Papperspalatset

Ett tidigare inlägg avslutades med en fråga angående vilken typ av fika som serveras vid nämndsammanträdena i landets olika kommuner, och om detta på något sätt kan ha att göra med vilken politisk majoritet som styr kommunen. Man har frågat mig om jag har kunnat dra några slutsatser av de inkomna svaren, och jag ska därför kort redogöra för den saken. Det empiriska underlag jag fått in är knappast tillräckligt för vetenskapligt motiverade slutsatser, men det ger likväl en liten inblick i kommunpolitikernas ganska skiftande arbetsbetingelser runtom i landet. Generellt verkar det som att den spartanska och hälsosamma linjen med en enklare fralla/smörgås med enklare pålägg är vanligast. Jag gissar helt ovetenskapligt att det har skett en förskjutning under de senare decennierna från kakor till smörgåsar, kanske som ett led i de vanligt förekommande satsningarna på personalhälsa?

Några kommuner sticker ut. I Hässleholm måste mötesdeltagarna trava iväg till stadshusfiket där de får spendera sina egna pengar på valfri produkt ur Delicato-sortimentet. Men så är det ju också ett välkänt faktum att politiker i allmänhet inte har så gott anseende i Skåne. På andra sidan, i lyxklassen, finner vi Lidingö samt min egen kommun (vars namn jag fortfarande avstår från att nämna på detta forum), där nämndledamöterna bjuds på lyxiga ciabatta med rökt lax ("en höjdare" enligt uppgiftslämnaren) respektive den tidigare nämnda fräscha delikatesslandgången i en hygienisk plastförpackning. De två sistnämnda kommunerna är förvisso genuint borgerliga, men jag kan i övrigt inte hitta någon direkt koppling mellan fikautbudet och den politiska majoriteten. Ostfrallan är så att säga blocköverskridande. Som en kommentar till de två lyxklass-kommunerna vågar jag kanske ändå ställa frågan om det verkligen är förenligt med borgerlig politik att bjuda politikerna på lyxfika, detta med tanke på att borgerlig politik generellt syftar till att minska såväl de offentliga utgifterna som politikernas status och makt. Men det var en parentes i sammanhanget.

En annan fråga som ligger nära detta ämne är förstås den mer vardagliga fikakulturen på tjänstemannasidan. Den är egentligen ett eget kapitel, och ett ganska spännande sådant eftersom dessa frågor engagerar tjänstemän av alla de slag och omfattar begrepp såsom "fikadisciplin", "bonusfika", "representationskakor" och "löneavdragssmörgås" (det sista ska enligt uppgift förekomma framförallt i Hallsberg). Även samtalstonen i fikarummet och de ämnen som avhandlas där kan sannolikt utgöra basen till en smärre sociologisk studie, men den överlåter jag gärna till någon annan att genomföra.

Avslutningsvis; jag överväger på allvar att till en kostnad på 59 kr/månad göra den här bloggen reklamfri (jodå, allt går att köpa och det mesta går att mot betalning befria sig ifrån). Det retar min välordnade tjänstemannasjäl att behöva se mina inlägg flankerade av länkar av typen "Gå ner 8 kg på 30 dagar" eller "Gud älskar dig". Kan det vara värt pengarna att slippa dessa nedskräpande element? 
 

Om kanslisvenskan förtjänar all heder i egenskap av det mest fulländade språkliga verktyget, så finns det ett annat språk som snarare hör hemma i lingvistikens mörkaste träskmarker. Detta språk kallas populärt Corporate Bullshit (åtminstone av oss som får obehagskänslor av att höra det) och kännetecknas av att dess uttryck är mycket engagerat och snitsigt och samtidigt fullkomligt innehållslöst. Denna språkliga avart används i reklam- och marknadsföringssammanhang och har tidigare mest funnits inom näringslivet.

