Papperspalatset

 
I den rika floran av myter och vanföreställningar kring byråkratin och byråkraterna tycker jag mig finna att den/de skulle vara tämligen teknikfientliga. Man kan associera till lätt bedagade kopieringsmaskiner, mikrofilmsläsare, telefax och bruna internpostkuvert. En verksamhet som inte behöver utvecklas och därför inte behöver nya tekniska hjälpmedel. Det finns som sagt inte så mycket sanning i det där, men för allmänhetens behov av nidbilder av byråkratin duger det bra. Möjligtvis kan man säga att teknikutvecklingen i den kommunala sfären är lite ryckig. Kommunhuset svingar sig upp ett steg i taget på tekniktrappan. Det ska ju vara någorlunda rättvist också – har vi väl bestämt att det ska vara bärbara datorer framöver så ska det banne mig göras ordentligt. Alla ska ha, åtminstone alla som vill. Det tar sin tid att genomdriva en sådan reform, och därav följer att det blir ett par års återhämtning innan nästa teknikskifte drar igång.
 
Snart är bloggförfattaren den enda på stadsbyggnadskontoret som inte har den. Den där magiska lilla prylen som plötsligt alla har, som på ett så fullkomligt sätt ger varje individ tillgång till precis VADSOMHELST, NÄRSOMHELST, VARSOMHELST och nästan HURSOMHELST! Ja, jag talar om den s.k. smartphonen (ja, det är gräsligt med låneord som inte ens kan skrivas i bestämd form på ett vettigt sätt) i allmänhet och den s.k. i-fånen (roligare med svensk stavning) i synnerhet. Denna produkt har med sin oerhörda genomslagskraft nu även blivit någon slags standard i papperspalatset, åtminstone om för de som har en snäll chef (och – antar jag – inte jobbar med något humanitärt, för sådana verksamheter är ju vanligtvis kraftigt underfinansierade). Och det är väl bra. Så måste det ju vara, för det är väl alltid bra att kunna göra saker som man inte kunde tidigare? Jo, jag tackar!
 
Ta det här med mejlen till exempel. När man pratar om arbetsklimat och stress kommer man ofta in på det diaboliska stressmoment som e-posten utgör. Att mejlen strömmar in i en takt som överskrider den takt med vilken man hinner åtgärda dem. När man har suttit på ett möte i två timmar och kommer tillbaka till sin skärm, lätt uppjagad av allt man har åtagit sig att göra, så har det droppat in tio nya mejl. Även om minst hälften av dessa statistiskt sett är oviktiga och kan raderas omgående så gör de återstående förmodligen att pulsen ökar ytterligare och den obehagliga känslan av oordning sprider sig. Ett av huvudargumenten till varför vi nu ska ha smartphones är att man ska ha tillgång till sin mejl, och framför allt sin till mejlprogrammet kopplade kalender, alltid och överallt! Man ska alltså ta med sig stressmomentet varhelst man beger sig, för att kunna få små uppfordrande vibrationssignaler fem gånger under mötet eller under lunchen eller fikapausen eller för all del på väg till eller från jobbet. På möten är den nya standarden att i-fånen placeras framför en på bordet, och då är det förstås svårt att låta bli att titta efter vad det var för ett mejl om ploppade fram när den surrande vibrationen fortplantar sig genom mötesbordet. Man är ju en tjänsteman i farten, alltid uppdaterad på det senaste. Eller som det stod i den IT-flummiga välkomstbok som alla nya studenter på dåvarande Högskolan i Karlskrona-Ronneby hösten 2000 fick i handen: ”IT-samhället har ersatt jorbrukssamhällets cirkulära tidsuppfattning och industrisamhällets linjära tidsuppfattning med en synkron tidsuppfattning”. Jo man tackar. Det var NUTEK som sponsrade boken, och profetian (för det var förstås en sådan snarare än en beskrivning av verkligheten 2000) förefaller riktigt välformulerad i all sin flummighet. Det är tidens melodi: Allt, direkt, alltid, överallt och alltid samtidigt.
 
