Konsten att bli överkörd
Den vanliga kommunalpolitiska lunken är inte särskilt upphetsande, det ska erkännas. Därmed inte sagt att den skulle vara ointressant, men jag vill alltså inledningsvis konstatera ett kommunalt nämndsammanträde vanligtvis är en tämligen förutsägbar tillställning. Allt är noga förberett. Partigrupperna har redan snackat ihop sig. Besluten är förankrade och förberedda. I den mån det blir debatt vid sammanträdet är det oftast bara ett sätt för partierna att tala om var de står, vilket alla redan vet, lika väl som att beslutet blir så som majoriteten vill, vilket ju är ganska logiskt. Inga stora överraskningar med andra ord. Framför allt är det mycket ovanligt att våra vänner politikerna beslutar i strid mot det beslutsunderlag som de goda tjänstemännen försett dem med.
Men så ibland uppstår små spänningar, när det visar sig att politikerna av någon anledning inte vill lyssna på sina tjänstemäns kloka råd, utan hellre kör sitt eget race och beslutar utifrån andra grunder. Det är alltid intressant när så sker, och jag skulle rentav säga att det är sunt, för om politikerna ändå alltid skulle bestämma så som tjänstemännen rekommenderar så kunde man ju lika gärna ge tjänstemännen egen och oinskränkt makt. Den tanken kan förvisso vara lockande i vissa stunder, men någon slags demokratisk ryggmärgskänsla säger att den vägen nog leder i fel riktning, milt uttryckt. Vad jag ville komma till här är att det faktiskt är en krydda i den offentliga tjänstemannatillvaron att spela med och mot politiska beslutsfattare. Och kryddan skulle vara i mjäkigaste laget om samförståndet vore totalt, så när det uppstår sprickor är det bättre att spela med än att grämas.
Senast jag blev överkörd var det alldeles lagom. Ärendet gällde en ansökan om planbesked. Ett radhuskvarter med en ganska ambitiös plan som skulle säkerställa en viss variation i området. Alla hus skulle inte se likadana ut, var tanken. Detta tyckte några av de boende, 20 procent av dem närmare bestämt, var ohyggligt orättvist, så de ville ändra planen så att alla hus skulle kunna vara precis lika stora. Det hjälpte inte att vi förklarade att plankostnaden skulle bli närmare en halv miljon, ty i den här kommunen vet man den ekonomiska skillnaden mellan ett radhus och ett lite större radhus. Jag lade fram ett i mitt tycke klockrent beslutsunderlag där jag förklarade att den föreslagna åtgärden stred mot intentionerna i gällande detaljplan och riskerade att förvanska områdets karaktär. Detta toppades med en liten varning för oönskad prejudicerande verkan för likande områden i kommunen, vilket jag tyckte borde avskräcka även den mest slapphänta politiker. Men icke. De envetna radhusägarna bedrev dock en massiv utmattningskampanj gentemot alla politiker i stadsbyggnadsnämnden (jodå, sådant kan fungera), och någon vecka innan sammanträdet hörde nämndsordföranden av sig och bad mig om ett förslag på en alternativ beslutstext . Det vill säga en beslutstext som sa motsatsen till den föreslagna. Det tycker jag var lite slött – vill de besluta i strid med rekommendationen får de väl formulera sig bäst de kan, tänkte jag lite surt. I det här fallet hade de bara behövt ta bort ordet inte i den föreslagna beslutstexten. Nåväl, mitt tjänsteutlåtande förblev oförändrat och de goda politikerna beslutade tvärt emot, som de lovat. De tidigare upprörda fastighetsägarnas representant ringde till mig en tid senare när de fått ta del av beslutet. Rörande nog inledde han lite försiktigt med att fråga om det blev tråkigt för oss tjänstemän nu. Ja, han antydde faktiskt en sorts skamsenhet för att de för egen vinning hade tjatat sig till ett politiskt beslut till deras favör mot bättre vetande. Jag svarade käckt och vänligt att det hör till arbetet och att jag minsann inte lägger någon prestige i en sådan sak. Det var i princip sant.
Det som kan vara frustrerande är politikens (visserligen förståliga) behov av att rättfärdiga överkörningarna med mer eller mindre krystade argument. Det överlägset mest populära (och mest frustrerande) argumentet är att politikerna måste tillämpa sunt förnuft i sitt beslutsfattande. Sunt förnuft betyder i detta sammanhang ofta att reglerna säger en sak men är för krångliga för att politikerna ska kunna förklara och försvara dem när medborgarna ringer upp och är sura. Då är det enklare att utnämna sig själv till det sunda förnuftets ädla förkämpe som minsann förstår att ibland måste man skita i reglerna för att försvara Det Som Alla Förstår Är Rätt. Men det är onekligen ett mycket effektivt retoriskt vapen att hänvisa till det sunda förnuftet. Det kan vara nog så givande att varje gång man hör detta uttryck ta sig en funderare över vad personen ifråga försöker legitimera genom att dra till med det sunda förnuftets effektiva vapen. Ofta finner man att många hänvisningar till sunt förnuft bottnar i ett behov av att dölja egna kunskapsluckor.
Avslutningsvis kan det konstateras att det också finns en grövre form av politisk tjänstemannaöverkörning, nämligen den som innebär att de politiska makthavarna kör över inte bara tjänstemännen utan även sina egna beslut. Detta fenomen kan framför allt yttra sig i valtider. Ett paradexempel här är när politikerna i min jobbkommun efter förra kommunalvalet bestämde sig för att lägga ner en fördjupning av översiktsplanen som dittills ALLA hade varit överens om sedan tjugo år tillbaka. Planen var i princip färdig för antagande, vilket innebar att ett antal tusen kommunala arbetstimmar (helt utan överdrift) hade lagts ner på att få den klar. Och vad var då anledningen till att planen över en natt kastades i papperskorgen? Givetvis – ett antal närboende hade klagat högljutt och Folkpartiet passade på att fånga röster genom att ställa sig på de klagandes sida, inte för att partiet i sig var emot byggplanerna, utan för att man såg ett tillfälle att vinna några klassiska missnöjesröster, vilket man också gjorde. Så många att man efter valet fick äran att kohandla med det största partiet och därmed driva igenom sitt hastigt påkomna vallöfte. Denna gång kunde man inte ens hänvisa till det sunda förnuftet.
Kort sammanfattning av ovanstående: Att bli överkörd kan i bästa fall innebära en liten kick för den byråkratiska självkänslan. Betydligt häftigare än att anpassa beslutsunderlaget till vad makthavarna själva vill bestämma. Men för den egna sinnesfridens och arbetsklimatets skull vill jag ändå avråda från alltför djärva utspel mot överheten. Inte för att jag är av den kristna läran (se Romarbrevet 13:1-2), men ibland är det enklast att bara acceptera att den som bestämmer gör det så gott den kan och som den tror är bäst. Så långt är det ju åtminstone behjärtansvärt.
Bilden föreställer en mås på en trottoar i Inverness.
