Papperspalatset

 
Populism kan definieras på lite olika sätt, men som bekant handlar det i grunden om att från politiskt håll anse sig företräda (små)folkets intressen gentemot elitens. Låter ju ganska fint och beskedligt på flera sätt (säg den politiker som inte anser sig stå på de ”vanliga människornas” sida), men om jag får lägga till min egen definition så kännetecknas det populistiska förhållningssättet också av en manisk drift att komma med gravt förenklade förklaringar till allehanda samhällsproblem och lika förment enkla lösningar till detta. Exemplen känner vi alltför väl för att de ska behöva radas upp här. Jag har tidigare behandlat den klassiska populist-driften att beskylla byråkratin och byråkraterna för allt mellan himmel och jord, där grundtesen är att byråkratin i grunden är onödig. Nu är det dock dags att betrakta en annan dimension av den populistiska världsbilden, nämligen den som beklagar sig över hur krångligt allt som sker inom byråkratin är.
 
Det är en klassiker egentligen, såväl inom nöjesindustrin som i politiken. Ingen svensk har svårt att föreställa sig en scen där någon Stig-Helmer-figur går vilse bland kavajklädda byråkrater som talar löjligt formellt, hänvisar till lagparagrafer och förser den folklige figuren med femton olika blanketter som han först fyller i för att sedan få veta att han ändå måste ha en sextonde blankett för att komma vidare. Politiker som vill flörta med de s.k. breda folklagren (och de vill ju som sagt de flesta politiker) kan därför lätt falla för frestelsen att spela på dessa klassiska nidbilder. Då och då kommer det fantasilösa utspelet från politiskt håll: det ska bli mindre krångel i vårt samhälle! Oftast rör det något specifikt område såsom mindre krångel för småföretagarna, mindre krångel för deklaranterna, mindre krångel för medierna, bilisterna, husbyggarna, båtägarna, hushållstjänstköparna, vinimportörerna etc. etc.
 
Frågan som hänger i luften nu är förstås: Nå, är det här gnället över byråkratins krångel befogat eller ska den cyniske bloggförfattaren avfärda det som simpelt populistdravel? Nåväl, låt oss ta det från grunden. Känslan av krånglighet uppstår helt naturligt när man tvingas stiga in i ett sammanhang där man själv är mycket mindre insatt i skeendet än alla som rör sig i detta sammanhang dagligdags. Det är fullkomligt självklart att när man är insatt i något så är det mindre krångligt än när man inte är insatt. En fotbollsspelare (och för den delen vilken vanlig människa som helst) kan till exempel uppfatta poängräkningssystemet i tennis som fullkomligt ologiskt och alldeles onödigt tillkrånglat, medan tennisspelarna själva förstås menar att poängräkningen inte är krångligare än vad som är nödvändigt med tanke på spelets beskaffenhet. Det knepiga med byråkrati är att den inte bara är en verksamhet för de redan insatta, som till exempel tennis eller trädgårdsskötsel. Tvärtom måste den ideligen kommunicera med en hel massa människor som inte är det minsta intresserade av byråkratins fantastiska och mångfacetterade värld. Och däri ligger hela förklaringen. Ingen politiker behöver ens låtsas ta strid mot den krångliga poängräkningen i tennis, just eftersom de icke insatta ändå inte behöver befatta sig med tennisen. Behövde vi det skulle tennisen förmodligen vara en illa ansedd sport. En krånglig sport.
 
Nu är det ju inte så att den byråkratiska världen inte bryr sig om det faktum att icke-byråkrater har svårt att förstå sig på den. Tvärtom har den utvecklat åtskilliga verktyg i syfte att gör gränslinjen mellan byråkrati och medborgare så smidig och logisk som möjligt. Det i särklass mest välbekanta redskapet i detta gränssnitt är blanketten. Ironiskt nog är det ofta just blanketterna som är den främsta symbolen när folk vill exemplifiera byråkratins förfärliga krånglighet. Detta trots att blanketter och formulär uteslutande syftar till att förenkla den enskildes kontakt med en myndighet (och myndighetens egna arbete, förstås). Föreställ er hur krångligt det vore att ansöka om bygglov, bostadsbidrag, föräldrapenning, visum till Mongoliet eller tillstånd för strutsuppfödning om det inte fanns en särskilt anpassad blankett som talar om precis vilka uppgifter som krävs! Blankettkonstruktör är ett hedervärt yrke (ja, de finns människor som har den titeln, och det ska vi vara glada för)! Att gnälla över blanketternas mängd och komplexitet är med andra ord bara ren och skär slöhet.
 
