Papperspalatset

 

Tisdagen den 28 april brakade det loss. Efter en imponerande startkampanj med snitsigt utformade massmail startade Korpens stegtävling, ett ytterst välmenande projekt som syftar till att befrämja hälsa, sunda levnadsvanor, sammanhållning på arbetsplatsen, laganda och trivsel. Kan man tänka sig ett finare initiativ? Man utrustar en hel yrkesgrupp med stegmätare, denna fantastiska lilla manick som från sin plats i bältet oförsonligt och genomärligt registrerar exakt hur många steg du tar, och så låter man deltagarna registrera sina uppnådda steg på en hemsida varje dag. På hemsidan kan man så studera sitt eget och sina kollegors resultat, dag för dag, vecka för vecka under den dryga månad som tävlingen pågår. Alla blir motiverade, genom att den i våra dagar så heliga tävlingsinstinkten får fritt spelrum arbetskamraterna emellan. Alla går lite extra, alla blir friska och sunda och glada och den som går allra längst belönas med ett pris. Inte kan jag väl klaga på detta?

 

Jo. För jag kan inte låta bli. Det skaver någonstans i min byråkratsjäl. För det första ska det nämnas att vi på min avdelning blev mer eller mindra tvångsanslutna till tävlingen (det ska föreligga synnerliga skäl för att man ska få stå utanför), som alltså pågår dygnet runt, sju dagar i veckan. Den lilla manicken skall bäras under dygnets alla timmar. Och visst blir det en snackis, det är ju lite av poängen med det hela. Men det är där någonstans det börjar bli lite obehagligt. Plötsligt finns det bara ett samtalsämne vid fikaraster och runt lunchbordet. Hur många steg gick du igår? blir den allt annat överskuggande frågan och, tycks det, även den officiella måttstocken för allt och alla. Hur sund är du? Hur mycket bidrar du till en bättre värld och förvaltningens framgång? För en som jag, som är så långt ifrån en tävlingsmänniska man kan komma, är det förvisso inget problem att helt enkelt strunta i hysterin och vägra gå fler steg än vad jag normalt gör. Men jag känner en uppriktig oro för de som verkligen är tävlingsmänniskor, eller de som inte är tävlingsmänniskor men som ändå känner att de borde ta detta på allvar. De blir förstås helt nojiga, de börjar på fullt allvar prata om att gå ett extra varv runt korridoren för att samla på sig några fler steg. De som redan har komplex för övervikt (faktisk eller inbillad) blir uppenbart stressade och börjar (själv-)ironisera över detta för att rädda sin heder, eller så sätter de igång ett fullkomligt hysteriskt gående som rimligen måste göra dem fullständigt avskurna från allt socialt liv på sin fritid. Sannolikt blir det en av dessa stackare som vinner tävlingen. I broschyren som medföljde startpaketet kan man också få hysteriska tips för att öka sin steg-kvot, såsom att parkera bilen längst bort på parkeringsplatsen och att placera någon bokhylla "med viktiga pärmar" en bit bort från skrivbordet i tjänsterummet! Det ska tilläggas att det sistnämnda knepet bara fungerar om bokhyllan ställs minst sex steg från skrivbordet, eftersom den lilla högteknologiska stegräknaren bara registrerar steg om man går minst sex stycken i följd.

 

Jag är lojal hittills, jag gör som jag blivit tillsagd. Varje kväll läser jag av min mätare, noterar siffran på mitt tävlingskort och kommande morgon använder jag några minuter av min arbetstid till att logga in på tävlingssidan och registrera mina steg, så att alla mina kollegor kan se exakt hur lyckad jag är och hur mycket (eller snarare hur lite) jag bidrar avdelningens framgång. Ja, jag är lojal hittills, men det skaver. Om det bara handlade om att på arbetsgivarens order vara tvungen att bära en tämligen missprydande accessoar på sin fritid hade jag väl kunnat svälja det, om det nu ansågs främja allas vårt väl och ve. Men det är det där förbannade tävlandet som irriterar mig. Att alla antas älska att tävla. Jag har alltid tyckt att en stor fördel med att jobba som kommuntjänsteman är att den kommunala sfären är relativt befriad från det där tävlingstänkandet. (För vem skulle vi tävla emot? Snubbarna på PR-avdelningen skulle väl hävda att vi ska tävla mot andra kommuner men det är ju bara dumheter. Varför skulle jag vilja att det gick dåligt för grannkommunen?) I kommunhuset tar kanske saker och ting lite tid, men det blir åtminstone ordentligt gjort. Och framför allt, det som blir gjort blir gjort av en vettig anledning, inte bara för att vi ska tävla och vara bättre än någon annan. Stegräknartramset kolliderar med min mentalitet som pappersarbetare. För detta anses tydligen på något vis höja arbetsmoralen (teamkänslan), vilket jag omöjligt kan förstå eftersom den enda konkreta följden är att folk blir nojiga och tar extralånga luncher för att hinna gå en extra lång lunchpromenad. Visst är det bra med laganda på jobbet, men jobbet består väl så vitt jag vet inte i att gå så långt som möjligt? Förnuft, vart tog du vägen?!

 

För övrigt, som en liten parantes i detta, vet ju hälsofascismen som bekant inga gränser. Idag kan man läsa i DN att de fruktkorgar som placeras ut på många svenska arbetsplatser är att betrakta som sjukdomsalstrande eftersom frukt minsann inte alls är så nyttigt. Nejdå, man blir faktiskt fet av frukt. Jodå, så lyder de senaste rönen, och imorgon kommer det nya. Akta er, gott folk, ni ska inte tro att ni är hälsosamma för imorgon kanske ni inte är det längre.

  

Antagligen fortsätter jag att vara lojal, för det skulle med stor sannolikhet vara förödande för min status på arbetsplatsen att försöka starta någon motrörelse eller på annat sätt opponera mig mot vansinnet. Tävlingen pågår fram till den 6 juni, så det är bara att bita ihop. I skrivande stund har jag gått 10 913 steg denna dag. Ska jag jubla? Hursomhelst visar det sig säkert att alla andra gått längre, så hopplöst friska och sunda som de är.
 

Detta djur sprang genom ett övergivet parkeringshus vid Telefonplan idag. Tänk om jag kunde fästa min stegräknare vid honom! Han skuttar nog bortemot hundratusen steg på en dag. Och tänk om man kunde fästa stegräknare vid hela hans kompisgäng, vilken fantastisk teamkänsla de skulle kunna utveckla!
 

 

Det sägs ibland att tjänstemännens vardag skulle vara förutsägbar, trist och enahanda. Att den inte skulle bjuda på några överraskningar utan snarare kännetecknas av enformighet och tristess. Sådana vanföreställningar är det ju Papperspalatsets självpåtagna plikt att slå hål på, och därför ska detta inlägg ägnas åt några iakttagelser från den senaste tiden som pekar i en annan riktning.

 

Häromdagen var jag och några kollegor ute och inventerade sumpskog. Sumpskog är ungefär vad det låter som - en skog där marken är väldigt blöt och sumpig. Ur ett biologiskt perspektiv är i princip alla miljöer som är blöta och sumpiga lite extra värdefulla, eftersom en hel massa små växter, fåglar och småkryp trivs bra där. Sumpskogen som vi inventerade låg vid en sjö och är en del av ett större område som ska bli en ny stadsdel. Det är således tänkt att en del av sumpet ska tas bort till fördel för trivsamma bostadskvarter med "sjöglimt" som det så vackert heter i mäklarannonserna. Vi var två planarkitekter, två landskapsarkitekter, två exploateringsingenjörer, en VA-ingenjör och en lantmätare som var ute och traskade i denna värdefulla men ganska otillgängliga miljö, som dock var ovanligt tillgänglig denna dag eftersom marken ännu var frusen. Solen sken och stillheten stördes endast av motorvägens brus en bit därifrån. Jag nåddes av den där smått surrealistiska känslan att mitt jobb bara är något som händer i en fantasivärld och att det där trevliga bostadsområdet nog aldrig kommer att bli något mer än en fin pappersprodukt, som om den vid närmare granskning skulle visa sig bristfällig kan skyllas på konsulten som gör planhandlingarna enligt våra instruktioner.

 

Under tiden som vi traskade runt bland alar och mosstuvor och trivdes med detta började den ena av landskapsarkitekterna till allas förvåning uttrycka sig alltmer skeptiskt till naturtypen som sådan och till den ursprungliga tanken att spara en större del av sumpet. Detta vore väl ingen konstig reaktion från en ingenjör, mäklare eller truckförare, med tanke på att naturtypen i fråga inte besitter några större upplevelsevärden och därtill är tämligen svår att ta sig igenom till fots. Men nu var det alltså en landskapsarkitekt med uppgift att värna om naturvärden som började prata i termer om att "det här är väl inget att spara!". Blekt solljus silades ner genom trädkronorna. "Då kommer ju ingen vilja bo här!". En ensam man med toppluva dök upp bland stammarna, spände på sig ett par skidor och stack iväg över isen som fortfarande täckte sjön. "Nä, det här tar vi bort tycker jag". Hade landskapsarkitekten haft en motorsåg i handen hade hon nog satt igång direkt. Det är roligt när tjänstemän säger saker som man inte väntar sig att få höra hos en person i den yrkesrollen. Som när en IT-tekniker uttalar sig om estetik till exempel.

 

Det är dock inte i första hand landskapsarkitektens osentimentala hållning som i denna text ska exemplifiera tjänstemannaskapets kontrastrikedom. Tillbaka från sumpskogen ser jag på intranätet att det har utkommit en ny handbok i "personlig säkerhet". I min naivitet tror jag först att det rör sig om en liten broschyr som handlar om halkskydd i badrummet, att vara försiktig i trafiken samt hur man installerar timer på spisen, men ack så fel jag har. Det visar sig nämligen vara en skrift utgiven av Säkerhetspolisen, riktad till personer som arbetar i den offentliga sektorn eller i näringslivet samt folkvalda politiker - personer som är, eller kan uppfattas som, offentliga. Redan i inledningen höjer man på ögonbrynen en smula:

 

"Att du är, eller uppfattas vara, en offentlig person med ansvar eller inflytande i en viss fråga kan få överraskande och oönskade konsekvenser. Varje dag blir ett stort antal personer i den offentliga sektorn eller i näringslivet föremål för hot och trakasserier, och de kan i värsta fall utsättas för våld."

 

Vad nu då? Skulle detta handla om mig? Varför skulle någon vara så illvillig och vilja hoppa på en välmenande tjänsteman som jag? Säpo har lättbegripliga svar:

 

"En viktig faktor är att du i din yrkesutövning kan komma att vidta en åtgärd, fatta ett beslut eller ta ställning i en fråga som någon eller några uppfattar på ett negativt sätt."

