Karriären, karriären!

 
Uppmärksamma läsare av denna antiblogg har säkert noterat att dess författare knappast kan antas vara en s.k. karriärist. Han verkar snarare finna någon slags bisarr tjusning i en grundmurad position som s.k. lägre tjänsteman, helt utan underordnade. Är det verkligen sunt? undrar arbetslivscoachen. Och är det verkligen sant? undrar den som har lärt sig att ifrågasätta. Nåväl, jag tänkte att det är på plats med en liten reflektion kring detta med karriärvägar inom den byråkratiska världen, givetvis med avstamp i den kommunala tjänstemannasfären.
 
Det är kanske ingen slump att begreppen karriär och karriärist inte i första hand förknippas med offentlig förvaltning utan snarare med näringslivets värld, där ju karriären rentav kan vara ett självändamål. Man vill ju uppåt, förutsätts det. Få mer inflytande, bli viktigare. Alternativt så ser man helt krasst på saken och utgår från att den enda drivkraften är den eventuella möjligheten att få högre lön, men det kan vi ju låta vara osagt tills vidare. Låt oss alltså anta att en karriärist är en person som strävar efter att komma högre upp i hierarkin, som vill bli chef helt enkelt, och helst så hög chef som möjligt. Låt oss med den definitionen granska påståendet att äkta karriärister inte är lika vanligt förekommande i kommunala sammanhang.
 
Först måste vi erinra oss att de så kallade karriärvägarna inom kommunen är ganska begränsade. Under förutsättning att man inleder karriären som vanlig lägre tjänsteman är den enda logiska vägen till ökat inflytande på arbetsplatsen att man avancerar via en rad mystiska chefspositioner som kan heta till exempel gruppledare, enhetschef, sektionschef, avdelningschef eller förvaltningschef. Inget konstigt med det – men den skavande punkten här tror jag är att det första steget i denna kedja är försedd med en stor varningstext: Tjänsten som underchef kan leda till ohygglig arbetsbörda och leda käpprakt ner i utbrändhetens fängelsehåla. För mycket tyder på att det är så – att de lägre chefsnivåerna är fullkomligt livsfarliga för oss människor. Många kan förmodligen vittna om hur den närmaste chefen är konstant överbelastad med allt det där ansvaret som ingen annan vill ha – inte minst det ökända personalansvaret. Över sig har de andra chefer som är hårdare, stöddigare och viktigare och som kan delegera nästan allt, och då gärna till underchefen, som ju antas ha en närmare relation till de medarbetare som inte innehar någon chefsposition. Underchefen är alltid i skottlinjen, såväl uppifrån som underifrån. Det är ”skit uppifrån och skit nerifrån” som en välformulerad kollega uttryckte det. De underordnades förväntningar på den närmaste chefen är astronomiska. Chefen ska vara godhjärtad och hårdhänt, tydlig och flexibel, lyhörd och en smula auktoritär, vänskaplig och professionell, tydlig och resonabel o.s.v. Och framför allt antas chefer ha ungefär dubbelt så mycket tid till sitt förfogande som vanliga anställda, vilket i praktiken innebär att de, som nyss nämnts, är konstant överbelastade.
 
Måhända är detta inte direkt någon nyhet, och måhända är det inte något som specifikt kännetecknar kommunen. Men en faktor som kanske kan styrka min teori om de kommunala antikarriäristerna är att slutmålet för den klassiska karriäristen – att vara högste chef med högst lön av alla – inte är fullt lika attraktiv i kommunen som i näringslivet. Missförstå mig inte nu – även kommunala toppchefers löner kan numera vara osmakligt höga. Men de är ändå inte sådär fullkomligt perverst höga som de kan vara i näringslivet (ja, det är ju i dylika skalor man får jämföra chefslöner), så om nu den enda giltiga måttstocken för den sanna karriäristen är den ekonomiska ersättningen – och om perverst hög lön därmed per definition är bättre än osmakligt hög lön – så är det helt logiskt att den sanna karriäristen inte i första hand söker sig till kommunen. För varför kämpa sig igenom skärselden i underchefernas värld för att nå fram till en osmakligt hög lön – om man genom en annan liknande skärseld kan nå fram till en perverst hög? Det finns grader i helvetet, sägs det, och det finns uppenbarligen grader även i himmelen, vilket de sanna karriäristerna i högre grad än oss andra är medvetna om.
 
Låt mig avslutningsvis lansera en annan, djärv och banbrytande förklaring till kommuntjänstemännens bristande benägenhet att avancera uppåt i hierarkin. Det kan vara så att de helt enkelt trivs med sitt jobb. Ja, ni läste rätt. Ganska många människor har ingen större lust att vara chefer. De vill hellre vara experter på något och ägna sin arbetstid åt att syssla med detta expertområde. De finner det tillräckligt att ansvara för sitt eget arbete och vill ogärna ansvara för vad andra gör och inte gör. Och då passar en lägre position i ett kommunkontor ganska bra. Men vill de inte ha högre lön då? Jovisst, och varje år får de (oftast) också ett påslag på några procent som i bästa fall motsvarar inflationen. Så varför klaga? De kommunala karriärvägarna är helt enkelt ganska få och inte så lockande för en som bara vill göra sin grej och trivas på jobbet. Vissa hoppar över till den privata sidan, men knappast för att bli chefer utan snarare för att få vara lägre tjänsteman i en annorlunda kontext. Mellan kommunerna hoppas det också friskt. I stockholmsområdet pågår en ständig karusell där lägre tjänstemän (och för den delen även en och annan chef) byter jobb med varandra i ett slags ändlös lojalitetsbytarprocess, vilket också anses vara den enda möjligheten till större löneskutt än de där små procenten som förhandlas fram. Så tro för all del inte att kommunbyråkrater skulle vara mer benägna att vara sin arbetsgivare trogen livet ut bara för att de inte är karriäristen. Egentligen handlar det kanske bara om att slippa bli chef.
 

 

Kommentarer
Postat av: Pontus

Har precis upptäckt att min favoritblogg har dammat av sig själv. Välkommen tillbaka!

2012-05-11 @ 02:08:49
Postat av: Ludvig

Tack Pontus! Avdamning sker numera med tämligen ojämna mellanrum, men det glädjer mig att det likväl finns en och annan läsare därute. Om en månad avancerar bloggförfattaren till statlig tjänst, varpå ny inspiration kanske uppstår.

2012-05-14 @ 12:38:12
URL: http://papperspalatset.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0