Papperspalatset

 

Det finns inget så fulländat som en riktigt välformulerad lagparagraf. Gång på gång slås jag av hur lagarna tycks vara den sanna kanslisvenskans sista tillflyktsort. Att formulera lagparagrafer kan sannolikt bara jämföras med den mest sofistikerade formerna av poesi vad gäller språklig stringens och medvetenhet om nyanser.

 

I planerarsvängen heter bibeln PBL, vilket ska utläsas Plan- och bygglagen (SFS 1987:10). Den är vår ryggrad, vårt rättesnöre och vår stöttepelare. Att tolka PBL är, som för de flesta andra lagar, något av ett kall för vissa människor, och jag hör själv till de tjänstemän som faktiskt kan bli riktigt stimulerad av att få sätta tänderna i en paragraf för att utröna hur den egentligen ska tolkas och tillämpas. Till sin hjälp har man då den helt fantastiska s.k. lagtolken "Plan- och bygglagen - en kommentar" (vars själva titel är en grov underdrift eftersom skriften rymmer betydligt fler kommentarer än en) sammanställd av Lars Uno Didón m fl. Internt säger vi bara "kolla med Didón" när man behöver gå till djupet med tillämpningen av en viss paragraf. Didon tar upp definitioner, rättspraxis, JO-ärenden och kommenterar dessa med en skärpa som skulle göra honom till president om han var verksam i politiken. Häromdagen hade jag ett spännande exempel när jag försökte få svar på huruvida en planändring som rör allmän plats alltid och per definition ska anses vara av intresse för allmänheten. Jag ägnade flera spännande timmar åt frågan innan jag kom fram till att den generaliseringen trots allt får betraktas som lite för lättvinnlig.

 

Ett alternativ till att slå i Didons tegelstenar (två tjocka volymer med byråkratbruna pärmar) är att kontakta någon som kan tänkas ha svar. En tänkbar prioriteringsordning är då 1) någon statstjänsteman med någorlunda pondus på Länsstyrelsen, 2) någon jurist på Sveriges Kommuner och Landsting, 3) detaljplanegurun Ingvar på Boverket i Karlskrona, 4) mejlinglistan "externkollegorna" med vilken man når sina gamla högskolekamrater som numera sitter utströsslade på kommuner och konsultfirmor runtom i landet. Om man redan från början vet hur man skulle vilja tolka den aktuella paragrafen kan man förstås välja att kontakta den instans som man känner på sig kan leverera just det svaret. 
 

Det händer att enskilda medborgare som retat upp sig i något ärende totar ihop skrivelser där de triumferande citerar någon lagparagraf. Oftast har den citerade paragrafen inte så mycket med det aktuella ärendet att göra, och oftast väljs till detta ändamål den typ av paragrafer som har en mer allmän och generell tillämpning, såsom s.k. portalparagrafer som ofta är ganska storslaget formulerade. I Plan- och bygglagens portalparagraf står det till exempel att "bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer." Det är snyggt, väldigt snyggt, men hur tillämpas en sådan lag i praktiken? Svaret är att en sådan paragraf inte har någon praktisk tillämpning, och att den därför inte är särskilt bra att dänga tjänstemän i huvudet med när man tycker att de är okänsliga eller oförstående.

  

Det finaste är kanske ändå när lagstiftarna tagit i beaktande att tjänstemän liksom de flesta andra människor är ofullkomliga och faktiskt gör missar då och då. I en av de främsta generella tjänstemannalagarna - förvaltningslagen (SFS 1986:223), finns följande räddningsplanka för tjänstemän som varit ouppmärksam i tjänsten:

26 § Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte är obehövlig.

Obehövlig är en roligt ord. Onödig, skulle väl de flesta säga, men varför använda ett sådant vardagligt ord när man kan variera sig genom att välja ett mindre vanligt förekommande?
 

 

Lunchbuffén höll mycket hög klass och de ingående delikatesserna överträffade varandra som små gastronomiska fyrverkerier. Måltiden serverades i en sobert inred lokal högst upp i en stor gammal industrikåk med hänförande utsikt över huvudstadens södra inlopp och Djurgårdens kungliga grönska. Kommuntjänstemännen runt bordet lät sig väl smaka och fantiserade säkert om hur mycket mer statusfyllt deras arbete skulle kännas om kommunkontorets lokaler var lika stiliga. Som läsaren säkert redan förstått behövde inte kommuntjänstemännen betala för lunchen, och det behövde inte deras arbetsgivare heller, för värden för det hela var ett stort och välkänt bygg- och fastighetsföretag och lunchen var en del i ett heldagsprogram som i korthet gick ut på att inbjudna kommuntjänstemän på plan- och byggområdet bussades runt för att bli förevisade några av det stora bolagets mer eller mindre visionära byggprojekt.

 

De flesta större fastighetsägare och byggherrar sätter stort värde i att hålla sig på god fot med kommunfolket, och bjuder därför in till visningar, rundturer, presentationer och liknande trivselarrangemang. Syftet är, förmodar jag, att kommunfolket ska bli välvilligt inställt till bolaget ifråga och ge det en god (läs: inte alltför kritisk) behandling vid planläggning och bygglovgivning. Och så får ju kommunfolket lite inspiration, vilket gör att bolaget kan beskriva evenemanget med det så omhuldade begreppet win-win-situation. Givetvis tycker kommuntjänstemännen att det är rätt så trevligt att få lämna skrivbordet ibland och ge sig ut på små till intet förpliktigande utflykter som inte kräver någon särskild ansträngning mer än att se någorlunda intresserad ut. Och så kan man få lite förtäring på köpet om man har tur.

 

De flesta konsultföretag brukar också hitta på trevligheter för sina kunder - och eftersom användandet av konsulter i kommunens arbete ökar stadigt så har man kunnat urskilja en breddning av utbudet på "trevliga gratisaktiviteter-marknaden" för oss tjänstemän. Inte minst framåt jul duggar dessa inbjudningar tätt. Det är emellertid en ganska dum tidpunkt för dylikt, för då är tjänstemännen så upptagna och stressade att de kanske blir tvungna att tacka nej. Det är också framåt jul som den årliga floden av chokladkartonger börjar strömma in och sätta guldkant på fikapauserna, vilket i samverkan med decembervädret minskar tjänstemännens benägenhet att lämna kontoret. Jag skulle därför rekommendera konsultfirmor och byggbolag att förlägga sådana här trevligheter under maj-juni, då man förmodligen får mest valuta för pengarna i form av fridfulla och avslappnade kommuntjänstemän.

 

Men ärligt talat - och det här vet ju alla redan - de som bjuder gör knappast någon bra affär, för vi i byråkratkåren är ju i grund och botten omutbara! Förstås. För vi är ju inga korrumperade italienska flumbyråkrater som viker oss för några chokladaskar eller en exklusiv lunch med havsutsikt. Däremot kan vi bli lite snällare och framför allt trevligare om de som vi arbetar med bjuder på trevligheter. Och kanske är det detta det handlar om, för i grund och botten vet väl alla att det är på lite högre nivå som de strategiska besluten fattas - och där har ju bestickningen (inbillar jag mig) en helt annan karaktär, det vill säga en helt annan prislapp. Huruvida politiker och chefer rent generellt är mutbara tänker jag förstås inte ha någon åsikt om, för det är ändå ett av de områden där var och en med lite fantasi kan bilda sig en egen mer eller mindre ogrundad uppfattning. Men när det gäller vanliga simpla tjänstemän så är eventuella mutförsök oftast helt lönlösa - helt enkelt eftersom tjänstemännen ändå inte kan ducka för alla lagar och regler som styr deras förehavanden även om de skulle lockas till det. För själva poängen med byråkrati är ju att allting registreras och dokumenteras. Och om man tar planhandläggarna som exempel så vore det den yttersta skammen att åka dit på att ett överklagande av en plan leder till att den återkallas på grund av formaliafel, det vill säga att handläggandet inte skett på rätt sätt. Och eftersom regelrätta mutor således inte är tillämpbara på lägre tjänstemän så får de skrupelfria krafterna istället hålla sig till strategin att med diverse inställsamma småknep få tjänstemännen rent allmänt vänligt inställda.

 

Många, men förvånande nog inte alla, exploatörer har insett att ett trevligt bemötande och tillmötesgående attityd är både det enklaste och billigaste sättet att få en trevlig behandling av kommuntjänstemännen. Ibland blir det där väldigt tydligt, som när jag för en tid sedan hade kört fast i ett projekt där exploatörens projektledare började surna till eftersom jag inte ville gå med på att göra om en huvudgata till en privat parkeringsplats. Projektledarens chef hoppade då in och satt i vårt sammanträdesrum och var så vänlig och förstående och öppensinnad. Vi kom fram till att den av dem framtagna lösningen inte fungerade och så hittade vi en mycket bättre lösning, som i princip var samma lösning som jag hade lagt fram från början. För säkerhets skull bjöd projektledarens chef på lunch efter överenskommelsen, för att vi inte skulle vara arga på dem.

 

Mot bakgrund av ovanstående (ett underbart uttryck som kommer till sin rätt i var och varannan tjänsteskrivelse) kände jag inga större tveksamheter när jag och de andra tjänstemännen blev runtkörda och ompysslade av det stora fastighetsbolaget. Även om jag hade haft dem som samarbetspart i något projekt skulle det knappast ha påverkat min inställning till dem. De är ju som vilka annonsörer som helst, och om de tror sig vinna något på att bjuda mig på en delikat lunchbuffé så får de väl skylla sig själva om de är så naiva.

 

                                *   *   *

 

Jag ska be att få avrunda med en söt (och sann) liten anekdot från kanslisvenskans värld. En tjänsteman på Storstockholms Lokaltrafik blev för en tid sedan beordrad att ändra formuleringen av en viss skrivelse. Han hade skrivit att en ansenlig mängd fotgängare skulle passera över ett visst järnvägsspår på en viss plats. SL-tjänstemannens chef tyckte detta lät alltför negativt. Så tjänstemannen ändrade till en icke oansenlig mängd. Det är ju fantastiskt att man kan använda skriftspråkets nyanser på ett så fiffigt sätt! Skulle en tjock sedelbunt och en whiskyflaska under bordet ha fått honom att skriva en obetydlig mängd istället? Ånej, än finns det tjänstemän som håller på sin yrkesheder. En eloge till dem!
 

Det här huset ska rivas tyvärr. Det växer björkar på taket.
 

 

En helgvistelse i lantlig miljö i södra Dalarna kan ha en välgörande effekt på nästan vilken byråkrat som helst. Långt från föredragningslistor och skrivbordsbataljer kan en uppstressad kontorsråtta i allmänhetens tjänst krypa ur sin yrkesroll och finna sig tillrätta på helt andra grunder än de som i arbetssammanhang är avgörande för exempelvis löneutveckling. Undertecknad fick dock, vid sin rundresa i denna gruvhålstäta landsände, ett och annat intryck som direkt förde tanka till hans tidigare tillvaro som planarkitekt i en värmländsk glesbygdskommun. Jag har berört denna tidigare arbetsplats och bostadsort liksom i förbigående i tidigare inlägg, men har nu kommit fram till den punkt då mina samlade Värmlandsanekdoter kräver att få komma fram i ljuset.

 

Jag var stadsplanerare utan stad i knappt två år. Det var mitt första riktiga byråkratjobb och arbetsgivaren var en värmländsk glesbygdskommun med 8 600 invånare och tre tätorter som dock bara inhyste ungefär hälften av invånarna, medan de övriga bodde på landsbygden, vilket är förståligt eftersom tätorterna var ganska själlösa medan landsbygden var ganska intagande. Här måste det påminnas om att den officiella svenska definitionen av tätort är en plats med över 200 invånare där husen står med max 100 meters avstånd från varandra. Någon definition på stad finns däremot inte, men alla som varit i den här beskrivna kommunen kan nog hålla med om att ingen av dess tätorter kan kallas för stad. Centralorten (som officiellt inte fick kallas för centralort eftersom det väckte ont blod hos de boende i de två andra tätorterna) var, men en lätt eufemism, en ganska speciell plats. Jag anlände till centralorten en lördagskväll i slutet av januari 2005. Orten är en slutstation och jag var den enda som steg av rälsbussen på den öde perrongen. Jag gick längs huvudgatan, som fyndigt nog heter Storgatan, upp mot ett torg som fyndigt nog heter Torget och där kommunhuset ligger. Klockan var nio denna lördagskväll och Storgatan låg fullkomligt öde. Inte en människa syntes. Jag gick hela Storgatan tills jag kom fram till det ganska sunkiga radhusområde av barnvänlig 80-talstyp där det kommunala bostadsbolaget hade erbjudit mig en lägenhet. "Allting är på gångavstånd från centrum" hade uthyraren sagt, och det var helt sant, men det var också sant att området var ortens eget problemområde med en hög koncentration av utblottande människor, företrädesvis alkoholiserade norrmän.