 

Visst ja, tänk att man ska vara så godtrogen att man behöver bli påmind om sådana självklarheter. Det är braskande läsning må jag säga (den som är nyfiken kan själv läsa hela härligheten här). Det handlar om hur man hanterar och undviker verbala hot, skriftliga hot, direkta våldsangrepp, brevbomber, bilbomber, uppretade folksamlingar med mera. Man uppmanas lära sina barn att inte öppna dörren för främlingar, man får veta att man inte bör inleda en konversation med en s.k. stalker och man får en uppsjö praktiska tips som att undvika att regelbundet handla i samma butik, inte parkera ovanpå en gatubrunn med mera, med mera.

 

Det är förstås inget att göra sig lustig över, även om denna dramatiska varningsskrift kan kännas väldigt främmande i en vanlig simpel tjänstemans ögon. Men det är dessvärre sant att nog så många personer i offentlig tjänst faktiskt råkar ut för den här typen av otrevligheter. Oftast är det förstås på en ganska oskyldig nivå som jag tror grundar sig i det faktum att rena personangrepp upplevs som mer kraftfulla än verserad kritik av ett beslut eller en handling. (Det är förstås en helt felaktig föreställning, men som vi alla vet så kommer förnuftet ofta långt efter känslan när det gäller våra relationer till makthavare.) Det kan handla om elaka antydanden, insinuationer och lättare förolämpningar vid telefonsamtal och annan korrespondens, eller att arga personer söker upp en viss tjänsteman för skälla ut honom eller henne. Oftast är det lätt att gjuta olja på vågorna genom att bara vara vansinnigt trevlig mot personen ifråga, detta universalknep för att bemöta obehagliga personer. Tyvärr finns det ändå gott om exempel på tjänstemän som fått ta emot grövre hot och påhopp - något som kan verka fullkomligt bisarrt med tanke på att det ofta rör sig om småsaker, i mitt ämnesområde exempelvis att ett hus ska byggas bredvid ett annat hus. Den enklaste tolkningen av ett sådant beteende är att människor bryr sig väldigt mycket om sin närmaste livsmiljö (vilket väl förvisso är positivt) och att varje förändring i denna livsmiljö upplevs som ett angrepp, ett ifrågasättande och ett intrång på den privata sfären. Jag skulle gärna vilja säga att en god medborgardialog är det bästa receptet mot enskildas överreaktioner i planprocessen, men tyvärr händer det nog så ofta att jag tvivlar på detta, eftersom det är just inom ramarna för denna medborgardialog som de flesta aggressioner och hotelser kommer fram. Vi i planerarsvängen vet exempelvis alltför väl att de flesta besökare på ett samrådsmöte har kommit dit i det enda syftet att tala om för oss hur jävla dåligt allting är och vilka idioter alla tjänstemän och politiker är, och att dessa besökare inte är det minsta intresserade av att ta till sig resonemangen kring den planerade bebyggelsen. Tyvärr.

 

 (I detta sammanhang kan jag inte låta bli att nämna att det faktiskt finns hårresande exempel på hur förtroendevalda politiker angriper medlemmar i en ideell förening. En förtroendevald sverigedemokrat i Landskrona skickade för en tid sedan ett tragikomiskt hotbrev till den hedervärda Republikanska föreningen, där han påpekade att vi var ett hot mot demokratin (!) och därför borde avskaffa oss själva för att bespara oss och våra familjer förnedring och lidande. Om detta kan man läsa här.)

 

Kontraster var ordet. Man känner sig tämligen ohotad när man traskar omkring i en vårfin sumpskog. Och när folk ringer och smågnäller tycker jag att det är ganska stimulerande att försöka vända gnället till förståelse, eller åtminstone något åt det hållet. Och man bör inte glömma att titta under bilen innan avfärd eftersom det kan sitta en bomb monterad där. Eller så sitter det skenhelig sverigedemokrat i baksätet som poppar upp under färd och talar om att man är ett hot mot demokratin. Bevare oss. 
 

Inga rövare finns i sumpskogen. Det är för slafsigt.
 

 

Det får bli det en återknytning till föregående inlägg. Frågan om hur dålig arbetsmoral tog sig uttryck innan tjänstemännen försetts med internetuppkoppling har måhända en rad svar som inte är mer smickrande för den tidens tjänstemän än vad förströelse-surfandet är för dagens. Men på ett annat område känner jag mig nästan säker på att äldre byråkratgenerationer stod över oss nutida, och det gäller deras förmåga till skriftlig kommunikation. Tjänstemän skriver ju som bekant rätt mycket, och en stor del av det som skrivs bevaras åt eftervärlden i form av s.k. offentliga handlingar. Tjänsteskrivelsen är vår språkliga manege till vardags, och ibland får vi spela ut våra register på lite större arenor som kan kallas rapporter, promemorior eller utredningar. Så långt de officiella dokumenten. Jag föreställer mig att den språkliga nivån i dessa dokumenttyper inte har förändrats (förvärrats) alltför mycket under de senaste decennierna, utan att tjänstemännen idag liksom för fyrtio år sedan skärper till sig och vårdar sitt språk när det ska fästas på papper som ska arkiveras i all evighet. Men hur är det med de språkliga ambitionerna i den mer vardagliga kommunikationen tjänstemän emellan? Min tes här är att något dramatiskt har hänt bara under de senaste tjugo åren. Men vi börjar med att backa tillbaka till tiden dessförinnan.

 

Förr fanns huvudsakligen tre sätt att kommunicera person till person på en yrkesmässig nivå;

1) direkta samtal i ett mötesrum med två eller flera personer,

2) telefonsamtal

3) brev

Jag antar att all kommunikation av mer formell art, liksom idag, skedde skriftligt. Alltså att man skrev ett brev på sin skrivmaskin (eller kanske dikterade för sin sekreterare om man hade kommit lite högre upp i hierarkin), skrev under, kuverterade brevet och därefter överlät till postväsendet att föra det till mottagaren. Brevet blev en offentlig handling eftersom det var skrivet av en offentliganställd i ett formellt ärende. Jag tänker mig vidare att tjänstemannen som skrev brevet - väl medveten om dess bestående karaktär - bemödade sig att stava rätt, använda för ändamålet lämpade ord och i största allmänhet hålla sig inom det språkliga regelverket. Kanske stannade han till och funderade en extra gång på de känsligare orden, deras nyanser och (miss-)tolkningsmöjligheter. Våra allmänna arkiv är fullproppade med sådana här handlingar. Oftast kan skribenterna vara nöjda med sina alster.

 

Men så hände något. Plötsligt en dag utrustades tjänstemännen med datorer, dessa kopplades samman i nätverk och vips, snabbare än en länsstyrelsetjänsteman hinner säga miljökonsekvensbeskrivning, så hade det elektroniska brevet gjort entré. Kanske trodde tjänstemännen först att e-brevet bara var en snabbare variant av det vanliga pappersbrevet, men ack så fel de hade. De förstod inte att e-postmediet skulle komma att rasera årtionden, ja kanske århundraden av språklig utveckling och skapa en helt ny och närmast anarkistisk skriftkultur.

 

Överdriver jag inte nu? Kanske en smula, men ett antal års noteringar av tjänstemäns språkbruk i interna e-postmeddelanden ger en bild av ett skriftspråk i upplösning. Mycket tyder nämligen på att det numera anses helt normalt att vid e-postkommunikation åsidosätta i stort sett alla de principer man lärde sig i grundskolan för meningsbyggnad, stavning, grammatik och språkhantering i största allmänhet. Saker som att börja en mening med versal, att skilja meningar åt med ett mellanslag är inte längre självklara. Och orkar man inte dela in ett meddelande i meningar kan man ju alltid skriva det som en enda lång mening och avsluta med en liten smiley eller tre punkter (detta fantastiska uttryck för allmän villrådighet). Ett litet knep som en del använder sig av, som ett utslag av inbillad effektivitet, är att skriva hela meddelandet i ämnesraden i stället för i själva meddelandefältet. Jag minns ett mail som skickades från växeln i den lilla glesbygdskommunen till samtliga anställda med följande text i ämnesraden: "vi har fått samtal om det går omkring en björn på xx-vägen detta var vid tvåtiden så den har väl gett sig av..."

 

Styckeindelning behöver man inte heller bry sig om. Man byter rad när man känner för det, ibland med blankrad, ibland utan. Man är spontan och impulsiv. Mellanslag kan komma lite här och där, man slänger in lite slumpmässiga skiljetecken. Utropstecken till exempel kan komma lite hipp som happ medan frågetecken efter en fråga ofta ses som onödig garnityr. Stavning är inte så noga. Man fattar ju ändå, eller hur?

 

Jo, man fattar för det mesta, dock inte alltid, vad skribenten menar. Och i skrivande stund upplever jag till min förfäran hur den här texten antar formen av en klassisk gnällkrönika författad av en ålderstigen, intolerant och magsur tråkbyråkrat av den sort som Fredrik Lindström bara skakar på huvudet åt, uppgivet. Så låt mig förmildra mitt gnäll genom att påpeka att det mesta av den skriftliga kommunikationen med personer utanför kommunhuset faktiskt sker med en något högre nivå på språkbruket. Och min eventuellt oförstående attityd gentemot skriftlig torftighet har antagligen att göra med den egna inställningen; att en stor del av tjusningen med att vara kommunbyråkrat ligger i att man får använda detta fantastiska språk som kallas kanslisvenska. Man får bli en del av en språkkultur som är lika underskattad som misshandlad. Man får ett närmast fullkomligt språkverktyg i sin hand, man får rätt att använda ett brett spektra av ord och formuleringar som har skapats för att inte kunna misstokas. Och då är det väl synd att inte använda detta verktyg?

 

För att avslutningsvis återknyta till äldre tiders tjänstemän så slår det mig att det ju faktiskt fanns en form av skriftlig kommunikation av det mer informella slaget, som faktiskt lever vidare än idag, nämligen de små handskrivna lapparna som fästas vid en bunt mer formella papper och sedan läggs i ett brunt internpostkuvert som en vaktmästare får leverera till mottagaren (som mycket väl kan sitta på våningen ovanför). Man kan anta att merparten av dessa små lappar slängs efter hand, men det händer att de dyker upp bland arkiverade handlingar. (Det är ju ändå text på ett papper kanske den arkivansvariga tänkte när han/hon samvetsgrant petade ner den lilla lappen bland de övriga viktiga papprena.) Dessa fragment av informell kommunikation skulle jag formligen kasta mig över om jag vore historieforskare. Men i vilket fall som helst är det väl, som så ofta annars, de obegränsade möjligheterna till kommunikation som gör att dess kvalitet sjunker. Är pappret knappt så väljer man sina ord mer noggrant. Kan man däremot blogga varje dag helt gratis kan man, dessvärre, unna sig att drälla med orden.

 

Och allra sist; det har diskuterats huruvida alla mail som landar i en offentliganställds inkorg ska betraktas som offentliga handlingar. Det finns fortfarande gråzoner i svaren på den frågan, men de flesta är numera ense om att så inte kan vara fallet, inte minst med tanke på att 95 % av all e-post till kommunen är s.k. spam. Tjänstemännen torde kunna glädjas åt detta, helt enkelt eftersom det kan tyckas pinsamt att få sin skriftliga mailkonversation med kollegan om lämpligt lunchställe bevarat åt eftervärlden. 
 

