Papperspalatset

 

De bästa fraserna är de som betyder så mycket mer än det som själva orden förtäljer. Visserligen strider detta mot en av kanslisvenskans grundregler - att ingenting skall finnas mellan raderna, men internt inom tjänstemannakåren är de ändå vedertagna och de flesta vet den underliggande meningen. Det är här en fråga att skicka signaler tjänstemän emellan snarare än att ge raka besked till utomstående. Nedan följer några exempel som jag snubblat över på sistone.

 

Det har kommit till min kännedom... Denna inledningsfras indikerar att skribenten är missbelåten med att inte ha fått den aktuella informationen tidigare. Det ska alltså utläsas: eftersom du på ett så nesligt sätt har undanhållit den här informationen för mig så har jag på omvägar fått veta att..

Ärendet vilar för närvarande betyder att ärendet är lika stendött som en djupfryst mammut i Sibiriens permafrost, oftast till följd av att den som skulle betala kalaset har fått kalla fötter.

Frågan kommer att utredas vidare i det fortsatta planarbetet betyder att skribenten i skrivande stund inte har någon aning, men hoppas på att kunna göra det till någon annans ansvar att ta itu med frågan.

Ärendet är för närvarande föremål för vidare utredning betyder att skribenten äntligen lyckats skjuta över ansvaret för att behandla en viss fråga på någon annan. Skribenten är därför lättad för tillfället, men hur det går med den vidare utredningen har han/hon för närvarande ingen aning om.

Jag emotser vidare besked i frågan betyder att skribenten är otålig och tycker sig ha fått vänta alldeles för länge på ett besked. Verbet emotse är för övrigt ett fint ord och ett gott exempel på hur byråkratspråk faktiskt kan koncentrera och förkorta en text (eftersom man spar ett antal bokstäver jämfört med det betydligt klumpigare ser fram emot).

Vi förväntar oss att frågan behandlas omgående betyder att skribenten tappat allt tålamod och är riktigt sur över den långsamma handläggningen i ärendet. Om orden kommer från någon överordnad är det dags att visa framfötterna och boka in en kväll för lite extrajobb efter ordinarie arbetstid.

Synpunkten noteras skriver man i en samrådsredogörelse om synpunkten är så jävla dum att den helt enkelt inte kan bemötas annat än på ett mycket ironiskt sätt, eller om den inte har med ärendet att göra över huvudtaget.

 

I övrigt gäller de gamla vanliga, diskreta underdrifterna:

Det är önskvärt = det är ett krav och vi tänker inte betala för något annat

Det är förvånande = det är föga förvånande, men däremot en källa till stor irritation

Utan onödigt dröjsmål = mycket brådskande, annars ringer jag till din chef

Behäftad med problem = så gott som omöjlig att genomföra

 

Jag får säkert tillfälle att fylla på den här listan, för det händer lite titt som tätt att man blir utsatt för sådana här tjänstemannamässiga subtila signaler, samt även att man själv använder dem för att få något sagt som kanske låter för brutalt och oartigt om det sägs rakt ut. Om bloggens läsare vill dela med sig av sina personliga favoritfraser så är jag förstås tacksam mottagare av dessa. Må vara att detta språkbruk ligger delvis utanför (vad jag skulle beskriva som) kanslisvenskans vackra principer om klarhet och uppriktighet, men jag måste ändå erkänna att det är roligt att handskas med språkliga akrobatkonster som dessa. Man får knipa åt sig glädjeämnena varhelst de dyker upp. 

Sist: en läsare har på sin egen blogg skrivit en riktigt underhållande liten text om kanslistilen, som hon av allt att döma kan en hel del om. Det är onekligen glädjande att språkentuseasterna lever och frodas.
 

