Papperspalatset

I plan- och bygglagens portalparagraf kan man läsa att lagen syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Det är ju vackert så ögonen fuktas. Individ och samhälle sida vid sida. Det bästa för alla, det bästa för såväl Nationen som för Nisse i Hökarängen. Särskilt den där lilla bisatsen - med beaktande av den enskilda människans frihet - känns väl särskilt välklingande för de medvetna medborgarna i vårt ganska genom-individualiserade land. Jag ska redan här varna för att denna text kan komma att få politiska under- och övertoner, så om man är rädd för sådana bör man sluta läsa här.

En grundingrediens i det kommunala planerarjobbet är de ständiga avvägningarna mellan enskilda och allmänna intressen - en klassisk balansgång som är särskilt intressant eftersom den också tangerar en politisk-ideologisk klyfta. Låt oss börja med att ställa upp några grovt förenklade politiska schabloner:

Scablon 1: Kollektivet är det viktiga. Samhället har ett ansvar för individen. Det allmänna intresset är därför viktigare än det enskilda.

Scablon 2: Individen är det viktiga. Individen ansvarar för sig själv och ingenting annat. Inget får inkräkta på den lilla värld som individen har skapat med sina egna händer/pengar. 

Låt oss kalla den förstnämnda kategorin kollektivister och den andra individualister. Eller, nej förresten, låt oss mer rättframt kalla den andra kategorin för egoister. Låt oss definiera en egoist helt klassiskt, alltså som en person som kategoriskt sätter sina egna intressen i första rummet och inte vill låta några högre ideal som rör allmänheten inverka på förverkligandet av det privata livsprojektet.

Egoism som drivkraft har länge fascinerat mig, inte minst genom de kontakter med denna livsåskådning som jag fått via mitt arbete. Kollektivisterna är egentligen aldrig något större problem när det gäller kommunal samhällsplanering, eftersom de inser det orealistiska i att ett helt samhälle skall vara inrättat just utifrån deras personliga önskemål. Nog för att många kollektivister tenderar att förfalla till egoismens lära när de drabbas av någon allmännyttig åtgärd i anslutning till deras egen bostad, men de förstår åtminstone argumenten och kan ofta sätta sina egna intressen i relation till de allmänna. Egoisterna är däremot nära nog omöjliga att handskas med, eftersom de för sitt liv inte kan förstå hur sextiotusen människors behov av en god livsmiljö kan tillåtas väga tyngre än det egna särintresset att inte behöva se något annat hus från det egna fönstret. Låter det elakt, är jag elak mot egoisterna nu? Då ska jag säga er, kära läsare, att detta är verkligheten, och det kan jag och mina kollegor i branschen ge er hinkvis med exempel på. Skrämmande ofta möter vi vuxna, friska och bildade människor som lägger all sin kraft på att helt ogenerat ge uttryck för just denna rent infantila form av egoism och trångsynthet.

I den kommun jag arbetar för är den politiska styrningen av den sorten som rent generellt förfäktar egoism (fast under täckmanteln individualism, eller valfrihet) och förfasar sig över kollektivism (ofta med argumentet att det motverkar vår frihet, vilken i sin tur definieras som vår rätt att köpa, sälja och äga vadsomhelst hursomhelst). Detta är intressant om man betänker vad en kommun egentligen är för något. Vi har alltså en organisation (kommunen) som i grunden utgörs av alla kommunmedborgarna tillsammans och vars främsta uppgift är att tillvarata deras gemensamma intressen, de s.k. allmänna intressena, och denna organisation styrs av personer (folkvalda, nota bene!) som i grund och botten tycker att den enskildes intressen generellt sett bör stå i första rummet och att rätten till egendom är en av de främsta mänskliga rättigheterna. Eller enklare uttryckt; vi har företrädare för det allmänna som egentligen är mer intresserade av det enskilda.

Och hur stort problem är det här då? För mig som tjänsteman är det inget problem alls utan snarare en källa till underhållande anekdoter och politiska akrobatkonster. Så länge jag kan grunda mina ställningstaganden på sakargument behöver det inte bli så känsligt. För politikerna (de på egoism-sidan) förefaller det däremot, fullt begripligt, vara enormt problematiskt att vara det allmännas företrädare samtidigt som man ska sympatisera med så många som möjligt av de som på egoistiska grunder motsätter sig förändringar som gynnar det allmänna. Jag förstår ärligt talat inte hur de lyckas ta sig ur de där situationerna som uppstår så påfallande ofta.

