Papperspalatset

Det händer att man som kommuntjänsteman blir inkallad som talare i något externt sammanhang. I ärlighetens namn ska det tilläggas att det inte händer så värst ofta, åtminstone inte för oss som inte har uppnått (eller inte vill uppnå) någon slags chefsposition. Men det händer, och det kan faktiskt vara ganska roligt att få agera sakkunnig inför en församling som inte vet lika mycket som man själv på det aktuella området.

Det vanligaste fallet är att man får vara gäst hos någon av de politiska partiernas lokalavdelningar, ofta med avseende på något eller några aktuella projekt. Den normala seden är att vi ska ställa upp på sådana förfrågningar, eftersom politikerna trots allt är våra uppdragsgivare. Den här typen av gästspel kan i bästa fall vara ganska trivsam, eftersom politikerna i allmänhet är ganska trevliga och vänligt inställda till oss tjänstemän, eftersom de är beroende av oss för att allt som de bestämmer (eller skulle vilja bestämma) ska förverkligas. Lite komiskt kan det också bli, om man råkar komma in på en fråga där det aktuella partiet har positionerat sig, dvs. där det för en gångs skull faktiskt har en klar och tydlig åsikt till skillnad från de många sakfrågor där de inte riktigt kan komma överens om vad det tycker. När jag en gång hade en presentation för de lokala folkpartisterna gick allt väldigt smärtfritt ända tills jag råkade nämna en ridanläggning som ska få en ny lokalisering för att ge plats åt bl.a. bostäder och en ny stadspark. Det visade sig att just Folkpartiet av någon anledning hade fått för sig att ridanläggningen inte alls behövde flyttas utan mycket väl kunde ligga granne med bostäderna. Den olidligt självgode folkpartiordföranden reste sig upp och ställde sig framför mig för att inför sina partikamrater förklara vad vi egentligen tycker om det här, som för att inte kamraterna skulle luras att tro på något som experten sa som i detta fall råkade avvika från partilinjen. Till saken hör att Folkpartiet i den aktuella kommunen har intagit en slags oppositionsroll gentemot Moderaterna som har egen majoritet i fullmäktige, och alltså ser till att tycka tvärtemot Moderaterna i det mesta, vilket kan tyckas lite lustigt eftersom dessa två partier (tillsammans med två till) på riksplanet under senare år har lagt ner en sådan enorm möda på att förklara att de tycker precis likadant om precis allting. Nåja, det där sista var en parentes. Jag fick en flaska vin av Folkpartiet som tack för besväret. Det var ju fint. Av socialdemokratiska lokalgrupper har jag fått en ros och en hembygdshistorisk bok. Då föredrar jag vin, vilket jag härmed ber alla lokalpolitiker att notera inför kommande evenemang.

En annan smålustig episod i kategorin externt framträdande var när blev uppringd av en person som ville intervjua mig för en mycket lokal tevekanal. Det visade sig vara en tevekanal producerad av eleverna vid ett lokalt gymnasium. Reportern var en liten liten flicka som hummande och stammande ställde sina frågor efter att ha placerat mig framför en karta över det område som var föremål för intervjun. Jag visste inte om jag skulle prata som man pratar med gymnasister (hur gör man det?) eller som man pratar till någon slags allmänhet. Förmodligen spelade det ingen roll eftersom kanalen ifråga knappast kan ha haft mer än en handfull tittare. Reportern avslutade intervjun med att vända sig mot sin kompis som höll i kameran och uppgivet säga "nämen det där blev ju jättekonstigt, jag stammade ju och sa fel saker!". Kamerakompisen hade nog redan börjat tröttna för hon sa "äh vi ska ju ändå redigera sen, det blir bra". Dagen efter ringde reportern och sa " alltså, det blev fel med ljuset, vi skulle behöva göra om intervjun från början". Vi bestämde en tid då de skulle komma tillbaka, men de dök aldrig upp igen. Där tog min lokala tevekarriär slut, och lika bra var väl det. Förresten inser jag nu att jag måste skriva en lång bloggtext om konsten att hantera lokala medier, för det är ett kapitel för sig.

