Papperspalatset

Jag har tidigare behandlat det inte helt harmoniska förhållandet mellan tjänstemän och medborgare. Som fortsättning på det temat kan det vara dags för en utläggning om de personer som verkligen ger sig på att gå i närkamp med tjänstemannakåren, och som därigenom ofta blir tacksamma snackisar kring fikabordet och i korridorerna. Det kan handla om klassiska rättshaverister, renodlade kverulanter, socialt missanpassade personer eller personer som helt enkelt vägrar se sitt personliga intresse bli åsidosatt till förmån för allmänna intressen. Just den där avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen är något av kärnan i den kommunala fysiska planeringen, och det är följaktligen en verksamhet som ofta blir måltavla för uppretade privatpersoner.

Det finns lite olika taktiker om man vill mucka gräl med en kommuntjänsteman. En pålitlig taktik är förstås det rena personangreppet, gärna kryddat med en attityd som förespeglar att den klagande anser sig veta mer än tjänstemannen i en viss fråga. En vän som jobbar i en annan stockholmskranskommun fick ett brev från en arg villaägare som praktiserade personangrepp på ett ganska artikulerat vis (mina kursiveringar):

"I din position bör man ha högsta prioritet på att de små grönområden och stigar som ett område erbjuder inte kan ruineras för att någon vill stycka sin tomt.

Ledstjärnan i ditt arbete är faktiskt att inte våldföra sig på omistliga naturvärden som gagnar alla som besöker och vistas i området.

[...] Din plan som du framställer den är att asfalt och betong är bättre än natur, mycket otidsenligt.

Är det så att det allmänna ska betala är ditt förslag oanständigt och förtjänar bara förakt och spär på en allt djupare misstro till kommunens kompetens och dess tjänstemän."

Villaägaren är sur, och då ligger det nära till hands att dra till med att planhandläggaren är en oanständig våldsverkare och (med en klassisk metafor) en teknokratisk betongälskare. Det kanske mest frustrerande med det här exemplet (enligt min mening) är dock den uppfostrande tonen; att skribenten vill tala om för tjänstemannen vad som är tjänstemannens yrkesmässiga ledstjärna, som om inte tjänstemannen hade sina ledstjärnor klara för sig.
 

Hur bemöter man då ett sådant angrepp? Min vän planhandläggaren handlade här föredömligt och svarade den sura villaägaren enligt några viktiga grundprinciper, nämligen 1) att inte gå till motangrepp och försöka bemöta kritiken, 2) inte sänka sig till spydiga formuleringar utan istället 3) ge ett kort och TREVLIGT svar. Planhandläggaren i detta exempel svarade såhär: "Jag har tagit emot och förstår dina synpunkter. Trevlig sommar. Med vänlig hälsning. [Namn]."  Att ge sig in i polemik är meningslöst eftersom den sura medborgaren vill ha sista ordet och måste argumentera emot i det oändliga, vilket leder till fruktlösa meningsutbyten som tar åtskilliga dyra arbetstimmar i anspråk. Ohämmad och korrekt vänlighet är däremot ett fantastiskt motmedel mot besvärliga personer, eftersom vänlighet är avväpnande i sig. Följaktligen fick den sura villaägaren i vårt exempel krypa till korset med orden: "Utmärkt svar trots min ton. Tack. Till dig önskar jag och familj en trevlig sommarferie." Inte nog med att villaägaren tvingades erkänna planhandläggarens yrkesskicklighet, han erkände också sin egen dåliga ton, vilket förstås får ses som en seger för tjänstemannen!

En annan irriterande medborgartyp är den som med fanatisk frenesi engagerar sig i en liten bagatellartad plandetalj som om det vore kampen mot jordens undergång. Jag har under våren fått en serie långa protestbrev från en dam som har gått igång på att en viss plan medför att ett (1) av de många träd som växer utanför hennes hyreshus måste fällas för att ge plats åt ett underjordiskt garage. I sin kamp för detta träd tillskriver hon det de mest fantastiska egenskaper; det har en avgörande effekt som trafikbullerdämpare och luftrenare, det är gigantiskt, unikt, oersättligt, kulturhistoriskt värdefullt och det fyller en pedagogisk funktion eftersom skolbarnen "vallfärdar" för att få betrakta det (sic!). Jag räknar med att damen, eller kastanjetanten som vi internt kallar henne, kommer att överklaga planen och på så vis fördröja bygget med åtminstone ett år.

