Papperspalatset

Det var en strålande dag. Estraden var putsad och riggad, Det Stora Energibolagets vimplar vajade muntert i vinden och det anlitade eventbolaget hade gjort allt enligt konstens alla regler. Ett rejält hyrtält med trägolv och röd heltäckningsmatta hade rests i kanten av det skogsparti där den nya biobränslepannan ska uppföras, den som i framtiden ska pumpa ut upphettat vatten i det eminenta fjärrvärmenätet som Det Stora Energibolaget ska anlägga åt kommunen. Visserligen kommer man ungefär tio-femton år efter de flesta andra kommuner när det gäller anläggande av denna typ av tekniskt system – men vem bryr sig om det på denna glädjens dag! Vad är då detta? Jo, det handlade alltså om ännu en av dessa rituella tillställningar som går under beteckningen Första Spadtaget. Detta sociologiska fenomen är så intressant, så talande och så fascinerande att det förtjänar en närmare analys.

Åter till hyrtältet vid skogsbrynet. Mingelborden är utplacerade och försedda med små skålar med dekorativa snittblommor i samma röda färg som heltäckningsmattan och pappret runt Energibolagets bjudgodis. Ja, det kan tyckas som en ödets ironi att Energibolagets signalfärg så markant skiljer sig från den politiska majoritetens signalfärg i den aktuella kommunen, men även en sådan detalj kan vi ha överseende med på denna glädjens dag! Eventbolagets kameraman har riggat filmkameran. Något får mig först att tro att kameran är en attrapp, men denna elaka tanke slår jag snabbt ur huvudet. Gästerna anländer klumpvis och förses med alkoholfri bubbeldryck i champagneglas med en snittad jordgubbe på kanten. Det Stora Energibolagets personal står förberedda med trevliga leenden, namnbrickor och matchande kläder. Gästerna är en blandad skara – några från Energibolaget, några från i kommunen aktiva byggherrar, några från det nybildade kommunala bolaget, några vars närvaro antas ge tillställningen en högre dignitet och så en handfull kommuntjänstemän som i någon bemärkelse har att göra med projektet. Men faktum är att den specifika identiteten på deltagarna utöver föreställningens huvudpersoner inte är särskilt viktig. Vi ska ju i ärlighetens namn inte göra något annat än att få lite gratis mat, småprata lite med varandra före och efter föreställningen och hurra lite vid rätt tillfällen.

Så låt oss istället vända blicken mot föreställningens huvudpersoner. Det ska vara minst en och helst inte fler än tre personer som utför själva ritualen och minst en av dessa ska vara kommunalråd. I undantag kan kommunalrådet ersättas av exempelvis (i statusordning) en nämndordförande, en landshövding, en minister eller en så kallad kunglighet. Den andra spadhållaren kan vara en högt uppsatt chef från exploatörens sida, alltså ett byggbolag eller liknande. Den eventuella tredje personen kan vara någon som på något vis ska förvalta anläggningen i fråga – i detta fall den nya chefen för det nya kommunala bolaget. Sammanfattningsvis är alltså kommunalrådet den mest givna huvudrollsinnehavaren vid första spadtaget-ceremonier, och här kommer kärnan i min fascination: mycket tyder på att kommunalråd faktiskt älskar den här typen av tillställning. Och visst kan det vara förståligt vid en första reflektion – det rör sig ju om en totalt okontroversiell och ofarlig handling där samtliga inblandade är positivt inställda och helt överens om att detta som ska byggas är något riktigt bra. Betänk detta mot bakgrund av kommunalrådets vardag som till stor del präglas av den ständiga nötningen mot meningsmotståndare och kniviga avvägningar mellan att å ena sidan ha kvar kakan och å andra sidan sluka den med hull och hår, alternativt gnaga en bit i kanten och hoppas att ingen ser. Med ett sådant arbete måste det vara rent befriande att få vara huvudperson i en rituell handling som är hundra procent positiv och där ingen inblandad kan väntas resa några tvivel. Förhoppningsvis finns det några mediarepresentanter på plats som kan föreviga ögonblicket, som helst ska kunna betecknas som historiskt. Kommunalrådet och kommunen och byggherren får positiv publicitet, en handfull tjänstemän får mingla en stund med gratis mat och dryck och ingen ifrågasätter, för alla vet att detta inte är en arena för ifrågasättande. Det är en tyst överenskommelse – tag din gratis mingelmat och se glad ut.

