Åtta byråkrater i en fjällstuga

 

Det händer att även folk i byråkratsvängen får för sig att i egen regi, alltså inte på order av någon chef eller arbetsplatstrivselsamordnare, göra små trevlighetsresor utanför arbetstid. I förra veckan reste åtta kommuntjänstemän från den stockholmska förortskommunen till Vemdalen med det uttalade syftet att åka skidor, basta, äta mat och ha det allmänt trevligt. Alla i samma hus, i samma kök, i samma lilla familjära tjänstemannagemenskap. Vi var två planarkitekter, en karttekniker, två lantmätare, en miljöinspektör, en miljöstrateg samt en från en förvaltning som jag faktiskt inte vet vad den gör, men något åt det gediget administrativa hållet. Trivseln var ett faktum med denna lyckade kombination av människor, för i en sådan begränsad krets kommer det fram små karaktärsfulla individer ur de tjänstemän som till vardags kan tyckas något likriktade och formstöpta.

 

Det visade sig att lantmätarna och miljöinspektören var de mest hängivna skidåkarna, utrustade till tänderna som de var med supermodern skidutrustning och superfunktionella skidåkarkläder i allehanda fantastiska halvsyntetiska material. Miljöinspektören var överlag sportigast och hälsosammast, vilket stämmer väl överens med mina fördomar om den yrkesgruppen. Det visade sig också mer otippade saker - som när miljöstrategen under matlagningen helt oprovocerat plockade fram en blockflöjt på vilken hon spelade något slags improviserat folkmusikmedley. En annan iakttagelse är att lantmätarna och kartteknikern visade sig vara särskilt hängivna bastubadare, samt att de båda planarkitekterna hellre dricker vin än 80-procentig Stroh-rom (vilket möjligen kan ses som ett utslag av ren självbevarelsedrift).

 

Vemdalsskalets högfjällshotell är en sådan där plats dit man går på lördagskvällen av den enkla anledningen att det är enda stället att gå till om man inte vill sitta i den ganska smaklöst inredda fjällstugan och titta på Göta Kanal 2 på fyran. Fjällhotellet har monopol på nöjesliv och sålunda beger sig alla dit, och det blir en fullkomligt osannolik blandning av allt från tonårstjejer från Farsta som är där på skolresa till 60-åriga tjänstemän från Vägverket som är där på konferens. Arrangörerna har tänkt enligt principen "något för alla" och har således drämt till med både ett dansbandsgolv, en schlagerbar av finladsfärjetyp, ett stort golv för discokidsen samt det rysligaste av allt - en pianobar, där en oerhört slemmig man med backslick och uppknäppt skjorta satt och spelade och sjöng utslätade versioner av sånger som redan till sin originalkaraktär är ganska utslätade. Hans beundrare stod runt flygeln och trånade, och jag tyckte att det där skulle jag ha gjort bättre trots att jag inte kan sjunga. Lördagskvällen rullade vidare och stämningen blev alltmer djurisk bland den månghövdade publiken. Tjänstemän, familjefäder, konferensdeltagare och kanske någon enstaka representant från lokalbefolkningen börjar bete sig på ett sätt som fick mig att erinra mig den där boken som min biologilärare på gymnasiet gav oss ett utdrag ur - Det mänskliga menageriet av Desmond Morris. Den ska jag läsa när jag får tid. Vi var ett sällskap på fyra personer som gick från fjällstugan till fjällhotellet, och jag tror att tre av oss kände sig relativt unga och snygga, men det var bara hon som kanske inte kände sig på det sättet, nämligen den blockflöjtspelande miljöstrategen, som blev uppraggad - en incident som tilldrog sig på dansbandsgolvet.

 

En slags aha-upplevelse drabbade mig dagen efter i skidbacken. Tjusningen i utförsåkning ligger i att det är ett slags kontrollerat fall. Det är nästan fritt fall, men man betvingar tyngdlagen genom teknik och muskelkraft. Det kontrollerade fallet tycker jag är en snygg metafor, och därför gladde det mig att inse att den också är tillämpbar inom den kommunala sfären. Det är nämligen så att även kommunala projekt kan haverera, till synes under stark påverkan av nedåtriktade naturkrafter. Men det kommunala projektet faller på ett kontrollerat sätt - det ser tjänstemännen till. Den detaljplan som inte föll i god jord brakar inte ihop i ett moln av yrande snö på det sätt som undertecknad gjorde i Vemdalens pister några gånger. Nej, likt en iskall och muskulös telemarksåkare saxar den sig ner mot botten i väl kontrollerade svängar som vi kan benämna tjänsteskrivelser, utlåtanden, remissvar och nämndbeslut. Allt registreras, allt är kontrollerat och allt sker enligt paragraferna. Åtminstone ser det så ut. Det är byråkrati det!

 

                      * * *

 

På måndagen är man tillbaka i verkligheten. Verkligheten har sina brister, och denna måndag uppträdde bristen i form av ett mail från regeringskansliet. I ämnesraden läser jag bestört: "Miljödepartementets ärende förteckning vid veckans regeringssammanträde" Ärende förteckning! Kommentarer tycks överflödiga: jag skulle ha accepterat särskrivningen om ärendeförteckningen gällde badmintonföreningens styrelsemöte, men det här mailet kommer från REGERINGEN, och det skickas ut automatiskt inför varje regeringssammanträde. Låt nu Lars Leijonborg språktesta alla tjänstemän på regeringskansliet för att sedan ge syndarna en mer undanskymd plats där de inte kan skada statsmaktens förtroende genom att skicka ut särskrivningar till tusentals människor. 
 
image13
Bryt upp, bryt upp!  
 


Kommentarer
Postat av: Ludvig

EPILOG
En vecka senare kommer nästa mail från regeringskansliet, och denna gång står det i ämnesraden "Miljödepartementets ärendef örteckning".
Kära läsare, jag rekommenderar er att se över er katastrofberedskap, för nu befinner sig statsförvaltningen i fritt fall!

2008-02-19 @ 15:32:50
URL: http://papperspalatset.blogg.se
Postat av: Signe

Haha, vääärldens taffligaste regering! Sååååååååå tafflig. I alla fall, dessa upplyftande anekdoter räddar en ganska vemodig natt. ha det fint

2008-02-23 @ 02:33:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0