I ett annat område planeras för två punkthus på tio våningar. De närboende rasar över att deras utsikt förändras och en bostadsrättsinnehavare (sådana är generellt mycket gnälligare än hyresgäster) förklarar att det är bara dumt att bygga sådana "höghus" och hänvisar till två "snarlika" projekt som inte var så lättsålda som man hade trott. De två varnande exemplen var Turning Torso i Malmö och den flådiga kontorsskrapan Kista Sience Tower! Ingen kommentar tycks nödvändig, men jag kunde inte låta bli att i samrådsredogörelsen påpeka att jämförelsen förefaller en smula långsökt.

Faktiskt finns det även personer som tycks ha gjort en livsstil av att utnyttja sina kommundemokratiska möjligheter in absurdum. Vi har till exempel en dam som bor på andra sidan stan som skriver yttranden till samtliga planärenden utan att på något sätt vara personligt berörd av dem. Som om hennes personliga engagemang inte var tillräckligt bifogar hon i varje (handskrivet) brev en protestlista (hon är nämligen alltid skeptisk till den aktuella planen) med ett tiotal underskrifter som ingen vet var de kommer ifrån. I mitt stilla sinne undrar jag vad den här personen sysslar med den lilla del av sin tid som hon inte tillbringar med att skriva protestbrev.

Av ovanstående kan förstås inte dras några egentliga slutsatser, mer än att de som är mest upprörda sällan är de som har störst anledning att vara upprörda. Slutklämmen får istället bli att det trots allt är rätt kul att konfronteras med besvärliga människor. Det är nämligen till stor del dessa jag som tjänsteman har att tacka för att mitt jobb aldrig tråkar ut mig. Därför tänker jag aldrig upplysa någon om att det oftast är lönlöst att mucka med en kommuntjänsteman. Och ibland kan det vara rätt välgörande att inse att vi ju i slutänden faktiskt sitter i samma båt, nämligen den lilla rangliga kommunskutan, oavsett om vi hör till besättningen eller passagerarna. 
 

 

Ett tidigare inlägg avslutades med en fråga angående vilken typ av fika som serveras vid nämndsammanträdena i landets olika kommuner, och om detta på något sätt kan ha att göra med vilken politisk majoritet som styr kommunen. Man har frågat mig om jag har kunnat dra några slutsatser av de inkomna svaren, och jag ska därför kort redogöra för den saken. Det empiriska underlag jag fått in är knappast tillräckligt för vetenskapligt motiverade slutsatser, men det ger likväl en liten inblick i kommunpolitikernas ganska skiftande arbetsbetingelser runtom i landet. Generellt verkar det som att den spartanska och hälsosamma linjen med en enklare fralla/smörgås med enklare pålägg är vanligast. Jag gissar helt ovetenskapligt att det har skett en förskjutning under de senare decennierna från kakor till smörgåsar, kanske som ett led i de vanligt förekommande satsningarna på personalhälsa?

Några kommuner sticker ut. I Hässleholm måste mötesdeltagarna trava iväg till stadshusfiket där de får spendera sina egna pengar på valfri produkt ur Delicato-sortimentet. Men så är det ju också ett välkänt faktum att politiker i allmänhet inte har så gott anseende i Skåne. På andra sidan, i lyxklassen, finner vi Lidingö samt min egen kommun (vars namn jag fortfarande avstår från att nämna på detta forum), där nämndledamöterna bjuds på lyxiga ciabatta med rökt lax ("en höjdare" enligt uppgiftslämnaren) respektive den tidigare nämnda fräscha delikatesslandgången i en hygienisk plastförpackning. De två sistnämnda kommunerna är förvisso genuint borgerliga, men jag kan i övrigt inte hitta någon direkt koppling mellan fikautbudet och den politiska majoriteten. Ostfrallan är så att säga blocköverskridande. Som en kommentar till de två lyxklass-kommunerna vågar jag kanske ändå ställa frågan om det verkligen är förenligt med borgerlig politik att bjuda politikerna på lyxfika, detta med tanke på att borgerlig politik generellt syftar till att minska såväl de offentliga utgifterna som politikernas status och makt. Men det var en parentes i sammanhanget.

