Papperspalatset

"Det är viktigt att inte fråga politikerna vad de tycker"

..sa den erfarne projektledaren liksom i förbifarten under ett arbetsmöte. Ingen av mötesdeltagarna höjde på ögonbrynen vid detta påstående, utan fortsatte diskussionen som egentligen inte alls handlade om politik. Den sanne demokraten rycker till och får ett skärrat ansiktsuttryck. Vad menas med detta, är projektledaren en antidemokrat, en diktaturivrare? Sitter det måhända en fascist vid vårt mötesbord? Och de andra, som inte ens reagerar, är de månne medlöpare i denna terroristcell, eller bara apatiska och/eller cyniska soffpotatisar som inte orkar stå upp för demokratiska värden?

På retoriska frågor är svaret ofta nej. Projektledaren i det här exemplet (givetvis taget direkt från verkligheten) är väl kanske inte direkt någon som står på barrikaderna i kampen för demokratiska principer, men någon antidemokrat är han ändå inte. Däremot kan man anta att han efter många års arbete i politiskt styrda organisationer har utvecklat vad man kanske skulle kunna kalla ett tjänstemannamässigt rationellt förhållande till de politiska uppdragsgivarna. Jag skulle nämligen vilja påstå att tjänstemän i offentlig sektor har en lite annorlunda syn på politik än folk i allmänhet, en syn som faktiskt grundas på en kännedom om hur politik och myndighetsutövning hänger ihop. För det är många som har svårt att förstå det där - vad som är politik och vad som är tjänsteutövning. Till exempel kan man ibland läsa i någon lokalblaska att tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret har bestämt det ena och det andra, att något ska byggas eller rivas eller förändras, vilket oftast är en missuppfattning, eftersom tjänstemän inte bestämmer mer än vad de har delegation för, utan istället föreslår vad politikerna ska besluta. Förslagen grundar sig i sin tur dels på sakkunskap, dels på de riktlinjer som politikerna tidigare har gett. Dessvärre förefaller det som att de människor som jag här slarvigt benämner "folk i allmänhet" ofta inte bryr sig ett dugg om detta. De struntar i huruvida det är politiker eller tjänstemän som är dumma i huvudet, bara de får ventilera sin ilska någonstans. I praktiken går då härvidlag till så, om jag får vara lite bitter, att skäll och gnäll (vardagsmat) kanaliseras ner till tjänstemannanivå medan eventuellt beröm och hyllningar (sällsynt) stannar hos politiken.

På papperet kan uppdelningen vara enkel och solklar: tjänstemännen står för kunnandet medan politiken står för tyckandet. Tjänstemännen ger faktaunderlag, politiken beslutar utifrån detta varpå tjänstemännen genomför besluten. I verkligheten är det förstås långt mer komplicerat. Olika kommuner har rykte om sig att vara mer eller mindre tjänstemannastyrda eller politikerstyrda. I min nuvarande kommun är det vanligt att politikerna är ängsliga till sin natur och petar väldigt mycket i sådant som de egentligen inte vet så mycket om, medan det hos en tidigare arbetsgivare snarare var tjänstemännen som hade den egentliga makten, eftersom politikerna hade självinsikt nog att inse att de inte visste bäst om allt. Det var faktiskt riktigt trevligt att känna att man hade politikernas förtroende. Å andra sidan kunde de vara fullkomligt ryggradslösa i sin allmänna passivitet. Politikernas uppgift är ju att tycka saker, så det säger sig självt att en politiker som inte vill tillkännage någon åsikt är en ganska meningslös politiker.