Det hela vore riktigt enkelt om egoisterna vore helt dumma i huvudet, men så är dock inte fallet. De är nämligen inte dummare än att de förstår att ett allmänintresse i normalfallet väger tyngre än ett egenintresse i den kommunale planerarens ögon. Därför försöker de inte sällan maskera sin egoism i allmänintressets fårakläder genom att hänvisa till någon slags allmännytta som de aldrig har brunnit för. Jag, och många med mig, har sett protektionistiska villaägare med stadsjeep förvandlas till trädkramande idealister som högtidligen åberopar allmänhetens djupliggande behov av luft och grönska, vilket låter bra ända till det visar sig att det egentligen bara handlar om att personen i fråga befarar att värdet på hans villa ska sjunka när den föreslagna nybyggnationen begränsar hans sjöutsikt. Just sjöutsikt är det för övrigt något magiskt med - det förefaller som att nog så många är beredda att gå över lik för försvara sitt privilegium att kunna skymta en flik av en övergödd insjö från ett hörn av köksfönstret. Det är besynnerligt.

Med beaktande av den enskilda människans frihet ska vi alltså planera för en bättre värld, enligt plan- och bygglagen. Må så vara, jag skriver under på det (trots att lagen bekvämt nog avhåller sig från att definiera ordet frihet), och jag tänker inte lägga mitt yrkeskunnande på att planera för att göra människor ofria. Men jag är tacksam om jag slipper sätta likhetstecken mellan frihet och egoism. 
 

Detta är väntsalen på järnvägsstationen i Grängesberg. God jul!
 

Att språket gör tjänstemannen har jag förmodligen upprepat både en och två gånger på denna blogg, genom mer eller mindre originella omskrivningar. Aldrig kan jag väl sluta hylla kanslisvenskans oändliga nyansrikedom och exakthet, eller för den delen dess nästan obegränsade möjligheter till språkliga akrobatkonster. Extra tydligt framstår dess karaktärsdrag när man ställer den bredvid någon annan särpräglad språkstil. Det är därför just vad jag ska göra här.

På senare tid har jag med stigande fascination och en del frustration bekantat mig med huvudstadens s.k. bostadsmarknad och därigenom blivit översköljd med bostadsmäklarnas ganska egensinniga språkbruk. Det kan möjligen röra sig om kanslispråkets rena antites, för där tjänstemännens språk strävar efter tydlighet och är befriat från alla värdeladdade ord, syftar mäklarnas språk snarare på fluffa till verkligheten och klä den i ett genuint värdeladdat, okritiskt och översvallande ordglitter. Alla som förstrött bläddrat i tidningarnas bostadsbilagor vet att mäklarna upphöjt eufemismen till en skön konst. En fallfärdig lägenhet är "en dröm för den händige", renoveringsbehov omformuleras som "potential" och en trång lägenhet kallas "yteffektiv". Efter ett tag lär man sig vad orden betyder. Nedan följer ett experiment där jag försökt översätta en mäklares beskrivning av en tvårummare i Gröndal till korrekt kanslisvenska.

Mäklaren: Denna perfekt planerade 2:a stoltserar med högt gavelläge, fräscha ytskikt, lättmöblerade ytor & strålande ljusinsläpp tack vare fönster i 3 väderstreck.

Tjänstemannen: Lägenheten, som har två rum och kök, är belägen på andra våningen vid byggnadens gavelsida, vilket ger gott ljusinsläpp då fönster är placerade i tre väderstreck. Ytskikten är i gott skick.

Kommentar: "Lättmöblerad" går bort, det är varken objektivt eller sant.

Mäklaren: I charmiga Gröndal finns denna välplanerade och ljusa gavellägenhet. Här bor ni högt och har en härlig utsikt över träd och grönska från fönster åt tre håll. Den mysiga lägenheten är dessutom snygg och fräsch och utanför är det grönt och skönt. Läget är riktigt bra med närhet till stan samt natur och vatten.

Tjänstemannen: Den ljusa och relativt ändamålsmässiga lägenheten är belägen i Gröndal, på gångavstånd från Hornstull. Läget i området är högt och från några av fönstren är siktförhållandena goda. Lägenheten kan upplevas som hemtrevlig och såsom varande i gott skick. Utanför finns riklig vegetation. Naturområden och sjöar finns i närområdet.

Kommentar: "Grönt och skönt"? Nä, kommunstyrelsen har dessvärre ingen förståelse för barnsliga språklekar. Mysig, snygg och fräsch är inte heller särskilt precisa uttryck.

Mäklaren: I alla rum ligger fin parkett och färger går i vitaste vitt. Den välkomnande hallen har praktiskt avhängning direkt i entrén och ger en inbjudande öppning till övriga rum. Vardagsrummet är väl tilltaget och ger god plats för soffgrupp och även en matgrupp om så önskas. Sovrummet är rogivande med gott om plats för en rejäl säng. Här finns också en praktisk garderobsvägg med god förvaring. Badrummet har kaklade väggar och erbjuder ett avkopplande badkar.

