få sin skriftliga mailkonversation med kollegan om lämpligt lunchställe bevarat åt eftervärlden. 
 

Interiör från gamla riksarkivet på Riddarholmen. Vemodigt tomma hyllor.