 

Norrmännen var för övrigt den folkgrupp som helt satte sin prägel på kommunen i allmänhet och centralorten i synnerhet, eftersom den ligger endast några kilometer från norska gränsen. De flesta av norrmännen kunde beskrivas som ett slags ekonomiska flyktingar eller lyckosökare med mer eller mindre fixa idéer om hur lyckan skulle smidas i det billiga Sverige. En del var trevliga, till och med han som ledde de "folkliga" protesterna mot en större industriutbyggnad i den andra tätorten var rätt trevlig trots att han var helt rabiat. Mindre trevlig var norrmannen som ägde en inomhusdjurpark och som jag en gång fick ta emot på kommunkontoret när han var mäkta upprörd över att kommunen hade plockat bort den groteskt fula handmålade skylt som han utan bygglov hade satt upp vid infartsvägen. Han gormade att han skulle gå till pressen och tala om vilken jävla "dritt-kommune" det var han verkade i. Jag blev med tiden ganska bra på norska, som faktiskt är ungefär lika lättbegripligt som den lokala värmländskan som folk ute i byarna använde.

 

Det var lite speciellt att vara kommuntjänsteman i glesbygden. Några minnen i urval:

• Samrådsmöten i en hembygdsgård med tre deltagare där vi satt på verandan och fikade och småpratade. Byns knäppgök satt med och hade många idéer på kvartersnamn.
• Samrådsmöte med upploppsstämning där den självutnämnde protestledaren kom dragande med en kompostkvarn som han krävde att få förevisa.  
• När jag desperat letade efter en grävmaskinist till en arkeologisk undersökning, efter att den första grävmaskinisten visat sig sakna förarbevis för grävmaskin. Arkeologen var upprörd, men blev sedan glad när han hittade stenbitar med sot på.
• Kommunchefens fantastiska underdånighet inför den norske miljardären som frälste bygden genom att bygga ett köpcentrum så att norrmännen kunde handla sin mat, sprit och tobak utan att behöva besöka Storgatan.
• Det "demonstrationståg" bestående av en grupp pensionärer på spark som stod uppradade utanför kommunhuset för att protestera mot den förestående flytten av Systembolaget från Storgatan till det nya köpcentrumet.
• Den saktmodiga byggnadsnämnden som bestod av sju medelålders herrar som alltid tyckte likadant som oss tjänstemän.
• Gummistövlar i tjänsten! Kommunen betalade dessa.

 

Det bästa var ändå den gemytliga stämningen på arbetsplatsen. Jag kanske romantiserar såhär i efterhand, men hela det lilla kommunhuset och de som jobbade där får liksom ett idylliskt skimmer över sig i minnet. Nog för att folk kunde vara stressade precis som vilka tjänstemän som helst, men attityden var på något vis mer avslappnad, mer "vi får ta det som det kommer". Sedan vill jag nog påstå att tjänstemän och kontorister i allmänhet var ett lite mer främmande inslag i glesbygden än i stan, vilket märktes på att misstron mot "pappersvändare" var lite mer påtaglig än i en stad. Det klassiska argumentet, att "ni på kommunen bara sitter och planerar och lyfter feta löner och bestämmer saker utan att ha någon kontakt med verkligheten" användes ganska friskt, vilket verkligen är en paradox eftersom tjänstemännen i glesbygdskommunerna har - menar jag med min begränsade erfarenhet - betydligt större kontakt med medborgarna än i en större stad. Det lilla patetiska lokala missnöjespartiet var således helt ute och cyklade när det underblåste de anti-byråkratiska stämningarna hos befolkningen. Byråkrater är lika välbehövda i glesbygden som någon annanstans, men deras arbete blir ofrånkomligen lite mer handgripligt, särskilt när man får pulsa i halvmeterdjup snö för att inspektera granar och klafsa i lera för att dra upp ett markradonprov.

  

Jag ska erkänna att jag inte saknar centralorten, för den var helt enkelt ingen rolig plats. Men det händer titt som tätt att jag saknar det där jobbet och den gemytliga stämningen på det lilla kommunkontoret där jag delade arbetsrum med den bästa chef jag någonsin haft, där man varje dag möttes av en glad morgonhälsning först från receptionisten med den norska brytningen, sedan av den snälla gatuingenjören i rummet bredvid. Särskilt när stockholmskommunen visar sig från sin sämsta sida saknar jag min tidigare arbetsgivare. Som när kommunledningen excellerar i idiotiska floskler om att "stärka stadens varumärke", när de talar om kommunmedborgarna som "kunder", när chefen är på dåligt humör och gnäller på allt och alla, när den outsourcade receptionisten är sur för att man inte kunde anmäla besök i förtid eftersom den outsourcade IT-supporten inte kunde få det trilskande besöksanmälningssystemet att fungera, när mantrat "tidplanen är helig" upprepas in absurdum och när man upplever att halva jobbet är att ringa och tjata på olika konsulter för att få dem att göra det som vi inte har personalresurser att göra själva.

 

Häromdagen satt jag i ett "medarbetarsamtal" med min chef. Mitt påstående att arbetsklimatet i vissa avseenden inte är vad det borde vara bemöttes med en fullkomligt innehållslös harang om att vi måste tänka positivt. Just då längtade jag tillbaka till den där lilla gudsförgätna orten vid norska gränsen.
 

 

Mycket information får man helt i onödan. De sägs att den viktigaste egenskapen hos en förvaltningschef är att kunna rensa hårt och effektivt i sin mejl-inkorg, detta för att inte behöva tillbringa mer än halva arbetsdagen åt att läsa inkommande e-post. Till exempel finns det hårdföra chefer som har som princip att aldrig läsa mejl som man har fått som kopia och där således den riktiga och viktiga adressaten är någon annan. Förväntar man sig ett svar från någon överordnad ska man alltså se till att den överordnades namn står i "till"-fältet och inte i "kopia"-fältet.

 

En sorts mejl som jag gillar är de som innehåller texten FÖR KÄNNEDOM. För kännedom betyder att man inte förväntas göra något annat än att titta på innehållet. Ja, det kan rentav tolkas som "du får titta på det här om du tror att det kan intressera dig". Men man ska inte ta ut glädjen i förskott och bara radera försändelsen, för det lömska är att det kan ligga en dold mening bakom de oskyldiga orden "för kännedom". Min egen chef till exempel använder uttrycket för att indikera att detta är något som jag borde höja på ögonbrynen åt, och att jag rentav bör vidta åtgärder med anledning av detta. Vaddå för åtgärder?, kan man undra. Det kan vara så att det i försändelsen finns uppgifter som i praktiken innebär att en bedömning som jag har gjort i en fråga blir emotsagd eller rentav förklarad som felaktig. Om man, som jag, har en chef av den mer auktoritära typen, kan det också röra sig om rena direktiv: det är såhär du ska tycka i den här frågan, bara så du vet! Chefers skiftande metoder för att ge sina medarbetare instruktioner kan sannerligen vara ganska subtila. Det där måste jag för övrigt skriva mer om någon gång.

 

Många tolkar för kännedom som något man bör skriva ut det och lägga på sitt skrivbord för att sedan titta lite närmare på någon gång när man får tid (varigenom man ignorerar det faktum att man normalt sett inte får tid). Man kanske till och med tänker att den där utskriften ska jag inte gå och hämta precis nu, utan om cirka fem minuter när jag har kollat de andra mejlen också. Den tankegången är inte alltid så förnuftig, för den där utskriften har en otrolig förmåga att glömmas bort redan efter någon minut - för det var ju ändå inget viktigt, utan bara för kännedom. Detta är förklaringen till att det på de flesta kontorsarbetsplatser ligger en hel del bortglömda papper vid skrivaren. Så många att det bredvid skrivaren ofta finns en särskild låda eller hyllplats för utskrifter som legat och dammat ett tag utan att ha blivit hämtade. Och vi är nog många som har insett att ett av de bästa sätten att få ta del av information är att kika på kvarglömda utskrifter! Dessa är en närmast outtömlig källa till upplysning för den som vill ha lite koll på vad som händer. Det kan röra interna eller externa angelägenheter, viktiga avtal, viktiga eller oviktiga brev till viktiga eller oviktiga personer, eller för den delen saker som inte hade så mycket med jobbet att göra - som middagsrecept eller något tråkigt skämtmejl som någon fått från sin kusin som kanske jobbar på en mycket tråkigare plats.

 

Häromdagen hittade jag till exempel ett brev som var avsett att skrivas under av kommunstyrelsens ordförande (men som förstås inte var författat av honom själv utan av en kollega till mig). Det var ett svar på ett otroligt underhållande brev från en arg medborgare som genom en hel serie missförstånd och felaktiga slutsatser tyckte sig ha avslöjat en lokal motsvarighet till Watergateskandalen! Den arga medborgaren hade trasslat in sig i olika arrendeavtal, feltolkade lagparagrafer och hemmasnickrade konspirationsteorier och han krävde såväl min som nämndordförandens omedelbara avgång! Tack och lov var svarsbrevet som min kollega skrivit präglat av stor professionalism, vilket i detta fall betyder att det var mycket kortfattat.

 

Det finns för övrigt några andra bra sätt att från insidan hålla sig underrättad om kommunens tillstånd. Man kan stanna upp några extra sekunder utanför mötesrummet där dörren står på glänt, man kan ha för vana att låta blicken fara över kollegornas skrivbord om man råkar befinna sig där, man kan bli kompis med någon assistent/sekreterare (se tidigare inlägg om hjältarna) eller så kan man lära sig tyda chefens humörsvängningar, vilket inte alls behöver vara så svårt. I sin enklaste form går tolkningen till såhär: Om arbetsveckan inleds med att du eller någon arbetskamrat får en onyanserad och burdus utskällning av en magsur chef så kan det vara ett tecken på att chefen upplever problem i sitt ledarskap eller att det råder förstämning i kommunens toppskikt. Gå och prata med ditt skyddsombud så får du antagligen en bekräftelse på detta. 
 

Papper som kan vara viktiga, eller kanske åtminstone historiskt intressanta
 

 

Vad vore en förvaltning utan en delegationsordning? När jag började mitt första riktiga byråkratjobb för sisådär tre år sedan var den lokala delegationsordningen något av det första som min chef klargjorde för mig. Långsamt insåg jag att detta är något centralt i den kommunala förvaltningen - något som man måste vara insatt i och leva efter. Jag gissar att de flesta läsare är insatta i vad det här med delegering innebär, men för de icke insatta vill jag ge följande korta beskrivning: Att delegera är att flytta befogenheten att fatta en viss sorts beslut nedåt i hierarkin. En delegationsordning anger vem som har rätt att avgöra vissa saker, och syftet med det hela är att rätt beslut ska hamna på rätt nivå, exempelvis för att inte politikerna ska behöva ta sällning till saker som de inte är intresserade av och inte vet något om.

 

Ur mitt perspektiv är det barnsligt enkelt, för jag kan delegera nästan ingenting eftersom jag inte har någon underordnad, och jag har heller inte formell delegation på något, det vill säga jag får aldrig skicka ett brev till någon där det framgår att jag har beviljat eller avslagit något. Så långt är allting enkelt. Men att delegera kan ju också vara mindre formellt, för i utvidgad betydelse så omfattar delegeringen i princip alla ställningstaganden som en tjänsteman gör i ett arbete som beställts från högre ort, det vill säga det mesta. Och ur det perspektivet är det förstås mest otacksamt att vara längst ner i hierarkin och mest fördelaktigt att vara högst upp, eftersom den som är på toppen kan delegera hej vilt och bara behålla de frågor som är roligast eller viktigast eller bekvämast, eller helt enkelt de frågor där det är lättast att göra avgöranden som framstår som kloka och konstruktiva. Lite bittert kan det tyckas, men det är trots allt ganska logiskt att olika personer bedriver sin påverkan på olika nivåer. Hög lön - viktiga beslut, låg lön - små beslut, det är väl fullkomligt logiskt?

 

Delegering handlar alltså om att flytta makten neråt. Men vi får inte glömma att det finns ström i motsatt riktning - från den lägre tjänstemannanivån till chefsnivån och politikernivån. När vi i den förstnämnda kategorin känner att ett nödvändigt ställningstagande är av mer strategisk och avgörande natur så finner vi det oftast säkrast att få det förankrat hos någon överordnad. Det kan göras på två sätt; antingen slänger man bara frågan vidare till närmaste chef och konstaterar fåraktigt att man inte anser sig ha befogenhet att göra ett avgörande. Detta rekommenderas inte eftersom det kan resultera i att den berörda chefen blir sur över att behöva handskas med det här obekväma problemet. Det andra alternativet (som följaktligen rekommenderas) är att lägga fram den lösning som man själv anser lämpligast och be om att få chefens välsignelse för denna. Om man då inte kommer med något som är helt uppåt väggarna finns det en möjlighet att chefen nickar och ger en hummande bekräftelse på att man har lagt fram den enda vettiga lösningen.

 

I detta spel av maktfördelning och maktförskjutning finns förstås ofta ett inslag av smitarmentalitet. Vissa saker vill man helt enkelt inte vara ansvarig för. Man vill kunna säga att nej, det där är inte mitt bord, med en urskuldande blick och en beklagande gest med utslagna armar. Det är ren överlevnadsinstinkt som lär tjänstemän att se till att inte bli ansvariga för något de inte vill vara ansvariga för. En utväg för oss som inte har någon att delegera till kan vara att lägga över ansvaret på någon stackars konsult. Om inte det går får man ta till det språkliga verktyget och med hjälp av väl genomtänkta formuleringar linda in alla obekväma sanningar i en språkdräkt som får dem att verka oförargliga och rutinmässiga. Och så kan man förstås, med klassisk militärlogik, skylla på att man bara gör som man blir beordrad, det vill säga att det är den överordnade som egentligen borde bli föremål för de uppretade medborgarnas spott och spe. I en toppstyrd organisation, som exempelvis den där jag arbetar, kan det vara en fullt legitim ursäkt, eftersom jag faktiskt då och då tvingas lägga fram mindre lyckade principlösningar eftersom det är politikernas vilja - alternativt chefens vilja som chefen på retorisk väg har lyckats överföra till politikerna. Men i grund och botten vore det väl ändå roligare att arbeta i en organisation där tjänstemännen ges ett större förtroende, och det ska tilläggas att det finns flera kommunkontor som fungerar riktigt bra på det sättet.