Interiör från gamla riksarkivet på Riddarholmen. Vemodigt tomma hyllor.
 

 

Det är måhända inte helt ovanligt att människor som tillbringar sina dagar på en kontorsarbetsplats, med eget rum och egen dator, allt som oftast har en icke arbetsrelaterad hemsida uppslagen i webbläsaren "vid sidan om" för att när arbetet blir för långrandigt kunna ägna sig åt några minuters förströelse, såsom att ögna igenom kvällspressens senaste skrikrubriker, eller läsa någon halvhjärtad men lättsam blogg (här måste jag förstås inflika att ett måttligt läsande av Papperspalatset rimligtvis måste anses vara arbetsrelaterad verksamhet för en kommuntjänsteman som tar jobbet på allvar). En och annan kanske ägnar ett par minuter åt att skriva ett helt privat mail till en familjemedlem eller vän. Någon kanske passar på att boka en biobiljett. Eller ringa till banken. Eller kolla några spännande resmål. Eller, ja.. det finns gott om förströelse i den här världen, och en förfärande stor del av den är tillgänglig via det globala datornätverket. Såsom hörande till den generation som aldrig upplevt en arbetsmiljö utan datorer och internetuppkoppling undrar man stilla hur i hela friden dålig arbetsmoral kom till uttryck innan dessa faciliteter fanns i var tjänstemans rum. Om någon som läser detta råkar vara tillräckligt vuxen för att ha upplevt ett kommunkontor från insidan innan datorernas intåg får denna någon gärna berätta. För inte kan det väl vara så att det helt enkelt var bättre pli på tjänstemännen förr i värden? Att disciplinen och arbetsmoralen helt enkelt var högre? Att min romantiska bild av den klassiska manschettarbetaren stämmer i den bemärkelsen att han/hon hade disciplinen som livsstil, redan innan begreppet livsstil kommit i allmänt bruk?

 

Visst finns tecken på stagnation. Mina tankar går till den där trevlige mannen som inte längre försöker dölja sitt förströelse-surfande på arbetstid genom att, som många andra gör, klicka bort aftonblaskans hemsida när någon kollega kommer in i rummet. Nä, han sitter kvar i sin bakåtlutade position, vänder sig helt lugnt mot besökaren med en min som indikerar att allting är i sin ordning. Jag minns också en som alltid hade en vältummad fantasyroman bredvid datorn, att läsa i när arbetet inte kändes så viktigt. De flesta kan också ge exempel på kollegor vars fikaraster tenderar att dra ut på tiden in absurdum. Kort sagt; lättjan och förslappningen finns där, men huruvida den är överrepresenterad inom offentlig förvaltning i jämförelse med andra likvärdiga arbetsplatser överlämnas till läsaren att spekulera i.  

 

Eftersom man enligt den s.k. kristna etiken bara får kasta sten på folk om man anser sig vara fri från synd så tänker jag inte göra detta till någon regelrätt anklagelseakt. Jag vill istället uttrycka min fascination för dessa våldsamt motsägelsefulla bilder av tjänstemannen. Å ena sidan den klassiska pliktmedvetna vars disciplin har något närmast militäriskt över sig. Å andra sidan den trötta och oengagerade tråkbyråkraten som uttråkad sjunker allt djupare ned i sin nedsuttna stol och allt långsammare vänder sina papper och ständigt kommer på icke arbetsrelaterade saker att göra i stället för att arbeta. Så vad är då den sanna bilden? Den läsare som nu väntar på det slutgiltiga klargörandet väntar förgäves. Men en annan aspekt i detta som är om möjligt ännu intressantare är det där med pliktkänslan. Numera är det, gissningsvis, ganska få tjänstemän som ser det som ett kall att jobba åt en kommun, eller åt staten eller vad det nu kan vara. Att jag själv envisas med att påstå att jag är stolt över att vara kommuntjänsteman ändrar knappast det faktum att det där med pliktmedvetenhet inte direkt är det trendigaste ordet i den nutida karriäristens vokabulär. Sedan Gustav VI Adolf är det väl bara de mest renodlade idealisterna som hänvisar till Plikten i sitt dagliga arbete (ja, för honom var det ju ändå på sätt och vis berättigat att tala om plikt eftersom han själv p.g.a. våra lite lustiga lagar aldrig fick välja vad han skulle bli när han blev stor). Tjänstemannen som släpar sig till jobbet trots feber och förkylning gör det snarare för att den där karensdagen är så förbannat dyr än för att han drivs av en obetvinglig vilja att tjäna samhället till sista blodsdroppen.

 

Kanske lite gammaldags flit, nit och dygd är vad som krävs för att trimma den offentliga förvaltningen och återupprätta dess forna status (om den nu någonsin har haft någon högre status - det kan ju vara något jag bara har fantiserat ihop). Kanske. Eller så handlar det bara om pedagogik, och då menar jag inte ett par dagar på en kursgård där en karismatisk karriärkonsult berättar att man ska betrakta glaset som halvfullt och inte halvtomt. Eller så handlar det bara om att kontorister i allmänhet är lite rastlösa och behöver mer stimulans. Eller så handlar det bara om utbud - den oemotståndliga vetskapen om att hela världen finns på internet och att (för vissa) en oanad värld av förströelse (eller beroende) kan rymmas i en simpel datorstödd patiens. 
 

En kväll söder om Söder
 

 

Sida tre, första stycket, andra raden: ändra vision till målsättning.

Sida tre, andra stycket, femte raden: ändra framtill till fram till.

Sida fyra, första stycket: stycket tas bort

Sida fem, tredje stycket, sista raden; ..en tydlig blandning av funktioner: ta bort tydlig.

Sida fem, fjärde stycket, tredje raden: komplettera meningen: planen syftar också till att..

(...)

Sida femtio, sjunde stycket, andra raden: ändra med avseende på till avseende.

Sida femtioett, elfte raden: korrigera datum

Sida femtiotvå, kartan: det finns två fält i kartan som saknar beteckning.

 

Så där höll det på. Det tog mig en halv arbetsdag att sammanställa listan på de ändringar som vi ville göra efter projektgruppens kollektiva genomläsning (som i sin tur tog flera dagar) av den konsultskrivna planhandlingen. Sammanlagt 134 ändringar på en sex sidor lång lista blev det. Stort och smått, allt från komplettering och flyttning av hela avsnitt till rättning av stavfel och missar i styckeindelningen. Och tro mig, det var inte alls så tråkigt som det kan tyckas. Kanske har det att göra med bloggförfattarens vid det här laget välbekanta förkärlek för det petiga, finstilta och detaljstuderade, men det finns onekligen en tjusning i att ikläda sig den oförsonliga lärrollen, ett slags maktutövning i det tysta, att med sin kommunal lågmäldhet peka på texten och säga korrigera! i den trygga vetskapen om att konsulten som tar emot listan med korrigeringarna måste göra som jag säger eftersom jag representerar beställaren av arbetet. Att bygga upp saker från grunden är ganska jobbigt, men att mot slutet på processen finputsa ytan och fixa med detaljerna är barnsligt roligt.  

 

Det ska tilläggas att ingen skugga ska falla över konsulten, ty i likhet med de flesta konsulter har de i detta fall arbetat tämligen hårt och det ska erkännas att de rentav kanske är lite mer tidseffektiva i sitt arbete än vi kommunbyråkrater som oftast inte behöver redovisa varenda timme av vår arbetsdag, och som så att säga lever i ett lite mer diffust tidsperspektiv. Och det är fullt möjligt att det skulle vara lika många korrekturfel om jag totat ihop hela dokumentet själv. Ändå kan man ju fråga sig hur effektivt och rationellt det egentligen är med detta dubbelkommando - att vi istället för att göra något själva sitter och fjärrstyr någon som gör det åt oss. Det tar tid att korrekturläsa konsultprodukter, det tar tid att istället för att ändra direkt i dokumentet säga till konsulten att du måste rätta till det här och det här och det här, och det känns dessutom lite fånigt att likt en skolfröken sitta och rätta stavfel, grammatiska fel, syftningsfel, satsbyggnadsfel och typografiska fel, särskilt när de är producerade av någon som har högre lön, dyrare arbetsmöbler och bättre automatkaffe än jag har på min arbetsplats. Men som sagt - det finns en viss tjusning också i att få vara den petige byråkraten som slår ner på detaljer. Detaljer är ju så roligt! Desto tråkigare är det när en konsulttext inte präglas av direkta fel utan av en rent allmänt dålig språkkänsla, vilket är ganska vanligt. Då tar den längre tid att rätta och det blir ändå inte riktigt bra. Till saken hör att det på plantexter upprättade av konsulter ändå står den kommunale handläggarens namn högst upp, vilket ju kan verka väldigt bekvämt om texten är välskriven (och säkert bittert för konsulten) men riskerar att bli pinsamt om den inte är det.

 

En annan, lite mer dramatisk händelseutveckling som jag den senaste tiden upplevt exempel på är när konsulten börjar frigöra sig från sin uppdragsgivare (månne på grund av uppdragsgivarens stelhet, långsamhet eller bristande respekt för eviga arkitektoniska värden till förmån för krasst ekonomiska och politiska överväganden?). Idag påpekade min chef lite försynt att det i den mastiga fördjupade översiktsplan som ska skickas till beslutsfattarna om en vecka har gjorts ganska drastiska förändringar som varken jag eller någon annan i projektgruppen informerats om. Konsulten hade helt enkelt stuvat om bland kvarteren efter eget huvud och sedan låtit bli att upplysa oss om detta. Det blev en hektisk fredagseftermiddag med ett flertal hastiga krismöten och lätt infekterade telefonsamtal. Konsulten ifråga står nu inte högt i kurs hos min arbetsgivare.

 

Men jag kan känna viss förståelse dem, de kreativa konsulterna med rörliga sinnen som tröttnar på att kontrollerat krypa fram längs den snitslade bana som de kommunala myndigheterna lägger ut åt dem. De har kanske valt att vara just konsulter istället för kommunbyråkrater för att få lite fler frihetsgrader och lite färre bindningar i arbetet, och då är det säkert frustrerande att tvingas pressa in sin kreativitet och sina alster i byråkratins stundtals snäva ramar. Ett litet rebelliskt konsultmyteri kan mot den bakgrunden vara begripligt. Det är rätt att göra uppror, var det väl någon som sa. Men då får man i anständighetens namn göra det i god tid, minst en månad innan handlingarna skall vara kommunstyrelsen tillhanda. 
 

Eviga arkitektoniska värden i fonden. Båtar i nederkant.
 

 

I plan- och bygglagens portalparagraf kan man läsa att lagen syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Det är ju vackert så ögonen fuktas. Individ och samhälle sida vid sida. Det bästa för alla, det bästa för såväl Nationen som för Nisse i Hökarängen. Särskilt den där lilla bisatsen - med beaktande av den enskilda människans frihet - känns väl särskilt välklingande för de medvetna medborgarna i vårt ganska genom-individualiserade land. Jag ska redan här varna för att denna text kan komma att få politiska under- och övertoner, så om man är rädd för sådana bör man sluta läsa här.

