Papperspalatset

 

Bloggförfattaren är knappast den enda kontorist i detta land som under den gångna veckan upplevt det brutala uppvaknande som det kan innebära att återvända till sitt papperspalats efter en semester under vilken man nästan hunnit glömma vad det där förvärvsarbetet egentligen gick ut på. Palatset har liksom somnat in under sommaren. Nu gäspar det yrvaket och vill först stöta bort de små fridstörande tjänstemännen som kryper in i sina små kontorsceller (och tämligen snart därefter drar sig mot fikarummet). Första veckan kan bli lite seg, särskilt om halva personalstyrkan fortfarande är kvar i sommarstugor och hängmattor. Man försöker återuppliva sina projekt men man får ingen riktig snurr på det hela eftersom det alltid fattas någon pusselbit som fortfarande ligger kvar i hängmattan.

 

Fyra dagar in på höstsäsongen blev jag därför glatt överraskad av att se en liten bok ligga i mitt postfack när jag var på väg hem för dagen. På boken satt en sådan där liten lapp som det står cirkulation på och därunder en lista med efternamnen på alla anställda på den berörda avdelningen. Jag tycker att det där är ett så charmigt omständligt sätt att låta alla ta del av en tryckt produkt som bara finns i ett exemplar. Tanken är alltså att man bläddrar igenom boken eller tidningen eller broschyren, läser efter intresse och därefter sätter en bock efter sitt namn och lämnar trycksaken vidare till någon som ännu inte bockat. Mången stressad tjänsteman sätter en bock utan att ha läst. Andra tänker att man kanske har tid en annan dag och lämnar vidare trycksaken utan bock i hopp om att den en vacker dag ska återvända. Det gör den nog också, men frågan är efter hur lång tid. Det har forskats väldigt lite i den här frågan, men mycket tyder på att en fullständig cirkulation kan ta uppemot ett halvår, ja mer än så faktiskt. Inte sällan får man tidningar som är flera månader gamla, men eftersom det oftast är tidningar som man inte är så intresserad av så gör det inte så mycket. För övrigt så är cirkulationen ett ganska övergripande tema i den kommunalbyråkratiska världen. I teorin går kanske allting, alla ärenden och pappersprodukter, längs en tydligt snitslad bana. Men som enskild tjänsteman får jag ändå ofta intrycket av det snarare handlar om cirkelrörelser. Man skickar iväg skrivelser i en bestämd riktning, och efter några månader kommer den tillbaka från en annan vinkel, som en bumerang efter att ha hälsat på hos exempelvis kommunstyrelsen och några obskyra små utskott som ingen riktigt vet vad de sysslar med, återvänder till sin handläggare.

 

Ännu gladare blev jag när jag såg titeln på boken som cirkulerat in i mitt postfack: Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen - ett regionalt utvecklingsperspektiv. Rapport 10:2008. Framsidan pryds av en närbild på några bitar sushi. Upphovsman är Regionplane- och trafikkontoret. För oss som är planerare i stockholmstrakten är Regionplane- och teknikkontoret, eller RTK, en smått mytomspunnen organisation som man liksom aldrig får något riktigt grepp om. RTK:s främsta uppgift är att upprätta den regionala utvecklingsplanen för stockholmsregionen (RUFS). Regionplanering är planering på en jäkligt övergripande nivå (sannolikt endast överträffad av den s.k. fysiska riksplaneringen, som planerare in min generation bara har läst om i kurslitteratur men aldrig sett i verkligheten). Regionplanerarnas verksamhet är så vansinnigt visionär och övergripande att de kan finna det befogat att göra utredningar och rapporter om nästan vad som helst för att bredda kunskapsunderlaget till den slutliga RUFS:en. Det tycks finnas en mekanism som gör att ju mer övergripande planeringen är desto luddigare blir själva innehållet. Inte så konstigt kanske - en planerare kan liksom inte bara peka på en tätort och säga att den där borde försvinna för den ligger lite dåligt till. Det går inte hem. Det är tryggare att försöka ringa in några tämligen abstrakta begrepp som konkurrenskraft, livsstil, värdekärna eller urbanitet.