Nu finns det ju många som menar att denna nya ordning är rena frälsningen, eftersom den kontinuerliga kontakten med kommunikationscentrat möjliggör bättre kontroll och flexibilitet. Och visst är det mycket möjligt att de som säger så talar sanning om sig själva. Snart skrattar vi väl åt den där tiden då man var tvungen att sitta vid en stor och klumpig dator för att kunna skicka elektroniska brev, och man dessutom kunde känna en impuls att formulera dessa brev i form av fullständiga meningar med smaklig styckeindelning. Men som läsaren redan har förstått hör bloggförfattaren till de som i detta sammanhang kan beskrivas som teknikfientliga. Hur ska jag kunna vara strukturerad och fokuserad om jag har hela jävla universum, inklusive svampplockarhjälp med GPS, kungliga bibliotekets katalog samt tibetansk meditationsassistans med timerfunktion, i fickan?! Det är för mycket! Därtill vidhåller jag att tekniska hjälpmedel är förrädiska när de är så hjälpsamma att vi tror att vi tack vare tekniken inte behöver någon planering eller struktur alls i våra egna analoga hjärnor.
 
Jag drar mig till minnes en reklamplansch från Svenska Kyrkan som satt på tåget någon gång för något år sedan. BÖN VIA SMS stod det över en bild på ett par knäppta händer runt en mobiltelefon. Det lustiga är att det inte var ett skämt. Numera kan man be via SMS. Bönen publiceras på Svenska Kyrkans hemsida och det kostar inte mer än ett vanligt SMS. Bloggförfattaren, som förvisso inte är särskilt religiös, kände sig gammal vid denna åsyn. Är inte en bön, åtminstone i ordets kyrkliga betydelse, per definition riktad till den högre makt som religionen är uppbyggd kring? Och då är väl själva grundprincipen att den högre makten är så fullkomlig att den/han/hon antas kunna uppfatta bönen helt automatiskt, helt utan tekniska hjälpmedel? Och kanske rentav använda lite av sin makt till att fixa till det som bekymrar bönens avsändare. Inte kan väl Svenska Kyrkans sms-bönefunktion händelsevis handla om att en tanke idag inte räknas som en tanke om den inte publiceras på nätet? Och vad hade detta med den övriga texten att göra? Kanske att om jag trodde på en allsmäktig skapare så skulle jag inte tillskriva honom/henne en smartphone. Vem vet hur det skulle sluta.
 
Som sagt: kommunen är inte så tekniskt efterbliven som många föreställer sig. Men vad som däremot kan finnas i gamla kommunhus är intressanta lämningar av svunna teknikepoker, för även om man uppdaterar teknikparken så finns det stor risk att en del av det gamla blir kvar, kanske just eftersom prylarna har funnits så länge att ingen längre tar någon notis om dem. Låt oss därför avsluta med en liten teknikhistorisk safari på våning 4 i mitt papperspalats!
 
Redan ute i korridoren hittar vi en av mina favoriter i de historiska samlingarna.
 

 
Fantastiskt med sådana här saker som väldigt många har sett, men väldigt få, åtminstone i min generation, har använt. Den lilla dosan med fem röda lampor sitter på väggen i korridorerna. Dess funktion var att blinka med en specifik signal när det ringde i någons rum, för att vederbörande som befann sig i korridoren skulle kunna rusa dit och svara. Jag har förgäves googlat efter information om detta helt bortglömda tekniska system, vilket är svårt eftersom ingen vet vad det heter. Enligt säkra källor var systemet fortfarande i bruk en bra bit in på 80-talet.
 

 
Det här är en telefax. Men den kan scanna papper och skicka till valfri annan fax på jorden, ur vilken en mycket dålig kopia av pappret kommer ut. Faxen fungerar men används i princip aldrig. Numera står det inte längre faxnummer på våra visitkort.
 

 
I ett mötesrum finns en helt vanlig, nej förlåt, en tjock-teve med integrerad videobandspelare. Används aldrig.
 

 
I samma mötesrum står en OH-projektor. Används aldrig.
 

 
I ett arkiv finns den här fina skrivmaskinen av selectric-modell från IBM.
 

 
Den här är jag glad för. Ett klassiskt ljusbord, även detta undangömt i ett arkiv. Jag har nog använt det två eller tre gånger de senaste tre åren.

Och så slutar vi med en öppen fråga, eller en tävling kan vi säga: Vad föreställer bilderna nedan?
 

 

 

 
Den som svarar rätt först vinner ära och berömmelse!