 

En grundingrediens i det kommunala planerarjobbet är de ständiga avvägningarna mellan enskilda och allmänna intressen - en klassisk balansgång som är särskilt intressant eftersom den också tangerar en politisk-ideologisk klyfta. Låt oss börja med att ställa upp några grovt förenklade politiska schabloner:

Scablon 1: Kollektivet är det viktiga. Samhället har ett ansvar för individen. Det allmänna intresset är därför viktigare än det enskilda.

Scablon 2: Individen är det viktiga. Individen ansvarar för sig själv och ingenting annat. Inget får inkräkta på den lilla värld som individen har skapat med sina egna händer/pengar. 

Låt oss kalla den förstnämnda kategorin kollektivister och den andra individualister. Eller, nej förresten, låt oss mer rättframt kalla den andra kategorin för egoister. Låt oss definiera en egoist helt klassiskt, alltså som en person som kategoriskt sätter sina egna intressen i första rummet och inte vill låta några högre ideal som rör allmänheten inverka på förverkligandet av det privata livsprojektet.

 

Egoism som drivkraft har länge fascinerat mig, inte minst genom de kontakter med denna livsåskådning som jag fått via mitt arbete. Kollektivisterna är egentligen aldrig något större problem när det gäller kommunal samhällsplanering, eftersom de inser det orealistiska i att ett helt samhälle skall vara inrättat just utifrån deras personliga önskemål. Nog för att många kollektivister tenderar att förfalla till egoismens lära när de drabbas av någon allmännyttig åtgärd i anslutning till deras egen bostad, men de förstår åtminstone argumenten och kan ofta sätta sina egna intressen i relation till de allmänna. Egoisterna är däremot nära nog omöjliga att handskas med, eftersom de för sitt liv inte kan förstå hur sextiotusen människors behov av en god livsmiljö kan tillåtas väga tyngre än det egna särintresset att inte behöva se något annat hus från det egna fönstret. Låter det elakt, är jag elak mot egoisterna nu? Då ska jag säga er, kära läsare, att detta är verkligheten, och det kan jag och mina kollegor i branschen ge er hinkvis med exempel på. Skrämmande ofta möter vi vuxna, friska och bildade människor som lägger all sin kraft på att helt ogenerat ge uttryck för just denna rent infantila form av egoism och trångsynthet.

 

I den kommun jag arbetar för är den politiska styrningen av den sorten som rent generellt förfäktar egoism (fast under täckmanteln individualism, eller valfrihet) och förfasar sig över kollektivism (ofta med argumentet att det motverkar vår frihet, vilken i sin tur definieras som vår rätt att köpa, sälja och äga vadsomhelst hursomhelst). Detta är intressant om man betänker vad en kommun egentligen är för något. Vi har alltså en organisation (kommunen) som i grunden utgörs av alla kommunmedborgarna tillsammans och vars främsta uppgift är att tillvarata deras gemensamma intressen, de s.k. allmänna intressena, och denna organisation styrs av personer (folkvalda, nota bene!) som i grund och botten tycker att den enskildes intressen generellt sett bör stå i första rummet och att rätten till egendom är en av de främsta mänskliga rättigheterna. Eller enklare uttryckt; vi har företrädare för det allmänna som egentligen är mer intresserade av det enskilda.

 

Och hur stort problem är det här då? För mig som tjänsteman är det inget problem alls utan snarare en källa till underhållande anekdoter och politiska akrobatkonster. Så länge jag kan grunda mina ställningstaganden på sakargument behöver det inte bli så känsligt. För politikerna (de på egoism-sidan) förefaller det däremot, fullt begripligt, vara enormt problematiskt att vara det allmännas företrädare samtidigt som man ska sympatisera med så många som möjligt av de som på egoistiska grunder motsätter sig förändringar som gynnar det allmänna. Jag förstår ärligt talat inte hur de lyckas ta sig ur de där situationerna som uppstår så påfallande ofta.

 

Det hela vore riktigt enkelt om egoisterna vore helt dumma i huvudet, men så är dock inte fallet. De är nämligen inte dummare än att de förstår att ett allmänintresse i normalfallet väger tyngre än ett egenintresse i den kommunale planerarens ögon. Därför försöker de inte sällan maskera sin egoism i allmänintressets fårakläder genom att hänvisa till någon slags allmännytta som de aldrig har brunnit för. Jag, och många med mig, har sett protektionistiska villaägare med stadsjeep förvandlas till trädkramande idealister som högtidligen åberopar allmänhetens djupliggande behov av luft och grönska, vilket låter bra ända till det visar sig att det egentligen bara handlar om att personen i fråga befarar att värdet på hans villa ska sjunka när den föreslagna nybyggnationen begränsar hans sjöutsikt. Just sjöutsikt är det för övrigt något magiskt med - det förefaller som att nog så många är beredda att gå över lik för försvara sitt privilegium att kunna skymta en flik av en övergödd insjö från ett hörn av köksfönstret. Det är besynnerligt.

 

Med beaktande av den enskilda människans frihet ska vi alltså planera för en bättre värld, enligt plan- och bygglagen. Må så vara, jag skriver under på det (trots att lagen bekvämt nog avhåller sig från att definiera ordet frihet), och jag tänker inte lägga mitt yrkeskunnande på att planera för att göra människor ofria. Men jag är tacksam om jag slipper sätta likhetstecken mellan frihet och egoism. 
 

Detta är väntsalen på järnvägsstationen i Grängesberg. God jul!
 

 

Att språket gör tjänstemannen har jag förmodligen upprepat både en och två gånger på denna blogg, genom mer eller mindre originella omskrivningar. Aldrig kan jag väl sluta hylla kanslisvenskans oändliga nyansrikedom och exakthet, eller för den delen dess nästan obegränsade möjligheter till språkliga akrobatkonster. Extra tydligt framstår dess karaktärsdrag när man ställer den bredvid någon annan särpräglad språkstil. Det är därför just vad jag ska göra här.

 

På senare tid har jag med stigande fascination och en del frustration bekantat mig med huvudstadens s.k. bostadsmarknad och därigenom blivit översköljd med bostadsmäklarnas ganska egensinniga språkbruk. Det kan möjligen röra sig om kanslispråkets rena antites, för där tjänstemännens språk strävar efter tydlighet och är befriat från alla värdeladdade ord, syftar mäklarnas språk snarare på fluffa till verkligheten och klä den i ett genuint värdeladdat, okritiskt och översvallande ordglitter. Alla som förstrött bläddrat i tidningarnas bostadsbilagor vet att mäklarna upphöjt eufemismen till en skön konst. En fallfärdig lägenhet är "en dröm för den händige", renoveringsbehov omformuleras som "potential" och en trång lägenhet kallas "yteffektiv". Efter ett tag lär man sig vad orden betyder. Nedan följer ett experiment där jag försökt översätta en mäklares beskrivning av en tvårummare i Gröndal till korrekt kanslisvenska.

 

Mäklaren: Denna perfekt planerade 2:a stoltserar med högt gavelläge, fräscha ytskikt, lättmöblerade ytor & strålande ljusinsläpp tack vare fönster i 3 väderstreck.

Tjänstemannen: Lägenheten, som har två rum och kök, är belägen på andra våningen vid byggnadens gavelsida, vilket ger gott ljusinsläpp då fönster är placerade i tre väderstreck. Ytskikten är i gott skick.

Kommentar: "Lättmöblerad" går bort, det är varken objektivt eller sant.

 

Mäklaren: I charmiga Gröndal finns denna välplanerade och ljusa gavellägenhet. Här bor ni högt och har en härlig utsikt över träd och grönska från fönster åt tre håll. Den mysiga lägenheten är dessutom snygg och fräsch och utanför är det grönt och skönt. Läget är riktigt bra med närhet till stan samt natur och vatten.

Tjänstemannen: Den ljusa och relativt ändamålsmässiga lägenheten är belägen i Gröndal, på gångavstånd från Hornstull. Läget i området är högt och från några av fönstren är siktförhållandena goda. Lägenheten kan upplevas som hemtrevlig och såsom varande i gott skick. Utanför finns riklig vegetation. Naturområden och sjöar finns i närområdet.

Kommentar: "Grönt och skönt"? Nä, kommunstyrelsen har dessvärre ingen förståelse för barnsliga språklekar. Mysig, snygg och fräsch är inte heller särskilt precisa uttryck.

 

Mäklaren: I alla rum ligger fin parkett och färger går i vitaste vitt. Den välkomnande hallen har praktiskt avhängning direkt i entrén och ger en inbjudande öppning till övriga rum. Vardagsrummet är väl tilltaget och ger god plats för soffgrupp och även en matgrupp om så önskas. Sovrummet är rogivande med gott om plats för en rejäl säng. Här finns också en praktisk garderobsvägg med god förvaring. Badrummet har kaklade väggar och erbjuder ett avkopplande badkar.

Tjänstemannen: Alla rum utom badrummet har ekparkett. Väggarna är vitmålade. I hallen finns en klädhängare. Vardagsrummet har plats för en soffgrupp och en matplats. Sovrummet har plats för en större säng, dock ej en dubbelsäng, samt inrymmer en garderobsvägg. Badrummet har kaklade väggar, plastgolv och ett badkar av standardmodell.

Kommentar: Här finns det mycket skoj. Hur skiljer sig vitaste vitt från vanligt vitt? Och att det finns plats för avhängning av kläder i hallen vid entrén får väl betraktas som ganska normalt? Rogivande sovrum? Tja, det hade fyra väggar, ett golv, ett tak och ett fönster. Och jag kunde heller inte se vad det var för speciellt med badkaret som gjorde det mer avkopplande än ett genomsnittligt badkar.

 

Mäklaren: Läget är helt fantastiskt bra på lugn återvändsgata. Alldeles intill ligger Gröndals Centrum med allt ni behöver. Här finns mataffärer, pizzeria, sushi, flera caféer, restaurang och småbutiker. Här går också tvärbanan som tar er antingen till Alvik eller till Liljeholmen där tunnelbanans röda linje möter upp. Bussar trafikerar även området. Gröndal är en gemytlig liten småstadsidyll mitt i den kungliga huvudstaden.

Tjänstemannen: Fastigheten ligger vid en lågt trafikerad återvändsgata. I närområdet ligger Gröndals centrum med ett relativt stort utbud av offentlig och kommersiell service. Området trafikeras av tvärbanan och av bussar. Gröndal upplevs av många som en tilltalande boendemiljö då området kan sägas besitta vissa småstadskvaliteter trots den omedelbara närheten till Stockholms centrala delar, där även det kungliga slottet är beläget.

