Papperspalatset

 
Har Papperspalatset stängt? Frågan är befogad med tanke på den stora tidsrymd som skiljer denna text från den föregående. Svaret är nej, men eftersom denna anti-bloggs fortlevnad är helt beroende av upphovsmannens a)skrivarlust b)tidsresurser och c)inspiration, så kan det inte hjälpas att det kan uppstå förfärliga tidsglapp mellan textpubliceringarna. Försvaret är givet: jag betackar mig för tvångsmässigt nonsensskrivande. Så låt mig nu övergå till dagens ämne. 
 
         *         *         *
 
De flesta tjänstemän får åka på studieresa ibland. Hur ofta och hur långt man får åka skiftar väldeliga mellan olika arbetsplatser. Vissa far till utlandet titt som tätt på arbetsgivarens bekostnad medan andra får vara glada över ett eftermiddagsbesök i grannkommunen med budgetfika på en kommunal rastplats vid en sjö. Min nuvarande arbetsgivare får beskrivas som hyfsat generös när det gäller utflykter för de anställda, vilket föranleder ett inlägg om de oskrivna regler som gäller för den här typen av tilldragelser. Saken är den att jag på senare tid har råkat hamna i en grupp med uppgift att arrangera just en studieresa för hela avdelningen på 20 personer. Situationen kanske känns bekant: Vid ett avdelningsmöte tillkännager chefen att det har blivit dags att arrangera en trevlig studieresa. En munter stämning uppstår runt bordet i några sekunder, fram tills chefen fortsätter: ”…så vem vill vara med i en arbetsgrupp för att planera det här?”. Nu är ju anledningen till att alla börjar skruva på sig, och liksom sjunka ner i sina stolar, inte att vi tycker sånt här är tråkigt eller jobbigt, utan helt enkelt att ingen har tid med det. Om någon kunde tala om vilken arbetsuppgift man på grund av uppdraget att planera studieresa måste ägna mindre tid åt, ja då skulle man gladeligen ta sig an det nya uppdraget. 
 
Nu föll det sig alltså inte bättre (eller sämre) än att jag hamnade i en grupp av fyra tjänstemän med hedersuppdraget att planera och organisera årets studieresa. Därför tänkte jag här lista några av de utmaningar som detta är förknippat med.
 
Första utmaningen är förstås själva resmålet. Det får inte vara för avlägset (mätt i restid) och inte för dyrt, och det ska helst finnas något att titta på som har någon slags koppling till verksamheten. Det där är ju ganska självklara kriterier, men det viktigaste kommer här: resmålet får inte vara för roligt. Ni andra som jobbar i offentlig tjänst förstår säkert poängen här. Studieresor får under inga omständigheter bli av ett sådant slag att de av den skandaltörstande lokalpressen kan beskrivas som en nöjesresa på skattebetalarnas bekostnad. Ve och fasa – såhär får det bara inte gå till! Byråkrater ska fanimej inte ha roligt på jobbet! De ska helst sitta dagarna i ändå i ett saggigt kommunalhus, där de med sammanbitna miner och till låg lön ska fixa fram åt medborgarna vad dessa kan tänkas behöva, handlägga deras bygglov och förfrågningar och superviktiga klagobrev angående snöröjningen i rödaste rappet, och om de absolut måste åka iväg för att vidga sina tjänstemannavyer så ska det banne mig vara till något riktigt torrt och billigt ställe där varje möjlighet till förströelse och nöjesliv är fullkomligt eliminerad. Hallå, jag betalar faktiskt skatt i det här landet så jag har rätt att bestämma vart dom där kommungubbarna ska åka och förkovra sig, om det nu ska vara nödvändigt! Ja, ungefär så är jargongen. Så klassiska semesterställen som mest förknippas med sol, bad, paraplydrinkar och nöjesliv är förstås inte att tänka på. Franska Rivieran går bort i första sållningen. Det spelar ingen roll hur mycket du försäkrar att ni bara ska studera de kommunaltekniska anläggningarna i Marseilles skabbiga förorter – i gratislokalblaskan på hemmaplan kommer det hela ändå att framställas som att ni har rullat hatt på strandpromenaden och haft dyra orgier med champagne, rosor och skandalösa kvinnor, allt på skattebetalarnas bekostnad. 
 