 

Låt mig inleda lite storstilat med några rader ur Dostojevskijs Brott och straff:

 

"Mannen var över de femtio, av medellängd och kraftigt byggd, gråsprängd och med stor flint, med ett ansikte som var gulsvullet, för att inte säga grönaktigt, av supande; bakom de svullna ögonlocken glimtade ett par små men livliga, rödsprängda ögon fram som springor. Men det var något mycket underligt med honom, hans ögon blänkte som i triumf, och även om det fanns vett och intelligens i dem, skymtade det fram något som liknade vansinne. Han var klädd i en gammal, fullständigt utnött svart frack, som saknade alla knappar utom en. På något sätt hade knappen lyckats hålla sig kvar och det var den fracken var knäppt med; tydligen var han angelägen om att inte överskrida gränsen för det anständiga. Under nankinvästen stack det fram ett fruktansvärt tillknycklat, nedsölat och fläckigt skjortbröst. Som tjänstemän i gemen saknade han skägg - men det måste ha varit länge sedan han rakat sig, eftersom det börjat spira fram tjock, mörkblå skäggstubb."

 

Mannen som beskrivs på detta målande sätt är den avskedade och gravt alkoholiserade tjänstemannen Marmeladov, en i alla avseenden tragisk figur som trots att han befinner sig i fritt fall mot samhällets botten ändå inte kan göra avkall på sin tjänstemannautstrålning. Citatet får därför utgöra upptakten till den lite kåserande frågan: Hur känner man igen en tjänsteman? Som frågan är ställd inbjuder den förstås till grova generaliseringar, vilket är precis vad som här följer.

 

Man skulle kunna tro att kommunanställda rent allmänt är lite mindre nogräknade med sin klädsel och sitt yttre. Detta skulle ha sin grund en allmän uppfattning att kommunjobb helt enkelt inte är särskilt glamouröst utan snarare karaktäriseras av ganska trista arbetsuppgifter och en, milt uttryckt, modest lönesättning. Dock finns mycket som tyder på att många kommuntjänstemän gör sitt bästa för att motverka tråkighetsstämpeln genom att faktiskt vara ganska piffiga även en helt vanlig arbetsdag. Särskilt gäller väl detta den yngre generation som nu faktiskt på bred front är på väg in i landets kommunhus i takt med att det berömda s.k. köttberget, som så förtjänstfullt utvecklade den kommunala sektorn, diskret drar sig tillbaka.

 

Vidare kan man konstatera att det finns några grundtyper bland tjänstemännens stilkoder. Först har vi den klassiska svenska kommunfarbrorn, som har suttit vid samma skrivbord och gjort i stort sett samma sak de senaste trettio åren. Han har kvar något av den lite strikta och korrekta framtoning som jag inbillar mig kännetecknade äldre tiders tjänstemän, men har under åren övergått till en mer bekväm klädsel, där bomullsskjortan ibland byts mot en tröja. Likaså har de svarta skorna bytts mot fotriktiga inneskor/tofflor, och byxorna som en gång hade prydliga pressveck är nu av chinos-typ, vilket ju är mycket mer avslappnat om man ska tro texten i Ellos-katalogen. På samma sätt kan kommunfarbrorns kvinnliga motsvarighet, som vi för logikens skull kan kalla kommuntanten, hittas någonstans på vägen mellan strikt välstruket och mysig söndagsförmiddagsklädsel, i nämnda riktning.

 

Det finns några hårdnackade herrar som fortfarande kör med kavaj, och några kvinnor som kör med lite mer stilfulla dräkter, oftast till följd av att de har hamnat på någon sorts chefsposition. Det är förstås bland cheferna man kan se influenser från världen utanför kommunhuset, vilket kanske kan förklaras med att cheferna i högre grad får bevista denna värld i tjänsten. I övrigt är det på min förvaltning bara en bygglovarkitekt som bär kavaj, men han är ju en arkitekt och dessa är ju ett kapitel för sig. Tittar man in i de rum i kommunhuset där det sitter arkitekter och planerare märker man nämligen att dessa, trots att de är lika kommunala som den bästa av nämndsekreterare, är tydligt färgade av att vara just arkitekter. Färgade är för övrigt fel ord, eftersom den dominerande färgen i arkitektens utstyrsel som bekant är svart.