Kommentar: Här flödar det över. Fantastiskt är ett fullkomlig otänkbart ord i en tjänsteskrivelse. Och visst är det hyggligt av tunnelbanans röda linje att möta upp i Liljeholmen, som en pålitlig gammal kompis. Slutklämmen är mördande mäklarklyschig, och det får väl betraktas som en riktig bedrift att klämma in både gemytlig småstadsidyll och kungliga huvudstaden i samma mening. Dock är det väl att töja lite väl mycket på geografins gränser att påstå att Gröndal ligger mitt i Stockholm.

 

Jag tror att mäklarna bygger upp sina annonser genom att först samla på sig ett antal välljudande adjektiv, så många och så positiva som möjligt, och sedan konstruera meningar kring dessa. Vi kommuntjänstemän bygger hellre våra meningar kring substantiv, ja vi har rentav en förkärlek för att göra om verb till substantiv och plocka in ett mer neutralt verb istället, varvid meningens tyngdpunkt flyttas från verbet till substantivet. Exempel: där en vanlig svensk säger "gatan har sandats" så säger kanslisten "sandning av gatan har utförts". Det känns tryggare att prata om lätt klassificerade aktiviteter än att låta dessa få eget liv i form av aktiva och upproriska verb. För den som tycker att sådana här hårklyverier är underhållande (det måste väl vara i stort sett alla?) vill jag rekommendera den klassiska språkvårdsboken "Riktig svenska - en handledning i svenska språkets vård" som gavs ut första gången 1939. Författare är språkforskaren Erik Wellander och som titeln antyder är den en uppvisning i förstklassig språkfascism. Jag föreställer mig vilket fantastiskt samhälle vi skulle leva i om alla svenskar kunde plöja igenom denna bok och tillägna sig allt som står i den. Kommunikationen människor emellan skulle gå så lekande lätt och friktionsfritt att blotta tanken nästan är svindlande. I själva verket är det nog inte så många fler än Erik Wellander själv som har kunnat tillägna sig allt han skriver om. Men boken är omåttligt underhållande för oss språknördar. Ett helt kapitel handlar om kanslispråket, och jag avslutar denna text med ett citat från just det kapitlet:

Man brukar skämta med kanslispråkets pinsamma noggrannhet i uttrycken. Denna är emellertid i det hela väl grundad. Det är ingenting löjeväckande i en bestämmelse, som säger, att till riket må införas "allenast kräftor, som i längd hålla minst 9 centimeter, räknat från spetsen av pannbenet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan". Noggrannheten är icke större än som behövs - det är gott om dem, som vilja missförstå.

 

Det är så sant som det var skrivet. Och lägenheten i Gröndal gick för en miljon fyrahundrafemtiofem tusen svenska kronor till någon bättre bemedlad. Och Erik Wellander tassade vidare 1977. 
 

Essingeleden ur grodperspektiv. Nära Gröndal.
 

 

En ganska fantastisk sak med att ha en administrativ tjänst på en kommun eller annan offentlig arbetsplats är att man får tillgång till ett smärre konstmuseum. Häromdagen var jag på besök i det källarförråd under biblioteket där kommunens konstsamling finns. En vänlig äldre kultursekreterare övervakar mig och min kollega när vi botaniserar bland några hundra tavlor av alla upptänkliga stilar, alla noggrant numrerade och registrerade. Jag hittade mycket hembygdsmotiv och pittoreska naturmiljöer, men även en hel del modernare grafik, foto, etsningar, mystiska blandtekniker, collage och textiler. Vilken tjänsteman som helst får låna konst ur samlingen för att pryda sitt tjänsterum.  Jag fick med mig en serie på tre riktigt fina torrnålsetsningar föreställande - just det - tre byråkrater! Javisst, motivet var så klockrent och självklart att jag inte kunde väja för det. Byråkraterna har vardagliga namn som Loffe och Classe och är av det riktigt hederliga klassiska byråkratsnittet. Det står ingenstans att de är byråkrater men deras stil utesluter allt annat, detta trots - eller kanske tack vare - att de är tecknade ytterst stilistiskt så att bara de starkaste karaktärsdragen framträder. Den bloggläsare som händelsevis har vägarna förbi min arbetsplats är varmt välkommen att titta in och beundra konsten. Och ni som redan är kommunanställda; ring till kommunens konstansvarige och be att få ta en titt på samlingarna. Ni kan räkna med ett hjärtligt bemötande från en yrkesmänniska som förmodligen brinner för sitt jobb.

 

Nu är det förstås så (tack och lov) att större delen av kommunens konstsamling är utplacerad i de offentliga byggnaderna. För den som inte tänkt på detta kan informeras om att ett kommunhus ofta är en veritabel liten konstkammare även när det tillhör en medelstor förortskommun. Som exempel kan nämnas min förra arbetsplats, där korridorväggarna pryddes av bland annat Bærtling-litografier och storstilade oljemålningar i storformat av namnkunniga stockholmsskildrare. I kommunhusets entré hittas ofta något lite mer representativt verk. I den tämligen ocharmiga 70-talslimpa som jag nu arbetar i pryds entréhallen av ett ganska spektakulärt verk som består av ett antal böjliga halvtransparenta plastskivor i blå och orange nyanser som genom ett litet maskineri kan fås att bölja i ett slags vågspel. Men ack ack - det lilla maskineriet är permanent stillastående eftersom de som jobbar på våningen ovanför uppges bli störda av dess gnisslande läte. Istället har man ställt en missprydande datorterminal för medborgartjänster framför konstverket, som om det inte existerade. Det är inte snyggt.

 

Jag tycker mig se en ganska fin och lite gammelsvensk anda av folkbildning, för att inte säga meborgarfostran, i den kommunala konstverksamheten. Man kan se för sitt inre en lite åldrad kulturpedagog som med livserfaren och vänlig stämma förklarar hur konsten gör oss till bättre människor oavsett om man jobbar i vit skjorta eller blåställ. Skulle det vara en föråldrad och naiv idé? Icke! Den föreställda kulturpedagogen har ju rätt - ge folket konst så kanske de börjar tänka på något större än bara arbete och konsumtion, det kan bara vara av godo! Likaså menar jag på fullt allvar att tjänstemän faktiskt gör ett bättre jobb om de omges av inspirerande konst. Lite lagom stimulans för båda hjärnhalvorna, så blir tjänstemännen snällare och världen lite bättre.

 

Ämnet kommunal konst kan knappast behandlas utan en kommentar av det fenomen som kallas offentlig konst - denna omåttligt intressanta företeelse. Om det är något som är intressantare att studera än offentlig konst så måste det väl vara den s.k. allmänhetens synpunkter på offentlig konst. Finns det något som är så tacksamt för en gnällkaraktär att förfasa sig över än ett "fult" konstverk? Förmodligen finns det inte något offentligt konstverk som alla tycker om. Ofta pekar gnället i rikting mot den abstrakta konstens död och den föreställande konstens heder. Vi känner igen argumenten: "Vaddå, det där är ju bara tre pinnar och en boll!" "Man ser ju inte vad det föreställer" "Gubben har ju helt fel proportioner, han ser ju helt missbildad ut!" Ja, visst kan man ibland misströsta - folket vill inte få sin fantasi prövad, kan det verka som ibland. Det ska vara statyer av gulliga djur eller en fin staty av Astrid Lindgren i helfigur och naturlig storlek, och helt lite blommor runtomkring. Eller en fontän. Men nej, vi ska inte låta gnället vinna - ty gnällarna behöver få gnälla, de mår dåligt annars. För min del, om jag får drista mig att stämma in i gnällkören, undrar jag för övrigt varför ingen ifrågasätter att det på var och vartannat svenskt torg står en staty av någon gammal fosterländsk envåldshärskare (eller diktator, som de ju också kallas), oftast någon av dem som med patriotiska förtecken brände hela statsbudgeten på att fara runt nere på kontinenten och bedriva fullständigt meningslösa invasionskrig med oräkneliga dödsoffer alltmedan de utmärglade småbönderna här hemma dog som flugor av svält och vedermödor. Varför debatteras inte den konsten?

 
   *   *   *

Konstnärerna kan möjligen vara tacksamma över att det finns offentliganställda kultursekreterare med sinne för konst. Däremot var det knappast en konstnär utan snarare en klåfingrig PR-snubbe som häromdagen kom med den briljanta idén att kommunen där jag arbetar ska byta ut sitt kommunvapen. Förmodligen är det samma reklamgeni som låg bakom den broschyr som jag roade mig med att häckla i tidigare inlägg. Han ser nog framför sig hur den unga karriäristgenerationen formligen ska gå i taket av förtjusning när de märker att den gamla gubbmoderata villakommunen har tagit ett nytt, fräscht, spännande steg mot framtiden med en ny logga, förlåt, kommunvapen som andas framtidstro och ..eehmm ..valfrihet! Det är så sant som det är var sagt; att här sitter vi alla i samma idiotbåt. 
 

Lyftkranar i Riga. Vackert.
 

 

Reklam har väl egentligen aldrig varit något som fört samhället framåt i någon vidare mening, även om det säkert finns många i branschen som skulle hävda det. Min mening är väl snarare att i stort sett all reklam är mer eller mindre förnedrande, av den enkla anledningen att den bygger på antagandet att mottagaren är så dum i huvudet att han eller hon tror att annonsörens budskap är sant. Men man är ju van, vi lever ju i den rika delen av världen o.s.v. Dock har jag fortfarande svårt att svälja kommunreklam, alltså denna vämjeligt inställsamma smörja som kommuner får för sig att satsa stora pengar på i hopp om att locka till sig några nya invånare. Må vara att ämnet redan tidigare varit uppe för behandling på denna blogg, men häromdagen fick jag ett så skrattretande skolexempel på fenomenet att jag måste ta tillfället i akt att hålla upp det till allmänt åtlöje. Ta därför en noggrann titt på bilden nedan:

 

 

Bilden är hämtad från en broschyr som talar om att den kommun för vilken jag arbetar är en ovanligt bra kommun. Vad är det då vi ser här? En lycklig och lyckad Familj, två framgångsrika vuxna människor med två bedårande flickebarn, samlande vid köksbordet för att titta på något som framträder på skärmen på pappas laptop. Köket är ljust och luftigt, pappa och mamma är ledigt klädda - det är kanske lördag och Familjen tittar på kommunens hemsida för att se vilka fina utflyktsmål det finns i den fina kommunen, eller så förundras de av det fantastiska utbudet i kommunens eget gigantiska shoppingcentrum (vars existens förstås är förklaringen till att det inte finns en tillstymmelse till stadsmiljö i den fina kommunen, men det står inte i broschyren). Den här bilden är så övertydligt metaforspäckad att den blir en parodi på sig själv. Se bara - tradition och modernitet, trygg familjesammanhållning med fönstret (dator och telefon) öppet mot världen. Pappa är hemmets bas - han sköter datorn - men mamma är också lite aktiv för hon har pennan i handen och man kan se på hennes ansiktsuttryck att hon engagerar sig i Familjens väl och ve, ständigt mån om att vara en god mamma och hustru trots att hon är mitt i karriären.