 

En motsats till ansvarssmitande och maktnedflyttning kan väl sägas vara den förmåga att själv ta åt sig äran av någon annans arbete, som framför allt kommunpolitiker av alla färger ofta ger prov på. Många är de tjänstemän som med viss bitterhet sett sin kommunstyrelseordförande skryta hejdlöst inför medierna över "sitt" förslag eller "sin" plan eller "sin" pappersprodukt vad det nu må vara, utan att med ett ord nämna den tjänsteman som i praktiken har utfört arbetet. Här kan skönjas en av tjänstemannakulturens mest intressanta särdrag; föreställningen om tjänstemannen som verkar i det tysta - som pliktmedvetet och osynligt sliter för medborgarnas bästa och sedan, i heroiskt demokratisk anda, lämnar över arbetet, och äran, åt de folkvalda politikerna som i bästa fall kan ha varit arbetets beställare. Förvisso en något förenklad bild av verkligheten, men jag finner den väldigt intressant, den där idén om att verka i det tysta och inte ha så stort behov av bekräftelse. Man kan nog lugnt påstå att det idealet ligger ganska långt från den allmänna tidsandan och de ideal som vanligtvis framhävs i fråga om arbete och karriär.

 

För övrigt fick vi häromdagen ett fantastiskt exempel på hur kommunpolitiker kan förvränga en tjänstemannaprodukt till oigenkännlighet i syfte att göra ett bättre intryck i media. En stockholmskommun hade tagit fram en ny parkeringsnorm, det vill säga en norm för hur många parkeringsplatser som ska anläggas i anslutning till nya bostäder, nya kontor etc. Den nya normen skiljde sig från den gamla på ett sätt, nämligen att parkeringstalet för bostäder i flerbostadshus hade höjts från 0,8 till 1,1 p-platser per lägenhet. I en pressrelease förklarar den ansvarige nämndordföranden att detta är en miljösatsning som syftar till att fler ska cykla eller åka kollektivt till jobbet! Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Nämndordförandens retoriska akrobatkonst gav upphov till många goda skratt i förvaltningens fikarum.
 

 

Det händer att även folk i byråkratsvängen får för sig att i egen regi, alltså inte på order av någon chef eller arbetsplatstrivselsamordnare, göra små trevlighetsresor utanför arbetstid. I förra veckan reste åtta kommuntjänstemän från den stockholmska förortskommunen till Vemdalen med det uttalade syftet att åka skidor, basta, äta mat och ha det allmänt trevligt. Alla i samma hus, i samma kök, i samma lilla familjära tjänstemannagemenskap. Vi var två planarkitekter, en karttekniker, två lantmätare, en miljöinspektör, en miljöstrateg samt en från en förvaltning som jag faktiskt inte vet vad den gör, men något åt det gediget administrativa hållet. Trivseln var ett faktum med denna lyckade kombination av människor, för i en sådan begränsad krets kommer det fram små karaktärsfulla individer ur de tjänstemän som till vardags kan tyckas något likriktade och formstöpta.

 

Det visade sig att lantmätarna och miljöinspektören var de mest hängivna skidåkarna, utrustade till tänderna som de var med supermodern skidutrustning och superfunktionella skidåkarkläder i allehanda fantastiska halvsyntetiska material. Miljöinspektören var överlag sportigast och hälsosammast, vilket stämmer väl överens med mina fördomar om den yrkesgruppen. Det visade sig också mer otippade saker - som när miljöstrategen under matlagningen helt oprovocerat plockade fram en blockflöjt på vilken hon spelade något slags improviserat folkmusikmedley. En annan iakttagelse är att lantmätarna och kartteknikern visade sig vara särskilt hängivna bastubadare, samt att de båda planarkitekterna hellre dricker vin än 80-procentig Stroh-rom (vilket möjligen kan ses som ett utslag av ren självbevarelsedrift).

 

Vemdalsskalets högfjällshotell är en sådan där plats dit man går på lördagskvällen av den enkla anledningen att det är enda stället att gå till om man inte vill sitta i den ganska smaklöst inredda fjällstugan och titta på Göta Kanal 2 på fyran. Fjällhotellet har monopol på nöjesliv och sålunda beger sig alla dit, och det blir en fullkomligt osannolik blandning av allt från tonårstjejer från Farsta som är där på skolresa till 60-åriga tjänstemän från Vägverket som är där på konferens. Arrangörerna har tänkt enligt principen "något för alla" och har således drämt till med både ett dansbandsgolv, en schlagerbar av finladsfärjetyp, ett stort golv för discokidsen samt det rysligaste av allt - en pianobar, där en oerhört slemmig man med backslick och uppknäppt skjorta satt och spelade och sjöng utslätade versioner av sånger som redan till sin originalkaraktär är ganska utslätade. Hans beundrare stod runt flygeln och trånade, och jag tyckte att det där skulle jag ha gjort bättre trots att jag inte kan sjunga. Lördagskvällen rullade vidare och stämningen blev alltmer djurisk bland den månghövdade publiken. Tjänstemän, familjefäder, konferensdeltagare och kanske någon enstaka representant från lokalbefolkningen börjar bete sig på ett sätt som fick mig att erinra mig den där boken som min biologilärare på gymnasiet gav oss ett utdrag ur - Det mänskliga menageriet av Desmond Morris. Den ska jag läsa när jag får tid. Vi var ett sällskap på fyra personer som gick från fjällstugan till fjällhotellet, och jag tror att tre av oss kände sig relativt unga och snygga, men det var bara hon som kanske inte kände sig på det sättet, nämligen den blockflöjtspelande miljöstrategen, som blev uppraggad - en incident som tilldrog sig på dansbandsgolvet.

 

En slags aha-upplevelse drabbade mig dagen efter i skidbacken. Tjusningen i utförsåkning ligger i att det är ett slags kontrollerat fall. Det är nästan fritt fall, men man betvingar tyngdlagen genom teknik och muskelkraft. Det kontrollerade fallet tycker jag är en snygg metafor, och därför gladde det mig att inse att den också är tillämpbar inom den kommunala sfären. Det är nämligen så att även kommunala projekt kan haverera, till synes under stark påverkan av nedåtriktade naturkrafter. Men det kommunala projektet faller på ett kontrollerat sätt - det ser tjänstemännen till. Den detaljplan som inte föll i god jord brakar inte ihop i ett moln av yrande snö på det sätt som undertecknad gjorde i Vemdalens pister några gånger. Nej, likt en iskall och muskulös telemarksåkare saxar den sig ner mot botten i väl kontrollerade svängar som vi kan benämna tjänsteskrivelser, utlåtanden, remissvar och nämndbeslut. Allt registreras, allt är kontrollerat och allt sker enligt paragraferna. Åtminstone ser det så ut. Det är byråkrati det!

 

                      * * *

 

På måndagen är man tillbaka i verkligheten. Verkligheten har sina brister, och denna måndag uppträdde bristen i form av ett mail från regeringskansliet. I ämnesraden läser jag bestört: "Miljödepartementets ärende förteckning vid veckans regeringssammanträde" Ärende förteckning! Kommentarer tycks överflödiga: jag skulle ha accepterat särskrivningen om ärendeförteckningen gällde badmintonföreningens styrelsemöte, men det här mailet kommer från REGERINGEN, och det skickas ut automatiskt inför varje regeringssammanträde. Låt nu Lars Leijonborg språktesta alla tjänstemän på regeringskansliet för att sedan ge syndarna en mer undanskymd plats där de inte kan skada statsmaktens förtroende genom att skicka ut särskrivningar till tusentals människor. 
 

Bryt upp, bryt upp!  
 

 

Finns det inga stadsplanerare nuförtiden?! skriver en upprörd person som med den kängan vill understryka att han inte vill att den breda och ogästvänliga genomfartsgatan utanför hans hus ska göras om till en lokalgata med bredare gångbanor, trädrader, färre körfält och sänkt hastighet, vilket förväntas ge mindre trafik och därmed mindre störningar för de boende. Det blir det inte alls, tror skribenten, det blir oändliga köer och området kommer att insvepas i ett enda stort vibrerande avgasmoln, hävdar han tvärsäkert. Varför denna upprördhet? Hela åtgärden syftar ju till att han och hans grannar ska få en trevligare närmiljö. Förklaringen ligger, som så ofta annars, i att det egentligen inte är gatuomvandlingen skribenten är sur över, utan att hans utsikt kommer att påverkas av det tiovåningshus som ingår i samma plan. Han har dock insett att utsikts-prylen i sig inte väger så tungt i plansammanhang, och vill därför späda på sitt missnöje genom att hitta fler hemskheter i planförslaget.

 

Så hur ska jag bemöta denna fråga; frågan om det inte finns några stadsplanerare nuförtiden? Svaret är egentligen enkelt: jag bemöter det inte överhuvudtaget, eftersom det inte är en synpunkt på planen. Jag får anta att det är menat som en kritik mot mig personligen, att skribenten genom att ifrågasätta förekomsten av stadsplanerare vill underkänna mig i den rollen, och den kritiken tar jag gärna, för det är liksom en del av jobbet att vara den som tar emot gnället, oavsett om det är formulerat som konstruktiv kritik eller rena personangrepp. Men tanken och fri och jag kan komma på ett antal svarsalternativ som vore mycket roligare, exempelvis:

• Svara helt kort och sakligt på frågan: Jodå, det finns en och annan stadsplanerare. För statistik över antalet hänvisar jag till Sveriges Arkitekter.
• Svara enligt principen "som man frågar får man svar": Jo, jag skymtade en i andra änden av korridoren i tisdags, men han såg utbränd ut.
• Eller lite mer uppmuntrande: Det finns fler än någonsin!
• Eller lite mer nedslående: Nä, sådana fanns bara på 60-talet. De var duktiga på att planera breda vägar. 
  

Över till nästa skribent: Hon är också upprörd: Jag får en kollaps om jag ser byggkranar utanför mitt fönster igen! skriver hon med en emfas som indikerar att hon faktiskt ligger i riskzonen för någon form av nervsammanbrott. Men redan i nästa mening avslöjas bluffen: Jag fick det under hela den tiden bygget i kvarteret XX pågick. Stopp och belägg, en kollaps kan väl inte vara i ett helt år? Nä, det där kan inte vara seriöst menat. Hon fortsätter och tar i från tårna: Ska ni tvinga oss att leva i en myrstack!? Jag drar en djup suck. Jo, kanske är det så att jag djupt i mitt hjärta verkligen vill tvinga kommunmedborgarna att bo i en myrstack? Hur förhåller man sig till sånt här? Det finns två skolor när det gäller samrådsredogörelser. Antingen skriver man av yttrandet ord för ord, inklusive smädelser och personangrepp, eller så gör man en sammanfattning där man tar med de egentliga synpunkterna och utelämnar det ovidkommande. Den första skolan kan förespråkas med motiveringen att den återger hela den osminkade verkligheten och därför inte kan leda till anklagelser mot planhandläggaren om vantolkning och snedvridning. I teorin blir ingen missgynnad. Själv tillämpar jag dock sammanfattningsprincipen, och det gör jag med den storslagna visionen att skapa en smula rättvisa, om inte i den stora världen så åtminstone i den lilla del av världen som jag har något inflytande över.
 

I planerarsvängen blir det ofta smärtsamt tydligt hur människors förmåga att behärska språket direkt påverkar deras möjligheter att påverka sin omvärld. Ett yttrande med taffligt språk, obegriplig meningsbyggnad och mängder av ovidkommande småförolämpningar mot såväl politiker som tjänstemän är helt enkelt svårare att ta på allvar och betydligt lättare att avfärda som oseriöst dravel. Likväl är det fullt möjligt att den som skriver på det sättet ändå har en fullt befogad synpunkt (eller rentutav, hör och häpna, ett konstruktivt förslag), som förtjänar att bemötas lika mycket som den invändning som kommer från den välformulerade jurist som företräder ett större fastighetsbolag ("Min huvudman förutsätter mot bakgrund av ovanstående att planen ändras så att... bla bla blaaa"). Om jag därför omformulerar dessa skrivelser så att de ligger på ungefär samma språkliga nivå och rensar bort allt som inte har med planen att göra, så kanske jämförelsen blir rättvisare när sedan nämndpolitikerna plöjer igenom samrådsredogörelsen för att ta ställning till vems synpunkt som är mest och minst befogad. Kanske är det tack vare denna ambition som jag alltid (till skillnad från många kollegor) har tyckt så mycket om att skriva samrådsredogörelser.

 

Men är min strategi befogad? Håller mitt resonemang? Jag sänder frågan till papperspalatsets lilla men hängivna (inbillar jag mig) läsarkrets: hur mycket får/bör man redigera i skriftliga yttranden när man återger dem i samrådsredogörelsen? Frågan ställs också med min fulla vetskap om att den säkert kan uppfattas som totalt ointressant för många som inte har nöjet att yrkesmässigt syssla med samrådsredogörelser. Men håll ut, ni som tycker att det knastrar lite väl torrt nu; nästa inlägg har tema vintersport! (Fast givetvis med en koppling till tjänstemannasfären.)
 

