Papperspalatset

Finns det inga stadsplanerare nuförtiden?! skriver en upprörd person som med den kängan vill understryka att han inte vill att den breda och ogästvänliga genomfartsgatan utanför hans hus ska göras om till en lokalgata med bredare gångbanor, trädrader, färre körfält och sänkt hastighet, vilket förväntas ge mindre trafik och därmed mindre störningar för de boende. Det blir det inte alls, tror skribenten, det blir oändliga köer och området kommer att insvepas i ett enda stort vibrerande avgasmoln, hävdar han tvärsäkert. Varför denna upprördhet? Hela åtgärden syftar ju till att han och hans grannar ska få en trevligare närmiljö. Förklaringen ligger, som så ofta annars, i att det egentligen inte är gatuomvandlingen skribenten är sur över, utan att hans utsikt kommer att påverkas av det tiovåningshus som ingår i samma plan. Han har dock insett att utsikts-prylen i sig inte väger så tungt i plansammanhang, och vill därför späda på sitt missnöje genom att hitta fler hemskheter i planförslaget.

Så hur ska jag bemöta denna fråga; frågan om det inte finns några stadsplanerare nuförtiden? Svaret är egentligen enkelt: jag bemöter det inte överhuvudtaget, eftersom det inte är en synpunkt på planen. Jag får anta att det är menat som en kritik mot mig personligen, att skribenten genom att ifrågasätta förekomsten av stadsplanerare vill underkänna mig i den rollen, och den kritiken tar jag gärna, för det är liksom en del av jobbet att vara den som tar emot gnället, oavsett om det är formulerat som konstruktiv kritik eller rena personangrepp. Men tanken och fri och jag kan komma på ett antal svarsalternativ som vore mycket roligare, exempelvis:

• Svara helt kort och sakligt på frågan: Jodå, det finns en och annan stadsplanerare. För statistik över antalet hänvisar jag till Sveriges Arkitekter.
• Svara enligt principen "som man frågar får man svar": Jo, jag skymtade en i andra änden av korridoren i tisdags, men han såg utbränd ut.
• Eller lite mer uppmuntrande: Det finns fler än någonsin!
• Eller lite mer nedslående: Nä, sådana fanns bara på 60-talet. De var duktiga på att planera breda vägar. 
  

Över till nästa skribent: Hon är också upprörd: Jag får en kollaps om jag ser byggkranar utanför mitt fönster igen! skriver hon med en emfas som indikerar att hon faktiskt ligger i riskzonen för någon form av nervsammanbrott. Men redan i nästa mening avslöjas bluffen: Jag fick det under hela den tiden bygget i kvarteret XX pågick. Stopp och belägg, en kollaps kan väl inte vara i ett helt år? Nä, det där kan inte vara seriöst menat. Hon fortsätter och tar i från tårna: Ska ni tvinga oss att leva i en myrstack!? Jag drar en djup suck. Jo, kanske är det så att jag djupt i mitt hjärta verkligen vill tvinga kommunmedborgarna att bo i en myrstack? Hur förhåller man sig till sånt här? Det finns två skolor när det gäller samrådsredogörelser. Antingen skriver man av yttrandet ord för ord, inklusive smädelser och personangrepp, eller så gör man en sammanfattning där man tar med de egentliga synpunkterna och utelämnar det ovidkommande. Den första skolan kan förespråkas med motiveringen att den återger hela den osminkade verkligheten och därför inte kan leda till anklagelser mot planhandläggaren om vantolkning och snedvridning. I teorin blir ingen missgynnad. Själv tillämpar jag dock sammanfattningsprincipen, och det gör jag med den storslagna visionen att skapa en smula rättvisa, om inte i den stora världen så åtminstone i den lilla del av världen som jag har något inflytande över.
 

I planerarsvängen blir det ofta smärtsamt tydligt hur människors förmåga att behärska språket direkt påverkar deras möjligheter att påverka sin omvärld. Ett yttrande med taffligt språk, obegriplig meningsbyggnad och mängder av ovidkommande småförolämpningar mot såväl politiker som tjänstemän är helt enkelt svårare att ta på allvar och betydligt lättare att avfärda som oseriöst dravel. Likväl är det fullt möjligt att den som skriver på det sättet ändå har en fullt befogad synpunkt (eller rentutav, hör och häpna, ett konstruktivt förslag), som förtjänar att bemötas lika mycket som den invändning som kommer från den välformulerade jurist som företräder ett större fastighetsbolag ("Min huvudman förutsätter mot bakgrund av ovanstående att planen ändras så att... bla bla blaaa"). Om jag därför omformulerar dessa skrivelser så att de ligger på ungefär samma språkliga nivå och rensar bort allt som inte har med planen att göra, så kanske jämförelsen blir rättvisare när sedan nämndpolitikerna plöjer igenom samrådsredogörelsen för att ta ställning till vems synpunkt som är mest och minst befogad. Kanske är det tack vare denna ambition som jag alltid (till skillnad från många kollegor) har tyckt så mycket om att skriva samrådsredogörelser.

