Språkliga nyanser och avgrunder

 
Många tror att kanslisvenskan utgör ett stelt och nyanslöst uttrycksmedel. Inget kunde vara mera fel. Jag ska i denna text göra ett försök att belysa de närmast outgrundliga möjligheter till nyansering som detta språk erbjuder, samt ironisera en smula över ett par ord som är allt annat än nyanserade. Tappar ni intresset redan här, så sluta läs för all del.
 
En tjänsteskrivelse syftar ofta till att lägga fram ett ärende så att beslutsfattarna inte ska behöva tvivla på att det föreslagna beslutet är det mest lämpliga. Detta är ingen större konst så länge ärendet är okontroversiellt och beslutsfattarna är eniga (eller bara ointresserade, vilket är vanligare). I sådana fall kan man unna sig att låta säker och rakt på sak. Om däremot föremålet för beslutet är omtvistat eller kanske rentav skär sig med något annat beslut, eller råkar vara en källa till politiska storbråk, eller om saken rivit upp s.k. folkliga missnöjesyttringar, ja då gäller det att väga orden på guldvåg, så att texten träffar precis på den där lilla fläcken där en majoritet av beslutsfattarna känner att nyttan överstiger obehaget. När en överordnad läst en text som man som lägre tjänsteman knåpat ihop, eller när man vid ett möte gemensamt går igenom ett dokument, handlar kommentarerna eller slutsatserna oftast om att man antingen ska ”skärpa till” eller ”fluffa till” några formuleringar som kan upplevas antingen för skarpa eller för svaga. Det är sannolikt vanligare att man får fluffa till i efterhand än att man får skärpa till i efterhand. Därför blev jag förvånad när jag häromdagen ombads att formligen tryffera ett textdokument med skarpa och storslagna formuleringar om särskiljande arkitektur av hög kvalitet, hög ribba och höga ambitioner. Förklaringen till detta ordfyrverkeri var att det inte rörde sig om någon formellt bindande handling utan bara ett ”visionsdokument” vars främsta syfte är att få ett gäng fastighetsägare i externa-handelsområden-branchen att bekräfta behovet av god stadsmiljö. Man siktar högt, och förhoppningsvis landar man på en acceptabel nivå. Ingen lovar någonting.
 
Det handlar alltså inte om att ändra den egentliga betydelsen, utan bara om att ändra dess valör. Några exempel: Att beakta ett behov är betydligt enklare än att tillgodose samma behov. Att en viss komplikation ska bli föremål för vidare utredning är inte nödvändigtvis detsamma som att som att komplikationen ska åtgärdas eller för den delen elimineras. Att ett problem torde kunna lösas betyder inte nödvändigtvis att det kan lösas, som i sin tur inte är detsamma som att problemet ska lösas. (Däremot är torde ett ord som jag envist kommer att fortsätta använda trots att stavningsfunktionen i Word säger att det kan uppfattas som ålderdomligt.)  Att göra något i enlighet med ett visst regelverk är knivigare än att bara göra det i huvudsaklig överensstämmelse med samma regelverk. I en bedömning ligger aningens mer tjänstemannaprestige än i en vanlig uppskattning. Och att det inte föreligger några hinder för en åtgärd har ju inte samma positiva klang som att åtgärden tillstyrkes. Språkintresserade bloggläsare inbjudes här att bidraga med egna favoritnyanser!
 
Trots de outgrundliga möjligheterna till nyansering finns det ändå några ord vars innebörd helt enkelt inte kan ifrågasättas, som kanske utgör den benhårda kärnan i allt kanslispråk. Jag talar förstås om orden ska och bör. Samt eventuellt de mer vilsekomna släktingarna kan och får. Till och börja med vill jag beklaga att det numera (åtminstone i min kommun) inte längre är legitimt att använda stavningen skall, istället för ska, när man riktigt vill understryka den juridiska tyngden i en mening, till exempel i en planbestämmelse. Dessutom innebär stavningen skall att man slipper förväxling med ordet ska i betydelsen ”kommer att” eller ”har för avsikt att”.  Men låt oss för tillfället lämna den snart utrotade stavningen och begrunda dessa ord, ska och bör. I en vanlig löpande text kan de verka så snarlika, så oförargligt närbesläktade. Bör kan ju låta nästan som ett måste, särskilt när det står i ett sammanhang som andas myndighetsutövning. Men vi vet så väl, alla vi som någon gång formulerat en planbeskrivning, att ordet bör hör till det första som läggs på den juridiska giljotinen när det drar ihop sig till ett skarpt läge. Vi vet det ju så väl egentligen, att ska betyder måste. Och att bör faktiskt inte betyder någonting alls. Juridiken är grym. Vad som är lämpligt, eftersträvansvärt eller att föredra har ingen betydelse, för antingen är det ett krav eller så är det inte det. Och är det inget krav så har vi inget att säga till om när det kommer till kritan. (Dock kan vi trösta oss med att innan det kommit till kritan, dvs. innan den jävla motparten har satt sig på tvären, är det helt legitimt att hänvisa till hur saker och ting bör vara beskaffade. Man kan mycket väl få gehör för sådana inpass om man bara låter så övertygad som man förhoppningsvis är.)
 
Av samma skäl är kan och får ord som man i plansammanhang använder när man egentligen redan har gett upp. Man kan möjligen lägga in ett desperat kan lämpligtvis i en text vilket närmast är att betrakta som planförfattarens brasklapp där han talar om att han eller hon åtminstone vet vad som är bäst, trots den smärtsamma medvetenheten om att man inte får gehör för den ståndpunkten, på grund av någon exploatörs ekonomiska överväganden eller politikernas kalla fötter.
 
Att hänvisa till ett befintligt dokument som högsta beslutande organ har ställt sig bakom smäller alltid högst om man vill visa politikerna att saken inte är något att diskutera. Då behöver man knappt ens bemöda sig om att motivera det föreslagna beslutet ytterligare (men det kan vara klokt att ändå lägga in en liten plädering eftersom det inte är säkert att alla politiska falanger har ställt sig bakom det där dokumentet som man hänvisar till). Har man inget sådant dokument i ryggen blir å andra sidan den språkliga utmaningen större, och det är då man måste hitta den perfekta avvägningen mellan å ena sidan fackmannamässig saklighet och å andra sidan ödmjukt resonerande, så att politikerna ändå kan känna att de inte bara fick beslutet serverat under näsan utan faktiskt fick resonera lite inom sig själva också. 
 

Så kan det se ut i Blekinge.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0