Det mest bisarra framträdande jag utsatt mig för hittills ägde rum häromdagen. Då var jag inbjuden som gästföreläsare på en lokal Rotaryklubb. Det finns inte mindre än tre sådana i min kommun; en logisk följd av att där bor en förskräcklig massa inflytelserika personer. En Rotaryklubb måste ha möten varje vecka, fick jag lära mig, och dessa kan vara antingen frukost- eller lunchmöten. Den aktuella klubben har sina frukostmöten på ett hotell, och vid varje möte inbjuds någon intern eller extern talare som får pladdra på i en halvtimme om något inte alltför kontroversiellt, efter att först rotarianerna intagit sin frukost i hotellets frukostmatsal. Det är lustigt att hamna i ett sällskap som men inte känner någon som helst samhörighet med. Låt vara att jag och många andra har en och annan fördom om hur rotarianer är - en tämligen homogen grupp av mer eller mindre inflytelserika personer (fast det viktigaste tycks vara att man är någorlunda rik; ska det vara medelklass så ska det banne mig vara övre medelklass). Man skulle också kunna raljera en del om att det rör sig om människor som är väldigt måna om att vara just viktiga människor och som vill få bekräftelse på detta genom att vistas i en krets av människor som känner likadant. Nåväl, på hotellet fick jag först äran att intaga frukost i de viktiga människornas sällskap. Herrarna (inte helt oväntat var det mest män i övre medelåldern) pratade sinsemellan om vad man trodde om nya ÖB (han är helt klart en doer, berättade någon som kände honom). Det intressantaste med viktiga personers sätt att tala är den lätt överlägsna tonen som ändå på något sätt låter lite blasé, som om den talande har nått insikten att de där mindre viktiga människorna ändå aldrig kommer att inse vad de viktiga människorna sysslar med och därför alltid kommer att stå i vägen för utvecklingen på ett eller annat sätt. Det är en intressant attityd, men inte direkt upplyftande.

Efter frukosten förflyttade sig församlingen till ett mötesrum högst upp i hotellet. Ordföranden, nej förlåt; presidenten, med ett hiphopliknande tungt guldsmycke i en tung guldkedja om halsen, hälsade välkomna och gjorde därefter "sin traditionsenliga uttolkning av dagens namn" (sic!). Därefter pratade han om vilket välgörande ändamål som veckans vinlotteri skulle befrämja. (Innan dess hade jag faktiskt en svag förhoppning om att vinflaskan på bordet skulle överlämnas åt mig som tack för min insats, men så roligt var det alltså inte.) Först därefter fick jag äntra scenen i egenskap av veckans föredragshållare, och berätta engagerat (jodå) om det nya fina bostads- och verksamhetsområde som vi planerar i kommunen. För att skapa en trivsam stämning inledde jag med att nämna att mitt enda tidigare framträdande inför Rotary gjordes i egenskap av jazzpianist för sju år sedan. Det gick hem, för denna detalj återgavs i mötesrapporten som jag på avvägar fick ta del av senare. Rotarianerna lyssnade lydigt, ställde ganska snälla frågor, applåderade lydigt. Därefter fick jag ett diplom. Jo, ett diplom, på vilket det stod att klubben skänker en hundring till Rotary Foundation. Fint, generöst. Jag satte upp diplomet på tjänsterummet, mest för att det ser spexigt ut. 
 

Identitet: kugghjul
 

Tisdagen den 28 april brakade det loss. Efter en imponerande startkampanj med snitsigt utformade massmail startade Korpens stegtävling, ett ytterst välmenande projekt som syftar till att befrämja hälsa, sunda levnadsvanor, sammanhållning på arbetsplatsen, laganda och trivsel. Kan man tänka sig ett finare initiativ? Man utrustar en hel yrkesgrupp med stegmätare, denna fantastiska lilla manick som från sin plats i bältet oförsonligt och genomärligt registrerar exakt hur många steg du tar, och så låter man deltagarna registrera sina uppnådda steg på en hemsida varje dag. På hemsidan kan man så studera sitt eget och sina kollegors resultat, dag för dag, vecka för vecka under den dryga månad som tävlingen pågår. Alla blir motiverade, genom att den i våra dagar så heliga tävlingsinstinkten får fritt spelrum arbetskamraterna emellan. Alla går lite extra, alla blir friska och sunda och glada och den som går allra längst belönas med ett pris. Inte kan jag väl klaga på detta?