Den lite ömmande skarven mellan medborgare och myndigheter är förvisso ganska harmlös i det långa loppet. Alla vet om att det kan vara lite knepigt där i skarven, och det gnäll som förekommer tar vi byråkrater med jämnmod. Värre är det när de politiska makthavarna faller in i ”stoppa krånglet”-kören, vilket de ju gör då och då. Senaste praktexemplet är faktiskt vår civil- och bostadsminister Stefan Attefall som i ett s.k. utspel i höstas beklagade sig över att det byggs så lite bostäder i vårt land, vilket han gav sin syn på i en debattartikel i DN. Sitter man i regeringsställning och påtalar ett samhällsproblem (det måste man rimligtvis få göra) gäller det förstås ducka för ansvaret på något snyggt sätt. Det duger inte att konstatera att här har jag regerat i sex år och problemet ifråga har inte alls blivit mindre utan snarare större. Nej, det gäller att hitta förklaringar, och det är här Attefalls nya punchline kommer in: det är det tidsödande och krångliga regelverket som är boven i dramat! ”Segdragna planprocesser, snåriga lagtolkningar och oväntade käppar i hjulen” är kärnan i problemet och ministern har därför tillsatt en utredning som ska föreslå ändringar i processen. Nu ska detta inte bli någon personlig vendetta mot den på problematiken dåligt pålästa ministern, men jag måste ändå få raljera en smula över den mest pikanta detaljen i artikeln, nämligen den inledande referensen till barnboken Pippi Långstrump i Humlegården. I denna får Pippi, mitt under byggandet av Villa Villekulla, besök av en ”arg byråkrat” som påpekar att hon saknar bygglov och därför bör sluta upp att bygga. Pippi tårtar till den arga byråkraten med en käck oneliner, och så var det inte mer med det. Vad ministern egentligen vill säga med denna referens är för mig svårbegripligt. Att byråkrater inte borde finnas? Att enbostadshus bör vara bygglovbefriade? Nej då, lite längre ner i artikeln förklarar han sig:
 
”Vi ska dock inte avskaffa alla regler och låta alla göra som Pippi Långstrump, att bara bygga och hoppas på det bästa. Nej, vi behöver högt ställda krav och regler som omgärdar byggande. Men processen måste bli enklare, tydligare och mer överskådlig - och mer enhetlig mellan kommunerna. Och precis som i historien om Pippi är det viktigt att regelverket kring byggande känns sunt och rimligt, för alla inblandade.”
 
Här får vi stanna upp lite. Vi ska alltså ha högt ställda krav och vi ska ha regler. Men det ska ändå bli enklare. Mindre krångligt. Nåväl, detta må vara ett utspel som tilltalar vissa, men här ska ni få höra på en annan sanning, som för vissa makthavare kanske kommer som en fullständig överraskning: samhällsplanering är krångligt! Och inte så lite krångligt heller – det är jävligt krångligt. Det är krångligt eftersom det är en interdisciplinär verksamhet som är inne och petar i en hel massa ämnesområden och måste ta hänsyn till alla möjliga aspekter såsom miljö, trafik, juridik, ekonomi, geologi, kulturgeografi, sociologi, meteorologi, hydrologi och – icke att förglömma – arkitektur. Det är krångligt att jämka samman tyckande från kommunpolitiker, trafikexperter, ekologer, hembygdsföreningen, brandskyddsmyndigheten, snåla byggherrar och stundtals trångsynta medborgare. Och det är fullkomligt logiskt att en komplex och krånglig verksamhet kräver ett komplext – det vill säga krångligt – regelverk.
 
Exakt vilken del av regelverket är det som är för krånglig, vill jag fråga herr civil- och bostadsministern. Krångligt att alla ska få säga sitt? Krångligt med miljöhänsyn? Krångligt med insyn, transparens och demokratisk förankring? Krångligt att ställa krav på den som bygger? För det kan väl inte vara krånglande kommunpolitiker som plötsligt byter åsikt som Attefall vill rikta sin udd mot? Ta bort en del av regelverket och jag kan lova herr ministern att någon av de i planeringen inblandade parterna, förmodligen med viss rätt, kommer att uppfatta det som osunt och orimligt snarare än sunt och rimligt.
 
Medbyråkrater: låt oss förbehålla oss rätten att vara precis så krångliga som yrket kräver!
 

Synnerligen tillkrånglad trafikstruktur vid Gullmarsplan