En annan fråga som ligger nära detta ämne är förstås den mer vardagliga fikakulturen på tjänstemannasidan. Den är egentligen ett eget kapitel, och ett ganska spännande sådant eftersom dessa frågor engagerar tjänstemän av alla de slag och omfattar begrepp såsom "fikadisciplin", "bonusfika", "representationskakor" och "löneavdragssmörgås" (det sista ska enligt uppgift förekomma framförallt i Hallsberg). Även samtalstonen i fikarummet och de ämnen som avhandlas där kan sannolikt utgöra basen till en smärre sociologisk studie, men den överlåter jag gärna till någon annan att genomföra.

Avslutningsvis; jag överväger på allvar att till en kostnad på 59 kr/månad göra den här bloggen reklamfri (jodå, allt går att köpa och det mesta går att mot betalning befria sig ifrån). Det retar min välordnade tjänstemannasjäl att behöva se mina inlägg flankerade av länkar av typen "Gå ner 8 kg på 30 dagar" eller "Gud älskar dig". Kan det vara värt pengarna att slippa dessa nedskräpande element? 
 

Om kanslisvenskan förtjänar all heder i egenskap av det mest fulländade språkliga verktyget, så finns det ett annat språk som snarare hör hemma i lingvistikens mörkaste träskmarker. Detta språk kallas populärt Corporate Bullshit (åtminstone av oss som får obehagskänslor av att höra det) och kännetecknas av att dess uttryck är mycket engagerat och snitsigt och samtidigt fullkomligt innehållslöst. Denna språkliga avart används i reklam- och marknadsföringssammanhang och har tidigare mest funnits inom näringslivet.

Jag skulle tro att det var någon gång på nittiotalet som det marknadsmässiga snacket började bryta sig in även i den kommunala sfären, kanske i samband med att krisande kommuner i desperation började hyra in marknadsföringskonsulter och liknande i hopp om att kunna locka några nya skattebetalare och investerare till kommunen. Sedan dess har det brutit sig allt länge in i stadshusens korridorer och grasserar i det närmaste fritt på de avdelningar inom kommunerna där de stora visionärerna sitter. Jag får erkänna att jag inte är särskilt insatt i dessa visionärers arbetsmetodik, men de har ett förhållande till språket som får en klassisk tjänsteman att vrida sig av obehag. Nedanstående exempel är hämtat från en slumpmässigt vald svensk kommuns hemsida. Av ren barmhärtighet har jag utelämnat kommunens och "borgmästarens" namn.

Som framgår av ovanstående så är Corporate Bullshit en slags motsats till den rena kanslisvenskan, då den förstnämnda går ut på att uttrycka någonting (som redan från början är vagt och otydligt) på ett så luddigt och ospecifikt sätt som möjligt. Textens budskap är nedtonat av den enda anledningen att det i grund och botten inte finns något budskap, det handlar snarare om att säga absolut ingenting på ett så lättfattligt sätt som möjligt. Jag vill inte förneka att det säkert är en skön konst att använda så många rader till att säga ingenting, men jag vill starkt ifrågasätta om det hör hemma någon annanstans än i reklambranschen.

För vad i hela friden pratar gubben om? Jag vänder mig först och främst mot oskicket att tala om en kommun som en vara, en produkt, ett varumärke som ska krängas till högstbjudande som om det rörde sig om ett nytt tvättmedel eller en begagnad bil. Låt mig klargöra detta en gång för alla, med all min hopskrapade tjänstemannapondus: En kommun är ingen vara, det är en administrativ enhet som i grunden utgörs av sina medborgare och vars lagstadgade förehavanden styrs av politiker, administreras av tjänstemän och utförs av kommunalarbetare (om inte utförandet har lagts ut på entreprenad; en fiffig lösning som innebär att kommunen inte behöver ta något ansvar för att de som utför det kommunalt finansierade arbetet har ovärdiga arbetsförhållanden och usel lön!). Det är en förolämpning mot kommunens medlemmar (dvs. medborgarna) att reducera dem till konsumenter och likställa deras livsmiljö, samhällsservice och demokratiska organ med varor och varumärken.