På samma sätt som jag inte tycker att politiker ska försöka sätta sig över mina rent yrkesmässiga överväganden borde man kunna kräva av oss tjänstemän att vi aldrig låter våra egna politiska uppfattningar påverka vårt yrkesutövande. Det där är sannerligen en samvetsfråga, kan man konstatera utan överdrift. Är jag alltid strikt fackmannamässigt opolitisk i min tjänstemannaroll? Frågan är svårbesvarad, för även om jag anser mig vara opolitisk i mitt tjänsteutövande så är ändå på sätt och vis hela mitt yrkesval förankrat i en ideologisk grundinställning. Enkelt uttryckt: om jag vore en äkta marknadsliberal människa så skulle jag antagligen tycka att det här med offentligt styrd samhällsplanering var ett stalinistiskt oskick och att det skulle bli mycket bättre om marknadskrafterna helt och hållet fick avgöra hur våra städer skulle se ut. Och det tycker jag ju inte. (För övrigt så brukar många förslag från oppositionen i min kommun avfärdas just med argumentet att de är utslag av "stalinism". Ja, faktum är att många blåfärgade politiker i min kommun har antytt att de egentligen tycker att all offentlig verksamhet som syftar till att styra samhällsutvecklingen i en viss riktning är utslag av stalinism. Snacka om att ha distans till de politiska begreppen!) Men bortsett från den ideologiska aspekten i själva yrkesvalet så tycker jag ändå att det är ganska enkelt att skilja på yrkesmässiga och politiska bedömningar. Sen kan det hända att någon tycker sig se politiska dimensioner i faktabaserade bedömningar också, men de som gör det kategoriserar jag som politiska fanatiker vars gläfsanden man inte behöver fästa någon större vikt vid.

Låt mig avrunda med ett litet boktips. En fantastisk bra redogörelse för hur offentlig förvaltning fungerar, eller borde fungera, finns i boken Demokratins väktare av Lennart Lundquist. Jag kan inte nog berömma den klarsyn med vilken Lundqvist beskriver (och försvarar) tjänstemännens roll i demokratin. Det är en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar inom offentlig sektor - eller för den delen alla som vill förstå det provocerande faktum att demokrati är mer än något som sker i en vallokal. Boken finns på ett välsorterat bibliotek nära dig.
 

Det är inte utan visst stolthet som jag kan konstatera att det idag, den 13 maj 2008 är exakt ett år sedan det första inlägget publicerades på Papperspalatset. Den ursprungliga tanken var att göra en blogg som inte var en riktig blogg. Den skulle inte handla om mitt privatliv, den skulle inte vara skriven på hafsigt talspråk och den skulle definitivt inte drivas framåt genom någon manisk tvångstanke att jag måste skriva något varje dag. Den skulle således bara uppdateras när jag hade något att skriva om. Såhär i backspegeln framgår det att jag lyckades hyfsat med att inte skriva om mina privata förehavanden och att språket åtminstone inte blivit sådär överdrivet talspråksmässigt, även om jag självkritiskt tycker mig kunna skönja en viss uppluckring i språkbruket i senare inlägg.

Statistiken är inte överväldigande: 29 publicerade texter på 12 månader placerar mig knappast i bloggosfärens toppskikt. 97 kommentarer förgyller dock helheten avsevärt. Besöksantalet är även det ganska blygsamt: ungefär 5-10 personer per dag tittar in på Papperspalatset. Som mest har det varit uppemot 20 under en dag. Nu har det förvisso aldrig varit min avsikt att tävla med Blondinbellor, Schulmän och andra mer eller mindre namnkunniga monsterbloggare, detta eftersom jag accepterar det faktum att kläder och kändisar faktiskt intresserar fler människor än tjänstemannakultur, delegationsordningar och kanslisvenska akrobatkonster (hur obegripligt det än må vara). Men så är det också lite av poängen med Papperspalatset att målgruppen är utomordentligt snäv och innehållet så introvert att det till och med är tveksamt huruvida målgruppen kan hålla intresset uppe. Jag måste således försöka sätta en ära i att vara smalare än smalast, för här ska ingen komma och tro att jag vill ha så många läsare som möjligt! Adjö masskommunikation, adjö popularisering, adjö inflytande, adjö ära och berömmelse!

Man kan lite retoriskt fråga sig om jag hyser några förhoppningar att tids nog få uppmärksamma Papperspalatsets tvåårsdag. Svaret uteblir förstås, men man kan förmoda att uppdateringarna på sikt kommer att bli än mer oregelbundna och sporadiska. Mycket tyder nämligen på att det trots allt finns ett liv utanför kommunhuset.

