Papperspalatset

 

När man ringer till kommunen där jag jobbar kommer man inte till den kommun där jag jobbar. Man kommer till Sandviken, för där sitter växeltelefonisten, som inte jobbar för kommunen utan för ett företag som kommunen köper telefonväxeltjänster av. Poängen med detta kan tyckas något oklar, men låt oss gå vidare med fler exempel. I stadshusentrén sitter en receptionist som är känd för att vara arg och vresig. Han skäller ut såväl tjänstemän som deras besökare om de inte gör som han vill. Receptionisten jobbar för ett annat företag som kommunen köper receptionstjänsten, tryckeritjänster och diverse andra servicetjänster av. De som städar våra lokaler gör det förstås inte åt kommunen utan åt ett annat företag som kommunen anlitar, detsamma gäller människorna som sköter den interna posthanteringen. När datorerna krånglar ringer man till det företag som sköter IT-supporten. Det händer att de kan åtgärda problemet.

 

Än mer komiskt blir det om man besöker de förvaltningar som ansvarar för äldrevård, utbildning, parkskötsel, gatuarbeten, renhållning etc. Där sitter nämligen folk vars enda uppgift är att handla upp tjänster från de företag som ska utföra alltsammans. Upphandlingen är sannolikt den främsta verksamheten i min kommun, åtminstone om man ser till hur mycket arbetskraft och pengar den tar i anspråk. De som har lite inblick i den här upphandlingsverksamheten vet att det är en fullkomligt bisarr historia som styrs av en lag som måste vara en av de mest detaljerade och komplicerade i detta land - den ökända Lagen om offentlig upphandling (SFS 1992:1528). Jag hade själv det tvivelaktiga nöjet att få hjälpa till vid upphandlingen av konsulttjänster inom planering och arkitektur, den aldrig ifrågasatta lösningen på att vi är gravt underbemannade på vår avdelning. Och det var verkligen en fascinerande process att följa, då den tog ungefär ett halvår, enorma pappersmängder och oräkneliga arbetstimmar i anspråk. Först var det ett förfärligt jobb med att utforma själva förfrågningsunderlaget - en rejäl lunta som ska innehålla detaljer om precis allting som kan tänkas ha att göra med de efterfrågade tjänsterna. Sedan ska det annonseras och sedan börjar det ringa personer och fråga om detaljer i förfrågningsmaterialet, och då är det inte bara att hitta ett svar på den frågan, utan den måste registreras för att sedan tillsammans med det levererade svaret kunna skickas ut till samtliga anbudsgivare. Det är en millimeterrättvisa som får den gamla svenska rättvisetanken att blekna. Den absurda processen börjar på allvar när alla anbuden är inkomna och ska öppnas. Anbudsöppningen, som i vårt fall tog åtta arbetstimmar för fyra personer att fullfölja, följer ett rigoröst mönster, där varje anbud ska registreras, stämplas och signeras på varje sida av två personer. Vi hade ett hundratal anbud och de flesta omfattade 50-100 sidor. Här inser man också att även de företag som lämnar anbuden får lägga ner en djävulsk massa tid på detta. När vi sedan hade ägnat en arbetsdag åt att öppna anbud hade vi ändå inte kommit in på den mest väsentliga uppgiften, nämligen att på ett noga reglerat och organiserat sätt ta reda på vilka av företagen som var bäst lämpade, ett arbete som tog ett par månader och som jag därför var mycket glad över att inte behöva vara delaktig i.

 

Processen nådde sitt slut till slut, och idag kan vi därför lägga ut en del planarbete på konsulter istället för att se till att det finns tillräckligt med arbetskraft inom förvaltningen. Nu ska man inte tro att det bara är att lämna arbetsuppgiften åt konsulten och sedan få det gjort utan att man behöver titta åt det hållet. Skillnaden mot det normala arbetet är att tjänstemannen istället för att göra grejerna själv får sitta och fjärrstyra en person som har lite högre timlön, lite mer påkostad arbetsmiljö och, vad jag förstår, lite stressigare arbetsförhållanden. Eftersom en stor del av den kommunala planeringen utgörs av s.k. myndighetsutövning, som inte får utföras av någon annan än kommunen, så får kommuntjänstemannen i det outsourcade projektet vara den som enbart författar tjänsteskrivelser, kallar till möten och upprätthåller kontakten med politikerna, sakägarna och allmänheten. Han eller hon får med andra ord en mer renodlad byråkratroll. Så vad klagar jag för - jag har ju pratat mig varm om hur mycket jag uppskattar byråkratrollen? Jag har väl inte klagat - jag beskriver bara ett system som är bisarrt eftersom det går ut på att genom ett monstruöst regelverk och en enorm administration plöja ner allmänna medel i privata och vinstdrivande näringsverksamheter. Om någon tyckte sig ana en personlig politisk åsikt i föregående mening så var det antagligen en ren olyckshändelse.

 
På kommunens intranät dyker det ibland upp käcka förkunnanden om att en ny upphandling blivit klar. Ny leverantör av hygienartiklar är... Hädanefter ska våra visitkort tryckas av... Nu har avtalet för kaffeautomaterna förlängts... Nu senast var det tal om att "lägga ut" personalfunktionen! Det betyder att vi får ett nytt företag att vända oss till när vi vill säga upp oss på grund av att vi inte kan kommunicera med de företag som utför det som de godtrogna medborgarna tror att kommunen utför. "Vem fan äger vad?" sjöng en ovanligt ironisk Povel Ramel en gång. Frågan är mer aktuell än någonsin och att den aldrig besvaras hör onekligen till dessa små element av kittlande ovisshet som i vår tid färgar många byråkraters vardag.