Tankar över en samrådsredogörelse
Finns det inga stadsplanerare nuförtiden?! skriver en upprörd person som med den kängan vill understryka att han inte vill att den breda och ogästvänliga genomfartsgatan utanför hans hus ska göras om till en lokalgata med bredare gångbanor, trädrader, färre körfält och sänkt hastighet, vilket förväntas ge mindre trafik och därmed mindre störningar för de boende. Det blir det inte alls, tror skribenten, det blir oändliga köer och området kommer att insvepas i ett enda stort vibrerande avgasmoln, hävdar han tvärsäkert. Varför denna upprördhet? Hela åtgärden syftar ju till att han och hans grannar ska få en trevligare närmiljö. Förklaringen ligger, som så ofta annars, i att det egentligen inte är gatuomvandlingen skribenten är sur över, utan att hans utsikt kommer att påverkas av det tiovåningshus som ingår i samma plan. Han har dock insett att utsikts-prylen i sig inte väger så tungt i plansammanhang, och vill därför späda på sitt missnöje genom att hitta fler hemskheter i planförslaget.
Så hur ska jag bemöta denna fråga; frågan om det inte finns några stadsplanerare nuförtiden? Svaret är egentligen enkelt: jag bemöter det inte överhuvudtaget, eftersom det inte är en synpunkt på planen. Jag får anta att det är menat som en kritik mot mig personligen, att skribenten genom att ifrågasätta förekomsten av stadsplanerare vill underkänna mig i den rollen, och den kritiken tar jag gärna, för det är liksom en del av jobbet att vara den som tar emot gnället, oavsett om det är formulerat som konstruktiv kritik eller rena personangrepp. Men tanken och fri och jag kan komma på ett antal svarsalternativ som vore mycket roligare, exempelvis:
- Svara helt kort och sakligt på frågan: Jodå, det finns en och annan stadsplanerare. För statistik över antalet hänvisar jag till Sveriges Arkitekter.
- Svara enligt principen "som man frågar får man svar": Jo, jag skymtade en i andra änden av korridoren i tisdags, men han såg utbränd ut.
- Eller lite mer uppmuntrande: Det finns fler än någonsin!
- Eller lite mer nedslående: Nä, sådana fanns bara på 60-talet. De var duktiga på att planera breda vägar.
Över till nästa skribent: Hon är också upprörd: Jag får en kollaps om jag ser byggkranar utanför mitt fönster igen! skriver hon med en emfas som indikerar att hon faktiskt ligger i riskzonen för någon form av nervsammanbrott. Men redan i nästa mening avslöjas bluffen: Jag fick det under hela den tiden bygget i kvarteret XX pågick. Stopp och belägg, en kollaps kan väl inte vara i ett helt år? Nä, det där kan inte vara seriöst menat. Hon fortsätter och tar i från tårna: Ska ni tvinga oss att leva i en myrstack!? Jag drar en djup suck. Jo, kanske är det så att jag djupt i mitt hjärta verkligen vill tvinga kommunmedborgarna att bo i en myrstack? Hur förhåller man sig till sånt här? Det finns två skolor när det gäller samrådsredogörelser. Antingen skriver man av yttrandet ord för ord, inklusive smädelser och personangrepp, eller så gör man en sammanfattning där man tar med de egentliga synpunkterna och utelämnar det ovidkommande. Den första skolan kan förespråkas med motiveringen att den återger hela den osminkade verkligheten och därför inte kan leda till anklagelser mot planhandläggaren om vantolkning och snedvridning. I teorin blir ingen missgynnad. Själv tillämpar jag dock sammanfattningsprincipen, och det gör jag med den storslagna visionen att skapa en smula rättvisa, om inte i den stora världen så åtminstone i den lilla del av världen som jag har något inflytande över.
I planerarsvängen blir det ofta smärtsamt tydligt hur människors förmåga att behärska språket direkt påverkar deras möjligheter att påverka sin omvärld. Ett yttrande med taffligt språk, obegriplig meningsbyggnad och mängder av ovidkommande småförolämpningar mot såväl politiker som tjänstemän är helt enkelt svårare att ta på allvar och betydligt lättare att avfärda som oseriöst dravel. Likväl är det fullt möjligt att den som skriver på det sättet ändå har en fullt befogad synpunkt (eller rentutav, hör och häpna, ett konstruktivt förslag), som förtjänar att bemötas lika mycket som den invändning som kommer från den välformulerade jurist som företräder ett större fastighetsbolag ("Min huvudman förutsätter mot bakgrund av ovanstående att planen ändras så att... bla bla blaaa"). Om jag därför omformulerar dessa skrivelser så att de ligger på ungefär samma språkliga nivå och rensar bort allt som inte har med planen att göra, så kanske jämförelsen blir rättvisare när sedan nämndpolitikerna plöjer igenom samrådsredogörelsen för att ta ställning till vems synpunkt som är mest och minst befogad. Kanske är det tack vare denna ambition som jag alltid (till skillnad från många kollegor) har tyckt så mycket om att skriva samrådsredogörelser.