Eftersom skribenten i fråga har en förkärlek för formaliteter av det vänligare slaget vill han härmed tacka sin läsarkrets för visat intresse såhär långt. Om det är någon som tycker att det är något särskilt ämne eller fenomen som bör behandlas på denna sida så är han eller hon förstås mycket välkommen att lämna sådana önskemål. Liksom jag gjorde för ett år sedan lyfter jag härmed metaforiskt på tjänstemannahatten och ber att få återgå till arbetet. 
 

Så festligt, så festligt!
 

Det finns inget så fulländat som en riktigt välformulerad lagparagraf. Gång på gång slås jag av hur lagarna tycks vara den sanna kanslisvenskans sista tillflyktsort. Att formulera lagparagrafer kan sannolikt bara jämföras med den mest sofistikerade formerna av poesi vad gäller språklig stringens och medvetenhet om nyanser.

I planerarsvängen heter bibeln PBL, vilket ska utläsas Plan- och bygglagen (SFS 1987:10). Den är vår ryggrad, vårt rättesnöre och vår stöttepelare. Att tolka PBL är, som för de flesta andra lagar, något av ett kall för vissa människor, och jag hör själv till de tjänstemän som faktiskt kan bli riktigt stimulerad av att få sätta tänderna i en paragraf för att utröna hur den egentligen ska tolkas och tillämpas. Till sin hjälp har man då den helt fantastiska s.k. lagtolken "Plan- och bygglagen - en kommentar" (vars själva titel är en grov underdrift eftersom skriften rymmer betydligt fler kommentarer än en) sammanställd av Lars Uno Didón m fl. Internt säger vi bara "kolla med Didón" när man behöver gå till djupet med tillämpningen av en viss paragraf. Didon tar upp definitioner, rättspraxis, JO-ärenden och kommenterar dessa med en skärpa som skulle göra honom till president om han var verksam i politiken. Häromdagen hade jag ett spännande exempel när jag försökte få svar på huruvida en planändring som rör allmän plats alltid och per definition ska anses vara av intresse för allmänheten. Jag ägnade flera spännande timmar åt frågan innan jag kom fram till att den generaliseringen trots allt får betraktas som lite för lättvinnlig.

Ett alternativ till att slå i Didons tegelstenar (två tjocka volymer med byråkratbruna pärmar) är att kontakta någon som kan tänkas ha svar. En tänkbar prioriteringsordning är då 1) någon statstjänsteman med någorlunda pondus på Länsstyrelsen, 2) någon jurist på Sveriges Kommuner och Landsting, 3) detaljplanegurun Ingvar på Boverket i Karlskrona, 4) mejlinglistan "externkollegorna" med vilken man når sina gamla högskolekamrater som numera sitter utströsslade på kommuner och konsultfirmor runtom i landet. Om man redan från början vet hur man skulle vilja tolka den aktuella paragrafen kan man förstås välja att kontakta den instans som man känner på sig kan leverera just det svaret. 
 

Det händer att enskilda medborgare som retat upp sig i något ärende totar ihop skrivelser där de triumferande citerar någon lagparagraf. Oftast har den citerade paragrafen inte så mycket med det aktuella ärendet att göra, och oftast väljs till detta ändamål den typ av paragrafer som har en mer allmän och generell tillämpning, såsom s.k. portalparagrafer som ofta är ganska storslaget formulerade. I Plan- och bygglagens portalparagraf står det till exempel att "bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer." Det är snyggt, väldigt snyggt, men hur tillämpas en sådan lag i praktiken? Svaret är att en sådan paragraf inte har någon praktisk tillämpning, och att den därför inte är särskilt bra att dänga tjänstemän i huvudet med när man tycker att de är okänsliga eller oförstående.

Det finaste är kanske ändå när lagstiftarna tagit i beaktande att tjänstemän liksom de flesta andra människor är ofullkomliga och faktiskt gör missar då och då. I en av de främsta generella tjänstemannalagarna - förvaltningslagen (SFS 1986:223), finns följande räddningsplanka för tjänstemän som varit ouppmärksam i tjänsten:

26 § Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte är obehövlig.

Obehövlig är en roligt ord. Onödig, skulle väl de flesta säga, men varför använda ett sådant vardagligt ord när man kan variera sig genom att välja ett mindre vanligt förekommande?