Men är min strategi befogad? Håller mitt resonemang? Jag sänder frågan till papperspalatsets lilla men hängivna (inbillar jag mig) läsarkrets: hur mycket får/bör man redigera i skriftliga yttranden när man återger dem i samrådsredogörelsen? Frågan ställs också med min fulla vetskap om att den säkert kan uppfattas som totalt ointressant för många som inte har nöjet att yrkesmässigt syssla med samrådsredogörelser. Men håll ut, ni som tycker att det knastrar lite väl torrt nu; nästa inlägg har tema vintersport! (Fast givetvis med en koppling till tjänstemannasfären.)
 

Chefen tyckte att vi planhandläggare skulle borde blir bättre som projektledare. Det tyckte för övrigt planhandläggarna också, men som bekant krävs det oftast att en chef tycker någonting för att detta någonting ska realiseras i en verklig åtgärd. Det har sannolikt framkommit av tidigare texter på denna blogg att en planhandläggare får handskas med en hel del mer eller mindre udda personer i sitt arbete, och av detta följer väl att projektledarrollen kan bli ganska, låt säga, mångfacetterad. Sålunda hyrdes en utbildare in, en före detta lärare som sadlat om och blivit konsult inom projektledarutbildningsområdet. Under drygt två dagar var vi i projektledningslärarens våld, och jag har inte så mycket mer att säga om det än att det var en ganska givande kurs, samt att vi fick väldigt mycket papper med rutor, pilar och streck på. Läraren var roligast när han presenterade hemmasnickrade psykologiska teorier om både det ena och det andra.

Ett par veckor senare råkar jag titta på de sporadiska anteckningar jag förde under kursdagarna, och det var sannerligen intressant, för det står nästan ingenting! På en sida har jag ritat ett hundratal långsträckta linjer i svagt böjda former. Högst upp på sidan står det PROJEKT med stora blockbokstäver, och längst ner står det JECTPRO och ANSVAR med nästan lika stora bokstäver. Under "rubriken" har jag skrivit att man måste skilja på projektledare och projektägare (helt adekvat information) och lite längre ner står det med versaler: KJELL KRIMINELL. Jag kan inte erinra mig varför jag skrev det sista, för jag känner ingen som heter Kjell. Sannolikt var det bara ett av dessa typografiska missfoster som ploppar fram när man som åhörare börjar bli uttråkad. I anteckningarna från kursens sista dag har jag konstaterat att AKTUARIE är en fin titel om man jobbar i försäkringsbranschen. Se där: kursen resulterade åtminstone i att jag lärde mig ett nytt ord. Det kan kanske bli svårt för mig som kommuntjänsteman att hitta ett tillfälle att använda ordet aktuarie i någon tjänsteskrivelse. Enda chansen är nog att själv bli aktuarie.

Jag bläddrar bakåt i anteckningsblocket och finner att minnesanteckningar kan vara ganska underhållande att läsa i efterhand. På en del möten har jag roat mig med att skriva ner intressanta oneliners från andra mötesdeltagare. Här följer några smakprov:

"Hela köret alltså är bara dåligt" (Projektledare, på frilansbasis)

"Jag vet inte vem som styr vad här" (Planarkitekt i en grannkommun)

"I bästa fall har du inget problem" (Projekteringsledare på en större konsultfirma)

"Vi måste försöka tillfredställa honom men kan vi inte det så skiter vi i honom" (landstingstjänsteman, snart pensionerad)

"Vi ska inte ens försöka förstå vad de säger" (förvaltningschef!)

"Vad är det här för jävla dumheter?" (kommundirektör)

"Ni får ha samråd, så att ni tycker likadant" (kommunstyrelseordförande)

"Det ser ut som öststaterna" (samma ordförande, ja han är moderat)

"Vi vill inte dö!" (deltagare på samrådsmöte)

Citat blir alltid mycket roligare när de tas ur sitt sammanhang! Således kan även ganska sega möten bli roliga om man börjar närstudera deltagarnas språkbruk. Det kanske ska tilläggas att möten i den kommunala sfären oftast inte är så flummiga och odisciplinerade som den här utläggningen kanske ger sken av. När anteckningarna är renskrivna syns inte längre något spår av putslustiga citat, fantasifulla figurer eller ovidkommande typografiska experiment. Då är det hårda fakta; vad var kontentan, vad ska göras, vem ska göra det och när ska det vara klart. De flesta tjänstemän kan nog instämma i att renskrivna mötesanteckningar sällan kräver mer än två A4-sidor. 
 