Men för att återgå till fenomenet Corporate Bullshit, så kan det förstås vara nog så underhållande att betrakta dess språkliga cirkuskonster lite på avstånd. För den som vill lära sig språket vill jag rekommendera den fantastiska nätbaserade floskelgeneratorn. Själv tvår jag mina händer inför reklambluddrets skamgrepp på den ärevördiga tjänstemannakulturen och framhärdar envist i min rätt få uttrycka mig sakligt, nyanserat och med någon slags innehåll.
 

En av de avgörande skillnaderna mellan att vara kommuntjänsteman och att vara en vanlig kontorist är att den förstnämnda arbetar i en politiskt styrd organisation. Den som jobbar inom en kommun har för det mesta en politisk nämnd som formell uppdragsgivare, vilket är en helt annan femma än att bara ha en helt vanlig chef eller bolagsstyrelse eller kund som säger vad som ska göras. Spänningsfältet mellan politiker och tjänstemän är inte sällan komplicerat och svårbegripligt. Eftersom principen är den att politikerna står för tyckandet medan tjänstemännen står för kunnandet är det ofrånkomligt att de sistnämnda ofta har en lite styvmoderlig syn på sina uppdragsgivare. Min egen chef, för att nämna ett exempel, är mycket konsekvent i sin hållning att politikerna ("politiken" med en svepande benämning) bör hållas kort och inte involveras mer än nödvändigt i förvaltningens förehavanden.

En gång i månaden är det nämndsammanträde. Detta är det magiska ögonblick då man som tjänsteman (om man har flyt) kan få konfronteras direkt med den politiska makten, gestaltad genom en samling herrar och damer samlade runt ett stort avlångt bord eller liknande, godtroget bläddrande i den tjocka lunta av handlingar som de har den ganska otacksamma uppgiften att ta ställning till. Särskilt otacksamt blir det om man betänker att nämndpolitikernas ställningstagande förväntas vara grundat i deras politiska tillhörighet. Den tjänsteman som fått äran att vara föredragande för "sitt" ärende (ja naturligtvis betraktar vi våra ärenden som våra egna skötebarn) står nu inför uppgiften att med bibehållen självkänsla lägga fram sitt ärende på ett sådant sätt att de samlade politikerna finner det föreslagna beslutet helt odiskutabelt. För att nå fram till denna klimax finns två vägar att gå. En samvetsgrann tjänsteman som vill visa framfötterna lägger fram ärendet så att de ställningstaganden och överväganden man redan gjort framgår i all sin komplexitet, så att slutresultatet förefaller vara produkten av en mycket professionell arbetsprocess. Den luttrade och erfarna tjänstemannen däremot, lägger fram sitt ärende så att det framstår som ett enkelt rutinärende där det föreslagna beslutet förefaller vara en ren formalitet. Den luttrade (och kanske cyniska) tjänstemannen har nämligen lärt sig att allt går mycket snabbare och enklare på det sättet, ty ju mer man nyanserar och problematiserar, desto större är risken att de välvilliga politikerna helt utan förvarning tar tag i en av de löst hängande trådarna och börjar rycka i den med allt sitt undertryckta engagemang. Det kan mynna ut i timslånga diskussioner om huruvida en byggnad ska ha tio eller elva våningar, om gatan ska vara sju eller åtta meter bred eller om en grön fasad är vackrare än en vit, det vill säga frågor som de gör klokast i att med varm hand överlämna till de tjänstemän som är satta att göra dessa bedömningar.

