Papperspalatset

 
Ta en titt på den här skylten:

 

 

Skylten sitter på en stor smidesgrind vid Hornstulls t-banestation, östra uppgången. Det är en instruktion som talar om för SL-personalen hur grinden ska öppnas och stängas. Jag ska ägna denna text till att förklara varför den är så fantastisk. Kanske lite smått att läsa från bilden? Då ska jag unna mig att vara lite omständlig och återge texten i sin helhet. Såhär står det:
 
INSTRUKTION AV GRINDARNAS HANDHAVANDE
Vid öppning: Öppna höger grindhalvas hänglås. Dra upp rundstången tills dess att hålet i rundstångens låsbeslag överensstämmer med det övre hålet i det fasta beslaget. För in hänglåset däri och lås detsamma. Först nu föres grindhalvan åt sidan. Övergå till vänster grindhalva. Öppna låskistan nedtill på grinden och för samtidigt grindhalvan åt vänster så långt det går. Öppningen är nu nöjsamt utförd.
Vid stängning: För den högra grindhalvan åt vänster tills dess att rundstången på dess högra sida passar in i det för ändamålet upptagna hålet i golvet. Öppna nu hänglåset och släpp ned stången tills dess att hålet i rundstångens låsbeslag överensstämmer med dess motsvarighet i det fasta beslaget. För nu in hänglåset däri och lås detsamma. Den vänstra grindhalvan föres helt enkelt åt höger, utan övriga åtgärder, tills dess att kolven i låskistan automatiskt låser i låsblecket.
 
Man kan gissa att skylten har suttit där sedan stationen var ny, vilket den var 1964. De prydligt handskrivna versalerna på det av tiden missfärgade pappret bakom det smutsiga glaset är som en frisk fläkt från en svunnen tid. Vad är det då jag menar är så fantastiskt med den här snustorra informationsskylten? Jo, det är tydligheten som får mig på fall! Det är så enkelt egentligen: Skyltens syfte är att klargöra grindarnas lite knepiga handhavande på ett sådant sätt att det inte kan misstolkas. Kvälls- eller morgontrötta tunnelbanevakter ska kunna öppna och stänga grindarna även om det råkar vara första dagen på jobbet, till exempel för att man just blivit befordrad till ett innerstadsjobb efter att ha jobbat längre ut på röda linjen i många år. För att citera den gamle språkfascisten Erik Wellander: Noggrannheten är inte större än vad som behövs. Det är gott om dem, som vilja missförstå. Jag tror inte att människorna på sextiotalet i vardagslag talade till varandra med det språk som skylten är skriven på. Men jag imponeras av att även en enkel SL-tjänsteman förmådde skärpa till sitt språkbruk och verkligen anstränga sig för att skylten skulle bli så tydlig som möjligt. Jag tror inte ens att de formuleringar som användes var särskilt iögonfallande – det var bara ett helt korrekt språk för ändamålet. Men visst kan vi ana hur motsvarande skylt hade sett ut idag? Jodå, en ful datautskrift med en särskriven svårbegriplig och typografiskt undermålig text i stil med ”lås upp med låset och öppna grind halvan till höger först och sen den vänstra”, vilket förstås inte hade varit till hjälp för någon.
 
Det är lätt att misströsta. På min arbetsplats finns det en kommunikationsavdelning som ofta utgör ett slags filter mellan tjänstemännen och kommunmedborgarna. Typexemplet är när en planarkitekt på stadsbyggnadskontoret önskar publicera en kungörelse om en planutställning på uppslaget för kommuninformation i lokalblaskan. En kungörelses innehåll är strikt reglerat i plan- och bygglagen och det hör ju till saken att den här typen av information ska vara stringent, korrekt och saklig. Men det tycker inte kommunikationsavdelningen, för de returnerar kungörelsen med kommentaren att den är ”obegriplig” eller ”krånglig” för att den innehåller ord som samrådsredogörelse eller miljökonsekvensbeskrivning. ”Kan du inte byta ut de där krångliga orden?” undrar kommunikationsavdelningen, varpå tjänstemannen blir mycket frustrerad eftersom det inte finns något annat ord för vare sig samrådsredogörelse eller miljökonsekvensbeskrivning. Visst, orden är ganska långa, men är gemene man i vår välbärgade kommun verkligen så dåliga läsare att de helt enkelt inte kan läsa långa ord? Jag blir vansinnig. För jag tror att det bästa sättet att hålla kvar människors allmänbildning på en låg nivå är att utgå från att de är dumma i huvudet. De allra flesta människor förstår innebörden av orden ”miljö”, ”konsekvens” och ”beskrivning”. Varför skulle de då inte kunna klura ut vad en miljökonsekvensbeskrivning är för något? För att de är vana vid att "sär skriva"?
 
Själv skickade jag en liten artikel om ett stadsförnyelseprojekt till kommunikationsavdelningen för att få den publicerad på kommun-uppslaget i blaskan. Den returnerades med uppmaningen att förtydliga eller byta ut vissa ord, som kommunikationsavdelningen gulmarkerat i mitt manus. Bland annat hade de markerat uttrycket ”tydliga gaturum” och frasen ”byggnader som vänder sig mot gatan”. Hur förtydligar man detta? Först fann jag uppgiften stimulerande, men ju mer jag tänkte desto svårare blev det, ty varje alternativ formulering blev antingen luddig och otydlig, eller minst fem gånger längre än den ursprungliga. Och finns det något som kommunikationsavdelningen ogillar mer än långa ord så är det långa texter. Till slut resignerade jag och skrev att det aktuella området skulle kännetecknas av ”tydliga gator och tydliga kvarter”. Det är ohyggligt luddigt. Vad är en ”tydlig gata”? Jag har ingen aning! ”Tydliga gaturum” är ett vedertaget begrepp medan ”tydliga gator” torde kunna betyda precis vadsomhelst. Jag skickade ändringarna till kommunikationsavdelningen och fick nästan genast ett glatt svar: ”Bra! Så mycket klarspråk som möjligt så blir alla nöjda och glada!” En mörk skugga for över mitt sammanbitna byråkratansikte när jag tänkte vadå klarspråk? Klarspråk??!! Jag ändrade texten från att vara tydlig till att vara ett tomt bludder och får därmed beröm från klarspråkets självutnämnda missionärer. Vem är det vi försöker lura? Bara för att fler människor vet vad en ”gata” är än vad ett ”gaturum” är så betyder väl inte det att texten blir klarspråkigare om vi ändrar alla ord som har ”gata” i sig till bara ”gata”? Här kommer papperspalatsets officiella uppfattning i frågan: Bevare oss för klarspråk – lär människor använda språk på riktigt istället!
 
Det syns ingen ljusning i slitningen mellan planarkitekter och kommunikatörer. Men jag klagar inte, åtminstone inte mer än vad jag gjort i denna text. För det ger trots allt lite stimulans att få reflektera lite över ord och deras användning. Själv blir jag glad om jag hör ett ord som jag inte har hört förut, för då får jag en möjlighet att ta reda på innebörden och därmed berika mitt ordförråd. Häromdagen gick jag dock bet, när en kostymklädd konsult som var expert på näringslivsfrågor använde ordet volatil. Ordet fanns nämligen inte Stora svenska ordboken, så jag svävar fortfarande i ovisshet. En volatil ovisshet kanske? Måhända kan någon läsare upplysa mig om ordets betydelse och därmed berika mig ytterligare?
 

Tåget susar österut.