Papperspalatset

 
Varje skrivbordsarbetare kommer förr eller senare till en punkt då han eller hon måste städa skrivbordet för att kunna fortsätta arbeta. Olika tjänstemän har lite olika sätt att hantera den situation som uppstår när det inte längre finns någon outnyttjad fläck på skrivbordet att lägga nya papper på. Ett vanligt sätt är att lägga det nya pappret ovanpå det papper som ser äldst och oviktigast ut. Detta kan tyckas praktiskt, eftersom det innebär att de mest aktuella papprena alltid ligger högst upp och de mindre aktuella papprena ligger i botten. Nackdelen är, som alla förstår, att pappershögarna på detta sätt kan växa okontrollerat på höjden. Ett annat problem som kan uppstå är att inget av de översta papprena är tillräckligt inaktuellt för att bli övertäckt. Då återstår att utnyttja övriga lediga ytor i rummet. Det lilla mötesbordet, en besöksstol, två besöksstolar, ett skåp, fönsterkarmen och slutligen… just det: golvet. Bloggförfattaren vill här, för sitt eget ryktes skull, intyga att han inte hör till dem som nyttjar golvet som mellanlagringsplats för pappersprodukter, men kan intyga att detta faktiskt förekommer. Oftast hos personer med mellanchefsposition, vilket kan förklaras med att dessa i sitt arbete översköljs med enorma mängder handlingar ”för kännedom”, ”för genomläsning”, ”för granskning och ev. synpunkter” etc. samtidigt som de saknar tillräcklig tid för att läsa igenom allt det där, eftersom de av nödvändighet tillbringar större delen av sin arbetstid på olika möten. Papperstravar på golvet kan också hittas hos tjänstemän som varit anställda väldigt länge och som därigenom samlat på sig väldigt mycket ”bra-att-ha-material”. Det mest fantastiska är att många av dessa faktiskt hittar saker i papperskaoset, som om det fanns ett hemligt system, en katalogisering osynlig för alla andra än den som skapat det.
 
Dagarna innan julledighet är ett bra tillfälle att ägna några timmar åt att bringa ordning på skrivbordet. (Att bringa ordning bland pappershögarna på golvet kräver nog däremot, i förekommande fall, betydligt längre tid, men denna hantering vet jag ju, som sagt, inget om.) Och tro mig, denna storstädning kan vara en riktigt spännande aktivitet (eller övning, som det brukar heta på min arbetsplats. Ibland undrar jag varför allt som sker i just det här kommunhuset bara är övningar. Vad är det vi övar inför?) Man börjar med första bästa pappershög, griper det översta dokumentet och gör det enkla ställningstagandet om det ska 1) slängas eller 2) sättas in i lämplig pärm. Huvudregeln är att det mesta kan slängas. Det här låter ju inte så upphetsande, men det kan faktiskt vara riktigt stimulerande eftersom man får följa sina projekt bakåt i tiden via allt tidigare versioner av dokumenten, vissa genomklottrade av någon överordnads kommentarer, varvade med mötesanteckningar, dagordningar, skisser och diverse annat krafs. Det blir som ett slags bevis på att ens arbete faktiskt rör sig framåt på något sätt. Att man faktiskt uträttar något.
 
Bland papprena kan också mera udda dokument hittas, som inbjudningar till diverse konferenser, seminarier och gratisevenemang på konsultfirmor. Just de sistnämnda kan vara värda att spara, för det finns sällan några invändningar från någon överordnad mot att man besöker sådana, så länge de har någon relevans för arbetet, alternativt är förlagda utanför arbetstid. Andra konferenser är oftast för dyra för att man ska våga fråga. Närmast tangentbordet ligger en mängd små gula klisterlappar med mer eller mindre viktiga noteringar. Dessa kan man i storstädningssammanhang slänga eftersom de i normala fall är viktiga under en mycket begränsad tid (under förutsättning att man ”tagit tag” i de där uppmaningarna som är nedkrafsade på klisterlapparna).
 
På besöksbordet ligger, förutom kartor, länsstyrelserapporter och inaktuella kopior av allt möjligt, årets kommunala julklapp, som är en kartong innehållande fyra handdukar (bruna och beige) samt några kubiska doftljus. Det där med julklappar från arbetsgivare är också en spännande historia. Alla har synpunkter på dessa, och jag kan tänka mig att den som bestämmer årets julklapp (vem nu det kan vara) har en ohyggligt besvärlig uppgift. Här kommer en resumé på de kommunala julgåvor jag mottagit hittills i mitt korta yrkesliv: 2005: julduk från Klässbols linneväveri. 2006: korg med diverse delikatesser. 2007: två biobiljetter. 2008: ljusstake från Sthlm Design House. 2009: fyra handdukar och doftljus. Någon röd tråd går ej att hitta. Sannolikt är den kommunala julklappen ett ovanligt bra exempel på att det faktiskt är tanken som räknas.
 
De sista arbetsdagarna rullar ganska smärtfritt förbi. Varje dag står nya chokladaskar på fikabordet. De kommer från alla de otaliga konsultfirmor, entreprenörer, kooperatörer, ”samarbetspartners” och ”utförare” som kommunen är ”kund” hos (eller vem det nu är som är kund hos vem – det är inte alltid glasklart). Tjänstemännen äter choklad tills de storknar. E-postlådan fylls med god-jul-mail från samma firmor där de talar om vilken välgörenhetsorganisation de har skickat pengar till i år, blandat med en hel del interna julhälsningar (”vi i växeln vill önska en god jul och samtidigt passa på att utnämna kommunikationsavdelningen till årets bästa telefonanvändare!”) samt uppsluppna julbrev från trogna externkollegor. Bäst i år var skånekollegans mail där han citerade en alternativ text på melodin ”Det strålar en stjärna” som varnade för de externa köpcentrumens potentiellt katastrofala påverkan på människors julfirande. Och som en marsipanros i all denna fröjdefulla chokladdoftande god-jul-yra landar kommundirektörens julhälsning till de anställda, lika välmenande och käckt som alltid. Vad han skrev? Låt mig säga såhär: kommundirektörens ord fick mig att minnas några höglitterära rader som jag läste sittandes på tunnelbanan samma morgon. I ”Anteckningar från ett källarhål” gör Fjodor Dostojevskijs svårt självrannsakande alter ego följande lakoniska betraktelse:
 
”Låt vara att jag är en pratmakare, en oförarglig, besvärlig pratmakare, som vi alla. Men vad kan man göra annat? Kanske en klok människas enda och rätta uppgift är just pratet, dvs. ett avsiktligt ösande från ett tomrum till ett annat.”
 

Brunkebergstunneln önskar god jul.