 

Det är onekligen fascinerande att beskåda försök till att med formella akademiska metoder analysera något fenomen som i sig är väldigt diffust eller rentav flummigt, som till exempel begreppet livsstil. Med rörelse minns jag en av de första kursböcker vi försågs med på Blekinge Tekniska Högskola: Spel på ytan - en bok om livsstilar. I denna bok försökte en etnolog vid namn Magnus Mörck att ringa in begreppet livsstil, och han trasslade in sig så till den milda grad i spretiga resonemang att jag som läsare faktiskt aldrig förstod om docent Mörck egentligen kom fram till några slutsatser.

 

Rapport 10:2008 visade sig vara mycket intressant läsning. Den utreder frågan om det går att definiera livsstilar som skiljer stockholmsregionen i allmänhet och dess urbana kärna i synnerhet från övriga landet, och visar tydligt på att så faktiskt är fallet. En till synes någorlunda vetenskaplig metod har använts för att kategorisera alla människor i tolv olika huvudsakliga livsstilar vilka i sin tur delas upp i sammanlagt 42 olika undergrupper. Det är imponerande, jag rekommenderar verkligen den här skriften till den som vill sätta fingret på stockholmarna och känna efter hur de verkligen tänker om saker och ting. Många av de särdrag som utpekas för storstadsborna känns ganska uppenbara - de konsumerar mer, är mer förändringsbenägna, förflyttar sig mer (framför allt åker stockholmarna mycket oftare tunnelbana än folk i resten av landet - nu snackar vi vetenskap!), går oftare på barer, caféer och restauranger, anser sig i högre grad ha makt att påverka sitt liv och sin karriär, är mer positivt inställda till kulturell mångfald och är på det stora hela mindre attraherade av det som kallas värdekonservatism i jämförelse med övriga landets befolkning. En rolig detalj är dock att trots stockholmarnas öppenhet, framåtanda, kreativitet, politiska medvetenhet och nästan gränslösa konsumtionskraft, så är de i mindre grad än övriga landets befolkning nöjda med sitt liv som helhet, sin bostad, sitt jobb och sin fritid. Av detta avstår jag gärna från att dra några snabba slutsatser, men jag kan som sagt rekommendera den här underhållande lilla skriften för den som vill reflektera vidare över detta.

 
En kittlande tanke är vilka livsstilar som kan tänkas vara överrepresenterade bland kommuntjänstemän. Jag vill i det avseendet genast ta avstånd från det eventuella påståendet att tjänstemannaskapet i sig skulle vara en livsstil. Detta faller helt på att byråkraterna (påstår jag som om jag vore någon sorts allvetare) i allmänhet inte ser sitt arbete som ett sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar utan snarare ett sätt att tjäna sitt leverbröd och förhoppningsvis bli någorlunda stimulerad under tiden. Insiderkontakter säger mig att exempelvis musiker i mycket högre grad ser sitt arbete som ett sätt att leva. Inte så konstigt när man tänker efter. Och hur skulle förresten en byråkratisk livsstil se ut? Kanske att man schemalägger sina dagar några veckor i förväg, att man ankomststämplar all inkommande post, kopierar på sin egen kopiator, lägger ett exemplar i arkivet och ett i en pärm som man ställer i en bokhylla där den snart faller i glömska? Ett allmänt formellt förhållningssätt till allt och alla? Krav på minnesanteckningar eller protokollsutdrag vid varje beslut? Nä, det där är inte mycket till livsstil. En jobbstil skulle jag snarare vilja kalla det. Och om det skulle vara någon särskild livsstil som är vanligare hos kommunbyråkrater så tror jag att vi kan kalla de som lever så för icke-karriärister.
 

Livsmiljö för personer med urban livsstil. Helst vindsvåning.