Det måste också nämnas att den politiska kulturen förstås skiljer sig kraftigt mellan olika kommuner. Det är inte utan nostalgi jag minns byggnadsnämnden i den lilla värmländska glesbygdskommun där jag en gång var anställd. Den nämnden bestod av sju herrar i övre medelåldern som tog sitt uppdrag med en stor portion värmländskt lugn. De skulle aldrig ge sig in i några tidsödande politiska diskussioner, utan nöjde sig med att med ett hummande läte ge ett jakande svar på frågan "kan vi besluta enligt Ludvigs förslag?". Sedan åt vi tekakor med ost, skinka och legymsallad från Folkets Hus, drack kaffe och pratade om svampplockning, älgjakt eller läget på vägarna. Vilken av ledamöterna som tillhörde vilket parti var förstås mer eller mindre omöjligt att avgöra för en oinvigd. Det är för övrigt svårt att avgöra även inom min nuvarande uppdragsgivare, stadsbyggnadsnämnden i den stockholmska förortskommunen, trots att dess ledamöter är långt mer engagerade och pratglada. För hur avspeglas egentligen en politisk ståndpunkt i en fråga som inte har med politik att göra? Vad anser en folkpartist om gatuplanteringar? Tycker moderater om höga hus? Hur tycker en vänsterpartist att en cykelväg ska utformas? Under nämndsammanträdet kan de mest skiftande och oväntade åsikter bubbla upp, vilket kan bidra till att höja underhållningsvärdet på dessa tillställningar.

Om jag inte riskerade att förlora alla de fåtaliga läsarna av denna blogg på grund av alltför långa utläggningar, så skulle jag gärna göra en lite längre utläggning om vad för sorts fika eller förtäring som serveras vid nämndsammanträdena. För om de värmländska ledamötena får nöja sig med en klassisk tekaka från Folkets Hus med billigt pålägg, så bjuds deras motsvarigheter i stockholmsförortskommunen på tämligen delikata landgångar från en välrenommerad cateringfirma samt till detta mineralvatten, lättöl, kaffe och kakor. Jag undrar ibland om det finns något samband mellan den politiska mandatfördelningen och vilket fika som serveras på nämndernas sammanträden. Därför vill jag härmed skicka ut en fråga till mina kända och okända kollegor ute bland kommunerna: vilken typ av tilltugg serveras vid din nämnds sammanträden? Vänligen ange fikats huvudsakliga sammansättning och kommunens politiska färg. 
 

Vänligen observera att bilden inte har någonting med texten att göra
 

En före detta chef har förutspått att jag en dag kommer att ha avancerat från den kommunala sfären och blivit statstjänsteman. Anledningen härtill skulle vara (håll i er nu) att de skrivelser och rapporter som statstjänstemän får tota ihop i regel är mycket längre och att den språkliga nivån ofta ligger på en mer avancerad nivå än vad den gör inom kommunen. Den f.d. chefen var nämligen medveten om att det här med att formulera skrivelser i olika former låg mig varmt om hjärtat. Jag må vara en medelmåtta när det gäller främmande språk, men min fascination inför den gren av svenskan som ibland kallas kanslisvenska vet inga gränser. Detta språk är på samma gång konst och vetenskap, det är poetiskt samtidigt som det är genuint opersonligt, det är ett uttrycksmedel med enorma möjligheter! Kanslisvenskan är det språk som byråkrater skriver när de är medvetna om att deras ord kommer att utgöra offentliga handlingar en längre tid framöver. Vad är det då som är så särskilt med det här språket? Jag kan presentera fyra särdrag:

1.      Det är tydligt. Tvärtemot vad många tror är själva poängen med kanslisvenskan att den inte ska kunna misstolkas. Alla kryphål och luckor för illvilliga rättshaverister ska vara stängda, och alla nyanser som kan tolkas som underliggande värderingar ska vara eliminerade. Ingenting ska finnas mellan raderna. Även om man kan tolka in en poetisk dimension rent formmässigt så är kanslisvenskan ändå rena motsatsen till poesi, där ju poängen är att koncentrera så mycket innehåll som möjligt i så få ord som möjligt. Man kanske skulle kunna kalla kanslisvenskan för de fantasilösas poesi, eftersom ingenting får utelämnas åt läsarens personliga tolkning. Detta leder mig in på särdrag nummer två:
 

2.      Det är opersonligt. Här handlar det om att tjänstemannen är olämplig för sitt arbete om han eller hon skriver på ett sådant sätt att kontentan av det skrivna förefaller vara färgat av skribentens personliga uppfattningar. Detta är ett flagrant brott en av byråkratins hörnstenar, nämligen att tjänstemannen aldrig påverkas av sina personliga uppfattningar utan enbart skriver utifrån sin fackkunskap och kännedom om det aktuella ärendet. Som alla förstår så är det bara i teorin det fungerar på det sättet, eftersom även byråkrater är människor (jodå), men huvudsaken är att även om tjänstemannen skulle låta sitt personliga engagemang påverka förslaget till beslutsfattarna, så ska det inte synas i det skrivna materialet. Och då är den korrekta kanslisvenskan ett enastående verktyg för att drapera sina åsikter i yrkesmässig formalitet.
 