 

Chefen tyckte att vi planhandläggare skulle borde blir bättre som projektledare. Det tyckte för övrigt planhandläggarna också, men som bekant krävs det oftast att en chef tycker någonting för att detta någonting ska realiseras i en verklig åtgärd. Det har sannolikt framkommit av tidigare texter på denna blogg att en planhandläggare får handskas med en hel del mer eller mindre udda personer i sitt arbete, och av detta följer väl att projektledarrollen kan bli ganska, låt säga, mångfacetterad. Sålunda hyrdes en utbildare in, en före detta lärare som sadlat om och blivit konsult inom projektledarutbildningsområdet. Under drygt två dagar var vi i projektledningslärarens våld, och jag har inte så mycket mer att säga om det än att det var en ganska givande kurs, samt att vi fick väldigt mycket papper med rutor, pilar och streck på. Läraren var roligast när han presenterade hemmasnickrade psykologiska teorier om både det ena och det andra.

 

Ett par veckor senare råkar jag titta på de sporadiska anteckningar jag förde under kursdagarna, och det var sannerligen intressant, för det står nästan ingenting! På en sida har jag ritat ett hundratal långsträckta linjer i svagt böjda former. Högst upp på sidan står det PROJEKT med stora blockbokstäver, och längst ner står det JECTPRO och ANSVAR med nästan lika stora bokstäver. Under "rubriken" har jag skrivit att man måste skilja på projektledare och projektägare (helt adekvat information) och lite längre ner står det med versaler: KJELL KRIMINELL. Jag kan inte erinra mig varför jag skrev det sista, för jag känner ingen som heter Kjell. Sannolikt var det bara ett av dessa typografiska missfoster som ploppar fram när man som åhörare börjar bli uttråkad. I anteckningarna från kursens sista dag har jag konstaterat att AKTUARIE är en fin titel om man jobbar i försäkringsbranschen. Se där: kursen resulterade åtminstone i att jag lärde mig ett nytt ord. Det kan kanske bli svårt för mig som kommuntjänsteman att hitta ett tillfälle att använda ordet aktuarie i någon tjänsteskrivelse. Enda chansen är nog att själv bli aktuarie.

 

Jag bläddrar bakåt i anteckningsblocket och finner att minnesanteckningar kan vara ganska underhållande att läsa i efterhand. På en del möten har jag roat mig med att skriva ner intressanta oneliners från andra mötesdeltagare. Här följer några smakprov:

"Hela köret alltså är bara dåligt" (Projektledare, på frilansbasis)

"Jag vet inte vem som styr vad här" (Planarkitekt i en grannkommun)

"I bästa fall har du inget problem" (Projekteringsledare på en större konsultfirma)

"Vi måste försöka tillfredställa honom men kan vi inte det så skiter vi i honom" (landstingstjänsteman, snart pensionerad)

"Vi ska inte ens försöka förstå vad de säger" (förvaltningschef!)

"Vad är det här för jävla dumheter?" (kommundirektör)

"Ni får ha samråd, så att ni tycker likadant" (kommunstyrelseordförande)

"Det ser ut som öststaterna" (samma ordförande, ja han är moderat)

"Vi vill inte dö!" (deltagare på samrådsmöte)

 

Citat blir alltid mycket roligare när de tas ur sitt sammanhang! Således kan även ganska sega möten bli roliga om man börjar närstudera deltagarnas språkbruk. Det kanske ska tilläggas att möten i den kommunala sfären oftast inte är så flummiga och odisciplinerade som den här utläggningen kanske ger sken av. När anteckningarna är renskrivna syns inte längre något spår av putslustiga citat, fantasifulla figurer eller ovidkommande typografiska experiment. Då är det hårda fakta; vad var kontentan, vad ska göras, vem ska göra det och när ska det vara klart. De flesta tjänstemän kan nog instämma i att renskrivna mötesanteckningar sällan kräver mer än två A4-sidor. 
 

Västarkitektur (Portugal)
 

 

Jag ska fortsätta på temat "kategorisering av olika typer av tjänstemän". Som alla vet är det varken särskilt meningsfullt eller särskilt vetenskapligt att kategorisera folk och stoppa in dem i fack (ja, det torde faktiskt vara något av en standardfras för allehanda kändisar och okändisar att påpeka att man ogärna placeras in i något fack). Men alla vet också att det är förfärligt roligt att kategorisera och koppla ihop människor med den del av deras livsvillkor som för tillfället kan vara rolig att raljera över. Låt mig således beskriva ännu en underkategori i tjänstemannafloran: trafiknissarna!

 

Då jag för närvarande är involverad i ett större infrastrukturprojekt har jag fått tillfälle att idka ett mer ingående samarbete med professioner som jag inte vet så mycket om. Jag tänker närmast på de specialbyråkrater som är nischade på trafikplanering; en av dessa doldis-professioner som alla är helt beroende av men få vet något om. I själva verket är det förstås en hel grupp av specialområden, men när man inte är riktigt hemma på något av dem kan man ta sig friheten att bunta ihop alla dessa ingenjörer och projektörer och infrastrukturdesigners och allt vad de heter under samlingsnamnet trafiknissar.

 

Det är alltid spännande med personer som verkligen har grottat in sig i sitt specialområde, som verkligen brinner för något som vanliga människor inte riktigt förstår sig på. Och trafiknissarna är extremt nischade! De kan allt om kurvradier, doseringar, gatubredder, bussfiler, profiler, cykelbanor, övergångsställen och parkeringsrutor. De tänker i siffror, fast inte på det där strikt matematiska sättet som renodlade teknologer gör, utan på ett märkligt organiskt sätt där gränsen mellan teori och verklighet har suddats ut. Grundprincipen för att göra sig förstådd av en trafiknisse är därför att det är okej att uttrycka sig lite abstrakt ("öppna upp, skala ner, skapa koppling, tillföra stadsmässighet...") så länge abstraktionen kan omsättas i hårda fakta (antal kvadratmeter asfalt, antal fordon per dygn etc.).

 

Medan de yngre trafiknissarna ofta är riktiga datanördar som umgås med vansinnigt avancerade programvaror, är den äldre generationen snarast fientligt inställd till datorer. De äldre trafiknissarna (kommunala trafiknissar är oftast äldre) har ofta en uppsättning kurvmallar på sitt rum. Kurvmallarna är små plastskivor med olika bestämda radier, ofta tjusigt monterade i en väggfast hållare i trä. De används vanligtvis inte, men hänger ändå kvar av ren trotsighet. Min trafiknissekollega, vi kan kalla honom herr A, är helt borta i datorernas värld, vilket förstås är ett handikapp på en nutida kontorsarbetsplats, men han kompenserar detta med en stormande kompetens på sitt område, en kompetens som han gärna redovisar spontant på den whiteboard-tavla som finns i hans tjänsterum. Några snabba streck, en radie, en måttsättning, några pilar och sedan ligger idén klar att begrundas. Herr A jobbar i samma projekt som jag, vilket föranleder honom att då och då slänga till mig en "snabbutredning" som han har skissat ner på baksidan av ett kuvert eller liknande. Det är mycket hjälpsamt. Ibland kommer han in med en kartong full med gamla utredningar (trafiknissar producerar enorma mängder utredningar!) som han tror att jag kan ha användning för. Herr A har också ett speciellt sinne för ironisk humor, som jag inbillar mig är typiskt för hans yrkesgrupp. När jag kallar till ett möte kan han kontra: "är det krismöte, kaosmöte eller katastrofmöte?". Synnerligen putslustigt. Slutligen kan tilläggas att herr A kör bil som en biltjuv. Möjligen är det för att testa bärigheten på de kommunala gator som han varit med att planera. Herr A är på det hela taget en mycket trevlig arbetskamrat.

 

Det är roligt att höra två trafiknissar diskutera ett visst problem sinsemellan, för även om man själv är helt insatt i vad problemet handlar om så är det stundtals svårt att förstå trafikteknikspråket. Nissarna tar fram stora ritningar med profilkurvor, de pekar och ritar nya kurvor, säger något om att landa här och komma upp där, ta upp höjden, sänka korsningen, slänta ner, valla upp, plana ut o.s.v. Ibland har de letat fram någon gammal vägutredning från 70-talet bestående av långa ritningar på vilka man kan se den föreslagna motorleden braka fram tvärs igenom parker, verksamhetsområden och kyrkogårdar i långsträckta rationella linjer. Trafikplanerare var onekligen mer rationella och hade betydligt mer att säga till om på den tiden, och jag tycker mig kanske höra en suck av nostalgi undslippa de äldre trafiknissarna när de påminns om dessa fornstora dagar. Men det kan vara inbillning.
 

 

Det finns en grupp tjänstemän som jag alltsedan jag började som kommunbyråkrat har hyst en särskild beundran för. Jag talar nu om den kommunala förvaltningens grovjobbare, ty även bland skrivbordsarbetare kan man (tyvärr) skönja en uppdelning mellan högre och lägre, kvalificerade och okvalificerade, markpersonal och piloter eller vad man nu vill kalla det. Detta är en hyllning till markpersonalen.

 

Som vi för länge sedan konstaterat så hanteras det på ett kommunkontor väldiga mängder papper, därav ordbildningar som pappersarbete, pappersvändare och papperskvarn. De kommunala kopiatorerna och skrivarna hör sannolikt till de mest intensivt nyttjade. Varje dag spottar de ur sig kilovis med skrivelser, yttranden, brev, formulär, blanketter, ritningar, listor med mera. Papper sätts i pärmar, tas ut ur pärmar, läggs i mer eller mindre prydliga buntar, justeras, revideras, kopieras, kuverteras, distribueras, registreras, signeras, arkiveras. Många, i synnerhet politiker av det mer populistiska slaget, lever i villfarelsen att detta pappersarbete, eller åtminstone merparten av det, är mer eller mindre onödigt, onyttigt och ineffektivt. Inget kunde dock vara mer fel! För hela poängen med en byråkratisk struktur är att allt sker på ett ordnat sätt, enligt vissa regler och lagar. Papper får inte "försvinna"! Det är här assistenterna kommer in i bilden. Ibland heter de inte bara assistenter utan även registratorer eller nämndsekreterare. Det finns lite olika titlar och varianter, men de har det gemensamt att de inte handlägger ärenden utan bara administrerar förvaltningens arbete på olika sätt. Fast min punchline här är att det inte är så bara, för i själva verket utgör dessa administratörer en stomme förutan vilken hela kommunen skulle rasa samman som ett korthus.

 

Assistenterna har inte bara koll, de har stenkoll. Det är dessa människor som utgör grunden i vår omhuldade offentlighetsprincip genom att se till att alla papper hamnar på rätt ställe med rätt beteckning. En snabb inblick i deras verksamhet räcker för att inse att detta inte är vilket struntjobb som helst utan snarare ett jobb som kräver stor disciplin och stort ansvarskännande. Därtill är assistenterna väldigt hjälpsamma - de har en slags kärv men vänlig serviceinstinkt, ungefär så som man föreställer sig äldre tiders butiksbiträden. Man kan fråga efter ett gammalt ärende som har legat vilande i åratal och assistenten plockar fram papperen innan man hinner blinka. Det spelar ingen roll om de datoriserade ärendehanteringssystemen och databaserna för tillfället är otillgängliga, assistenten bläddrar snabbt i sina pärmar eller dyker in i arkivet och plockar fram det man letar efter.

 

Assistenterna hör ofta till de äldre medarbetarna i kommunhuset, de är ofta kvinnor och de hör till de tjänstemän som har den sämsta löneutvecklingen. (Någon som är överraskad? Här är sambandet: Offentlig sektor + kvinna + ingen ambition att bli chef + ingen flashig titel + håller låg profil på arbetsplatsen = taskig lön oavsett grad av ansvar och erfarenhet). Jag undrar om det rör sig om en yrkesgrupp som är på väg att försvinna, för vilken 20-åring vill idag beskriva sin framtidsdröm som assistent på stadsbyggnadsförvaltningen? Eller sekreterare, är det någon som vill bli sekreterare, eller är det i allmänhetens ögon något som bara fanns på 50-talet i form av en prydlig ung (ogift) kvinna som satt i rummet före direktörens rum och skrev skrivmaskin? Den där kombinationen av ansvarskänsla och anspråkslöshet är väl inte direkt vad som lyfts fram som ideal för dagens karriärister. Att vara karriärist är sannolikt inte förenligt med att ta anställning som assistent på en kommun, och framför allt inte med att stanna kvar på samma jobb så många år att man till slut uppnår den erfarenhet som kännetecknar de assistenthjältar vi har idag. De assistenter som jag har haft glädjen att dela arbetsplats med har ofta jobbat på samma kommun och med ungefär samma arbetsuppgifter större delen av sitt yrkesverksamma liv. Mina tankar går till den värmländska glesbygdskommun jag tidigare arbetade i, där assistenterna tillika nämndsekreterarna Ingrid och Siv såg till att hålla samhällsbyggnadsförvaltningen på fötter. Den dag de går i pension är jag glad över att inte vara chef på den förvaltningen, för hur de ska kunna ersättas är för mig ett mysterium. 

