Papperspalatset

En av de avgörande skillnaderna mellan att vara kommuntjänsteman och att vara en vanlig kontorist är att den förstnämnda arbetar i en politiskt styrd organisation. Den som jobbar inom en kommun har för det mesta en politisk nämnd som formell uppdragsgivare, vilket är en helt annan femma än att bara ha en helt vanlig chef eller bolagsstyrelse eller kund som säger vad som ska göras. Spänningsfältet mellan politiker och tjänstemän är inte sällan komplicerat och svårbegripligt. Eftersom principen är den att politikerna står för tyckandet medan tjänstemännen står för kunnandet är det ofrånkomligt att de sistnämnda ofta har en lite styvmoderlig syn på sina uppdragsgivare. Min egen chef, för att nämna ett exempel, är mycket konsekvent i sin hållning att politikerna ("politiken" med en svepande benämning) bör hållas kort och inte involveras mer än nödvändigt i förvaltningens förehavanden.

En gång i månaden är det nämndsammanträde. Detta är det magiska ögonblick då man som tjänsteman (om man har flyt) kan få konfronteras direkt med den politiska makten, gestaltad genom en samling herrar och damer samlade runt ett stort avlångt bord eller liknande, godtroget bläddrande i den tjocka lunta av handlingar som de har den ganska otacksamma uppgiften att ta ställning till. Särskilt otacksamt blir det om man betänker att nämndpolitikernas ställningstagande förväntas vara grundat i deras politiska tillhörighet. Den tjänsteman som fått äran att vara föredragande för "sitt" ärende (ja naturligtvis betraktar vi våra ärenden som våra egna skötebarn) står nu inför uppgiften att med bibehållen självkänsla lägga fram sitt ärende på ett sådant sätt att de samlade politikerna finner det föreslagna beslutet helt odiskutabelt. För att nå fram till denna klimax finns två vägar att gå. En samvetsgrann tjänsteman som vill visa framfötterna lägger fram ärendet så att de ställningstaganden och överväganden man redan gjort framgår i all sin komplexitet, så att slutresultatet förefaller vara produkten av en mycket professionell arbetsprocess. Den luttrade och erfarna tjänstemannen däremot, lägger fram sitt ärende så att det framstår som ett enkelt rutinärende där det föreslagna beslutet förefaller vara en ren formalitet. Den luttrade (och kanske cyniska) tjänstemannen har nämligen lärt sig att allt går mycket snabbare och enklare på det sättet, ty ju mer man nyanserar och problematiserar, desto större är risken att de välvilliga politikerna helt utan förvarning tar tag i en av de löst hängande trådarna och börjar rycka i den med allt sitt undertryckta engagemang. Det kan mynna ut i timslånga diskussioner om huruvida en byggnad ska ha tio eller elva våningar, om gatan ska vara sju eller åtta meter bred eller om en grön fasad är vackrare än en vit, det vill säga frågor som de gör klokast i att med varm hand överlämna till de tjänstemän som är satta att göra dessa bedömningar.

Det måste också nämnas att den politiska kulturen förstås skiljer sig kraftigt mellan olika kommuner. Det är inte utan nostalgi jag minns byggnadsnämnden i den lilla värmländska glesbygdskommun där jag en gång var anställd. Den nämnden bestod av sju herrar i övre medelåldern som tog sitt uppdrag med en stor portion värmländskt lugn. De skulle aldrig ge sig in i några tidsödande politiska diskussioner, utan nöjde sig med att med ett hummande läte ge ett jakande svar på frågan "kan vi besluta enligt Ludvigs förslag?". Sedan åt vi tekakor med ost, skinka och legymsallad från Folkets Hus, drack kaffe och pratade om svampplockning, älgjakt eller läget på vägarna. Vilken av ledamöterna som tillhörde vilket parti var förstås mer eller mindre omöjligt att avgöra för en oinvigd. Det är för övrigt svårt att avgöra även inom min nuvarande uppdragsgivare, stadsbyggnadsnämnden i den stockholmska förortskommunen, trots att dess ledamöter är långt mer engagerade och pratglada. För hur avspeglas egentligen en politisk ståndpunkt i en fråga som inte har med politik att göra? Vad anser en folkpartist om gatuplanteringar? Tycker moderater om höga hus? Hur tycker en vänsterpartist att en cykelväg ska utformas? Under nämndsammanträdet kan de mest skiftande och oväntade åsikter bubbla upp, vilket kan bidra till att höja underhållningsvärdet på dessa tillställningar.

Om jag inte riskerade att förlora alla de fåtaliga läsarna av denna blogg på grund av alltför långa utläggningar, så skulle jag gärna göra en lite längre utläggning om vad för sorts fika eller förtäring som serveras vid nämndsammanträdena. För om de värmländska ledamötena får nöja sig med en klassisk tekaka från Folkets Hus med billigt pålägg, så bjuds deras motsvarigheter i stockholmsförortskommunen på tämligen delikata landgångar från en välrenommerad cateringfirma samt till detta mineralvatten, lättöl, kaffe och kakor. Jag undrar ibland om det finns något samband mellan den politiska mandatfördelningen och vilket fika som serveras på nämndernas sammanträden. Därför vill jag härmed skicka ut en fråga till mina kända och okända kollegor ute bland kommunerna: vilken typ av tilltugg serveras vid din nämnds sammanträden? Vänligen ange fikats huvudsakliga sammansättning och kommunens politiska färg. 
 

Vänligen observera att bilden inte har någonting med texten att göra