Papperspalatset

 
Det finns bloggare som skriver nya inlägg nästan hela tiden. En känd bloggare som heter Isabella Löwengrip skrev såhär häromdagen:
 
"Jahapp. Jag skrev in egen tid för mig själv idag mellan 11.00-17.00 (Nils är borta från jobbet då så jag är all by my self). Men vad ska jag hitta på? En halvtimma har gått och det börjar krypa i kroppen. Att ligga och slappa på soffan är faktiskt inte så jäkla skönt. Vad gör man av sin egna tid? Är det soligt ute? Kan jag gå ner till stranden?"
 
Isabella löser problemet genom att skriva om det. Ett alternativt förhållningssätt är att låta bli. Att låta bli betyder att man istället för att rent rutinmässigt göra någoning som helt saknar mening gör någonting helt annat som har mening. I tjänstemannasfären kallar vi det för att omprioritera. Det är egentligen mycket enkelt och grundtanken är att det är dåligt utnyttjande av tid att försöka utföra en arbetsuppgift om det nödvändiga underlaget inte finns tillgängligt eller om den tilltänkta arbetsuppgiften på andra grunder är helt ovidkommande. Exempelvis förefaller det i mina ögon ovidkommande att publicera en text med det enda budskapet att man inte vet vad den ska handla om. 
 
Som den trogna papperspalatset-läsaren vet så sätter skribenten en ära i att ha semester på riktigt. Det betyder att palatset har semesterstängt fram till slutet av juli. Framemot hösten kommer skribenten att byta arbetsgivarkommun, vilket förhoppningsvis kan resultera i nya friska perspektiv på byråkrattillvaron. Tillsvidare lyfter jag metaforiskt på hatten och önskar en trevlig sommar. 
 
   . . .
 
Men ingen skugga ska falla över Isabella. Det ovan citerade blogginlägget (återgivet i sin helhet!) har i skrivande stund fått hela 38 kommentarer, så man får gissa att det fyllde upp ett stort hålrum i många tonårsflickors sommarlovstristess.
 

 

Det ligger väl i den gängse schablonbilden av en riktig byråkrat att han eller hon sällan ger utlopp för några stormiga känslor. Ingen kan väl föreställa sig en tjänsteman som gormar och skriker, gestikulerar, kastar saker om kring sig, gråter eller på annat sätt ger uttryck för desperation. När det gäller kroppsspråk är den enda riktigt tjänstemannamässiga gest jag kan tänka mig den med uppdragna axlar och armarna utslagna i en urskuldande rörelse som betyder ungefär "det där ligger inte på mitt bord, du kan inte förvänta dig att jag ska veta något om detta".  Utöver den gesten är kroppsspråket ganska dämpat, liksom samtalstonen. för att vara överpedagogisk måste det framhållas att denna skenbara känslokyla förstås är rent yrkesmässig och inte har att göra med att byråkrater skulle vara känslomässigt hämmade. Förklaringen är att det helt enkelt är nödvändigt att kunna hålla en distans till arbetsuppgiften och inte låta sig bli personligt engagerad i något. de privatpersoner som kontaktar kommunen i något ärende gör de ofta med ett övermått av personligt engagemang, oftast i betydelsen personligt missnöje med något som kommunen är involverad i. I skriftlig form kan det se ut som i exemplet nedan.

 

 

Även om det finns situationer där även tjänstemannen har god lust att uttrycka sina känslor lika onyanserat som den uppretade medborgaren som skrivit ovanstående, så skulle det förstås vara att gräva sin egen byråkratgrav att drabbas av känsloutbrott, vare sig de vore skriftliga, muntliga eller kroppsliga. Således måste aggressionerna kanaliseras på något annat sätt. Hur då? kan man fråga sig. Jag kan identifiera ett fåtal metoder:

• Fikarasten. Över en kopp tunt automatkaffe kan de flesta ämnen avhandlas och språkbruket behöver inte anpassas till kanslisvenskans, vokabulär och dämpade uttryck.
• Skäll på skrivaren/kopiatorn eller någon annan teknisk utrustning som vanligtvis inte fungerar som den ska. Maskiner har vanligtvis inget känsloliv och kan därför inte ta illa vid sig. Det anses dessutom fullt normalt att svära över trilskande teknik.
• Svara med byråkratens skarpaste vapen; språket, paragraferna och formalian. Har man råkat ut för ett onyanserat personangrepp från en sur medborgare så svarar man helt enkelt med ett dödligt korrekt svar, torr vänlighet och hänvisningar till lagar. Den som håller fast vid den goda tonen längst vinner, och det är en tillfredsställande känsla att knöla till någon på det sättet.

 

Personer i chefsposition har fler möjligheter, de kan nämligen välja att lägga över sitt dåliga humör på sina underordnade. Delegering av aggression skulle man kunna kalla det. Min egen förvaltningschef exemplifierar denna metod med bravur. När nämnda chef har vaknat på fel sida eller haft en dust med kommunledningen, krävs ofta ett informationsmöte med lägre tjänstemän för att chefen ska kunna ventilera sitt dåliga humör. Förvaltningschefen kan då slå ner på något de underordnade säger eller hitta någon liten skevhet i redogörelsen som kan förvrängas till ett flagrant fel i tjänsteutövningen. Vid det senaste tillfället tog förvaltningschefen till ett av sina favoritteman, nämligen att den redogörelse som berörd tjänsteman just har hållit absolut inte får komma politikerna till del, eftersom det skulle kunna föranleda orolighet och "krångel" i de politiska leden. "Sådär kan du inte säga till politikerna" morrar förvaltningschefen med sin mest magsura stämma som tydligt signalerar djupt missnöje. Det är en svår konst att försöka övertyga sig själv om att missnöjet i själva verket gäller chefens hela livssituation. Men jag tror att det hjälper för chefens räkning, ty lycka är att hitta någon annan än sig själv att lägga skulden för sitt dåliga humör på. Chefen blir förhoppningsvis lite gladare och den tjänsteman som fick den tvivelaktiga äran att bära hundhuvudet kan kanske i bästa fall finna sig i en slags martyrroll av Jesus-modell.

 

För oss som inte har några underordnade att spy galla över blir en större kreativitet nödvändig. Vi fyller på med några fler metoder:

• Använd trapporna istället för hissen. Gå med spänstiga och kraftfulla steg. Låtsas att du är lika mäktig som din chef.
• Gå till närmaste kebabsylta på lunchen och festa loss på en rejäl kebabtallrik med mycket vitlökssås. Aggressionen lämnar kroppen i form av dålig andedräkt, och dessutom blir man mätt.
• Kompensera med att ge utlopp även för positiva känslosvallningar. En ovanligt påtaglig fredagskänsla, en förestående födelsedag, vackert väder eller en flammande förälskelse kan med fördel komma till uttryck genom exempelvis små spontana skutt i korridoren eller att man visslar en favoritlåt från sin trygga skrivbordsplats.
• Starta en blogg där du skriver om fenomen relaterade till yrkeslivet.

 

Jag föreställer mig att papperspalatsets läsekrets kan bistå med fler innovativa sätt att stävja plötsliga sinnesrörelser av det negativa slaget. Ni ombedes därför att dela med er av era bästa tips, oss pappersvändare emellan. Hur avreagerar man sig? Hur undviker mar att vara ett vresigt nervvrak när man kommer hem efter en dag med alltför hård konfrontation med de mindre charmiga sidorna av byråkratverkligheten?