 

Således; för dig som går och våndas över ditt framtida yrkesval, som vill ha ett meningsfullt arbete, som vill kunna känna stolthet över att bära demokratins grundvalar på sina axlar men som inte har som högsta dröm att ha ett representativt tjänsterum, fet tjänstebil och fet bonus, för dig kan jag varmt rekommendera ett kommunalt assistentjobb. Du kommer inte att få någon framskjuten eller upphöjd position, du kommer aldrig att få gå med i Rotary och du kommer aldrig att få ta emot de stora massornas hyllningar, men du kommer att åtnjuta dina arbetskamraters respekt och en dag kommer du att kunna gå i pension med gott samvete. Och Rotary verkar ju helt outhärdligt ändå.

 

Och så en avrundning: Någon kanske vill komma med en försynt fråga här: Alla de tonvis med papper som forslas ut från kommunhuset i gröna returpapperskärl, var de pappren verkligen nödvändiga? Varför undgick de administrationens hjältars omsorg? Svaret på frågan hittas möjligen någonstans mellan kopieringsmaskinen, skrivaren och den stressade tjänstemannens hjärna. I detta spänningsfält kan nämligen de mest besynnerliga reaktioner uppstå, och de flesta av dessa reaktioner resulterar i ett antal papper som egentligen inte var så betydelsefulla som tjänstemannen först trodde.

Glesbygd. I förgrunden en fotbollsplan, i bakgrunden en vårdcentral.
 

 

Alla som sysslar med fysisk samhällsplanering, och en hel del andra också för den delen, är väl bekanta med begreppet NIMBY. För de oinvigda kan berättas att förkortningen står för "Not in my backyard" och betecknar den inkonsekventa inställning som många människor har till förändringar. Man säger gärna ja till stadsutveckling, fler bostäder, bättre kommunikationer, nya skolor etc etc, men när det visar sig att stadsutvecklingen är tänkt att ske även utanför ens eget köksfönster, ja då slår man bakut och motarbetar förändringen med alla till buds stående medel, överklagar allt som går att överklaga o.s.v. Många är de planerare (och ännu fler de exploatörer) som suckat djupt över att helt vanliga människor plötsligt förvandlas till revirbevakande kverulanter som tycks vara beredda att gå över lik för att få behålla utsikten från köksfönstret intakt. Eftersom den kommunala planerarens huvuduppgift är att väga dessa enskilda intressen mot det som kallas allmänna intressen (ett fantastiskt och mångbottnat begrepp som jag nog måste återkomma till vid senare tillfälle), blir NIMBY-folkets beteende ganska tröttsamt, särskilt eftersom deras argumentation ofta är grovt överdriven och vi inte får något gehör när vi försöker förklara att förändringen faktiskt är menad som en förbättring av närmiljön. 

 

När den svenska planlagstiftningen kritiseras är det ofta för att den ger NIMBY-folket alltför stora möjligheter att med sin blotta tjurighet sätta käppar i hjulet för stora projekt som därmed kan fördröjas åtskilliga år, vilket påstås hämma samhällsutvecklingen och därtill gör livet surt för dem som vill göra klipp i byggbranchen. MEN den fascinerande paradoxen i det här sammanhanget är att frågar man efter planlagstiftningens största fördelar så blir svaret detsamma! Det är liksom meningen att det ska finnas en tröghet i processen - där folk som påpekar att något är dåligt åtminstone kan få frågan prövad. Hur man än väljer att se på saken är fenomenet NIMBY allt som oftast otroligt irriterande, eftersom det i grunden rör sig om en sorts inskränkthet och oförmåga att se större behov än sina egna.

 

Därför var vi nog många i den kommunala planerarbranschen som först blev positivt överraskade när en av gratisblaskorna denna vecka skrev om en grupp som tagit sig det klatchiga namnet YIMBY, (Yes, in my backyard!) och som utger sig för att vara en motrörelse, en positiv kraft i samhällsutvecklingen, en förändringsvänlig hejarklack för byggandet av den nya och moderna staden. Tänka sig, människor som modigt och visionärt går samman i konstruktiv och positiv förändringsvilja! Äntligen! Glad och förväntansfull surfar man således in på organisationens hemsida för att få en bild av hur denna progressiva kraft artar sig.

 

Efter fem minuter med Yimby är jag botad. Det vilar en slags blåögd naivitet över hela sidan. Resonemangen är röriga, men i korthet är följande vad jag lyckas förstå av Yimbys filosofi:

•  Det som är nytt är också bra
•  Shoppinggallerior, höga hus och förtätning är alltid positivt
•  Strandskyddet bör avskaffas, åtminstone i Stockholmsområdet
•  Barnens behov bör inte vara vägledande vid bostadsbyggnation

"Vi har en positiv grundsyn till förändring" säger Yimby. "När vi ser planer på ett nytt bostadsområde på den outnyttjade ängen utanför fönstret skriver vi inte protestlistor för att stoppa bygget. När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är. Istället blir vi glada över att få fler grannar, mer utbud och mer av den stad som vi vill bo i."

 

Ja, det här verkar ju förvisso ganska oförargligt, i någon mån till och med lite sympatiskt. Men det är något i den där "positiva grundsynen till förändring", alltså att sätta likhetstecken mellan nytt och bra, som får mig att rygga tillbaka. Det är lite gymnasial MUF-anda över det hela, alltså det där att "vi får inte hindra utvecklingen" i betydelsen "vi får inte hindra marknadskrafterna". Att Yimbys företrädare ser ut som ganska renodlade Handelshögskolan-studenter stärker misstankarna. Handlar det måhända om en konspiration? Står Yimby kanske under direkt inflytande från Skanska och NCC, eller från Stockholms Handelskammare, eller Svenskt Näringsliv? Eller Sveriges Arkitekter?

 

Det ska tilläggas att Yimby har en liten brasklapp: "Finns det verkliga skäl att säga nej till ny bebyggelse skall man också göra det." Ah, plötsligt klarnar det fullständigt! Yimby vänder sig alltså bara mot det förändringsmotstånd som grundar sig på rent okynne! Om man har vetenskapliga oemotsägliga bevis för olämpligheten i att bygga på "den outnyttjade ängen utanför fönstret" så har man således Yimbys välsignelse för att hävda detta. Det känns tryggt.

 

Så vad är egentligen värst; gnällspikar som reflexmässigt sätter sig på tvären, eller blåögda superoptimister som tror att allt som är nytt är bra? Jag är mest tacksam över att inte behöva ansluta mig till något av lägren. Som den opartiske och omutbare tjänsteman jag är lutar jag mig bekvämt tillbaka och väger i vanlig ordning enskilda intressen mot allmänna, optimisterna mot pessimisterna, politiken mot den krassa verkligheten, visioner mot hårda fakta. När planprocessen är fullbordad, huset byggt och protesterna har lagt sig är det ändå ingen som kan säga vem som påverkade processen mest eller minst.

 

Det är alltid dags att välja

varenda sekund och minut

Den dag du slutar tvivla

då är din frihet slut

 

...sjöng Peps Persson, som får sista ordet idag.
 

 

På sistone har jag vid upprepade tillfällen tvingats frångå mina principer angående arbetstid. När saker och ting förväntas vara färdiga till ett visst datum och de överordnade har uttryckt denna förväntan på ett sätt som antyder att jag kommer att bli impopulär om jag inte fixar fram handlingarna till dess, ja då får man anpassa arbetstiden till arbetet istället för tvärtom.

 

Ett kvällspass (eller om det är riktigt illa; ett nattskift) i stadshuset är väl inte direkt något som jag ser fram emot, men det är onekligen en annorlunda känsla att vistas i denna byggnad efter kontorstid. Kockan sex sitter bara några andra överbelastade kollegor kvar, och klockan sju är det bara någon enstaka stackare. Klockan åtta är jag helt ensam på kontoret, och vid denna tidpunkt händer något magiskt, något som förmodligen är det mest behagliga som kan upplevas i ett stort och dammigt kommunhus: ventilationen stängs av. Det enorma fläktmaskineriet på takvåningen ovanför mitt huvud, som dagarna i ända sprider sitt brus, sitt buller och sina vibrationer i hela huset, går till vila och det blir plötsligt alldeles tyst och stilla. Det känns ungefär som att efter att ha suttit fastbunden vid en påslagen dammsugare så länge att man vant sig vid ljudet plötsligt dra ur sladden och finna sig själv sittande i en rent gudomlig tystnad. Nu börjar kvällspasset på riktigt!

 

Inga telefoner ringer. Lamporna i korridoren slocknar efter tag när rörelsedetektorerna blivit för ostimulerade. Trafiken på gatan långt där nere börjar avta. Huvudstaden ligger fridfullt och glittrar bortom trädkronorna och långt i fjärran blinkar Nackamasternas lampor som för att vägleda rymdskepp under inflygning. Jag släcker lysrören i taket och nöjer mig med skrivbordslampans och datorskärmens hemtrevliga sken, som trots sin stämningsfullhet också ger en lite romantisk känsla av att vara en mycket flitig och pliktmedveten person (jag måste absolut behandla begreppet pliktkänsla i ett senare inlägg). För visst ser det på samma gång lite sorgligt och lite romantiskt ut när man från den nästan folktomma gatan betraktar ett kommunhus som är helt nedsläckt sånär som på ett fönster där ett svagt sken lyser upp en gestalt som sitter där nästan orörlig och tittar in i sin själlösa datorskärm. I denna romantiska atmosfär kan man arbeta riktigt effektivt, just eftersom man är ostörd och stärks av en känsla av att chefen skulle blir nästan lite rörd om han eller hon skulle veta att man satt där. Av denna anledning passar man gärna på och skickar det där vänligt och pliktmedvetet formulerade e-brevet med de färdigställda handlingarna till chefen sent på kvällen, i hopp om att han eller hon ska notera när det är skickat. Se där: även kommuntjänstemän ger uttryck för ren fåfänga i sitt yrkesutövande!

 

Man kan ta en bensträckare och promenera längs de tysta korridorerna, låtsas som att man är den enda vakna kommuntjänstemannen i hela landet, man kan plötsligt upptäcka ett konstverk på den tysta korridorens vägg som man tidigare inte lagt märke till. (Att gå på konstrunda i ett kommunhus kan jag för övrigt rekommendera - det gömmer sig en hel del fin konst, framför allt från 60- och 70-talen, i korridorer, kontorsceller och fikarum i dessa byggnader.) Man kan sedan återvända till sitt skrivbord, skriva några välformuleade meningar eller lägga sista handen på plankartan, och känna sig produktiv på ett långt mer kontrollerat sätt än under vanlig kontorstid, då stämningen är mer uppskruvad och hetsig.

 

Avslutningvis tänker jag demonstrativt vända hela denna romantiska kvällsarbetarbild upp och ner: för trots att kvällspasset/nattskiftet väl kan ha sina trevliga sidor så är det absolut inget jag vill uppmuntra till. Det ligger i tjänstemannayrkets natur att det är begränsat till normal kontorstid. Ingen förväntar sig att kommunens skrivbordsfolk ska göra något utöver sina 40 timmars normalarbetsvecka - och det har vi i sanningens namn ingen anledning att göra heller eftersom vi inte får betalt för något annat. Jag har säkert nämnt det tidigare; en av anledningarna till att jag inte blev konsult var att jag aldrig har haft ambitionen att gifta mig med mitt arbete och låta det utgöra mitt liv. Kvällsarbete är inget annat än ett tecken på brister i arbetsplatsens organisation och planering. Låt oss därför visa att vi värnar om privatliv, fritid och människovärde, låt oss höja oss över inhumana tidplaner, deadlines och överdriven inställsamhet gentemot arbetsgivaren - låt oss framhärda i att vara vanliga hederliga 8-5-kontorister!

 

Entrén till mitt kommunhus nås, liksom i många andra stockholmskommuner, genom ett köpcentrum. Att traska genom ett nedsläckt sådant långt efter stängningsdags är en spöklik upplevelse som väl någonstans har en viss tjusning, men som också talar sitt tydliga språk: du befinner dig på fel plats vid fel tillfälle. Gå därför genast hem och sov, och understå dig inte att kvällsjobba igen. Ingen kommer ändå att tacka dig. 
 

 

 

De bästa fraserna är de som betyder så mycket mer än det som själva orden förtäljer. Visserligen strider detta mot en av kanslisvenskans grundregler - att ingenting skall finnas mellan raderna, men internt inom tjänstemannakåren är de ändå vedertagna och de flesta vet den underliggande meningen. Det är här en fråga att skicka signaler tjänstemän emellan snarare än att ge raka besked till utomstående. Nedan följer några exempel som jag snubblat över på sistone.

 

Det har kommit till min kännedom... Denna inledningsfras indikerar att skribenten är missbelåten med att inte ha fått den aktuella informationen tidigare. Det ska alltså utläsas: eftersom du på ett så nesligt sätt har undanhållit den här informationen för mig så har jag på omvägar fått veta att..

Ärendet vilar för närvarande betyder att ärendet är lika stendött som en djupfryst mammut i Sibiriens permafrost, oftast till följd av att den som skulle betala kalaset har fått kalla fötter.

Frågan kommer att utredas vidare i det fortsatta planarbetet betyder att skribenten i skrivande stund inte har någon aning, men hoppas på att kunna göra det till någon annans ansvar att ta itu med frågan.

Ärendet är för närvarande föremål för vidare utredning betyder att skribenten äntligen lyckats skjuta över ansvaret för att behandla en viss fråga på någon annan. Skribenten är därför lättad för tillfället, men hur det går med den vidare utredningen har han/hon för närvarande ingen aning om.

