Dagens gäst: en kommuntjänsteman!

 

Det händer att man som kommuntjänsteman blir inkallad som talare i något externt sammanhang. I ärlighetens namn ska det tilläggas att det inte händer så värst ofta, åtminstone inte för oss som inte har uppnått (eller inte vill uppnå) någon slags chefsposition. Men det händer, och det kan faktiskt vara ganska roligt att få agera sakkunnig inför en församling som inte vet lika mycket som man själv på det aktuella området.

 

Det vanligaste fallet är att man får vara gäst hos någon av de politiska partiernas lokalavdelningar, ofta med avseende på något eller några aktuella projekt. Den normala seden är att vi ska ställa upp på sådana förfrågningar, eftersom politikerna trots allt är våra uppdragsgivare. Den här typen av gästspel kan i bästa fall vara ganska trivsam, eftersom politikerna i allmänhet är ganska trevliga och vänligt inställda till oss tjänstemän, eftersom de är beroende av oss för att allt som de bestämmer (eller skulle vilja bestämma) ska förverkligas. Lite komiskt kan det också bli, om man råkar komma in på en fråga där det aktuella partiet har positionerat sig, dvs. där det för en gångs skull faktiskt har en klar och tydlig åsikt till skillnad från de många sakfrågor där de inte riktigt kan komma överens om vad det tycker. När jag en gång hade en presentation för de lokala folkpartisterna gick allt väldigt smärtfritt ända tills jag råkade nämna en ridanläggning som ska få en ny lokalisering för att ge plats åt bl.a. bostäder och en ny stadspark. Det visade sig att just Folkpartiet av någon anledning hade fått för sig att ridanläggningen inte alls behövde flyttas utan mycket väl kunde ligga granne med bostäderna. Den olidligt självgode folkpartiordföranden reste sig upp och ställde sig framför mig för att inför sina partikamrater förklara vad vi egentligen tycker om det här, som för att inte kamraterna skulle luras att tro på något som experten sa som i detta fall råkade avvika från partilinjen. Till saken hör att Folkpartiet i den aktuella kommunen har intagit en slags oppositionsroll gentemot Moderaterna som har egen majoritet i fullmäktige, och alltså ser till att tycka tvärtemot Moderaterna i det mesta, vilket kan tyckas lite lustigt eftersom dessa två partier (tillsammans med två till) på riksplanet under senare år har lagt ner en sådan enorm möda på att förklara att de tycker precis likadant om precis allting. Nåja, det där sista var en parentes. Jag fick en flaska vin av Folkpartiet som tack för besväret. Det var ju fint. Av socialdemokratiska lokalgrupper har jag fått en ros och en hembygdshistorisk bok. Då föredrar jag vin, vilket jag härmed ber alla lokalpolitiker att notera inför kommande evenemang.

 

En annan smålustig episod i kategorin externt framträdande var när blev uppringd av en person som ville intervjua mig för en mycket lokal tevekanal. Det visade sig vara en tevekanal producerad av eleverna vid ett lokalt gymnasium. Reportern var en liten liten flicka som hummande och stammande ställde sina frågor efter att ha placerat mig framför en karta över det område som var föremål för intervjun. Jag visste inte om jag skulle prata som man pratar med gymnasister (hur gör man det?) eller som man pratar till någon slags allmänhet. Förmodligen spelade det ingen roll eftersom kanalen ifråga knappast kan ha haft mer än en handfull tittare. Reportern avslutade intervjun med att vända sig mot sin kompis som höll i kameran och uppgivet säga "nämen det där blev ju jättekonstigt, jag stammade ju och sa fel saker!". Kamerakompisen hade nog redan börjat tröttna för hon sa "äh vi ska ju ändå redigera sen, det blir bra". Dagen efter ringde reportern och sa " alltså, det blev fel med ljuset, vi skulle behöva göra om intervjun från början". Vi bestämde en tid då de skulle komma tillbaka, men de dök aldrig upp igen. Där tog min lokala tevekarriär slut, och lika bra var väl det. Förresten inser jag nu att jag måste skriva en lång bloggtext om konsten att hantera lokala medier, för det är ett kapitel för sig.

