Papperspalatset

Lunchbuffén höll mycket hög klass och de ingående delikatesserna överträffade varandra som små gastronomiska fyrverkerier. Måltiden serverades i en sobert inred lokal högst upp i en stor gammal industrikåk med hänförande utsikt över huvudstadens södra inlopp och Djurgårdens kungliga grönska. Kommuntjänstemännen runt bordet lät sig väl smaka och fantiserade säkert om hur mycket mer statusfyllt deras arbete skulle kännas om kommunkontorets lokaler var lika stiliga. Som läsaren säkert redan förstått behövde inte kommuntjänstemännen betala för lunchen, och det behövde inte deras arbetsgivare heller, för värden för det hela var ett stort och välkänt bygg- och fastighetsföretag och lunchen var en del i ett heldagsprogram som i korthet gick ut på att inbjudna kommuntjänstemän på plan- och byggområdet bussades runt för att bli förevisade några av det stora bolagets mer eller mindre visionära byggprojekt.

De flesta större fastighetsägare och byggherrar sätter stort värde i att hålla sig på god fot med kommunfolket, och bjuder därför in till visningar, rundturer, presentationer och liknande trivselarrangemang. Syftet är, förmodar jag, att kommunfolket ska bli välvilligt inställt till bolaget ifråga och ge det en god (läs: inte alltför kritisk) behandling vid planläggning och bygglovgivning. Och så får ju kommunfolket lite inspiration, vilket gör att bolaget kan beskriva evenemanget med det så omhuldade begreppet win-win-situation. Givetvis tycker kommuntjänstemännen att det är rätt så trevligt att få lämna skrivbordet ibland och ge sig ut på små till intet förpliktigande utflykter som inte kräver någon särskild ansträngning mer än att se någorlunda intresserad ut. Och så kan man få lite förtäring på köpet om man har tur.

De flesta konsultföretag brukar också hitta på trevligheter för sina kunder - och eftersom användandet av konsulter i kommunens arbete ökar stadigt så har man kunnat urskilja en breddning av utbudet på "trevliga gratisaktiviteter-marknaden" för oss tjänstemän. Inte minst framåt jul duggar dessa inbjudningar tätt. Det är emellertid en ganska dum tidpunkt för dylikt, för då är tjänstemännen så upptagna och stressade att de kanske blir tvungna att tacka nej. Det är också framåt jul som den årliga floden av chokladkartonger börjar strömma in och sätta guldkant på fikapauserna, vilket i samverkan med decembervädret minskar tjänstemännens benägenhet att lämna kontoret. Jag skulle därför rekommendera konsultfirmor och byggbolag att förlägga sådana här trevligheter under maj-juni, då man förmodligen får mest valuta för pengarna i form av fridfulla och avslappnade kommuntjänstemän.

Men ärligt talat - och det här vet ju alla redan - de som bjuder gör knappast någon bra affär, för vi i byråkratkåren är ju i grund och botten omutbara! Förstås. För vi är ju inga korrumperade italienska flumbyråkrater som viker oss för några chokladaskar eller en exklusiv lunch med havsutsikt. Däremot kan vi bli lite snällare och framför allt trevligare om de som vi arbetar med bjuder på trevligheter. Och kanske är det detta det handlar om, för i grund och botten vet väl alla att det är på lite högre nivå som de strategiska besluten fattas - och där har ju bestickningen (inbillar jag mig) en helt annan karaktär, det vill säga en helt annan prislapp. Huruvida politiker och chefer rent generellt är mutbara tänker jag förstås inte ha någon åsikt om, för det är ändå ett av de områden där var och en med lite fantasi kan bilda sig en egen mer eller mindre ogrundad uppfattning. Men när det gäller vanliga simpla tjänstemän så är eventuella mutförsök oftast helt lönlösa - helt enkelt eftersom tjänstemännen ändå inte kan ducka för alla lagar och regler som styr deras förehavanden även om de skulle lockas till det. För själva poängen med byråkrati är ju att allting registreras och dokumenteras. Och om man tar planhandläggarna som exempel så vore det den yttersta skammen att åka dit på att ett överklagande av en plan leder till att den återkallas på grund av formaliafel, det vill säga att handläggandet inte skett på rätt sätt. Och eftersom regelrätta mutor således inte är tillämpbara på lägre tjänstemän så får de skrupelfria krafterna istället hålla sig till strategin att med diverse inställsamma småknep få tjänstemännen rent allmänt vänligt inställda.