Jag emotser vidare besked i frågan betyder att skribenten är otålig och tycker sig ha fått vänta alldeles för länge på ett besked. Verbet emotse är för övrigt ett fint ord och ett gott exempel på hur byråkratspråk faktiskt kan koncentrera och förkorta en text (eftersom man spar ett antal bokstäver jämfört med det betydligt klumpigare ser fram emot).

Vi förväntar oss att frågan behandlas omgående betyder att skribenten tappat allt tålamod och är riktigt sur över den långsamma handläggningen i ärendet. Om orden kommer från någon överordnad är det dags att visa framfötterna och boka in en kväll för lite extrajobb efter ordinarie arbetstid.

Synpunkten noteras skriver man i en samrådsredogörelse om synpunkten är så jävla dum att den helt enkelt inte kan bemötas annat än på ett mycket ironiskt sätt, eller om den inte har med ärendet att göra över huvudtaget.

 

I övrigt gäller de gamla vanliga, diskreta underdrifterna:

Det är önskvärt = det är ett krav och vi tänker inte betala för något annat

Det är förvånande = det är föga förvånande, men däremot en källa till stor irritation

Utan onödigt dröjsmål = mycket brådskande, annars ringer jag till din chef

Behäftad med problem = så gott som omöjlig att genomföra

 

Jag får säkert tillfälle att fylla på den här listan, för det händer lite titt som tätt att man blir utsatt för sådana här tjänstemannamässiga subtila signaler, samt även att man själv använder dem för att få något sagt som kanske låter för brutalt och oartigt om det sägs rakt ut. Om bloggens läsare vill dela med sig av sina personliga favoritfraser så är jag förstås tacksam mottagare av dessa. Må vara att detta språkbruk ligger delvis utanför (vad jag skulle beskriva som) kanslisvenskans vackra principer om klarhet och uppriktighet, men jag måste ändå erkänna att det är roligt att handskas med språkliga akrobatkonster som dessa. Man får knipa åt sig glädjeämnena varhelst de dyker upp. 

Sist: en läsare har på sin egen blogg skrivit en riktigt underhållande liten text om kanslistilen, som hon av allt att döma kan en hel del om. Det är onekligen glädjande att språkentuseasterna lever och frodas.
 

 

Låt mig inleda lite storstilat med några rader ur Dostojevskijs Brott och straff:

 

"Mannen var över de femtio, av medellängd och kraftigt byggd, gråsprängd och med stor flint, med ett ansikte som var gulsvullet, för att inte säga grönaktigt, av supande; bakom de svullna ögonlocken glimtade ett par små men livliga, rödsprängda ögon fram som springor. Men det var något mycket underligt med honom, hans ögon blänkte som i triumf, och även om det fanns vett och intelligens i dem, skymtade det fram något som liknade vansinne. Han var klädd i en gammal, fullständigt utnött svart frack, som saknade alla knappar utom en. På något sätt hade knappen lyckats hålla sig kvar och det var den fracken var knäppt med; tydligen var han angelägen om att inte överskrida gränsen för det anständiga. Under nankinvästen stack det fram ett fruktansvärt tillknycklat, nedsölat och fläckigt skjortbröst. Som tjänstemän i gemen saknade han skägg - men det måste ha varit länge sedan han rakat sig, eftersom det börjat spira fram tjock, mörkblå skäggstubb."

 

Mannen som beskrivs på detta målande sätt är den avskedade och gravt alkoholiserade tjänstemannen Marmeladov, en i alla avseenden tragisk figur som trots att han befinner sig i fritt fall mot samhällets botten ändå inte kan göra avkall på sin tjänstemannautstrålning. Citatet får därför utgöra upptakten till den lite kåserande frågan: Hur känner man igen en tjänsteman? Som frågan är ställd inbjuder den förstås till grova generaliseringar, vilket är precis vad som här följer.

 

Man skulle kunna tro att kommunanställda rent allmänt är lite mindre nogräknade med sin klädsel och sitt yttre. Detta skulle ha sin grund en allmän uppfattning att kommunjobb helt enkelt inte är särskilt glamouröst utan snarare karaktäriseras av ganska trista arbetsuppgifter och en, milt uttryckt, modest lönesättning. Dock finns mycket som tyder på att många kommuntjänstemän gör sitt bästa för att motverka tråkighetsstämpeln genom att faktiskt vara ganska piffiga även en helt vanlig arbetsdag. Särskilt gäller väl detta den yngre generation som nu faktiskt på bred front är på väg in i landets kommunhus i takt med att det berömda s.k. köttberget, som så förtjänstfullt utvecklade den kommunala sektorn, diskret drar sig tillbaka.

 

Vidare kan man konstatera att det finns några grundtyper bland tjänstemännens stilkoder. Först har vi den klassiska svenska kommunfarbrorn, som har suttit vid samma skrivbord och gjort i stort sett samma sak de senaste trettio åren. Han har kvar något av den lite strikta och korrekta framtoning som jag inbillar mig kännetecknade äldre tiders tjänstemän, men har under åren övergått till en mer bekväm klädsel, där bomullsskjortan ibland byts mot en tröja. Likaså har de svarta skorna bytts mot fotriktiga inneskor/tofflor, och byxorna som en gång hade prydliga pressveck är nu av chinos-typ, vilket ju är mycket mer avslappnat om man ska tro texten i Ellos-katalogen. På samma sätt kan kommunfarbrorns kvinnliga motsvarighet, som vi för logikens skull kan kalla kommuntanten, hittas någonstans på vägen mellan strikt välstruket och mysig söndagsförmiddagsklädsel, i nämnda riktning.

 

Det finns några hårdnackade herrar som fortfarande kör med kavaj, och några kvinnor som kör med lite mer stilfulla dräkter, oftast till följd av att de har hamnat på någon sorts chefsposition. Det är förstås bland cheferna man kan se influenser från världen utanför kommunhuset, vilket kanske kan förklaras med att cheferna i högre grad får bevista denna värld i tjänsten. I övrigt är det på min förvaltning bara en bygglovarkitekt som bär kavaj, men han är ju en arkitekt och dessa är ju ett kapitel för sig. Tittar man in i de rum i kommunhuset där det sitter arkitekter och planerare märker man nämligen att dessa, trots att de är lika kommunala som den bästa av nämndsekreterare, är tydligt färgade av att vara just arkitekter. Färgade är för övrigt fel ord, eftersom den dominerande färgen i arkitektens utstyrsel som bekant är svart.

 

Förr i tiden kallades vi manschettarbetare. Då var det enkelt att skilja på folk som jobbade i blåställ och folk som jobbade i välstruken och välknäppt vit skjorta. Nuförtiden är det inte så enkelt, och det har vi väl knappast någon anledning att sörja över. Men det sägs att i många andra länder har tjänstemän fortfarande en strikt klädkod, inom såväl offentlig förvaltning som privat näringsliv. I den anglosaxiska världen finns ju exempelvis påfundet casual Friday, som enkelt uttryckt innebär att tjänstemännen på veckans sista arbetsdag tillåts ha jeans på jobbet och lämna slipsen hemma. I jämförelse med detta tycks ju de svenska kommunkontoristerna befinna sig halvvägs ner i total dekadens (eller total anarki, eller total liberalism..) och ur detta faktum har en idé slagit rot i mitt bakhuvud, en idé som jag förgäves försökt förankra hos mina kollegor; låt oss införa stylish Friday på kommunkontoret - uppmana de anställda att varje fredag, på frivillig basis, piffa upp sig som om vi skulle på fest. Inte för att det skulle påverka vår yrkesmässiga status eller vårt anseende hos medborgarna, utan bara för att det är roligt! Den trevliga och lite lättsamma fredagskänslan skulle underblåsas och tjänstemännen skulle i ren feststämning bli dubbelt så effektiva som en vanlig grådaskig tisdag.

 

Jag vill avsluta denna ostrukturerade reflektion lite mer sansat genom att återgå till Dostojevskijs försupne tjänstemannavrak där han sitter på det sunkiga ölhaket i en av S:t Petersburgs mindre fashionabla stadsdelar.

 

"Också i hans sätt fanns något av solid tjänsteman. Men han var rastlös, han rev sig i håret, och då och då lät han huvudet sorgmodigt vila i händerna medan de luggslitna armbågarna stödde sig mot det kladdiga, nedsölade bordet."

 

Jag gillar uttrycket solid tjänsteman. Men även solida tjänstemän kan gå ner sig totalt, erinrar Dostojevskij och höjer ett varningens finger åt alla som tror att de kan luta sig tillbaka och andas ut när de väl uppnått tjänstemannens (skenbara) stabilitet. Förhoppningsvis är det sociala skyddsnätet lite tätare i Sverige 2007 än i Ryssland 1866. 
 

 

 

När man ringer till kommunen där jag jobbar kommer man inte till den kommun där jag jobbar. Man kommer till Sandviken, för där sitter växeltelefonisten, som inte jobbar för kommunen utan för ett företag som kommunen köper telefonväxeltjänster av. Poängen med detta kan tyckas något oklar, men låt oss gå vidare med fler exempel. I stadshusentrén sitter en receptionist som är känd för att vara arg och vresig. Han skäller ut såväl tjänstemän som deras besökare om de inte gör som han vill. Receptionisten jobbar för ett annat företag som kommunen köper receptionstjänsten, tryckeritjänster och diverse andra servicetjänster av. De som städar våra lokaler gör det förstås inte åt kommunen utan åt ett annat företag som kommunen anlitar, detsamma gäller människorna som sköter den interna posthanteringen. När datorerna krånglar ringer man till det företag som sköter IT-supporten. Det händer att de kan åtgärda problemet.

 

Än mer komiskt blir det om man besöker de förvaltningar som ansvarar för äldrevård, utbildning, parkskötsel, gatuarbeten, renhållning etc. Där sitter nämligen folk vars enda uppgift är att handla upp tjänster från de företag som ska utföra alltsammans. Upphandlingen är sannolikt den främsta verksamheten i min kommun, åtminstone om man ser till hur mycket arbetskraft och pengar den tar i anspråk. De som har lite inblick i den här upphandlingsverksamheten vet att det är en fullkomligt bisarr historia som styrs av en lag som måste vara en av de mest detaljerade och komplicerade i detta land - den ökända Lagen om offentlig upphandling (SFS 1992:1528). Jag hade själv det tvivelaktiga nöjet att få hjälpa till vid upphandlingen av konsulttjänster inom planering och arkitektur, den aldrig ifrågasatta lösningen på att vi är gravt underbemannade på vår avdelning. Och det var verkligen en fascinerande process att följa, då den tog ungefär ett halvår, enorma pappersmängder och oräkneliga arbetstimmar i anspråk. Först var det ett förfärligt jobb med att utforma själva förfrågningsunderlaget - en rejäl lunta som ska innehålla detaljer om precis allting som kan tänkas ha att göra med de efterfrågade tjänsterna. Sedan ska det annonseras och sedan börjar det ringa personer och fråga om detaljer i förfrågningsmaterialet, och då är det inte bara att hitta ett svar på den frågan, utan den måste registreras för att sedan tillsammans med det levererade svaret kunna skickas ut till samtliga anbudsgivare. Det är en millimeterrättvisa som får den gamla svenska rättvisetanken att blekna. Den absurda processen börjar på allvar när alla anbuden är inkomna och ska öppnas. Anbudsöppningen, som i vårt fall tog åtta arbetstimmar för fyra personer att fullfölja, följer ett rigoröst mönster, där varje anbud ska registreras, stämplas och signeras på varje sida av två personer. Vi hade ett hundratal anbud och de flesta omfattade 50-100 sidor. Här inser man också att även de företag som lämnar anbuden får lägga ner en djävulsk massa tid på detta. När vi sedan hade ägnat en arbetsdag åt att öppna anbud hade vi ändå inte kommit in på den mest väsentliga uppgiften, nämligen att på ett noga reglerat och organiserat sätt ta reda på vilka av företagen som var bäst lämpade, ett arbete som tog ett par månader och som jag därför var mycket glad över att inte behöva vara delaktig i.

 

Processen nådde sitt slut till slut, och idag kan vi därför lägga ut en del planarbete på konsulter istället för att se till att det finns tillräckligt med arbetskraft inom förvaltningen. Nu ska man inte tro att det bara är att lämna arbetsuppgiften åt konsulten och sedan få det gjort utan att man behöver titta åt det hållet. Skillnaden mot det normala arbetet är att tjänstemannen istället för att göra grejerna själv får sitta och fjärrstyra en person som har lite högre timlön, lite mer påkostad arbetsmiljö och, vad jag förstår, lite stressigare arbetsförhållanden. Eftersom en stor del av den kommunala planeringen utgörs av s.k. myndighetsutövning, som inte får utföras av någon annan än kommunen, så får kommuntjänstemannen i det outsourcade projektet vara den som enbart författar tjänsteskrivelser, kallar till möten och upprätthåller kontakten med politikerna, sakägarna och allmänheten. Han eller hon får med andra ord en mer renodlad byråkratroll. Så vad klagar jag för - jag har ju pratat mig varm om hur mycket jag uppskattar byråkratrollen? Jag har väl inte klagat - jag beskriver bara ett system som är bisarrt eftersom det går ut på att genom ett monstruöst regelverk och en enorm administration plöja ner allmänna medel i privata och vinstdrivande näringsverksamheter. Om någon tyckte sig ana en personlig politisk åsikt i föregående mening så var det antagligen en ren olyckshändelse.