Jo. För jag kan inte låta bli. Det skaver någonstans i min byråkratsjäl. För det första ska det nämnas att vi på min avdelning blev mer eller mindra tvångsanslutna till tävlingen (det ska föreligga synnerliga skäl för att man ska få stå utanför), som alltså pågår dygnet runt, sju dagar i veckan. Den lilla manicken skall bäras under dygnets alla timmar. Och visst blir det en snackis, det är ju lite av poängen med det hela. Men det är där någonstans det börjar bli lite obehagligt. Plötsligt finns det bara ett samtalsämne vid fikaraster och runt lunchbordet. Hur många steg gick du igår? blir den allt annat överskuggande frågan och, tycks det, även den officiella måttstocken för allt och alla. Hur sund är du? Hur mycket bidrar du till en bättre värld och förvaltningens framgång? För en som jag, som är så långt ifrån en tävlingsmänniska man kan komma, är det förvisso inget problem att helt enkelt strunta i hysterin och vägra gå fler steg än vad jag normalt gör. Men jag känner en uppriktig oro för de som verkligen är tävlingsmänniskor, eller de som inte är tävlingsmänniskor men som ändå känner att de borde ta detta på allvar. De blir förstås helt nojiga, de börjar på fullt allvar prata om att gå ett extra varv runt korridoren för att samla på sig några fler steg. De som redan har komplex för övervikt (faktisk eller inbillad) blir uppenbart stressade och börjar (själv-)ironisera över detta för att rädda sin heder, eller så sätter de igång ett fullkomligt hysteriskt gående som rimligen måste göra dem fullständigt avskurna från allt socialt liv på sin fritid. Sannolikt blir det en av dessa stackare som vinner tävlingen. I broschyren som medföljde startpaketet kan man också få hysteriska tips för att öka sin steg-kvot, såsom att parkera bilen längst bort på parkeringsplatsen och att placera någon bokhylla "med viktiga pärmar" en bit bort från skrivbordet i tjänsterummet! Det ska tilläggas att det sistnämnda knepet bara fungerar om bokhyllan ställs minst sex steg från skrivbordet, eftersom den lilla högteknologiska stegräknaren bara registrerar steg om man går minst sex stycken i följd.

Jag är lojal hittills, jag gör som jag blivit tillsagd. Varje kväll läser jag av min mätare, noterar siffran på mitt tävlingskort och kommande morgon använder jag några minuter av min arbetstid till att logga in på tävlingssidan och registrera mina steg, så att alla mina kollegor kan se exakt hur lyckad jag är och hur mycket (eller snarare hur lite) jag bidrar avdelningens framgång. Ja, jag är lojal hittills, men det skaver. Om det bara handlade om att på arbetsgivarens order vara tvungen att bära en tämligen missprydande accessoar på sin fritid hade jag väl kunnat svälja det, om det nu ansågs främja allas vårt väl och ve. Men det är det där förbannade tävlandet som irriterar mig. Att alla antas älska att tävla. Jag har alltid tyckt att en stor fördel med att jobba som kommuntjänsteman är att den kommunala sfären är relativt befriad från det där tävlingstänkandet. (För vem skulle vi tävla emot? Snubbarna på PR-avdelningen skulle väl hävda att vi ska tävla mot andra kommuner men det är ju bara dumheter. Varför skulle jag vilja att det gick dåligt för grannkommunen?) I kommunhuset tar kanske saker och ting lite tid, men det blir åtminstone ordentligt gjort. Och framför allt, det som blir gjort blir gjort av en vettig anledning, inte bara för att vi ska tävla och vara bättre än någon annan. Stegräknartramset kolliderar med min mentalitet som pappersarbetare. För detta anses tydligen på något vis höja arbetsmoralen (teamkänslan), vilket jag omöjligt kan förstå eftersom den enda konkreta följden är att folk blir nojiga och tar extralånga luncher för att hinna gå en extra lång lunchpromenad. Visst är det bra med laganda på jobbet, men jobbet består väl så vitt jag vet inte i att gå så långt som möjligt? Förnuft, vart tog du vägen?!

För övrigt, som en liten parantes i detta, vet ju hälsofascismen som bekant inga gränser. Idag kan man läsa i DN att de fruktkorgar som placeras ut på många svenska arbetsplatser är att betrakta som sjukdomsalstrande eftersom frukt minsann inte alls är så nyttigt. Nejdå, man blir faktiskt fet av frukt. Jodå, så lyder de senaste rönen, och imorgon kommer det nya. Akta er, gott folk, ni ska inte tro att ni är hälsosamma för imorgon kanske ni inte är det längre.

Antagligen fortsätter jag att vara lojal, för det skulle med stor sannolikhet vara förödande för min status på arbetsplatsen att försöka starta någon motrörelse eller på annat sätt opponera mig mot vansinnet. Tävlingen pågår fram till den 6 juni, så det är bara att bita ihop. I skrivande stund har jag gått 10 913 steg denna dag. Ska jag jubla? Hursomhelst visar det sig säkert att alla andra gått längre, så hopplöst friska och sunda som de är.
 

Detta djur sprang genom ett övergivet parkeringshus vid Telefonplan idag. Tänk om jag kunde fästa min stegräknare vid honom! Han skuttar nog bortemot hundratusen steg på en dag. Och tänk om man kunde fästa stegräknare vid hela hans kompisgäng, vilken fantastisk teamkänsla de skulle kunna utveckla!