Papperspalatset

 

Efter ett litet uppehåll på ett år och två månader annonserar jag härmed med viss stolthet och trots min sparsamhet med utropstecken: Papperspalatset har återuppstått! Hur länge detta tillstånd varar vet jag inte, men till er som tittar in vill jag tacka för uppmärksamheten och gå rakt in på dagens ämne.

        

                                     *       *       *

 

Det är förstås inte så nyanserat att påstå att det pratas väldigt mycket nuförtiden. Men det är inte heller en överdrift, så sant som jag är kommunbyråkrat. Informationssamhället (används det ordet fortfarande, eller var det bara på 90-talet?) har onekligen sina förtjänster, men vad ingen tänkte på när informationssamhället uppfanns var att den nya definitionen av information skulle vara så mycket vidare än den klassiska. Om information förr i tiden betydde fakta så är det idag ett samlingsnamn för all mänsklig kommunikation. Fast då måste man dessutom revidera ordet kommunikation en aning eftersom det ordet i den klassiska meningen oftast omfattade definierade avsändare och mottagare – detaljer som inte alltid är så intressanta nuförtiden. Vår värld (eller åtminstone vår del av världen) är numera inte bara en flod av information, det är en veritabel ocean av ord, meningsfulla och meningslösa och precis allt däremellan (och påfallande många felstavade), där vi alla flyter runt i soppan. Vissa av oss har stabila fartyg att färdas med över ordhavet i någorlunda ordnad form medan andra fräser runt i individualismens små glänsande motorbåtar och ytterligare andra plaskar hjälplöst i det grumliga vattnet i vilket det inte går att se skillnad mellan ett regeringsprotokoll och en infantil facebook-kommentar utan skiljetecken. Det här är verkligheten, och den som vill överleva utan att få blodomloppet igenkorkat av ord gör bäst i att försöka sovra bland orden som forsar över oss.

 

Ja, det pratas. Och det pratas så mycket att det gamla ordet pratkvarn har börjat bli så aktuellt att det knappt går att använda. Detta eftersom det ursprungligen har en negativ klang, och det skulle verka alltför gnälligt att applicera ett sådant ord på en så stor grupp uppburna och hyllade människor som det rör sig om, däribland merparten av alla s.k. mediakändisar, vars jobb är just att prata oavsett om de har något att säga eller inte. Att vara pratkvarn är en förutsättning för framgång, i de stora sammanhangen såväl som i de små. Den som tystnar först åker ut, och får på sin höjd nöja sig med ett hånskratt från Idol-juryn eller någon liknande samling självförhärligande pratkvarnar. Jag drar mig till minnes Tage Danielssons lilla berättelse Sagan om den stora ordransoneringen (från den fantastiska samlingen Sagor för barn över 18 år) i vilken Gud bestämmer sig för att begränsa människornas pladdrande genom att helt enkelt stänga av ordflödet för dem som överskrider en given kvot på hundra miljoner ord. Tre personer uppnår denna gräns: en präst, en tvättmedelsförsäljare och en politiker. Den sistnämnda blev, efter att han tystnat, en utmärkt regeringschef eftersom han då fick koncentrera sig på att arbeta istället för att prata. Men nu är det ju ganska länge sedan (närmare bestämt 1964) Tage skrev sin novell, och idag skulle den vara så träffande för gemene man att folk bara skulle känna sig kränkta och lämna boken till Stadsmissionen.

 

Inom den kommunalbyråkratiska sfären pratas det förstås också en hel del. Det hålls oändliga möten, det telefoneras in absurdum och det reflekteras över nästan allt som över huvud taget går att reflektera över, såsom det eventuella behovet av en kontorsgemensam strategi för framtagande av rutiner för de gemensamma strategiernas implementering samt återkoppling av utvärderingen av de strategiska rutinernas eventuella konsekvenser. Eller hur dispositionen av mikrovågsugnar i lunchrummet blir bäst. Men jag tänker ingalunda anklaga kommuntjänstemännen för att vara generellt pladdrigare än övriga yrkesgrupper (möjligtvis med undantag för kommunikationsavdelningen, men de har ju en annan måttstock eftersom icke-pratkvarnar inte kvalar in i den yrkesgruppen överhuvudtaget). Nej, min poäng här (jo, det är så dags att den kommer nu) är att den kommunalbyråkratiska världen kännetecknas av en helt annan typ av kvarn, och då syftar jag förstås på den urtypiska papperskvarnen – själva sinnebilden för den sävliga byråkratin. En papperskvarn är något helt annat än en pratkvarn. Visserligen har båda kvarnarna det gemensamt att de producerar ord i stor mängd, men där tar likheterna slut. De ord som papperskvarnen producerar är nämligen i allmänhet organiserade, filtrerade, arrangerade, kanaliserade och strukturerade. Och motiverade, vill jag tillägga, men det gäller i ärlighetens namn bara välfungerande papperskvarnar av hög kvalitet. Papperskvarnen är långsam, men den är det av en anledning. Ordströmmarna (skriftliga förstås) som manglas runt i papperskvarnen är noggrant avvägda och utvalda. De pressas genom diverse filter och koncentreras till en specifik slutprodukt, till skillnad från pratkvarnen som bara har sitt eget ordförråd som filter och vars ordflöde alltid riskerar att bli tämligen utspätt eftersom själva flödet i sig är viktigare än orden.