 
På kommunens intranät dyker det ibland upp käcka förkunnanden om att en ny upphandling blivit klar. Ny leverantör av hygienartiklar är... Hädanefter ska våra visitkort tryckas av... Nu har avtalet för kaffeautomaterna förlängts... Nu senast var det tal om att "lägga ut" personalfunktionen! Det betyder att vi får ett nytt företag att vända oss till när vi vill säga upp oss på grund av att vi inte kan kommunicera med de företag som utför det som de godtrogna medborgarna tror att kommunen utför. "Vem fan äger vad?" sjöng en ovanligt ironisk Povel Ramel en gång. Frågan är mer aktuell än någonsin och att den aldrig besvaras hör onekligen till dessa små element av kittlande ovisshet som i vår tid färgar många byråkraters vardag.
 

 

Ofta ser man på ett kommunhus att det är ett kommunhus, detta trots att kommunhus kan se ganska olika ut. Man kan säga att papperspalatsets arkitektur inte karaktäriseras av några särskilda fysiska egenskaper, en viss stilriktning eller ett särskilt formspråk. Snarare handlar det om den atmosfär som omger sådana här byggnader. Ett kommunhus är sällan pråligt - och om det är det så rör det sig sannolikt om ett stadshus i hundraårsåldern, där den gamla delen mest tjänar som representativ fasad medan den egentliga verksamheten är inhyst i de betydligt diskretare tillbyggnaderna på baksidan. Kommunhuset utstrålar (i den mån man nu kan tala om en utstrålning) rationalitet, funktion, vardag, stabilitet och - just det - byråkrati! Betraktaren inser att inuti kommunhuset kan det knappast försiggå några excesser. Det arkitektoniska fodralet medger helt enkelt inga utsvävningar, ingen flärd, inga orgier, inga konstnärliga revolutioner och knappast heller några djävulska konspirationer.

Det hus där jag tillbringar mina vardagar är uppfört 1970 och har ett tidstypiskt kommunalt snitt - två parallella korridorer längs vilka kontorsrummen ligger likt celler på rad. Brun linoleummatta, relativt lågt i tak, väggarna pryds av anslagstavlor där man kan hitta gamla reliker såsom kartor över grannkommunerna som är från 80-talet eftersom ingen tittar på dem och påtalar behovet av uppdatering. Lutar man sig mot en vägg känner man att den vibrerar kraftigt vilket förklaras med att det väl tilltagna ventilationsmaskineriet ligger på taket ovanför. I vårt mötesrum har en tjock bok diskret placerats ovanpå lysrörsarmaturen ovanför bordet, detta för att hindra armaturen från att alstra skallrande läten till följd av vibrationerna i tak och väggar. Typiska detaljer för offentlig förvaltning är centralstyrda klockor och en liten reception på varje våningsplan. Det klassiska kommunkontorsupplägget - ett litet rum för varje tjänsteman - är klart dominerande, men några små steg har ändå tagits mot ett mer tidsenligt "kontorslandskap" genom att skiljeväggarna mellan några kontorsceller har tagits bort och större rum bildats. Sålunda delar jag ett större rum med två kollegor och eftersom ingen av oss har fyllt 35 ännu så blir det självklart för de andra kollegorna att kalla vårt rum för Barnkammaren. 

Det är när man kommer in i de mer intima delarna av kommunhuset som man kan skönja vad man skulle kunna kalla dess årsringar. I bygglovarkivet känns tiden som försvunnen. De tunga plåthyllorna och skåpen med sina bruna mappar föses fram och tillbaka med hjälp av ett maskineri och ett intrikat system med rep som löper i skåror i golvet. Travarna med ritningsrullar, papper med anteckningar som aldrig kom till användning, saker som är för gamla för att någon ska våga slänga dem trots att alla inser att de aldrig kommer att behövas, allt detta inramas av en doft som påminner om den som slår emot en när man öppnar en kartong som legat på vinden i åratal. På toaletterna hittar man en fantastisk originaldetalj i form av väggfasta askkoppar i metall (se bild), placerade så att man bekvämt når dem från sittande ställning. För mig som är yngst på avdelningen och uppfostrad med att rökning är en dödssynd är ju detta en inredningsdetalj av rent byggnadsantikvariskt intresse! Hur länge sedan är det som det var socialt accepterat att röka på toaletten på jobbet?

 

 

Innerst inne vet vi det; om det byggdes ett kommunhus som var en arkitektonisk ögonbrynshöjare, om man förärade denna offentliga byggnad ett riktigt modernt och stilistiskt formspråk, så skulle det bara bli ett förfärligt liv på den s.k. allmänheten, dvs den genuint gnälliga del av allmänheten som gör anspråk på att representera just den breda allmänheten och som alltid blir upprörd när den får veta vad något kostar. Kommunen ska ligga lågt, den ska verka i det tysta och den ska framför allt inte utge sig för att vara någon slags prestigefylld arbetsplats - för i grunden så vet ju alla att kommunbyråkraterna inte jobbar för att få lön utan av ren och skär pliktkänsla!

Ibland får man som kommunal planerare åka på visit hos diverse konsultfirmor, som i våra outsourcade dagar utför en betydande del av kommunernas utredningsarbete. När man går på möten i konsultfirmornas lokaler slås man direkt av den arkitektoniska klyftan mellan den kommunala sfären och den privata, som förstås är avsevärt mycket stilrenare och påkostad. När man bjuds på kaffe hon konsultfirman kan man räkna med att alla koppar är likadana, och att de är av den typen som en designintresserad person kan uppge upphovsmannen till. Detta ska jämföras med det kommunala fikarummets fullständiga kaffekoppsanarki. (Här kommer jag osökt att tänka på en kollega som har en plastliknande vit porslinskopp med trycket Rock-SM 1985...) Ibland undrar jag om konsulter är lyckligare än kommunbyråkrater eftersom de har en snyggare arbetsmiljö. Frågan blir hängande i luften.

Man skulle förstås lite tjurigt kunna påpeka att konsultfirmornas representativa kontorspalats till stor del är uppförda med hjälp av kommunala medel, med tanke på att kommunerna är så stora kunder hos dessa företag, och att de som ogillar offentligt finansierad flärd lika gärna kunde attackera konsultfirmorna istället för att gå i taket över att man köper in nya möbler till ett stadshus som inte har renoverats på 30 år. Men varför gnälla? Byråkraten i mig hyser ändå en viss kärlek till stadshusets tryggt inpyrda korridorer, väggfasta askkoppar och brutalt uppriktiga betongfasad. Det signalerar på något sätt motsatsen till förgänglighet.
 

 

I den gångna veckan gick tionde upplagan av Boverkets plan- och byggdagar av stapeln i Karlskrona. För dem som inte är bekanta med detta evenemang kan jag berätta att det är en stor konferens för planeringsfolk som arrangeras vartannat år. En majoritet av de 850 deltagarna är renodlade kommuntjänstemän, uppblandade med länsstyrelsefolk, politiker, lite konsulter, experter (alla som jobbar på Boverket har i deltagarlistan titeln "expert") och diverse andra förståsigpåare. För att sätta lite ideologisk krydda på det hela hade man detta år bjudit in bl.a. landets socialistiska samvete (Göran Greider), en ärtig f.d. MUF-ordförande (Tove Lifvendahl) och en bostadsminister (Mats Odell) som fick drabba samman i en avslutande debatt om stadsbyggnad. Bostadsminister Odell tyckte att det viktigaste när man planerar städer är att hushållen själva får välja (jawohl!), ett påstående som möttes av halvkvävda fniss från de luttrade centralbyråkraterna i auditoriet som alla insåg att ministern inte visste ett smack om samhällsbyggnad trots att han påstod sig vara mycket intresserad av detta. Den ärtiga f.d. MUF-ordföranden talade engagerat om hur bra det är med kreativitet och hur väl den måste bejakas (nej, ingen hade några invändningar) och det verkade som att hon på senare tid börjat få lite distans till sin tidigare så mörkblå framtoning, något som yttrade sig i den varma röst hon använde när hon konstaterade att det faktiskt är riktigt fint och rörande och gulligt att vi svenskar vill vara så lika hela tiden (tycker att jag har hört det där förr...) och att det till exempel är så många svenskar som sjunger i kör eftersom vi gillar att vara i en grupp och göra exakt detsamma som de andra i gruppen. I övrigt höll sig förstås Lifvendahl på samma decentraliserings-linje som bostadsministern men gjorde inget försök att förklara hur detta i praktiken skulle kunna leda till bättre städer. Greider i sin tur dundrade på med några inledande slapstick-skämt och därefter några socialistiska oneliners som i detta sammanhang kändes som ett credo för övervintrade planerare från en svunnen tid. Staden är kollektiv konstaterade Greider, en sanning så grundläggande att jag återigen i mitt stilla sinne undrade om en socialistisk värdegrund ändå inte är en förutsättning för att kunna trivas med det här yrket. Säg gärna emot mig den som inte håller med.

 

Mycket tyder på att det händer något med kommuntjänstemannens själ när han/hon får lämna skrivbordet och de inpyrda korridorerna, packa ner viktiga papper i sin väska för att ge sig iväg till någon avlägsen stad och där möta hundratals andra tjänstemän som är nästan likadana men ändå inte. Chefen är utom synhåll, vilket föranleder många att göra små orationella saker såsom att flörta med andra konferensdeltagare, dricka lite mer alkohol än vad som kan anses sunt, avsiktligt glömma mobiltelefonen på hotellrummet eller låta bli att föra anteckningar på något seminarium. Konferensen når sin kulmen på den obligatoriska festkvällen, som på denna Boverket-tillställning givits det snitsiga namnet "Street City Mingel" (jodå, man gör sitt bästa för att tilltala den ganska stora del av konferensdeltagarna som är under 35 år). Festkvällen ska inkludera mat och dryck (ett glas vin ingår i konferensavgiften!) samt någon typ av underhållning. I detta fall hade arrangörerna hyrt in Cirkus Cirkör, sannolikt ett mycket medvetet val för att tilltala alla de hyfsat kultiverade akademiker som byråkratskaran trots allt utgörs av. Senare framåt kvällen, när tjänstemännen blivit lite lagom runda under fötterna, släpper man fram Boverkets husband Ines Finest (uppkallat efter generaldirektören Ines Uusmann) som kvalar in i klassen "rockiga covers på gamla godingar som alla känner igen". Om bandets kvalitet ska jag inte yttra mig, men dess effekt på de minglande konferensgästerna var odiskutabel; de formligen kastade sig ut på dansgolvet i en slags spontan mix mellan styrdans i folkparken, fuldans på finlandsfärjan och freeform-salsa från danskursen på Studiefrämjandet. Det var i sanning fascinerande att se, men man kände sig en smula malplacerad, vilket föranledde mig och några tidigare kurskamrater att istället avsluta kvällen på en närbelägen pub där vi satt och var nostalgiska över minnen från studietiden. Ni som var där ska ha tack för en trevlig kväll.

 

Det har visat sig att de kommunala arbetsgivarna har väldigt skiftande benägenhet att skicka iväg sina medarbetare på konferenser. Kanske för att cheferna som ska avgöra om det är värt pengarna själva har väldigt skiftande personliga upplevelser från liknande tillställningar och därmed olika uppfattningar om hur givande det egentligen är. Jag tänker dock framhärda i att det definitivt är givande att få lite nya perspektiv på sitt yrke, vare sig det handlar om insikten om hur en viss lagparagraf kan tillämpas eller en ideologisk aha-upplevelse som skakar om ens världsbild och ger inspiration till nya stordåd vid skrivbordet. Och så ska vi ju nätverka! Träffa folk! Knyta kontakter! Efter att ha lunchat med planeringschefen i Kiruna kommun vill jag härmed tipsa om att det finns en ledig tjänst som planarkitekt där - ett jobb som säkert är fantastiskt roligt om man bortser från det geografiska läget. Planeringschefen kunde också berätta något om vådan med att ha vandringsleder för renar tvärs genom stan, särskilt när stan måste flyttas för att inte rasa ner i ett gruvhål. Stockholmskommunernas planeringsproblem känns plötsligt som rena petitesser i jämförelse. 
 

Bilden ovan föreställer en kvinna som går på en regnvåt perrong vid en tunnelbanestation i Hamburg. Det är inte otänkbart att hon är kommuntjänsteman.
 

 

Jag har redan raljerat en hel del om tjänstemännens komplicerade inställning till medborgarna, denna ostyriga massa som tyvärr oftast förknippas med de maniska kverulanter som står i främsta ledet och som, till skillnad från de flesta andra, framhärdar i sin kamp för att sätta bestående avtryck i tjänstemännens arbetsresultat. För en planarkitekt finns det ett tillfälle som mer än något annat medför en direkt konfrontation med medborgarna, öga mot öga. Det kallas samrådmöte och går ut på att alla som anses vara berörda av ett visst projekt bjuds in för att få information och lämna synpunkter. Allmänheten är också inbjuden genom dyra annonser i dagspressen. Den som en gång kom på den här formen för medborgarinflytande hade nog också tänkt sig att mötet skulle kunna vara ett forum för konstruktiv diskussion. Men den typen av ömsesidigt gagnande är dessvärre rätt sällsynt, åtminstone av min begränsade yrkeserfarenhet att döma.