 

Men det mest komiska är ändå de två flaskorna med olivolja och vinäger till vänster i bild! Fotografen måste ha haft någon fix ide om att de skulle symbolisera den mer njutningsfulla sidan av livet, det sinnliga, det harmoniska och sunda. Men ärligt talat, om bilden var krystad och onaturlig även utan dessa gastronomiska tillbehör så är deras förekomst i bilden det som slutgiltigt sänker den till den rent tragikomiska nivån! Varför i hela friden har Familjen ställt fram olivoljan och balsamvinägern på det annars matfria köksbordet, när dagens aktivitet bara är att beundra den av kommunen erbjudna valfriheten via pappas dator? Är det förresten inte ganska länge sedan som de där stilrena flaskorna med olivolja och balsamvinäger var den yttersta symbolen för den moderna människan och återfanns i varje medelklasskök där man ville visa sin öppenhet mot sydeuropeisk matkultur? Känns det inte lite, ja ...90-tal?  

 

Den fråga som uppstår är förstås: vem är det man hoppas kunna lura med dessa pinsamt billiga metaforer? Vem ska köpa det här? Till saken hör att kommunen i fråga är en ganska utpräglad överklasskommun vars medborgare överlag är välutbildade villaägare, och naturligtvis är det också just sådana människor (dock helst i den yngre, skattegenererande generationen) som kommunen hoppas kunna locka till sig med sin färggranna broschyr. Men lockas dessa högutbildade, moderna och medvetna önskemedborgare verkligen av billiga reklamfloskler och bilder som får moderna livsstilsmagasin att framstå som dyster socialrealism? Jag har svårt att tro det. Någon jävla självdistans har de väl? (I texten beskrivs kommuninvånarna som mycket engagerade. Och det är sant, kan jag som kommunal planerare intyga. Synd bara att engagemanget är av rent reaktionär art och yttrar sig som en instinktiv skepticism mot alla typer av förändringar i den fysiska miljön, så länge det inte handlar om att få en egen fil på motorvägen in till stan. "De är ju läs- och skrivkunniga i den här kommunen" suckade min kollega som syftade på att även de mest idiotiska protestbrev är formulerade med pregnans och känsla i denna kommun.)

 

Det skaver i byråkrathjärtat att se sin arbetsgivare hänge sig åt denna olivoljiga reklamcirkus. Tänk bara: Här i kommunhuset sitter en liten armé med seriösa tjänstemän som med uppbådande av allt sitt yrkeskunnande bedriver en verksamhet som syftar till att få kommunen att fungera och utvecklas. Vi utreder, handlägger, planerar, skriver och strukturerar, och det är seriöst, förbannat seriöst. Och så kommer någon slemmig reklamsnubbe och festar loss på lite allmänna medel genom att låtsas att kommunen är precis som vilken vara som helst, för kan man sälja tvättmedel så kan man väl sälja kommuner? Om vi häller olivolja i papperskvarnen och toppar med lite balsamvinäger så kanske den snurrar lite smidigare, och kanske kan vi till och med få de offentligt finansierade tjänsterna att framstå som fräscha om vi bara gör en broschyr med tillräckligt stora och fräscha bilder och tillräckligt lite text? Nej, denna kommunala make-up gör mig illa till mods. Jag formulerar härmed Papperspalatsets officiella ståndpunkt: låt byråkrater vara byråkrater! De ser ändå bara fåniga ut med olivolja i håret.

 

Avslutningsvis: Någon läsare undrar kanske vad som egentligen står i den där broschyren, bredvid de utstuderade bilderna på leende barn med tandglugg, leende skrynkliga åldringar och den leende kvinnan i 40-årsåldern som sitter vid en sjö med en stilren kaffemugg i handen och vänder sitt friska ansikte mot solen alltmedan hon sluter sina smakfullt lättsminkade ögonlock. Och jag har redan svarat; det står att kommunen är bra. Jättebra faktiskt. Man har lyckats förlänga detta budskap till en text som väl motsvarar en A4-sida ungefär. Utsmetat i en 25-sidig broschyr tryckt på fint tjockt papper. Vänta nu - var det inte läskunniga människor vi ville få hit till vår fina kommun?
 

 

Bytet av arbetsplats (från en förortskommun till en annan) ger mig anledning att återkomma till papperspalatsets rent arkitektoniska egenskaper. Min nya arbetsgivarkommuns högkvarter är en riktigt klassisk kommunal-limpa med 7 rationella våningsplan i en 90 meter lång rätblocksform. Huset stod klart 1974 och är ett praktexempel på prispressat lågbudgetbygge. Det var inte tal om några exklusiviteter - ingen tjusig entréhall, ingen generös takhöjd och inga utsmyckningar (nej gud förbjude! - utsmyckningar för skattemedel, aldrig!). Planlösningen är den vanliga: två parallella korridorer, små kontorsceller mellan korridoren och ytterväggen och i innandömet trapphus, arkiv, kopiering, pentry, toaletter etc. Just korridorerna har jag särskilt funderat över, kanske mest eftersom de på min nya arbetsplats är ovanligt långa (de sträcker sig längs hela huskroppen, dvs. 90 meter) och, inbillar jag mig - ovanligt smala för att vara kontorskorridorer. Möjligtvis förstärks det smala intrycket av korridorens längd och den ringa takhöjden.

 

Hur bred är egentligen en normal korridor? Ett mått kanske inte säger så mycket, men för att få en uppfattning om det hela tog jag fram ett måttband och mätte korridorens bredd till 127 cm. Det är inte så mycket. 130 cm tror jag är minimimåttet enligt Boverkets byggregler, eller 150 cm om det ska vara lite mer handikappanpassat, vilket det ju rimligen borde vara i en offentlig byggnad i medborgarnas tjänst. 127 cm är inte mer än att man vid möte i korridoren spontant vrider på axlarna för att inte behöva inkräkta på den mötandes privata sfär. Två personer som står och pratar i korridoren utgör ett hinder för andra som vill passera. Detta har förstås en social betydelse, eftersom korridormöten anses vara nyckelfunktion i nutida kontorsinredningsteori. Där ska man nämligen spontanmötas, interagera, vara kreativ och kläcka fräscha spontana idéer som leder verksamheten framåt och uppåt mot nya höjder. En smal och muggig korridor drar man sig lite för att vandra ut i, så då är man istället förpassad till att kläcka spontana och kreativa idéer i sin lilla kontorscell eller i fikarummet eller i hissen. Å andra sidan kan man ju säga att de möten som oundvikligen sker i den smala korridoren blir desto mer påtagliga, eftersom sannolikheten för att man, bokstavligen, stöter ihop med kollegor i den är desto större än benägenheten att gå ut i den.

 

Jag minns ett kommunhus med fina korridorer. Det återfinns i Sundsvall och att korridorerna är så breda där beror på att kommunhuset är ett före detta sjukhus, där korridorerna är dimensionerade för rullsängar och halvspringande sköterskor. Det var ett väldigt trevligt kommunhus där man gärna tog sig en liten promenad i den spatiösa korridoren för att rådfråga en kollega om något. Och fick man möte i korridoren var det ju bara trevligt. Ungefär som att möta någon ute på gatan. Det var säkerligen inte särskilt ekonomiskt att ha så mycket allmänna ytor, men trevligt var det. Det har slagit mig att de långa korridorvandringarna kunde effektiviseras om tjänstemännen utrustades med små sparkcyklar, sådana där diskreta saker som personalen på större flygplatser kan ses ta sig fram på. Det skulle bli mer fart och fläkt på jobbet, och visserligen även ökad risk för personskador, men jag tror att det skulle pigga upp vardagen en hel del. Detta kräver ju dock korridorer med ordentlig bredd, samt förstås iakttagande av grundläggande trafikregler. Om det, som i fallet med min arbetsplats, är fråga om två parallella korridorer med flera kopplingar sinsemellan, kunde man ju tänka sig att korridortrafiken görs enkelriktad, varvid sannolikheten för kollisioner skulle bli försumbar.

 

Ärade läsare, jag tänkte ta er till hjälp för att få lite perspektiv på detta. Dagens fråga lyder: hur bred är din korridor? och ställs i förstone till er som arbetar inom offentlig förvaltning. Jag inbillar mig nämligen att det i konsultvärlden inte är lika vanligt med långa korridorer, eftersom man i den världen i högre utsträckning har övergått till det öppna s.k. kontorslandskapet. Men om någon vill rätta mig på denna punkt så välkomnas det också. Således: gör en insats för arbetsmiljön genom att mäta den. Grabba tag i en tumstock eller måttband och kolla hur bred korridoren är utanför ditt rum. Känns den bekväm att gå i? Blir det jobbigt när man får möte? Vill du också ha en sparkcykel?
 

Kommunalkakan, kan man kalla den
 

 

I den stora rensningsaktion som måste föregå lämnandet av en tjänst och en arbetsplats hittade jag en sådan där sak som man i något tidigare svagt ögonblick lagt undan i tron att man ska ha användning för den längre fram. Ärligt talat så hittade jag ganska många sådana saker, men den jag ska berätta om här var något i särklass. Det var en samling fotografier som vid någon arkivrensning låg på en bänk i väntan på att slängas och som jag förbarmade mig över. Närmare trehundra svartvita fotografier, utan vidhängande beskrivning, helt tagna ur sitt sammanhang, men ändå mycket talande. De trehundra bilderna föreställer soprum. Javisst! Soprum och ingångar till soprum, källartrappor, bakgårdar, sopnedkast, tunnor, säckar, smuts. Det rör sig nämligen, fick jag veta av en av kontorets mest erfarna medarbetare, om en inventering och dokumentering av sophämtarnas arbetsmiljö som gjordes år 1977, detta nådens år då mina föräldrar gifte sig och Elvis dog. Samtliga fotografier är prydligt märkta med fastighetsbeteckning, gatuadress samt ett serienummer. Jag vill minnas att jag inte plockade åt mig alla foton utan bara en del av dem, så min teori är att dokumenteringen omfattade kommunens samtliga flerbostadsfashus.

 

Som alla förstår är det ett helt fantastiskt material. Tänk er en helt oretuscherad ögonblicksbild av världen så som den sågs av en sophämtare i en stockholmsförort en helt vanlig grådaskig höstdag 1977. Miljöerna är bitvis obeskrivligt grisiga och Arbetsmiljöverket hade nog en hel del att anmärka på (om man nu över huvud taget vågade visa materialet för verket). Det är trånga källargångar, överbelamrade förrådsutrymmen och branta trappor som soporna uppenbarligen skulle släpas uppför. Hur många har inte som barn undrat vart alla soporna tar vägen när man slänger dem i sopnedkastet? Hur ser det ut där? Här får vi svaret i form av skräckinjagande bilder på små trånga och (gissar man) stinkande utrymmen med stora säckbehållare där en och annan soppåse med matrester och blöjor tycks ha hamnat vid sidan om och den torftiga interiören blivit nedstänkt i decennier av medborgarnas avskräde. Den lille folklivshistorikern vaknar till liv i mig. Självklart finns det hur mycket kunskap som helst om hur människors hem sett ut i detta land från Hedenhös och framåt. Men hur är det med baksidan? Soprummen, vad vet vi om dem? Här är The Dirty Side Of Folkhemmet - en skitig odyssé genom det lort-Sverige som Lubbe Nordström trodde sig kunna folkbilda bort och Sven Markelius och gänget trodde sig kunna sanera men som i själva verket bara separerades från Den Moderna Människan genom den fiffiga svenska uppfinningen som kallas sopnedkast.