Västarkitektur (Portugal)
 

Jag ska fortsätta på temat "kategorisering av olika typer av tjänstemän". Som alla vet är det varken särskilt meningsfullt eller särskilt vetenskapligt att kategorisera folk och stoppa in dem i fack (ja, det torde faktiskt vara något av en standardfras för allehanda kändisar och okändisar att påpeka att man ogärna placeras in i något fack). Men alla vet också att det är förfärligt roligt att kategorisera och koppla ihop människor med den del av deras livsvillkor som för tillfället kan vara rolig att raljera över. Låt mig således beskriva ännu en underkategori i tjänstemannafloran: trafiknissarna!

Då jag för närvarande är involverad i ett större infrastrukturprojekt har jag fått tillfälle att idka ett mer ingående samarbete med professioner som jag inte vet så mycket om. Jag tänker närmast på de specialbyråkrater som är nischade på trafikplanering; en av dessa doldis-professioner som alla är helt beroende av men få vet något om. I själva verket är det förstås en hel grupp av specialområden, men när man inte är riktigt hemma på något av dem kan man ta sig friheten att bunta ihop alla dessa ingenjörer och projektörer och infrastrukturdesigners och allt vad de heter under samlingsnamnet trafiknissar.

Det är alltid spännande med personer som verkligen har grottat in sig i sitt specialområde, som verkligen brinner för något som vanliga människor inte riktigt förstår sig på. Och trafiknissarna är extremt nischade! De kan allt om kurvradier, doseringar, gatubredder, bussfiler, profiler, cykelbanor, övergångsställen och parkeringsrutor. De tänker i siffror, fast inte på det där strikt matematiska sättet som renodlade teknologer gör, utan på ett märkligt organiskt sätt där gränsen mellan teori och verklighet har suddats ut. Grundprincipen för att göra sig förstådd av en trafiknisse är därför att det är okej att uttrycka sig lite abstrakt ("öppna upp, skala ner, skapa koppling, tillföra stadsmässighet...") så länge abstraktionen kan omsättas i hårda fakta (antal kvadratmeter asfalt, antal fordon per dygn etc.).

Medan de yngre trafiknissarna ofta är riktiga datanördar som umgås med vansinnigt avancerade programvaror, är den äldre generationen snarast fientligt inställd till datorer. De äldre trafiknissarna (kommunala trafiknissar är oftast äldre) har ofta en uppsättning kurvmallar på sitt rum. Kurvmallarna är små plastskivor med olika bestämda radier, ofta tjusigt monterade i en väggfast hållare i trä. De används vanligtvis inte, men hänger ändå kvar av ren trotsighet. Min trafiknissekollega, vi kan kalla honom herr A, är helt borta i datorernas värld, vilket förstås är ett handikapp på en nutida kontorsarbetsplats, men han kompenserar detta med en stormande kompetens på sitt område, en kompetens som han gärna redovisar spontant på den whiteboard-tavla som finns i hans tjänsterum. Några snabba streck, en radie, en måttsättning, några pilar och sedan ligger idén klar att begrundas. Herr A jobbar i samma projekt som jag, vilket föranleder honom att då och då slänga till mig en "snabbutredning" som han har skissat ner på baksidan av ett kuvert eller liknande. Det är mycket hjälpsamt. Ibland kommer han in med en kartong full med gamla utredningar (trafiknissar producerar enorma mängder utredningar!) som han tror att jag kan ha användning för. Herr A har också ett speciellt sinne för ironisk humor, som jag inbillar mig är typiskt för hans yrkesgrupp. När jag kallar till ett möte kan han kontra: "är det krismöte, kaosmöte eller katastrofmöte?". Synnerligen putslustigt. Slutligen kan tilläggas att herr A kör bil som en biltjuv. Möjligen är det för att testa bärigheten på de kommunala gator som han varit med att planera. Herr A är på det hela taget en mycket trevlig arbetskamrat.

Det är roligt att höra två trafiknissar diskutera ett visst problem sinsemellan, för även om man själv är helt insatt i vad problemet handlar om så är det stundtals svårt att förstå trafikteknikspråket. Nissarna tar fram stora ritningar med profilkurvor, de pekar och ritar nya kurvor, säger något om att landa här och komma upp där, ta upp höjden, sänka korsningen, slänta ner, valla upp, plana ut o.s.v. Ibland har de letat fram någon gammal vägutredning från 70-talet bestående av långa ritningar på vilka man kan se den föreslagna motorleden braka fram tvärs igenom parker, verksamhetsområden och kyrkogårdar i långsträckta rationella linjer. Trafikplanerare var onekligen mer rationella och hade betydligt mer att säga till om på den tiden, och jag tycker mig kanske höra en suck av nostalgi undslippa de äldre trafiknissarna när de påminns om dessa fornstora dagar. Men det kan vara inbillning.