 

Det mest bisarra framträdande jag utsatt mig för hittills ägde rum häromdagen. Då var jag inbjuden som gästföreläsare på en lokal Rotaryklubb. Det finns inte mindre än tre sådana i min kommun; en logisk följd av att där bor en förskräcklig massa inflytelserika personer. En Rotaryklubb måste ha möten varje vecka, fick jag lära mig, och dessa kan vara antingen frukost- eller lunchmöten. Den aktuella klubben har sina frukostmöten på ett hotell, och vid varje möte inbjuds någon intern eller extern talare som får pladdra på i en halvtimme om något inte alltför kontroversiellt, efter att först rotarianerna intagit sin frukost i hotellets frukostmatsal. Det är lustigt att hamna i ett sällskap som men inte känner någon som helst samhörighet med. Låt vara att jag och många andra har en och annan fördom om hur rotarianer är - en tämligen homogen grupp av mer eller mindre inflytelserika personer (fast det viktigaste tycks vara att man är någorlunda rik; ska det vara medelklass så ska det banne mig vara övre medelklass). Man skulle också kunna raljera en del om att det rör sig om människor som är väldigt måna om att vara just viktiga människor och som vill få bekräftelse på detta genom att vistas i en krets av människor som känner likadant. Nåväl, på hotellet fick jag först äran att intaga frukost i de viktiga människornas sällskap. Herrarna (inte helt oväntat var det mest män i övre medelåldern) pratade sinsemellan om vad man trodde om nya ÖB (han är helt klart en doer, berättade någon som kände honom). Det intressantaste med viktiga personers sätt att tala är den lätt överlägsna tonen som ändå på något sätt låter lite blasé, som om den talande har nått insikten att de där mindre viktiga människorna ändå aldrig kommer att inse vad de viktiga människorna sysslar med och därför alltid kommer att stå i vägen för utvecklingen på ett eller annat sätt. Det är en intressant attityd, men inte direkt upplyftande.

 

Efter frukosten förflyttade sig församlingen till ett mötesrum högst upp i hotellet. Ordföranden, nej förlåt; presidenten, med ett hiphopliknande tungt guldsmycke i en tung guldkedja om halsen, hälsade välkomna och gjorde därefter "sin traditionsenliga uttolkning av dagens namn" (sic!). Därefter pratade han om vilket välgörande ändamål som veckans vinlotteri skulle befrämja. (Innan dess hade jag faktiskt en svag förhoppning om att vinflaskan på bordet skulle överlämnas åt mig som tack för min insats, men så roligt var det alltså inte.) Först därefter fick jag äntra scenen i egenskap av veckans föredragshållare, och berätta engagerat (jodå) om det nya fina bostads- och verksamhetsområde som vi planerar i kommunen. För att skapa en trivsam stämning inledde jag med att nämna att mitt enda tidigare framträdande inför Rotary gjordes i egenskap av jazzpianist för sju år sedan. Det gick hem, för denna detalj återgavs i mötesrapporten som jag på avvägar fick ta del av senare. Rotarianerna lyssnade lydigt, ställde ganska snälla frågor, applåderade lydigt. Därefter fick jag ett diplom. Jo, ett diplom, på vilket det stod att klubben skänker en hundring till Rotary Foundation. Fint, generöst. Jag satte upp diplomet på tjänsterummet, mest för att det ser spexigt ut. 
 

Identitet: kugghjul
 


Kommentarer
Postat av: Sara

Men ska man vara ett kugghjul är man helst ett med sjöutsikt? (Eller läser jag bilden fel?)

2009-06-01 @ 13:16:15
URL: http://hamna.blogsome.com
Postat av: Ludvig

En rätt bra tolkning tycker jag. Rotary-människor vill gärna lyfta fram vilka viktiga kuggar (eller rentav drivhjul) de är i samhällsmaskineriet. Och de vill gärna bo med sjöutsikt. Att kugghjulen på bilden är rostiga och för länge sedan mist sin funktion kan man väl tolka som man vill, om man vill.

2009-06-01 @ 20:58:08
URL: http://papperspalatset.blogg.se/
Postat av: Kicki

Ha, vad kul! jag förstår att det är min hemkommun - eller vad den kan komma att kallas framöver:)



Jag bodde inte här förra valet, men är det inte så att det finns en tradition av riktigt dryga FP-ordföringar i Ruskträsk? tänker på en legendarisk typ som sedan dess bytt parti ;)



Jättekul att ha hittat din blogg, jag kommer att följa den med spänning!

2009-09-08 @ 16:02:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0