 

Vad har då detta med byråkrati att göra? En hel del, skulle jag vilja påstå, för det som är mest slående i detta digra material är att det är en ren tjänstemannaprodukt. Här har ett par tjänstemän hjältemodigt lämnat sina skrivbord och gett sig ut verkligheten för att dokumentera en av hemkommunens mindre charmiga sidor, som dock i hög grad är kommunens angelägenhet. Tjänstemannen i fält är ett tema som jag tycker förtjänar en redig doktorsavhandling, inte minst eftersom det som fenomen innebär en konfrontation mellan skrivbordsvärlden och kommunalarbetarvärlden. Det är lätt att göra sig en nidbild av tjänstemannen i fält; tänk er bara hur det såg ut när kung Karl XI blickade ut över den steniga lilla ö som skulle bli Karlskrona och sa "här vill jag ha min stad!" varvid hans stads-ritare Erik Dahlberg, som stod bredvid, kastade en blick åt samma håll och sedan pinnade hem och ritade upp ett praktfullt gatunät på pergament. Sedan pinnade han tillbaka och visade sin karta för kungen som nickade förstrött och sa "kör hårt Erik". Och då var det bara att kommendera ut några tusen blekingska bönder och fiskare med varsin hacka för att hugga fram Eriks gator i berget, vilket lär ha tagit åtskilliga år. Måhända stod Erik Dahlberg ibland vid sidan om och inspekterade och hummade något om att det visserligen vore enklare att bygga staden på en åker men att nu blir det i alla fall gjort enligt min ritning.

 

Men det finns tjänstemän som inser att även om arbetet till större delen bedrivs vid skrivbordet så är det inte skrivbordet i sig som ska planeras och styras, utan snarare den där världen (kommunen) utanför. Och i egenskap av kommuntjänsteman vill jag förstås bestämt hävda att medvetenheten härom finns inte bara hos en minoritet utan hos de allra flesta tjänstemän. Det kan förstås diskuteras huruvida benägenheten att ge sig ut i fält har minskat sedan 70-talet, men vi är nog många som anser att det hör till arbetets ljuspunkter när man får ta på sig halsduk och gummistövlar och, utrustad med kamera och karta, ge sig ut i något träsk för att upprätta den där tämligen viktiga kopplingen mellan skrivbord och verklighet. För övrigt syns de två tjänstemännen som gjorde soprumsinventeringen på några av bilderna. Den ena är en tunnhårig man i en ljus bomullsjacka, den andre en mer långhårig, gänglig och mustaschprydd yngre man i trånga jeans och jeansjacka. Han ser rätt avslappnad ut.

 

Men, kära bloggläsare, jag behöver er hjälp med bra tips på vad jag ska göra med denna kulturskatt som jag har snubblat över och som nu ligger i en plastpåse i mitt klädskåp. Jag funderar på någon typ av konstprojekt, en gränsöverskridande kommunalnostalgisk retrospektiv utställning med poetiska inslag, men det hela känns svårgreppat. Bilderna skulle annars räcka för att tapetsera en mindre fondvägg i mitt hem, vilket väl skulle ha ett visst underhållningsvärde. Eller ska jag scanna alla bilderna och lägga ut dem på en webbplats där soprumsfetischister kan finna sitt lystmäte? Eller ska jag bara skänka hela rasket till Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen? Här behövs kreativa och goda idéer, varför sådana mottages tacksamt.
 
 
Vardag anno 1977
 

 

I en intervju med en s.k. mediekändis som jag läste för länge sedan försökte denna förklara sitt förhållande till kommunismen och trasslade därvid in sig i ett resonemang som gick ut på att problemet är att allt som är kommunistiskt ju är ju snyggt och liksom rustikt. Mediekändisen tog som exempel att om hon besökte ett sjukhus så ville hon inte komma till någon mysig liten privatmottagning med ljusa träslag i inredningen och en snällt leende och piffig receptionist bakom en designad disk med en vas med snittblommor. Nej, hon ville mötas av det där pålitligt öst-brutala med kala vit-grå väggar och lysrörsljus och bli undersökt av hårdhänta osminkade tanter med bister uppsyn. Jag tycker mig i denna något beska drömbild se en koppling till den öststatsbyråkratisymbolik som jag varit inne på i tidigare inlägg. Enligt denna har ryska tjänstemän inte bara en förkärlek för pappersexercis och stämplar - de rör sig också i en tämligen grådaskig miljö och är allmänt notoriska i sin yrkesutövning.

 

Efter en vecka i St Petersburg känner jag mig nu manad att revidera bilden av den ryska tjänstemannakulturen. Nu har jag förvisso inte sprungit runt på kommunala förvaltningar och gjort djuplodande studier i ämnet, så "undersökningsresultatet" grundas helt på rent sporadiska iakttagelser av de utåtriktade verksamheter som vissa tjänstemän pysslar med. Det ska också påminnas om att det nu är ganska länge sedan som Ryssland var (eller åtminstone kallades) kommunistiskt, och att landet idag snarare präglas av den fria marknadsliberalismens mer bisarra sidor, så frågan gäller väl egentligen i hur stor grad den "klassiska" öststatsbyråkratin dröjer sig kvar. Vi tar det punktvis.

 

1. När det gäller den resetekniska pappersexercisen visar det sig att det omständliga förfarandet vid visumansökan var en bra måttstock på hur sådana här saker går till i Ryssland. Bara en sådan enkel sak som flygplatsens passkontroll är värd att nämna - för där sitter en rad små bistra tanter (ryska män har tydligen aldrig den här typen av jobb) i torftigt inredda (eller snarare oinredda) små bås och stämplar pass och papper med en frenesi som saknar motstycke. Förutom passet så stämplar de också den lilla immigrationsblankett som man har fått fylla i (i två exemplar) på planet med samma uppgifter som man tidigare har lämnat i sin visumansökan och i sin ansökan om underlag för visumansökan... Vid återresan erhölls från hotellet en ny maskinellt ifylld blankett med underskrift och stämpel som vi fick veta att vi skulle behöva på flyget, men som ingen av de bistra tanterna bakom diskarna ville titta på.
2. Det är (om än inte i lika hög grad som förr) väldigt gott om folk i de för allmänheten synliga delarna av den offentliga sektorn (om den nu är så offentlig längre - måhända är den i ganska hög grad såld till någon oligark som också äger ett oljebolag och ett brittiskt fotbollslag). Det rör väl sig egentligen inte om tjänstemän i den snävare definitionen, utan snarare om den offentliga förvaltningens grovarbete, men som företrädare för en slags officiell offentlig makt så är de under alla omständigheter talrika. Överallt olika typer av poliser, militärer och väktare vars grad av viktighet antagligen kan avläsas på deras olika uniformer. Bland de mer fascinerande yrkesrollerna kan nämnas de små rulltrappevakter som sitter i ett litet bås längst ner vid de kilometerlånga rulltrapporna som förbinder tunnelbanestationerna med markytan. Jag kunde inte komma på någon annan uppgift för denna vakt än att trycka på nödstoppknappen om någon skulle stå på näsan i rulltrappan. I de stora parkerna kunde man också beskåda horder av parkarbetare fullt sysselsatta med sisyfosarbetet att kratta löv från hundratals storvuxna träd. Det finns dock tecken på att den offentliga bemanningen skärs ner. Bland annat har de konduktörer som förr fanns på bussarna försvunnit, vilket tycks ha lett till stor förvirring eftersom det inte finns någon rutin för hur man betalar sin bussresa och folk inte är vana vid att köpa biljett av samma person som kör bussen. De flesta löser problemet genom att betala till föraren vid avstigandet eftersom påstigandet normalt sker genom de bakre dörrarna.
3. Men det mest kännbara visade sig vara varken stämpelfetischism eller överbemanning, utan snarare det direkta och personliga engagemang som kan komma från enkla tjänstemän (och för övrigt många andra människor också) som trots språkförbistringen insisterar på att få ge besökaren ett vänligt och ödmjukt bemötande. Särskilt minns jag tanterna (ständigt dessa små tanter) på det lilla teatermuséet som, trots att vi uppenbarligen inte pratade ryska, med ett vänligt leende gav oss (de enda besökarna) en personlig guidning, detta efter att skyndsamt ha gått runt i muséet och tänt alla lampor som hållits släckta i väntan på besökare. Att vi inte förstod så mycket kompenserades av att tanterna lade ut texten lite extra för att vi verkligen skulle förstå.  Detta var långt från de idogt stämplande tulltjänstemännen på flygplatsen. En vild teori är att skillnaden ligger i maktredskapen. En tjänsteman med uniform och stämpel utövar en slags makt. En tjänsteman utan uniform och stämpel får satsa på att upprätthålla en mänsklig värdighet istället.

 

En uppfattning jag har fått är att ryska tjänstemän bör bemötas direkt, öga mot öga, eftersom det är då den rent mänskliga dimensionen kommer in i bilden. Att komma i kontakt med ryska ambassaden här hemma via telefon visade sig fullkomligt omöjligt (ingen svarade) och på mina e-postfrågor fick jag ytterst knapphändiga svar, men när man väl stod vid någon av luckorna och talade direkt till någon av damerna med de konstiga frisyrerna, ja då var det ju inga problem med någonting. Lämna fram papprena bara, så stämplar vi!

 

I en metropol som präglas av lika delar storslagen prakt och svårt förfall (sällsamt vackert även det, ironiskt nog) och där kulturen fortfarande har ett egenvärde är det lätt för undertecknad att känna sig hemma. St Petersburg erbjuder framför allt tre saker för en nyfiken svensk besökare, nämligen 1) klassisk kultur i alla upptänkliga former, 2) en orgie i stadsbyggnadskonst samt 3) minnen från en kultur där allt på något sätt var offentligt. Det sistnämnda dröjer sig kvar som en osynlig dimma över gator, torg och praktfulla men ofta vittrande husfasader. Jag får med andra ord avsluta denna text med att uppmana alla eventuella läsare att åka dit. 
 

Vad är det där stora huset, en kyrka eller en regeringsbyggnad? Nej, det är en metrostation!
 