Helst ska det vara just ett spadtag, och för detta ändamål finns därför särskilda spadar med både två och tre handtag. I vårt fall användes den treskaftade varianten. Helst ska deltagarna också ha varsin bygghjälm på sig (även om det som i detta fall ännu inte finns någon byggarbetsplats) med byggherrens logotyp framtill. Ibland görs alternativa varianter av första spadtag, till exempel med inslag av pyroteknik, grävmaskiner eller kanoner, men originalversionen som fortfarande tycks gångbar är ändå den klassiska spaden, med vars hjälp de viktiga personerna lyfter upp lite grus från en för ändmålet utplacerad grushög och kastar upp detta grus lite snett i luften. Proceduren får oftast upprepas några gånger så att den inhyrda fotografen och de eventuella mediarepresentanterna får bra bilder ur flera vinklar. (Den som är intresserad av symbolhandlingar och riter kan måhända inte låta bli att dra en parallell till den kristna begravningens inslag där jord öses över kistan, men den jämförelsen leder ju alldeles åt fanders så vi lämnar den därhän.) Eftersom dessa spadtag inte tar särskilt många sekunder att genomföra måste denna del av ceremonin (som förstås utgör kulmen) föregås av en slags uppladdning eller förspel. Detta består vanligtvis av att huvudpersonerna i föreställningen, och möjligtvis någon mer, håller korta men kärnfulla tal. För dessa tal gäller att de ska vara fullständigt harmlösa och okontroversiella samt att de ska innehålla orden framtid, attraktiv, miljö, satsning, spännande och gott samarbete. Kommunen och byggherren ska generöst hylla varandras förträfflighet, men ingen av parterna får gå in på konkreta frågeställningar eller – gud förbjude – svårigheter som projektet är behäftat med. Inga komplicerade resonemang eller problematiseringar är välkomna. På sin höjd någon liten rolighet som åskådarna lämpligen kan skratta åt. Vårt kommunalråd har förvisso tenderat att blanda in sina egna värderingar (bil-lobbyism och ohämmad marknadsliberalism) i sina spadtagstal, vilket egentligen är ett brott mot de oskrivna spadtagstal-reglerna, men eftersom byggherrarna och bolagscheferna ändå ligger på samma politiska linje så får det passera utan rynkade pannor.

Må vara att spadtagsceremonierna kan förefalla lustfyllda för kommunalrådet och de övriga deltagande. Må vara att vårt behov av okomplicerade symbolhandlingar tillgodoses. Men visst kan man också ställa sig frågan om det ändå inte känns rätt tramsigt för kommunalrådet och cheferna att spela med i denna banala dramaturgi. Ingen tar det ju på allvar egentligen, ingen väntar sig att kommunalrådet eller någon annan ska säga något av betydelse eller ens något intressant eller ens något roligt. Alla vet egentligen att allt är lite överdrivet, att ögonblicket kanske inte är särskilt historiskt, att projektet egentligen inte alls har varit så okomplicerat som huvudpersonerna vill påskina, att processen har föregåtts av bittra förhandlingar där respektive parter redan idiotförklarat varandra på varsitt håll. Om någon tidningsreporter är på plats kan man räkna med att denna tycker att den här typen av jobb är det tråkigaste som finns, eftersom allt är fullkomligt förutsägbart och helt saknar dramatik. Alla vet att det enda som krävs är att man ser glad ut och applåderar på rätt ställe. Gör man det så får man ett glas alkoholfritt bubbel, lite snitsig cateringmat och en timmes avbrott från det ordinarie skrivbordsarbetet. Det kan vara helt okej ibland.
 

De har gjort det förr.