3.      Måttfullhet är en dygd! I en tjänsteskrivelse är ingenting fantastiskt eller uselt eller imponerande eller strålande. Sådana överord är för diffusa och talspråksmässiga. På sin höjd kan någonting vara adekvat eller otillfredsställande. Antingen är kraven och behoven tillgodosedda, eller så är de inte det! Inga språkliga fyrverkerier, här håller vi oss till mätbara fakta!
 

4.      Man får använda ord och uttryck som man aldrig får användning för annars. När man skriver i Word dyker det ju som bekant ibland upp små gröna streck under orden som indikerar att de kan utgöra någon typ av språklig avighet. Högerklickar man på ett grönmarkerat ord, t.ex orden erinran eller föreliggande, kan man ibland få uppmaningen att beakta denna ordform, eftersom den i vanlig text kan kännas invecklad och byråkratisk. Detta tar den sanna byråkraten förstås som en bekräftelse och en uppmuntrande klapp på axeln.

Det finns oroande tecken på att kanslisvenskan hotas av destruktiva krafter. Från Hässleholms kommun har jag till exempel fått vittnesmål om ett projekt benämnt Klarspråk vars syfte ska vara att "underlätta kommunikationen med kommuninvånarna och därmed göra organisationen mer lättillgänglig för medborgarna". Det låter verkligen lovvärt, men jag har onda aningar att det i slutänden mest får till följd att tjänsteskrivelserna i Hässleholm i framtiden blir luddigare och mindre exakta. Exempelvis kanske en fras som "bestämmelser för fasadutformning skall utformas i enlighet med gällande riktvärden för maximala ekvivalenta bullernivåer inomhus" ändras till "husen ska ha en bra ljudmiljö inomhus". Och då har ju meningens hela pregnans och tydlighet gått förlorad! Vadå bra ljudmiljö? Bra enligt vem då?!

Avslutningsvis vill jag erinra om att jag, utanför stadshusets väggar, verkligen inte har något emot Fredrik Lindströms frejdiga språkliberalism. Språklig utveckling och uppfinningsrikedom gläder mig. Men låt bli att tafsa på min kanslisvenska! Den har utvecklats av åtskilliga generationer byråkrater och därmed utvecklats till ett högklassigt redskap i samhällets tjänst. Hör upp, kollegor, vi har ett arv att förvalta!
 

Det har tidigare konstaterats att kommuntjänstemän i regel är ganska osynliga för de flesta kommuninvånare. Det är dock en sanning med modifikation, för i många byråkraters arbete ingår ett visst mått av kommunikation med just dessa invånare, som vi för enkelhetens skull kan kalla folket. Just mitt eget verksamhetsområde - den kommunala fysiska samhällsplaneringen - inbegriper faktiskt ett ganska stort mått av kontakter med folket.

En vän och planerarkollega i Blekinge uttryckte en gång sin frustration över denna folk-kontakt, som i högtidliga sammanhang kallas medborgardialog:
 

"Varför ska vi smarta planerare behöva diskutera med "folket"? Med risk för att låta grym måste jag få ge uttryck åt min frustration över "folket" - jag hatar obildade, tjuriga, korkade, elaka, inskränkta kustblekingar!!! Dom är dumma i huvet!"
 

Inför en sådan utgjutelse får kanske den rättrådige en bister uppsyn och mumlar ogillande om elitism, förmyndarmentalitet och folkförakt. Men bilden måste nyanseras, för alla planerare förstår att den frustrerade kollegan med dessa ord har nått pudelns kärna, den brännande punkten där tjänstemannen konfronteras med folket, och det fördomsfulla folket inte vill förstå att tjänstemannen oftast har rätt. För en icke-tjänsteman kan det kanske verka förvånande att den frustrerade kollegan i själva verket är en mycket trevlig, glad och ödmjuk person och inte alls någon elitistisk monsterbyråkrat. Vi som någon gång konfronterats med den delen av folket som uttalar ordet kommunen med ett djupt förakt, vet att "dialogen" med dessa människor kan ta sig smått absurda former, och därigenom driva den mest välvilliga tjänsteman mot gränsen till nervsammanbrott.
 