Jag skulle tro att det var någon gång på nittiotalet som det marknadsmässiga snacket började bryta sig in även i den kommunala sfären, kanske i samband med att krisande kommuner i desperation började hyra in marknadsföringskonsulter och liknande i hopp om att kunna locka några nya skattebetalare och investerare till kommunen. Sedan dess har det brutit sig allt länge in i stadshusens korridorer och grasserar i det närmaste fritt på de avdelningar inom kommunerna där de stora visionärerna sitter. Jag får erkänna att jag inte är särskilt insatt i dessa visionärers arbetsmetodik, men de har ett förhållande till språket som får en klassisk tjänsteman att vrida sig av obehag. Nedanstående exempel är hämtat från en slumpmässigt vald svensk kommuns hemsida. Av ren barmhärtighet har jag utelämnat kommunens och "borgmästarens" namn.

Som framgår av ovanstående så är Corporate Bullshit en slags motsats till den rena kanslisvenskan, då den förstnämnda går ut på att uttrycka någonting (som redan från början är vagt och otydligt) på ett så luddigt och ospecifikt sätt som möjligt. Textens budskap är nedtonat av den enda anledningen att det i grund och botten inte finns något budskap, det handlar snarare om att säga absolut ingenting på ett så lättfattligt sätt som möjligt. Jag vill inte förneka att det säkert är en skön konst att använda så många rader till att säga ingenting, men jag vill starkt ifrågasätta om det hör hemma någon annanstans än i reklambranschen.

För vad i hela friden pratar gubben om? Jag vänder mig först och främst mot oskicket att tala om en kommun som en vara, en produkt, ett varumärke som ska krängas till högstbjudande som om det rörde sig om ett nytt tvättmedel eller en begagnad bil. Låt mig klargöra detta en gång för alla, med all min hopskrapade tjänstemannapondus: En kommun är ingen vara, det är en administrativ enhet som i grunden utgörs av sina medborgare och vars lagstadgade förehavanden styrs av politiker, administreras av tjänstemän och utförs av kommunalarbetare (om inte utförandet har lagts ut på entreprenad; en fiffig lösning som innebär att kommunen inte behöver ta något ansvar för att de som utför det kommunalt finansierade arbetet har ovärdiga arbetsförhållanden och usel lön!). Det är en förolämpning mot kommunens medlemmar (dvs. medborgarna) att reducera dem till konsumenter och likställa deras livsmiljö, samhällsservice och demokratiska organ med varor och varumärken.

Men för att återgå till fenomenet Corporate Bullshit, så kan det förstås vara nog så underhållande att betrakta dess språkliga cirkuskonster lite på avstånd. För den som vill lära sig språket vill jag rekommendera den fantastiska nätbaserade floskelgeneratorn. Själv tvår jag mina händer inför reklambluddrets skamgrepp på den ärevördiga tjänstemannakulturen och framhärdar envist i min rätt få uttrycka mig sakligt, nyanserat och med någon slags innehåll.
 

En av de avgörande skillnaderna mellan att vara kommuntjänsteman och att vara en vanlig kontorist är att den förstnämnda arbetar i en politiskt styrd organisation. Den som jobbar inom en kommun har för det mesta en politisk nämnd som formell uppdragsgivare, vilket är en helt annan femma än att bara ha en helt vanlig chef eller bolagsstyrelse eller kund som säger vad som ska göras. Spänningsfältet mellan politiker och tjänstemän är inte sällan komplicerat och svårbegripligt. Eftersom principen är den att politikerna står för tyckandet medan tjänstemännen står för kunnandet är det ofrånkomligt att de sistnämnda ofta har en lite styvmoderlig syn på sina uppdragsgivare. Min egen chef, för att nämna ett exempel, är mycket konsekvent i sin hållning att politikerna ("politiken" med en svepande benämning) bör hållas kort och inte involveras mer än nödvändigt i förvaltningens förehavanden.