 

Inget nytt såhär långt? Betänk då följande: den rationella, ordentliga och sunt saktmodiga papperskvarnen är allmänt bespottad och hånad. Att hamna i denna kvarn anses av många vara förödande för såväl själsliv som affärsplaner. Pratkvarnen däremot är vår tids ständiga överlevare och inte så sällan upphöjd till hjältestatus. Pladdra och bli uppmärksammad. Skriv korrekt och bli bortglömd. Hur blev det såhär?

 

Ända sedan Cervantes lät sin antihjälte Don Quijote gå i klinch med en annan typ av kvarn, nämligen den vinddrivna, så har kvarnen i sig haft något tungt symbolmättat över sig. Att ha en kvarnsten om halsen är ju allmänt jobbigt medan det däremot kan vara eggande att få vatten på sin personliga kvarn, särskilt om man är en snarstucken typ. Därför är det roligt att föreställa sig hur en symbolisk kamp mellan pratkvarn och papperskvarn skulle kunna se ut.

 

Pratkvarnen inleder förstås genom ett onyanserat frontalangrepp, som dock är så illa riktat att det inte träffar papperskvarnen utan flera hyllmeter bakom den.

Papperskvarnen noterar pratkvarnens aktivitet men nöjer sig med en tjänsteanteckning eftersom såväl adressaten som innehållet var så otydligt.

Pratkvarnen skärper siktet (men inte formuleringen), så att hela ordgröten hamnar på papperskvarnens skrivbord.

Papperskvarnen diarieför ordgröten efter att först ha karaktäriserat den som allmän förfrågan. Skickar kopia till de enheter inom förvaltningen som kan tänkas vara berörda.

Pratkvarnen har nu kommit in på ett nytt spår på grund av något som stod i lokaltidningen, och reviderar sitt budskap genom en ny verbal störtflod med delvis nytt innehåll.

Papperskvarnen har nu fått i uppdrag av överordnad att bemöta det första utspelet från pratkvarnen, och är därför sysselsatt med att formulera sin lågmälda motattack. Den nya störtfloden får vänta lite, för den var ändå lika innehållslös som den första ordgröten.

Pratkvarnen vill inte vänta utan söker febrigt upp en annan del av papperskvarnen (som av en slump råkar vara chef på en annan enhet) och pladdrar ohämmat inför denna som under tiden funderar över vem han ska skicka ärendet vidare till. Noterar att det redan är diariefört och släpper det därför, varför pratkvarnens pladder denna gång går nästan obemärkt förbi.

Papperskvarnen skickar utkast av sitt svarsbrev till berörda chefer som granskar och byter ut fem ord.

Pratkvarnen skriver en upprörd insändare i lokaltidningen. Blir överansträngd av sitt eget prat och insjuknar i stämbandsinflammation

Papperskvarnen reviderar sitt svar, rättar ett stavfel, kollar ett par lagparagrafer och skickar för säkerhets skull till en kollega för påsyn.

Pratkvarnen läser från sjuksängen en annan artikel i lokaltidningen och får en ny idé, inte särskilt bärkraftig, men tillräcklig att prata onyanserat om i flera timmar

Papperskvarnen postar försändelsen eftersom kollegan inte hade någon invändning. Kopia till diariet.

Pratkvarnen förstår inte svaret eftersom det är skrivet på grammatiskt korrekt svenska och har därför förlorat matchen.

 

Så kan det gå, kära byråkratvänner. Sensmoralen, som passar bra vid denna nypremiär, är inte bara att man inte ska mucka med en papperskvarn, utan också att vi faktiskt inte arbetar i en papperskvarn, utan i ett veritabelt papperspalats. 
 

Bilden har som vanligt inte så mycket med texten att göra