Många, men förvånande nog inte alla, exploatörer har insett att ett trevligt bemötande och tillmötesgående attityd är både det enklaste och billigaste sättet att få en trevlig behandling av kommuntjänstemännen. Ibland blir det där väldigt tydligt, som när jag för en tid sedan hade kört fast i ett projekt där exploatörens projektledare började surna till eftersom jag inte ville gå med på att göra om en huvudgata till en privat parkeringsplats. Projektledarens chef hoppade då in och satt i vårt sammanträdesrum och var så vänlig och förstående och öppensinnad. Vi kom fram till att den av dem framtagna lösningen inte fungerade och så hittade vi en mycket bättre lösning, som i princip var samma lösning som jag hade lagt fram från början. För säkerhets skull bjöd projektledarens chef på lunch efter överenskommelsen, för att vi inte skulle vara arga på dem.

Mot bakgrund av ovanstående (ett underbart uttryck som kommer till sin rätt i var och varannan tjänsteskrivelse) kände jag inga större tveksamheter när jag och de andra tjänstemännen blev runtkörda och ompysslade av det stora fastighetsbolaget. Även om jag hade haft dem som samarbetspart i något projekt skulle det knappast ha påverkat min inställning till dem. De är ju som vilka annonsörer som helst, och om de tror sig vinna något på att bjuda mig på en delikat lunchbuffé så får de väl skylla sig själva om de är så naiva.

                                *   *   *

Jag ska be att få avrunda med en söt (och sann) liten anekdot från kanslisvenskans värld. En tjänsteman på Storstockholms Lokaltrafik blev för en tid sedan beordrad att ändra formuleringen av en viss skrivelse. Han hade skrivit att en ansenlig mängd fotgängare skulle passera över ett visst järnvägsspår på en viss plats. SL-tjänstemannens chef tyckte detta lät alltför negativt. Så tjänstemannen ändrade till en icke oansenlig mängd. Det är ju fantastiskt att man kan använda skriftspråkets nyanser på ett så fiffigt sätt! Skulle en tjock sedelbunt och en whiskyflaska under bordet ha fått honom att skriva en obetydlig mängd istället? Ånej, än finns det tjänstemän som håller på sin yrkesheder. En eloge till dem!
 

Det här huset ska rivas tyvärr. Det växer björkar på taket.
 

En helgvistelse i lantlig miljö i södra Dalarna kan ha en välgörande effekt på nästan vilken byråkrat som helst. Långt från föredragningslistor och skrivbordsbataljer kan en uppstressad kontorsråtta i allmänhetens tjänst krypa ur sin yrkesroll och finna sig tillrätta på helt andra grunder än de som i arbetssammanhang är avgörande för exempelvis löneutveckling. Undertecknad fick dock, vid sin rundresa i denna gruvhålstäta landsände, ett och annat intryck som direkt förde tanka till hans tidigare tillvaro som planarkitekt i en värmländsk glesbygdskommun. Jag har berört denna tidigare arbetsplats och bostadsort liksom i förbigående i tidigare inlägg, men har nu kommit fram till den punkt då mina samlade Värmlandsanekdoter kräver att få komma fram i ljuset.

Jag var stadsplanerare utan stad i knappt två år. Det var mitt första riktiga byråkratjobb och arbetsgivaren var en värmländsk glesbygdskommun med 8 600 invånare och tre tätorter som dock bara inhyste ungefär hälften av invånarna, medan de övriga bodde på landsbygden, vilket är förståligt eftersom tätorterna var ganska själlösa medan landsbygden var ganska intagande. Här måste det påminnas om att den officiella svenska definitionen av tätort är en plats med över 200 invånare där husen står med max 100 meters avstånd från varandra. Någon definition på stad finns däremot inte, men alla som varit i den här beskrivna kommunen kan nog hålla med om att ingen av dess tätorter kan kallas för stad. Centralorten (som officiellt inte fick kallas för centralort eftersom det väckte ont blod hos de boende i de två andra tätorterna) var, men en lätt eufemism, en ganska speciell plats. Jag anlände till centralorten en lördagskväll i slutet av januari 2005. Orten är en slutstation och jag var den enda som steg av rälsbussen på den öde perrongen. Jag gick längs huvudgatan, som fyndigt nog heter Storgatan, upp mot ett torg som fyndigt nog heter Torget och där kommunhuset ligger. Klockan var nio denna lördagskväll och Storgatan låg fullkomligt öde. Inte en människa syntes. Jag gick hela Storgatan tills jag kom fram till det ganska sunkiga radhusområde av barnvänlig 80-talstyp där det kommunala bostadsbolaget hade erbjudit mig en lägenhet. "Allting är på gångavstånd från centrum" hade uthyraren sagt, och det var helt sant, men det var också sant att området var ortens eget problemområde med en hög koncentration av utblottande människor, företrädesvis alkoholiserade norrmän.