 

Häromdagen höll jag i ett ganska välbesökt samrådsmöte avseende ett större planprojekt, och det följde samma mönster som de flesta av mina tidigare samrådsmöten, nämligen ungefär som följer:

 

1. Nämndens ordförande hälsar välkomna och förklarar att nu ska vi göra er livsmiljö ännu bättre, för i vår kommun har vi ju minsann en väldig tillväxt och det är så roligt att allt är bra och allt blir bättre.
2. Den handläggande tjänstemannen (jag) stiger fram, tar på sig en trevlig men seriös min och gör sin dragning. Här gäller det att vara pedagogisk, vilket förstås är lättare sagt än gjort. Annars gäller samma princip som när man talar inför nämndens politiker; att få allting att verka väldigt enkelt och självklart.
3. Ordet blir fritt och de församlade medborgarna får göra det som de så länge har längtat efter, nämligen utgjuta sin frustration, sitt djupa missnöje, sin ackumulerade gnällighet och sin misstro inför de tjänstemän som nu har tagit en fysisk gestalt framför deras ögon.

 

Jag inser att jag rent officiellt borde se fram emot ett samrådsmöte - det fina tillfället att träffa de fina medborgarna vars välbefinnande är allt jag som tjänsteman har för ögonen. Men som alla kan förstå gör punkt 3 ovan att det snarare är något jag biter ihop inför och som framkallar ett lätt magknip. För som alla inser är det ganska otacksamt att agera klagomur, särskilt när besökarnas argument börjar tryta och "synpunkterna" alltmer börjar likna personangrepp. Jag kan inte förstå hur de kan tro att de ska få bättre gehör för sina synpunkter om de levererar dem varvat med helt ovidkommande anklagelser om att vi som arbetar med dessa frågor varje dag inte vet vad det handlar om. En mötesdeltagare hävdar triumferande att han faktiskt studerat akustik och därför vet mycket bättre än den miljökonsult som arbetat med bullerfrågor i femton år, varpå de övriga gästerna flinar elakt vid detta "avslöjande" att de som jobbar åt kommunen är inkompetenta! Ju längre mötet fortskrider, desto elakare och mer insinuanta blir deltagarna. Jag svarar på det som går att svara på och låtsas inte höra det som är rena dumheter, försöker konsekvent hålla mig till grundregeln när det gäller besvärliga personer: att alltid bemöta deras svada med korrekt och stillsam vänlighet. Det här handlar, enkelt uttryckt, om att ta skit, och ur denna vaska fram relevanta korn.

 

Det slår mig hur mycket detta är en fråga om retorik och förmågan att uttrycka sig. Många av de närvarande har konkreta invändningar grundade på ett fullt begripligt egenintresse, men att formulera dessa invändningar visar sig vara svårt. Det är sorgligt att inse att förmågan att uttrycka sig så mycket är en fråga om bildning och kulturell bakgrund. Sakta börjar man inse vad som en gång var tanken bakom ABF, nämligen att kvalitativ kommunikation grundad på kunskap är ett bättre sätt att påverka samhällsutvecklingen än att kasta ruttna tomater på beslutsfattarna. Förvisso behöver inte god retorisk förmåga innebära att den talande har något att säga, vilket vid det här mötet exemplifieras av en välklädd herre som använder sin (relativa) begåvning på detta område till att med billiga retoriska knep försöka få det att verka som att jag som planhandläggare inte tar mitt arbete på allvar.

 

Givetvis är det ganska påfrestande att utsätta sig för sånt här, och jag antar att det är en fråga om yrkeserfarenhet att inte låta sig bli personligt påverkad. I det här fallet höll min mentala utmattning i sig under hela kvällen efter mötet samt morgonen därpå. Sedan kom jag tillbaka till jobbet och mötte kollegorna som frågade om jag hade hämtat mig, varpå jag upptäckte att så var fallet. Åter till arbetet!

 

Ett par dagar senare arrangeras en s.k. personalsocial aktivitet för förvaltningens medarbetare. Vi sitter i en park vid en sjö i kvällssolen och kalasar på cateringbuffé ackompanjerat med vin och öl (aldrig starksprit på kommunala personalaktiviteter!). Stämningen är avslappnad och trivsam. Jag inser plötsligt att det är såhär ett samrådsmöte ska arrangeras! Man inbjuder till samrådsmingel (låter så mycket fräschare än samrådsmöte), sätter upp ett partytält i en park, dukar fram smaskig mat och vin och sedan är alla som vill ventilera sina synpunkter välkomna att göra det under trivsamma former. Jag kan stå där med avslappnad kroppshållning, svara på frågor och säga "javisst, jag förstår verkligen vad du menar och vi ska titta på hur vi kan lösa det här, vill du ha påfyllning i ditt vinglas?"
 

 

Efter fyra veckors aktivt anti-arbete, s.k. semester, träder tjänstemannen in på sitt rum och finner att det mesta, inte helt oväntat, ser ut som när han lämnade stället. Några smärre förändringar; en arbetskamrat som blivit sjukskriven till följd av något slags arbetsrelaterad hypermigrän, en annan som fått en sådan energikick av semestern att hon börjat cykla till jobbet (en nätt tur på ca 2 mil, enkel resa), en praktikant som flyttat på en sladd under mitt skrivbord efter att ha lånat min dator, en krukväxt som nästan har törstat ihjäl. Den uppdämda e-postskörden visar sig inte vara värre än ett 20-tal meddelanden, varav bara en mindre del behöver besvaras med en ursäkt för sent svar. Efter bara några timmars tjänstgöring kommer de första tecknen från externkollegorna (min benämning på vänner som jobbar med samma sak som jag fast på en annan plats) på vad vi skulle kunna kalla tillbaka-till-verkligheten-chock. I ett lika dystopiskt som lakoniskt mejl frågar en externkollega om någon har något knep för att komma över känslan, ska man bryta ihop, bita ihop eller bita i det sura äpplet? (skillnaden får väl antas vara marginell) Och vi anar alla vad det är för känsla det handlar om, eftersom de flesta av oss drabbas av den i större eller mindre grad. Det rör sig möjligen om en slags verklighetskollision, semesterns loja livsnjutarverklighet som helt okänsligt brakar in i kommunkontorets rationella, genomreglerade och effektivitetsivrande verklighet. Enkelt uttryck: det finns varken kall öl eller hängmattor på kommunkontoret. Föga förvånande, men nog så kännbart. Uppvaknandet är brutalt.

 

På eftermiddagen denna bedövande första arbetsdag sitter jag i ett möte som jag själv har kallat till och som därför framkallar viss prestationsångest då jag inte är särskilt förberedd och inte orkar vara den där proffsiga mötesmaskinen som jag borde vara i detta sammanhang. Mötet blir istället en studie i olika byråkrat-typer (och därmed en påminnelse om att det finns fler än en sådan). Runt bordet sitter en förvaltningschef, två enhetschefer, en rektor från en grundskola, en utomstående arkitekt och så jag själv, som i brist på ledarförmåga lyssnar på de andras prat, inflikar med små viktigheter och antecknar allt som jag inte tror att jag kommer ihåg ändå. Den ena enhetschefen pladdrar på tomgång, ger ett professionellt intryck men tillför inte mycket. Den andra enhetschefen ser glad ut och har bara en ståndpunkt, som hon för säkerhets skull upprepar fem gånger med ca fem minuters mellanrum. Rektorn verkar luttrad och förklarar att hon hoppas på mycket men förväntar sig lite. Förvaltningschefen försöker vara effektiv och strukturerad, antecknar i punktform och stryker under varje punkt, säger jaha, men vem gör vad nu då? Den utomstående arkitekten, som kommer från Gotland, slänger fram några skisser och för en liten stund verkar det som att det inte längre finns några problem i världen, ända tills den ena enhetschefen bittert konstaterar att hennes verksamheter inte inryms i skissen och den andra enhetschefen undrar varför man inte kan lägga på en våning eller två. Innan mötet är slut har vi enats kring en punkt; en tidpunkt för nästa möte. Dagen därpå meddelar den utomstående arkitekten att tiden inte funkar.

 

Så detta är vekligheten? Sex disparata människor runt ett sammanträdesbord som halvhjärtat försöker behålla sin redan kantstötta pondus, som kanske skulle ha varit gladare om de fått sova ut ordentligt denna morgon, som säkert har en hel del yrkesstolthet men som trots det kände sig mer tillfreds när de för en vecka sedan satt på en gräsmatta i kvällssolen och läppjade på en öl i sällskap med några goda vänner. Vi är så rationella i vårt sammanträdesrum, vi har ju lagar och regler, interna rutiner och politiska direktiv, yrkeskunnande och mångårig erfarenhet att rätta oss efter. Är vi duktigare nu än på gräsmattan i kvällssolen? Ja antagligen, eftersom vi får betalt för att vara rationella men inte för att vara lättsamma. Det man får betalt för är verklighet, eller hur?

  

Avslutningsvis: en vecka i farmors sommarstuga resulterar oundvikligen i ett utökat ordförråd och diverse onödigt vetande som ett resultat av åtskilliga timmars korsordslösande. I år har jag exempel lärt mig att apikal är ett annat ord för tungspets samt att Nördlingen är en stad i Bayern som omges av en ringmur. Ett annat snyggt ord, som till skillnad från de nyss nämnda har en tydlig tjänstemannakoppling, är eufemism, som är detsamma som en förskönande omskrivning (som att skriva att det finns utrymme för förbättringar när man menar att det är åt helvete med alltihop). Eufemismer är vanligt förekommande i både tjänstemännens dämpade språkbruk och politikernas inställsamma svada. Men det är en annan historia som jag säkert får anledning att återkomma till.

 

På väg hem i tunnelbanan, bland eftermiddagssvettiga kroppar, trötta ansikten och tomma blickar, ekar plötsligt farmors förnumstiga ord i bakhuvudet: Det är roligare att arbeta än att ha roligt. Nåväl, om det således bara är en fråga om livserfarenhet så kan man åtminstone se fram emot pensionen, då jag ska vara klok nog att kunna påstå sådana saker. 
 

 

 

Korridorerna är ödsliga såhär års. För varje vecka några färre kvarvarande tjänstemän, vars ansikten börjar få drag av tristess och semesterlängtan. Ibland får vi besök av någon sommarledig medborgare som plötsligt råkat läsa i tidningen om något planprojekt och fått för sig att lite halvhjärtat engagera sig i detta. En grillkioskägare undrar vad hyrorna blir i den nya kollektivtrafikknutpunkten (svar: ingen aning), en djurrättsaktivist ringer och frågar vad vi tycker om djurförsök (svar: vi tycker ingenting om det), en dystopisk husägare ringer och frågar hur lång tid han har på sig att sälja huset innan vi förstör hela området som det ligger i (svar: vi har inga planer på att förstöra området). Dessa små avbrott i skrivbordsarbetet blir i dessa semestertider mer som lustfyllda inslag än, som ofta annars, irritationsmoment.

 

I Svenska Dagbladet läser jag den 9/7 om den moderna människans förändrade syn på semestern. En professor B Dahlbom vid IT-universitetet intervjuas och förklarar stolt att han minsann ägnar en timme om dagen åt att läsa och skicka jobbmail, oavsett om han är på badsemester i Spanien eller i sommarstugan. "Semester är en 1900-talsidé", förkunnar professor Dahlbom och fyller på med att han tror att semestern kommer försvinna när allt fler blir egenföretagare och konsulter. "Vi blir mer som bönderna i jordbrukssamhället, där arbete och ledighet blandades. Det innebär en ökad frihet men också ett större ansvar att ta makten över sitt liv och inte jobba jämt." Jag drar en djup suck, och undrar om professorn skulle vara lika entusiastisk över det semesterlösa samhället om han inte genom sin fasta anställning hade en lagstadgad rätt till fem veckors betald semester. Notera gärna att han själv förstås varken är egenföretagare eller konsult utan snarare att betrakta som en statstjänsteman. Det är lätt att tala sig varm om något jobbigt om man vet att man slipper om man inte vill.

 

Låt vara att semestern är en 1900-talsidé, jag tycker i så fall att det är en av de bättre sakerna vi ska föra vidare från förra seklet. Inom kommunbyråkratkåren känns denna "föråldrade" syn på semestern tämligen fast förankrad. Kanske för att vi föredrar att dra en tydlig skiljelinje mellan arbete och fritid? Semester är semester, och då ska ingen jävel komma och tro att man ska svara på något mail eller vara tillgänglig om man skulle behövas. Må vara att detta är en helt otidsenlig inställning, men jag känner medlidande med professor Dahlbom som maniskt måste kolla jobbmailen varje dag även i sommarstugan. Själv ska jag i fyra veckor framöver inte tänka på mitt arbete en enda minut, och det beror inte på att jag vantrivs på jobbet, utan för att jobbet inte är mitt liv och jag inte har några entreprenörs-lulliga drömmar om att genom yrket "förverkliga mig själv". Just idag är jag förträffligt nöjd med att vara kommuntjänsteman med en föråldrad syn på arbete och fritid!

 

Som läsaren säkert har förstått så är en logisk följd av min semester också att denna blogg inte kommer att uppdateras förrän semestern är slut. Jag vill därför, lite formellt som det anstår en byråkrat, passa på att önska alla eventuella läsare en fortsatt skön och avslappnande sommar. På återseende!