Tjänstemannen: Alla rum utom badrummet har ekparkett. Väggarna är vitmålade. I hallen finns en klädhängare. Vardagsrummet har plats för en soffgrupp och en matplats. Sovrummet har plats för en större säng, dock ej en dubbelsäng, samt inrymmer en garderobsvägg. Badrummet har kaklade väggar, plastgolv och ett badkar av standardmodell.

Kommentar: Här finns det mycket skoj. Hur skiljer sig vitaste vitt från vanligt vitt? Och att det finns plats för avhängning av kläder i hallen vid entrén får väl betraktas som ganska normalt? Rogivande sovrum? Tja, det hade fyra väggar, ett golv, ett tak och ett fönster. Och jag kunde heller inte se vad det var för speciellt med badkaret som gjorde det mer avkopplande än ett genomsnittligt badkar.

Mäklaren: Läget är helt fantastiskt bra på lugn återvändsgata. Alldeles intill ligger Gröndals Centrum med allt ni behöver. Här finns mataffärer, pizzeria, sushi, flera caféer, restaurang och småbutiker. Här går också tvärbanan som tar er antingen till Alvik eller till Liljeholmen där tunnelbanans röda linje möter upp. Bussar trafikerar även området. Gröndal är en gemytlig liten småstadsidyll mitt i den kungliga huvudstaden.

Tjänstemannen: Fastigheten ligger vid en lågt trafikerad återvändsgata. I närområdet ligger Gröndals centrum med ett relativt stort utbud av offentlig och kommersiell service. Området trafikeras av tvärbanan och av bussar. Gröndal upplevs av många som en tilltalande boendemiljö då området kan sägas besitta vissa småstadskvaliteter trots den omedelbara närheten till Stockholms centrala delar, där även det kungliga slottet är beläget.

Kommentar: Här flödar det över. Fantastiskt är ett fullkomlig otänkbart ord i en tjänsteskrivelse. Och visst är det hyggligt av tunnelbanans röda linje att möta upp i Liljeholmen, som en pålitlig gammal kompis. Slutklämmen är mördande mäklarklyschig, och det får väl betraktas som en riktig bedrift att klämma in både gemytlig småstadsidyll och kungliga huvudstaden i samma mening. Dock är det väl att töja lite väl mycket på geografins gränser att påstå att Gröndal ligger mitt i Stockholm.

Jag tror att mäklarna bygger upp sina annonser genom att först samla på sig ett antal välljudande adjektiv, så många och så positiva som möjligt, och sedan konstruera meningar kring dessa. Vi kommuntjänstemän bygger hellre våra meningar kring substantiv, ja vi har rentav en förkärlek för att göra om verb till substantiv och plocka in ett mer neutralt verb istället, varvid meningens tyngdpunkt flyttas från verbet till substantivet. Exempel: där en vanlig svensk säger "gatan har sandats" så säger kanslisten "sandning av gatan har utförts". Det känns tryggare att prata om lätt klassificerade aktiviteter än att låta dessa få eget liv i form av aktiva och upproriska verb. För den som tycker att sådana här hårklyverier är underhållande (det måste väl vara i stort sett alla?) vill jag rekommendera den klassiska språkvårdsboken "Riktig svenska - en handledning i svenska språkets vård" som gavs ut första gången 1939. Författare är språkforskaren Erik Wellander och som titeln antyder är den en uppvisning i förstklassig språkfascism. Jag föreställer mig vilket fantastiskt samhälle vi skulle leva i om alla svenskar kunde plöja igenom denna bok och tillägna sig allt som står i den. Kommunikationen människor emellan skulle gå så lekande lätt och friktionsfritt att blotta tanken nästan är svindlande. I själva verket är det nog inte så många fler än Erik Wellander själv som har kunnat tillägna sig allt han skriver om. Men boken är omåttligt underhållande för oss språknördar. Ett helt kapitel handlar om kanslispråket, och jag avslutar denna text med ett citat från just det kapitlet:

Man brukar skämta med kanslispråkets pinsamma noggrannhet i uttrycken. Denna är emellertid i det hela väl grundad. Det är ingenting löjeväckande i en bestämmelse, som säger, att till riket må införas "allenast kräftor, som i längd hålla minst 9 centimeter, räknat från spetsen av pannbenet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan". Noggrannheten är icke större än som behövs - det är gott om dem, som vilja missförstå.

Det är så sant som det var skrivet. Och lägenheten i Gröndal gick för en miljon fyrahundrafemtiofem tusen svenska kronor till någon bättre bemedlad. Och Erik Wellander tassade vidare 1977. 
 

Essingeleden ur grodperspektiv. Nära Gröndal.