Norrmännen var för övrigt den folkgrupp som helt satte sin prägel på kommunen i allmänhet och centralorten i synnerhet, eftersom den ligger endast några kilometer från norska gränsen. De flesta av norrmännen kunde beskrivas som ett slags ekonomiska flyktingar eller lyckosökare med mer eller mindre fixa idéer om hur lyckan skulle smidas i det billiga Sverige. En del var trevliga, till och med han som ledde de "folkliga" protesterna mot en större industriutbyggnad i den andra tätorten var rätt trevlig trots att han var helt rabiat. Mindre trevlig var norrmannen som ägde en inomhusdjurpark och som jag en gång fick ta emot på kommunkontoret när han var mäkta upprörd över att kommunen hade plockat bort den groteskt fula handmålade skylt som han utan bygglov hade satt upp vid infartsvägen. Han gormade att han skulle gå till pressen och tala om vilken jävla "dritt-kommune" det var han verkade i. Jag blev med tiden ganska bra på norska, som faktiskt är ungefär lika lättbegripligt som den lokala värmländskan som folk ute i byarna använde.

Det var lite speciellt att vara kommuntjänsteman i glesbygden. Några minnen i urval:

• Samrådsmöten i en hembygdsgård med tre deltagare där vi satt på verandan och fikade och småpratade. Byns knäppgök satt med och hade många idéer på kvartersnamn.
• Samrådsmöte med upploppsstämning där den självutnämnde protestledaren kom dragande med en kompostkvarn som han krävde att få förevisa.  
• När jag desperat letade efter en grävmaskinist till en arkeologisk undersökning, efter att den första grävmaskinisten visat sig sakna förarbevis för grävmaskin. Arkeologen var upprörd, men blev sedan glad när han hittade stenbitar med sot på.
• Kommunchefens fantastiska underdånighet inför den norske miljardären som frälste bygden genom att bygga ett köpcentrum så att norrmännen kunde handla sin mat, sprit och tobak utan att behöva besöka Storgatan.
• Det "demonstrationståg" bestående av en grupp pensionärer på spark som stod uppradade utanför kommunhuset för att protestera mot den förestående flytten av Systembolaget från Storgatan till det nya köpcentrumet.
• Den saktmodiga byggnadsnämnden som bestod av sju medelålders herrar som alltid tyckte likadant som oss tjänstemän.
• Gummistövlar i tjänsten! Kommunen betalade dessa.

Det bästa var ändå den gemytliga stämningen på arbetsplatsen. Jag kanske romantiserar såhär i efterhand, men hela det lilla kommunhuset och de som jobbade där får liksom ett idylliskt skimmer över sig i minnet. Nog för att folk kunde vara stressade precis som vilka tjänstemän som helst, men attityden var på något vis mer avslappnad, mer "vi får ta det som det kommer". Sedan vill jag nog påstå att tjänstemän och kontorister i allmänhet var ett lite mer främmande inslag i glesbygden än i stan, vilket märktes på att misstron mot "pappersvändare" var lite mer påtaglig än i en stad. Det klassiska argumentet, att "ni på kommunen bara sitter och planerar och lyfter feta löner och bestämmer saker utan att ha någon kontakt med verkligheten" användes ganska friskt, vilket verkligen är en paradox eftersom tjänstemännen i glesbygdskommunerna har - menar jag med min begränsade erfarenhet - betydligt större kontakt med medborgarna än i en större stad. Det lilla patetiska lokala missnöjespartiet var således helt ute och cyklade när det underblåste de anti-byråkratiska stämningarna hos befolkningen. Byråkrater är lika välbehövda i glesbygden som någon annanstans, men deras arbete blir ofrånkomligen lite mer handgripligt, särskilt när man får pulsa i halvmeterdjup snö för att inspektera granar och klafsa i lera för att dra upp ett markradonprov.

Jag ska erkänna att jag inte saknar centralorten, för den var helt enkelt ingen rolig plats. Men det händer titt som tätt att jag saknar det där jobbet och den gemytliga stämningen på det lilla kommunkontoret där jag delade arbetsrum med den bästa chef jag någonsin haft, där man varje dag möttes av en glad morgonhälsning först från receptionisten med den norska brytningen, sedan av den snälla gatuingenjören i rummet bredvid. Särskilt när stockholmskommunen visar sig från sin sämsta sida saknar jag min tidigare arbetsgivare. Som när kommunledningen excellerar i idiotiska floskler om att "stärka stadens varumärke", när de talar om kommunmedborgarna som "kunder", när chefen är på dåligt humör och gnäller på allt och alla, när den outsourcade receptionisten är sur för att man inte kunde anmäla besök i förtid eftersom den outsourcade IT-supporten inte kunde få det trilskande besöksanmälningssystemet att fungera, när mantrat "tidplanen är helig" upprepas in absurdum och när man upplever att halva jobbet är att ringa och tjata på olika konsulter för att få dem att göra det som vi inte har personalresurser att göra själva.

Häromdagen satt jag i ett "medarbetarsamtal" med min chef. Mitt påstående att arbetsklimatet i vissa avseenden inte är vad det borde vara bemöttes med en fullkomligt innehållslös harang om att vi måste tänka positivt. Just då längtade jag tillbaka till den där lilla gudsförgätna orten vid norska gränsen.