Det må tyckas lite överflödigt att behöva upplysa om att även kommuntjänstemän är en del av folket, men det är just detta faktum som tycks vara fullkomligt obekant för en del av de folkets representanter som till slut, efter att en längre tid ha retat upp sig på något, lyfter luren eller fattar pennan för att låta dom på kommunen veta vilka idioter de är. Det där fenomenet att klumpa ihop alla tjänstemän på en viss kommun till en enda elak byråkratklump är för övrigt ett klassiskt drag i det knackiga förhållandet mellan folk och tjänstemän. Särskilt tydligt var det i den värmländska glesbygdskommun där jag tidigare var anställd. Där kunde man som planarkitekt få bära skulden för allt från bristande snöröjning till bristen på dagisplatser, när någon upprörd människa ringde och påpekade att "ni på kommunen" minsann borde göra någon nytta istället för att bara sitta och planera bor skattepengarna. Ja, det finns i denna kommun till och med ett politiskt parti, gravt populistiskt och lett av en surmulen potatisbonde, som kammade hem hela tolv procent av rösterna i senaste kommunalvalet genom att lova färre "pappersvändare" i kommunhuset (och färre vargar i skogen och bättre allting eftersom detta partis representanter givetvis "vet vad vanligt folk vill ha").
 

Där har vi den alltså igen; pappersvändarmetaforen. Vem har egentligen planterat denna bild, och varför är det just kommuntjänstemän som anklagas för att hantera papper? När allt kommer omkring är ju just hanteringen av olika dokument en ganska central del i arbetet för de flesta som inte arbetar inom tillverkningsindustrin eller de agrara näringarna, det vill säga en hel del människor. Jag ber att få återkomma till detta, då jag annars riskerar att helt komma ifrån ämnet, det vill säga de folkliga kontakterna. Om dessa kan jag väl bara avslutningsvis konstatera att de är som saltet i tjänstemannens byråkratisoppa. Folkets inblandning stökar till på skrivbordet, men ger också mersmak åt det vardagliga slitet. Den härliga paradoxen är att kommunmedborgarna är våra bästa vänner och symboliska uppdragsgivare när vi snackar om kommunen i stort, men när de reduceras till en handfull tjuriga individer som tänker överklaga allt som går att överklaga för att vi inte bara tänker på just dem, ja då är de mer att betrakta som gruset i maskineriet - det grus som gör att vi byråkrater emellanåt uppgivet undrar varför ingen förstår att vi ju bara vill förbättra världen. 
 

 

Låt mig, med risk för övertydlighet, vara helt uppriktig och erkänna att jag gillar byråkratin. Jag gillar det formella, det precisa, det korrekta och det välordnade. Och jag gillar byråkratin eftersom den är en förutsättning för en fungerande demokrati och ett fungerande samhälle, ett faktum som alltför ofta glöms bort. Jag är medveten om att det låter lite högtravande, men lik förbannat är det sant, och därför måste det nämnas här. Byråkratin är till sin natur ganska osynlig, och märks först när den glappar, det vill säga när den inte längre är en föredömlig byråkrati. Byråkratin är länken mellan politikernas beslut och beslutens konkreta konsekvenser. Byråkratin är kittet som håller samman samhällets alla introverta och motsträviga element!

Om ovanstående låter högtravande så låter följande måhända nästan löjligt; jag är stolt över att vara kommuntjänsteman. Stoltheten har politiska förtecken, för den ligger i att arbeta för det allmänna, för medborgarna istället för aktieägarna, för samhället istället för kapitalet. Med detta i bakhuvudet kan man kanske fråga sig om man måste vara socialist för att trivas som kommuntjänsteman. Jag kan dock intyga att jag har vänner som hyser högerpolitiska sympatier men som ändå, så vitt jag vet, trivs med sina jobb vid kommunala skrivbord. Tjänstemannaskapets eventuella politiska laddning torde därför kunna bli föremål för vidare utredning, för att låna ett ofta förekommande tjänsteskrivelse-uttryck. 