Så när de alltför roliga resmålen är bortsorterade, och den ekonomiska gallringen eliminerat de flesta resmål som ligger längre bort än Köpenhamn, återstår att hitta det resemål som bäst motsvarar de tänkta resenärernas önskemål. Och det är inte lätt, ty bland de anställda finns förstås en uppsjö av preferenser och reservationer. Därav kommer strategin att tillsätta en grupp på max fem personer som får i uppgift att mer eller mindre diktatoriskt bestämma och planera resan. Sedan får man stå ut med ett visst knorrande, att någon ogillar den fuktiga luften på västkusten, att någon ifrågasätter det pedagogiska värdet med ett besök i Kirunagruvan, att någon tycker att det är otillständigt att resan ska påbörjas en timme tidigare än normal arbetstid, att någon är flygrädd, att någon annan hatar att åka tåg, att någon inte kan åka ifrån sin hund, att någon tycker att vädret är på tok för dåligt, att någon inte står ut med att höra skånska, att någon inte vill dela hotellrum med någon annan än sig själv och så vidare. De flesta dylika synpunkter brukar mattas av när man väl kommit fram till resmålet. 
 
Planeringsgruppen fortsätter in i det sista att pussla ihop ett minutiöst schema för de två dagar som resan kan ta. Varje förflyttning, aktivitet och måltid måste planeras in i schemat där felmarginalen inte bör överskrida fem minuter. Utrymmet för fria aktiviteter ska vara mycket begränsat (där har vi återigen det överhängande hotet om att resan ska klassas som nöjesresa). Framåt nattkröken kan man låta folk springa fritt dit de vill, för då är det ändå för svårt att hålla ihop en så heterogen skara, och lyckoeffekten på den enskilda tjänstemannen blir dessutom större då, efter att en hel dag förlupit helt schemalagd. Några saker får under inga omständigheter glömmas bort. En av dem är fikat. Kommuntjänstemän måste ha en fika på förmiddagen och en på eftermiddagen, annars är det kört. Likaså får övriga måltider inte avvika för mycket från normala tider, ty hungriga tjänstemän är inte att leka med. 
 
Det mest slående är att alla egentligen älskar studieresor, trots att detta kan betvivlas under planeringsskedet. Ofta blir vi som ystra kalvar på vårbete så fort vi kommer utanför kommungränsen, utom räckhåll för telefoner och blippande e-postsymboler i bildskärmshörnet. Så om någon läsare mot förmodan skulle höra till dem som ifrågasätter om studieresor verkligen är en befogad utgiftspost för en kommun så kan jag med bergfast byråkratstämma intyga att en kommun där tjänstemännen får komma ut och lufta sig då och då är en bättre kommun, helt enkelt eftersom tjänstemännen blir gladare och mindre bittra. 
 
         *         *         *
 
På tal om bitterhet och byråkratins (felaktigt) påstådda avsaknad av humor så vill jag avsluta med ett filmtips. Filmen ni ska se hete ”Polis, adjektiv” och är ett verk av den rumänske regissören Corneliu Porumboiu. Det centrala i handlingen är en polis som med språket som med- och motarbetare försöker slippa utföra sin plikt som polis. I slutscenen sitter polisen med sin kollega och sin chef och slår i en ordbok för att ringa in begreppen lag, moral, samvete och polis. Ganska underhållande faktiskt. Jag ska därför försöka verka för att nästa studieresa går till Rumänien.
 

Eller så tar vi Saltsjöbanan från Slussen ut mot havsbandet.