 

Förr i tiden kallades vi manschettarbetare. Då var det enkelt att skilja på folk som jobbade i blåställ och folk som jobbade i välstruken och välknäppt vit skjorta. Nuförtiden är det inte så enkelt, och det har vi väl knappast någon anledning att sörja över. Men det sägs att i många andra länder har tjänstemän fortfarande en strikt klädkod, inom såväl offentlig förvaltning som privat näringsliv. I den anglosaxiska världen finns ju exempelvis påfundet casual Friday, som enkelt uttryckt innebär att tjänstemännen på veckans sista arbetsdag tillåts ha jeans på jobbet och lämna slipsen hemma. I jämförelse med detta tycks ju de svenska kommunkontoristerna befinna sig halvvägs ner i total dekadens (eller total anarki, eller total liberalism..) och ur detta faktum har en idé slagit rot i mitt bakhuvud, en idé som jag förgäves försökt förankra hos mina kollegor; låt oss införa stylish Friday på kommunkontoret - uppmana de anställda att varje fredag, på frivillig basis, piffa upp sig som om vi skulle på fest. Inte för att det skulle påverka vår yrkesmässiga status eller vårt anseende hos medborgarna, utan bara för att det är roligt! Den trevliga och lite lättsamma fredagskänslan skulle underblåsas och tjänstemännen skulle i ren feststämning bli dubbelt så effektiva som en vanlig grådaskig tisdag.

 

Jag vill avsluta denna ostrukturerade reflektion lite mer sansat genom att återgå till Dostojevskijs försupne tjänstemannavrak där han sitter på det sunkiga ölhaket i en av S:t Petersburgs mindre fashionabla stadsdelar.

 

"Också i hans sätt fanns något av solid tjänsteman. Men han var rastlös, han rev sig i håret, och då och då lät han huvudet sorgmodigt vila i händerna medan de luggslitna armbågarna stödde sig mot det kladdiga, nedsölade bordet."

 

Jag gillar uttrycket solid tjänsteman. Men även solida tjänstemän kan gå ner sig totalt, erinrar Dostojevskij och höjer ett varningens finger åt alla som tror att de kan luta sig tillbaka och andas ut när de väl uppnått tjänstemannens (skenbara) stabilitet. Förhoppningsvis är det sociala skyddsnätet lite tätare i Sverige 2007 än i Ryssland 1866. 
 

 

 

När man ringer till kommunen där jag jobbar kommer man inte till den kommun där jag jobbar. Man kommer till Sandviken, för där sitter växeltelefonisten, som inte jobbar för kommunen utan för ett företag som kommunen köper telefonväxeltjänster av. Poängen med detta kan tyckas något oklar, men låt oss gå vidare med fler exempel. I stadshusentrén sitter en receptionist som är känd för att vara arg och vresig. Han skäller ut såväl tjänstemän som deras besökare om de inte gör som han vill. Receptionisten jobbar för ett annat företag som kommunen köper receptionstjänsten, tryckeritjänster och diverse andra servicetjänster av. De som städar våra lokaler gör det förstås inte åt kommunen utan åt ett annat företag som kommunen anlitar, detsamma gäller människorna som sköter den interna posthanteringen. När datorerna krånglar ringer man till det företag som sköter IT-supporten. Det händer att de kan åtgärda problemet.

 

