Papperspalatset

Första arbetsdagen efter semestern noterar jag ankomsttiden 07.45. Ovanligt tidigt. När börjar arbetsdagen egentligen - är det i samma sekund som man kliver in i stadshusets entré? Eller när man har kommit till sitt våningsplan i huset? Eller när man slår på datorn? Eller när man har hejat på några arbetskamrater, växlat några ord om vädret, hämtat en kopp kaffe och slutligen slagit sig ned vid sitt bord för att börja arbeta på riktigt? Någon tycker säkert att detta saknar betydelse, men jag hävdar motsatsen - för enligt den gamla hederliga principen att många små bäckar med tiden blir till något i klass med Volga så har de där minuterna som det handlar om faktiskt en viss betydelse. Men låt oss ta resonemanget från början:

En del kommuner tillämpar fortfarande stämpelklockor som en kvardröjande rest av den arbetsplatskultur som äldre generationer förmodligen är mer vana vid. Stämpelklockor är inte en helt dum idé, för de undanröjer alla eventuella frågetecken kring hur mycket tid var och en har tillbringat på sin arbetsplats. Stämpelklockan ljuger aldrig i detta avseende. Den räknar minuter, eller ännu bättre; hundradelar av timmar. Ingen kan utan grund anklagas för att jobba mindre än avtalat, och ingen behöver känna sig nödgad att jobba mer än avtalat för att undanröja tvivel avseende arbetsmoralen. Däremot säger ju stämpelklockan ingenting om hur effektivt tjänstemannen har nyttjat sin arbetstid, men det är ju ett helt annat problem.  På min arbetsplats kör vi, som på så många andra kontorsarbetsplatser - med vad jag kallar "samvetsflex", d.v.s. man jobbar från åtta till fem med en timmes lunch och eventuella avvikelser från det mönstret får man själv "känna av" och kompensera efter sitt s k sunda förnuft. Det låter rätt fint, men i praktiken innebär det att de allra flesta arbetar mer än de 40 timmar i veckan som de får betalt för. För egen del har jag tröttnat på det där och helt självsvåldigt börjat använda ett gammalt excel-dokument som användes på min förra arbetsplats, där stämpelklockan fortfarande var i bruk. Det är glädjande och samtidigt lite skrämmande att se hur små extraminuter här och där läggs på hög och till slut förvandlas till timmar och dagar.

Ett exempel på minuternas makt; låt säga att jag "stämplar in" kl 07.55, reducerar lunchen till 55 minuter samt lämnar jobbet kl 17.05, och att jag upprepar detta förfarande måndag till torsdag. Då har jag vips en hel timmes plusflextid som jag exempelvis kan använda till att lämna jobbet redan kl 16.00 på fredagen. Förträffligt! Och poängen är att den här extra timmen som jag jobbar under veckans fyra första dagar skulle jag aldrig våga tillgodoräkna mig om jag körde "samvetsflex", för i den mentaliteten är fem minuter detsamma som noll minuter. För övrigt ligger mitt personliga och inofficiella flextidskonto numera på omkring plus 20 timmar, vilket jag kan tänka på om jag någon gång skulle känna mig lite lat på jobbet. Om någon chef skulle kritisera mitt flexande ska jag också framhålla att jag i tveksamma fall alltid avrundar till arbetsgivarens fördel. Likaså kan man kompensera och bjuda på några minuter om man någon gång tagit en lite omotiverat lång fikarast eller dristat sig att läsa ett privat mail på arbetstid. Den som menar att flexibilitet och byråkrati är varandras motsatser har således fel. Även byråkraten behöver vara flexibel, åtminstone om han/hon inte har en förkärlek för obetalt övertidsarbete. Må vara att man sätter en ära i att vara offentliganställd, men det innebär sällan att man är beredd att jobba gratis.

Men såhär års är det som bekant stendött i stadshusets korridorer. Det dova brusandet från den överdimensionerade ventilationen ligger som en ödesmättad ljudmatta över tomma skrivbord och fulla brevkorgar. Kopiatorn hinner stänga av sig själv mellan varven så att man får stå och vänta på dess startprocedur varje gång man ska använda den. (Ska man måhända räkna bort de minuterna på flexen? Nej, över min döda kropp!) På tre dagar har jag mottagit två telefonsamtal, och inget av dem var jag egentligen rätt person att svara på. Det där är ett typiskt sommarfenomen - att man får hoppa in på andras bevakningsområden och försöka besvara frågor som man inte vet så mycket om. Jag minns en gång på mitt förra jobb i glesbygden då jag fick ta tjänstecykeln och åka och inspektera ett garagebygge som grannen ringt och klagat på eftersom det var ungefär dubbelt så stort som sökanden hade angett i bygglovet. Det var roligt - jag kände mig som en somrig planpolis när jag med myndig och anklagande min fotograferade det ganska smaklösa bygget.

Slutligen, för att återgå till den inledande frågan om i vilket ögonblick arbetsdagen egentligen börjar; vad säger vi om det? Vad säger ni, kära bloggläsare? Personligen har jag bestämt mig för att startögonblicket är när jag trycker igång datorn. Det betyder att invånarna i min kommun kan glädjas åt att deras skattemedel inte går åt till att betala mig under den tid jag står i stadshusets hiss. Grattis! 
 

Det är vårt dansgolv