Men är min strategi befogad? Håller mitt resonemang? Jag sänder frågan till papperspalatsets lilla men hängivna (inbillar jag mig) läsarkrets: hur mycket får/bör man redigera i skriftliga yttranden när man återger dem i samrådsredogörelsen? Frågan ställs också med min fulla vetskap om att den säkert kan uppfattas som totalt ointressant för många som inte har nöjet att yrkesmässigt syssla med samrådsredogörelser. Men håll ut, ni som tycker att det knastrar lite väl torrt nu; nästa inlägg har tema vintersport! (Fast givetvis med en koppling till tjänstemannasfären.)
Hej och tack för rolig läsning! Det är roligt att läsa om vardagens och yrkets små glädjeämnen utan svepande omformuleringar..! Hoppas bara inte att denna sida uppmärksammas av någon vars yttrande du har/kommer att kommentera...
Så till min ringa syn på hur samrådsredogörelser/utlåtanden kan/bör/skall (välj själv) formuleras. En direkt återgivning av yttrandet i sin helhet (gärna i form av inscannade bildfiler så att en fullständigt oläsbar handstil kan läggas till raden av fadäser) är enligt min mening att föredra. Detta enligt ditt resonemang ovan. Lägger man sedan till klyftiga kommentarer som planförfattare, där yttrandets sakfrågor behandlas (och relevanta yttranden ges "stor plats" och irrelevanta yttranden mindre dito) samt en saklig och enkel sammanfattning (till politiker och allmänhet) kan båda "metodernas" fördelar uppnås.
/Gaia
Hej Gaia, du är oförsonlig må jag säga! Men som sagt; den osminkade verkligheten talar ju åtminstone för sig själv. Och du har helt klart en poäng i att en taskig handstil bidrar till helhetsintrycket. Detsamma gäller ju för övrigt de typografiska krumbukter som många datorägande skribenter företar sig, såsom att skriva hela yttrandet med versaler i fetstil, till synes i tron att detta ska ge skrivelsen större tyngd!
För övrigt blev jag idag varse om att man i en grannkommun vill förenkla en väldigt omfattande samrådsredogörelse genom att istället för att kommentera varje yttrande för sig skriva en sammanfattande kommentar till ALLA yttranden (i detta fall fler än hundra). Jag häpnar inför ett sådant feglir! Tala om att smita från sina åtaganden.
Intressant och underhållande inlägg, som alltid.
Här i fjärde storstadsregionen återges alltid Länsstyrelsens synpunkter i sin helhet, och i vissa fall även enstaka sakägares synpunkter i sin helhet. Detta sker då det är någon särskilt delikat synpunkt. Annars kör vi med sammanfattningsprincipen, om inte annat så för att underlätta för våra politiker att förstå yttrandena...
Nej, 17.30 och fredag, dags att ta av byråkratmössan och gå hem.
En demokratins riddare! Jag tycker din ambition att presentera budskapet från varje samrådsyttrande på ett likartat sätt är beundransvärt. Det ursprungliga yttrandet är ju en offentlig handling så det finns ju alltid tillgängligt för den som vill vet mer.
I min lite mindre kommun sammanfattar vi också. Dessutom brukar jag skriva ihop synpunkter som delas av flera typ X, Y och Z påpekar att planen kommer att..... Jag blandar också argument från samrådsmötet med skriftliga argument. Det gör det lättare för politikerna att se vilka argument i sak som kommit fram och de blir då tvugna att tydligt ta ställning till varje sakargument. För den som vill finns samtliga inkomna synpunkter tillgängligaatt läsa i sin helhet, det är upp till politikerna.
Svaret på frågan om det finns stadsplanerare nu för tiden skulle ju kunna vara att ja, det finns stadsplanerare, däremot har vi upptäckt att det är väldans ont om berörd allmänhet.
Jag sammanfattar för politikernas skull. Fast ibland känns det som att de kunde behöva läsa vilka påhopp vi får stå ut med...