Än mer komiskt blir det om man besöker de förvaltningar som ansvarar för äldrevård, utbildning, parkskötsel, gatuarbeten, renhållning etc. Där sitter nämligen folk vars enda uppgift är att handla upp tjänster från de företag som ska utföra alltsammans. Upphandlingen är sannolikt den främsta verksamheten i min kommun, åtminstone om man ser till hur mycket arbetskraft och pengar den tar i anspråk. De som har lite inblick i den här upphandlingsverksamheten vet att det är en fullkomligt bisarr historia som styrs av en lag som måste vara en av de mest detaljerade och komplicerade i detta land - den ökända Lagen om offentlig upphandling (SFS 1992:1528). Jag hade själv det tvivelaktiga nöjet att få hjälpa till vid upphandlingen av konsulttjänster inom planering och arkitektur, den aldrig ifrågasatta lösningen på att vi är gravt underbemannade på vår avdelning. Och det var verkligen en fascinerande process att följa, då den tog ungefär ett halvår, enorma pappersmängder och oräkneliga arbetstimmar i anspråk. Först var det ett förfärligt jobb med att utforma själva förfrågningsunderlaget - en rejäl lunta som ska innehålla detaljer om precis allting som kan tänkas ha att göra med de efterfrågade tjänsterna. Sedan ska det annonseras och sedan börjar det ringa personer och fråga om detaljer i förfrågningsmaterialet, och då är det inte bara att hitta ett svar på den frågan, utan den måste registreras för att sedan tillsammans med det levererade svaret kunna skickas ut till samtliga anbudsgivare. Det är en millimeterrättvisa som får den gamla svenska rättvisetanken att blekna. Den absurda processen börjar på allvar när alla anbuden är inkomna och ska öppnas. Anbudsöppningen, som i vårt fall tog åtta arbetstimmar för fyra personer att fullfölja, följer ett rigoröst mönster, där varje anbud ska registreras, stämplas och signeras på varje sida av två personer. Vi hade ett hundratal anbud och de flesta omfattade 50-100 sidor. Här inser man också att även de företag som lämnar anbuden får lägga ner en djävulsk massa tid på detta. När vi sedan hade ägnat en arbetsdag åt att öppna anbud hade vi ändå inte kommit in på den mest väsentliga uppgiften, nämligen att på ett noga reglerat och organiserat sätt ta reda på vilka av företagen som var bäst lämpade, ett arbete som tog ett par månader och som jag därför var mycket glad över att inte behöva vara delaktig i.

 

Processen nådde sitt slut till slut, och idag kan vi därför lägga ut en del planarbete på konsulter istället för att se till att det finns tillräckligt med arbetskraft inom förvaltningen. Nu ska man inte tro att det bara är att lämna arbetsuppgiften åt konsulten och sedan få det gjort utan att man behöver titta åt det hållet. Skillnaden mot det normala arbetet är att tjänstemannen istället för att göra grejerna själv får sitta och fjärrstyra en person som har lite högre timlön, lite mer påkostad arbetsmiljö och, vad jag förstår, lite stressigare arbetsförhållanden. Eftersom en stor del av den kommunala planeringen utgörs av s.k. myndighetsutövning, som inte får utföras av någon annan än kommunen, så får kommuntjänstemannen i det outsourcade projektet vara den som enbart författar tjänsteskrivelser, kallar till möten och upprätthåller kontakten med politikerna, sakägarna och allmänheten. Han eller hon får med andra ord en mer renodlad byråkratroll. Så vad klagar jag för - jag har ju pratat mig varm om hur mycket jag uppskattar byråkratrollen? Jag har väl inte klagat - jag beskriver bara ett system som är bisarrt eftersom det går ut på att genom ett monstruöst regelverk och en enorm administration plöja ner allmänna medel i privata och vinstdrivande näringsverksamheter. Om någon tyckte sig ana en personlig politisk åsikt i föregående mening så var det antagligen en ren olyckshändelse.

 
På kommunens intranät dyker det ibland upp käcka förkunnanden om att en ny upphandling blivit klar. Ny leverantör av hygienartiklar är... Hädanefter ska våra visitkort tryckas av... Nu har avtalet för kaffeautomaterna förlängts... Nu senast var det tal om att "lägga ut" personalfunktionen! Det betyder att vi får ett nytt företag att vända oss till när vi vill säga upp oss på grund av att vi inte kan kommunicera med de företag som utför det som de godtrogna medborgarna tror att kommunen utför. "Vem fan äger vad?" sjöng en ovanligt ironisk Povel Ramel en gång. Frågan är mer aktuell än någonsin och att den aldrig besvaras hör onekligen till dessa små element av kittlande ovisshet som i vår tid färgar många byråkraters vardag.