En gång i månaden är det nämndsammanträde. Detta är det magiska ögonblick då man som tjänsteman (om man har flyt) kan få konfronteras direkt med den politiska makten, gestaltad genom en samling herrar och damer samlade runt ett stort avlångt bord eller liknande, godtroget bläddrande i den tjocka lunta av handlingar som de har den ganska otacksamma uppgiften att ta ställning till. Särskilt otacksamt blir det om man betänker att nämndpolitikernas ställningstagande förväntas vara grundat i deras politiska tillhörighet. Den tjänsteman som fått äran att vara föredragande för "sitt" ärende (ja naturligtvis betraktar vi våra ärenden som våra egna skötebarn) står nu inför uppgiften att med bibehållen självkänsla lägga fram sitt ärende på ett sådant sätt att de samlade politikerna finner det föreslagna beslutet helt odiskutabelt. För att nå fram till denna klimax finns två vägar att gå. En samvetsgrann tjänsteman som vill visa framfötterna lägger fram ärendet så att de ställningstaganden och överväganden man redan gjort framgår i all sin komplexitet, så att slutresultatet förefaller vara produkten av en mycket professionell arbetsprocess. Den luttrade och erfarna tjänstemannen däremot, lägger fram sitt ärende så att det framstår som ett enkelt rutinärende där det föreslagna beslutet förefaller vara en ren formalitet. Den luttrade (och kanske cyniska) tjänstemannen har nämligen lärt sig att allt går mycket snabbare och enklare på det sättet, ty ju mer man nyanserar och problematiserar, desto större är risken att de välvilliga politikerna helt utan förvarning tar tag i en av de löst hängande trådarna och börjar rycka i den med allt sitt undertryckta engagemang. Det kan mynna ut i timslånga diskussioner om huruvida en byggnad ska ha tio eller elva våningar, om gatan ska vara sju eller åtta meter bred eller om en grön fasad är vackrare än en vit, det vill säga frågor som de gör klokast i att med varm hand överlämna till de tjänstemän som är satta att göra dessa bedömningar.

Det måste också nämnas att den politiska kulturen förstås skiljer sig kraftigt mellan olika kommuner. Det är inte utan nostalgi jag minns byggnadsnämnden i den lilla värmländska glesbygdskommun där jag en gång var anställd. Den nämnden bestod av sju herrar i övre medelåldern som tog sitt uppdrag med en stor portion värmländskt lugn. De skulle aldrig ge sig in i några tidsödande politiska diskussioner, utan nöjde sig med att med ett hummande läte ge ett jakande svar på frågan "kan vi besluta enligt Ludvigs förslag?". Sedan åt vi tekakor med ost, skinka och legymsallad från Folkets Hus, drack kaffe och pratade om svampplockning, älgjakt eller läget på vägarna. Vilken av ledamöterna som tillhörde vilket parti var förstås mer eller mindre omöjligt att avgöra för en oinvigd. Det är för övrigt svårt att avgöra även inom min nuvarande uppdragsgivare, stadsbyggnadsnämnden i den stockholmska förortskommunen, trots att dess ledamöter är långt mer engagerade och pratglada. För hur avspeglas egentligen en politisk ståndpunkt i en fråga som inte har med politik att göra? Vad anser en folkpartist om gatuplanteringar? Tycker moderater om höga hus? Hur tycker en vänsterpartist att en cykelväg ska utformas? Under nämndsammanträdet kan de mest skiftande och oväntade åsikter bubbla upp, vilket kan bidra till att höja underhållningsvärdet på dessa tillställningar.

Om jag inte riskerade att förlora alla de fåtaliga läsarna av denna blogg på grund av alltför långa utläggningar, så skulle jag gärna göra en lite längre utläggning om vad för sorts fika eller förtäring som serveras vid nämndsammanträdena. För om de värmländska ledamötena får nöja sig med en klassisk tekaka från Folkets Hus med billigt pålägg, så bjuds deras motsvarigheter i stockholmsförortskommunen på tämligen delikata landgångar från en välrenommerad cateringfirma samt till detta mineralvatten, lättöl, kaffe och kakor. Jag undrar ibland om det finns något samband mellan den politiska mandatfördelningen och vilket fika som serveras på nämndernas sammanträden. Därför vill jag härmed skicka ut en fråga till mina kända och okända kollegor ute bland kommunerna: vilken typ av tilltugg serveras vid din nämnds sammanträden? Vänligen ange fikats huvudsakliga sammansättning och kommunens politiska färg. 
 

Vänligen observera att bilden inte har någonting med texten att göra