Redan nu börjar jag inse att den här bloggen säkert kan uppfattas som mördande tråkig, åtminstone för alla som befinner sig utanför den kommunalbyråkratiska sfären. Jag vill därför höja ett varnande finger och påminna om att all läsning är frivillig och att jag inte tar ansvar för eventuella skadeverkningar för dem som läser detta utan egentligen vilja det. För er som hänger kvar kan jag fresta med kommande fullödiga inlägg om spännande ämnen såsom kanslisvenskans inneboende logik, delegationsordningens systematik, relationen till kommunpolitikerna och stadshusets arkitektoniska egenskaper. Lyhörd som jag är tar jag givetvis även emot förslag på ytterligare infallsvinklar och uppslag.
 

Först och främst ett konstaterande, sprunget ur det faktum att jag ibland känner en viss skepsis mot bloggandet som företeelse: Jag utgår från att mitt vardagliga privatliv antagligen är fullkomligt ointressant för gemene man, ja antagligen även för personer som känner mig. Med detta vill jag inte påstå att min tillvaro skulle vara beklagansvärd på något sätt, men detta innebär ju inte automatiskt att den har något allmänintresse. Följaktligen kommer den här bloggens besökare inte att få läsa något om vad jag åt till frukost idag, vad jag köpte i någon affär, vem jag tog en fika med, vad jag tycker om vädret, hur jag uppfattar mitt sexliv, huruvida min lägenhet är städad eller inte, vilken färg mina nya byxor har eller var jag ska fira jul i år.

Nej, tema ska det vara. Och det är inte utan viss stolthet som jag härmed tillägnar den här bloggen byråkraterna i allmänhet och kommunbyråkraterna i synnerhet. Det ska handla om byråkratin som system, som samhällelig konstruktion, som filosofi och som kultur. Jag tänker däremot inte sträcka mig så långt som till att kalla byråkratin för en livsstil, för det vore ett direkt tecken på personlig stagnation. Men detta får jag säkerligen tillfälle att återkomma till.

Låt oss börja med en grovhuggen definition. Vi byråkrater använder ordet byråkrater endast i självironiska sammanhang. Vi föredrar ordet tjänsteman, som ju faktiskt låter lite viktigare. En kommuntjänsteman är en person som, till skillnad från kommunalarbetaren bedriver större delen av sitt arbete utom synhåll för kommunens invånare, oftast med ett skrivbord som fast punkt i arbetet. Just detta faktum att kommunbyråkraten är ganska osynlig för de flesta av de personer han eller hon faktiskt arbetar för (kommuninvånarna) är sannolikt förklaringen till att denna yrkesgrupp får dras med en del fördomar, vilka kort kan sammanfattas till att byråkraten egentligen inte gör något annat än vänder papper, vilket ju alla och envar kan förstå att det inte är ett särskilt meningsfullt jobb. Byråkrater har också ett särskilt språkbruk, den s.k. kanslisvenskan, som på denna blogg ska bli föremål för upprepade betraktelser. Det finns också uppfattningar om att byråkraternas arbete till sin natur är ganska ineffektivt, omständligt och onödigt tillkrånglat. Dessa föreställningar ska jag med nöje behandla i kommande inlägg på denna byråkratblogg, som härmed förklaras officiellt sjösatt.

Kanske skulle jag presentera mig också? Nu var ju detta inte tänkt att handla om mig, men jag kan ändå informera om att upphovsmannen till byråkratbloggen heter Ludvig och själv är en alldeles äkta kommunbyråkrat. Jag tillbringar mina dagar som planarkitekt i en av huvudstadens kranskommuner, närmare bestämt en av de som propsar på att kalla sig stad trots att alla människor vet att det inte rör sig om en stad utan om en helt vanlig förortskommun.

Jag lyfter metaforiskt på hatten och hälsar välkomna till vad som ska bli en samling byråkratiska iakttagelser från insidan av det skenbart stabila och harmoniska stadshuset, eller papperspalatset som vi också kan kalla det.