 

Det strider egentligen lite emot min egen sinnebild av en plikttrogen kommuntjänsteman att han skulle hoppa från det ena jobbet till det andra som en annan simpel karriärist. Jag ser framför mig en grå herre i en lätt bedagad kavaj som ser sitt arbetsrum som en fast och tidlös punkt i tillvaron där pliktkänslan håller honom kvar fram till pensionen. Tills pensionen skiljer oss åt är det underförstådda mantrat i denna grådaskiga schablonbild. Förmodligen kan orsakerna spåras långt tillbaka till den svenska offentlighetens barndom, djupt ner i folksjälen och det kollektiva samhällsmedvetandet, om man nu kan tala om ett sådant i våra dagar. Måhända är det andra tider nu, måhända är vi nutidsmänniskor så upptagna av vår s.k. karriär och så uppslukade av vårt rastlösa sinnelag att det helt enkelt förefaller osunt att stanna kvar på en arbetsplats mer än fem år. Betyder det att de riktiga fullblodsbyråkraterna är ett utdöende släkte? Ja kanske, om man ska vara både svartsynt och ha en konservativ syn på vad en riktig byråkrat är. Men låt oss inte nedslås av detta - låt oss istället konstatera att även en kommuntjänsteman kan leva upp en aning av den lilla minirevolt det innebär att säga upp sig från sin tjänst.

 

När jag själv praktiserade uppsägning för tre månader sedan var det med en skräckblandad förtjusning, där skräcken kom sig av att själva uppsägningen är en liten manifestation av illojalitet. Förtjusningen övervägde dock. Förvaltningschefen, som nåddes av beskedet via underchefen, kommenterade genom orden "jag hörde att du hade fått ett nytt jobb, jag får gratulera" med sin vanliga iskalla stämma. Jag tänkte att det var mycket diplomatiskt och förnuftigt gjort, att bara kommentera nystarten och inte avslutet.

 

Officiellt är det ju nämligen så att det internt bara finns en tänkbar anledning till att man säger upp sig från sitt jobb, nämligen att man har blivit erbjuden ett annat. Det är således också min officiella avgångsorsak, trots att det (som de flesta givetvis inser men inte säger) finns mer logiska orsaker kopplade till den arbetsplats jag lämnar. Men det är viktigt att förvaltningen ser samlad och prydlig ut på ytan åtminstone, och hur skulle det egentligen se ut om jag vid min avtackning började orera om de egentliga orsakerna? Nog för att det hade blivit en minnesvärd scen (som i en typisk svensk halvtaskig film), men man ska inte röra upp saker i onödan. Åtminstone inte vid ett sådant tillfälle.

 

Avtackningar kan vara ganska ansträngande tillställningar. På den arbetsplats jag snart lämnar följer de ett ganska strikt mönster som inkluderar tårta, blommor och överlämnande av en present som kollegorna har skramlat ihop till. Chefen säger några högst formella ord om att avfällingen har varit uppskattad, avfällingen säger tack tack tack och sedan kan man äta upp det som är kvar av tårtan, som oftast är ganska dyr och god. I bästa fall blir det sådär lite lagom trevligt, i värsta fall blir det förbaskat stelt och ansträngt. Återigen går mina tankar till min forna arbetsgivare, den lilla värmländska glesbygdskommunen. Där kunde en avtackning gå riktigt livat till, eftersom den i normalfallet innefattade såväl någon aktivitet i stil med bowling och ganska mycket mat och alkohol på någon krog som var finare än en kvarterspizzeria. Detta krävde ganska mycket planering eftersom dessa för en stadsbo ganska självklara nöjesfaciliteter inte fanns i den lilla glesbygdskommunen. När jag själv skulle avtackas åkte vi först till Sunne där det fanns en hygglig bowlinghall. Efter att ha intagit bäverhôjt (fråga en värmlänning vad det är om du inte vet) på en parkeringsplats gick färden mot Arvika - en bilresa som jag sent ska glömma under vilken vi spisade värmländsk raggarrock och Southern Comfort (trots allt något godare än bäverhôjt). I Arvika fortsatte kalaset på krogen och dansgolvet. Jag minns inte riktigt vem som körde hem mig till byhålan efteråt, men någon var det ju.

 

Sista arbetsveckan kan med fördel ägnas åt rensning av pärmar, mappar och lådor. Tjänstemannen häpnar härvid över sin egen produktivitet. Så mycket papper! Så mycket skisser, utkast, utredningar, skrivelser, minnesanteckningar, korrespondens, kartor till förbannelse. Kommer någon att sakna detta om jag slänger alltihop? Jag försöker att inte besvara frågan utan konstaterar torrt att nästan allt som petas ner på ett papper i ett kommunhus faktiskt har någon slags betydelse i det ögonblick som det skrivs. Det är alltid en tröst.
 

 

"Länsstyrelsen finner inte att det framkommit att planhandlingarna eller handläggningen hos kommunen har sådana brister eller att det i övrigt föreligger sådana omständigheter som innebär att kommunens antagandebeslut inte tillkommit i laga ordning. Att klagandena inte fått gehör för sina synpunkter medför ingen annan bedömning."

 

Ovanstående är ljuv musik i planhandläggarens öron. Det är belöningen för pliktmedvetet arbete. Det må vara en standardfras som rutinmässigt läggs in i alla beslut av den här typen, men det är inte mindre seriöst för det. Citatet är hämtat från ett brev där Länsstyrelsen avslår några boendes överklagan av en detaljplan. Detta är i sig inget ovanligt, för i den här delen av landet är det snarare regel än undantag att detaljplaner överklagas och att överklagan sedan avslås, först av Länsstyrelsen och sedan av regeringen, eftersom de oftast bara handlar om någon sur bostadsrättsinnehavare som tycker att det är en mänsklig rättighet att inte behöva skymta något annat hus genom sitt eget fönster. Vad den snustorra frasen från Länsstyrelsen egentligen betyder är att jag inte har gjort något formellt fel i mitt arbete med att ta fram och handlägga planen.

 

Det är en trevlig känsla att bli klappad på axeln av en högre instans på det viset. Det är att bli bekräftad som seriös tjänsteman, som att få en belåten nickning från den dokumenterat klokare gammelbyråkraten. De högre instanserna står förvisso inte alltid så högt i kurs hos oss i den kommunala sfären. Länsstyrelsens besserwissersynpunkter om allt mellan himmel och jord och deras ständiga krav på utredningar kan vara ganska påfrestande. Men saken är att det är just Länsstyrelsens funktion att peka med hela handen i rollen som de stundom slarviga kommunbyråkraternas rättrådige storebror. Och när då denna förment rättrådiga instans talar om för oss att vi inte har klantat oss den här gången, ja då kan man faktiskt bli lite stolt.

 

Snäppet roligare är det förstås när bekräftelsen kommer från självaste regeringen, vilket inträffar när Länsstyrelsens avslag överklagas och regeringens tjänstemän därmed får konstatera samma sak som länsstyrelsens tjänstemän redan konstaterat. Men regeringen säger det på ett ännu mer välgrundat sätt, med ännu större precision i orden och formuleringarna. Det sägs ibland att det här långdragna förfarandet är alldeles onödigt långdraget och att det hämmar stadsutvecklingen. Det sägs att när en plan väl vinner laga kraft efter år av överklaganden så har byggherren ofta tröttnat och gett sig av till andra kommuner eller så har det hunnit bli lågkonjunktur och då är byggherren inte så sugen på att bygga något längre. Må så vara, säger jag, men då får i alla fall kverulanterna som inte vill ha grannar känna att de kan göra avtryck i det offentliga Sverige, även om avtrycket bara antar formen av en väldig massa skrivelser. Och det ska tilläggas att det faktiskt händer att en person som överklagar faktiskt har goda skäl att göra det. Ibland är det med visst vemod som jag följer en uppretad medborgares fruktlösa kamp mot vad han/hon säkert uppfattar som ett närmast totalitärt byråkratvälde. Jag kan känna en viss beundran inför engagemanget från dessa människor som får blodad tand och börjar samla in namnunderskrifter, anlita jurister, skriva insändare, skriva brev och hitta på de mest fantastiska konspirationsteorier. De har inte gett upp hoppet om att kunna påverka samhället. Synd bara att de oftast handlar enbart i krasst egenintresse. Det förtar lite av den idealistiska glansen, om det nu någonsin fanns någon sådan.

 

En i min kommun numera välkänd surgubbe har för säkerhets skull upplyst om att han har alla överklagandehandlingarna klara och ska skicka in dem så fort det finns ett beslut att överklaga, vilket det alltså inte finns än, inte på långa vägar, så surgubben vet knappt vad det är han ska överklaga. Men sur är han, och överklaga ska han (och det kanske är det som är huvudsaken - att han får utlopp för sin aggression). Personangreppen och de grova insinuationerna står som spön i backen. Han hävdar på allvar att politikerna vill att han och hans grannar ska dö en för tidig död! Och det roligaste av allt är att han tänker överklaga inte bara till länsstyrelse och regering utan ända till EU-domstolen! Det vore något, att få ett brev från EU-domstolen där det står att jag inte har gjort fel. Tanken är svindlande. 
 

En ovidkommande stämningsbild: Tranebergsbron i snöglopp.
 

 

Det finns en gammal invand föreställning om att den del av världen som slarvigt kan benämnas "öst" kännetecknas av att byråkratin i dessa länder ligger på en helt annan nivå än här i "väst", vilket skulle ha sin förklaring att "öst"-länderna i svunnen tid var en enda gigantisk offentlig sektor där precis allt som föredrog sig på ett eller annat sätt skulle regleras genom en offentlig myndighet. Det förstår man ju, att det måste krävas en väldig massa statstjänstemän för att hålla en sådan apparat igång. Det sägs att denna byråkratkultur i någon mån lever kvar. Stämmer det? undrar jag förstås nyfiket, när jag inför en förestående resa till S:t Petersburg varit i kontakt med ryska ambassaden för att ansöka om visum. För den som vill veta hur man gör finns all information du behöver här.

 

Och jo, en hel del gammaldags byrakrati blir det faktisk, och det är inte utan att jag känner en viss fascination inför detta. Den tvåspråkiga blanketten för visumansökan innehåller massor av små och stora fält som alla ska fyllas i. De vill inte bara veta exakt vilka städer jag ska besöka (spontan backpacking? - glöm det!) utan även i vilken stad jag är född, min yrkestitel och en del andra helt ovidkommande detaljer. Sen ska det till ett särskilt intyg från mitt försäkringsbolag och det ska vara stämplat och underskrivet av behörig tjänsteman annars räknas det inte. Och så behövs det en särskild inbjudan från hotellet, och då ska man inte tro att man bara kan komma med sitt kvitto från resebyrån. Nej, här krävs det ett formellt "visa invitation letter" från en auktoriserad rysk resebyrå! Man mejlar till hotellet som svarar att javisst, vi kan gärna ordna detta, skicka bara uppgifter om fullständigt namn, kön, födelsedatum, nationalitet, passnummer och resedatum så fixar vi det. Men det kostar 40 euro per skalle så du måste skicka kreditkortsnummer samt en ifylld "credit card authorization form" också samt skannade kopior av legitimation och kreditkort, framsida och baksida. Javisst, det känns tryggt, jag skickar hela rasket till en okänd rysk tjänsteman och hoppas att kontot inte är tömt i morgon. Det fungerade, jag fick våra papper till slut, med underskrifter och stora stämplar.

 

Det är något särskilt med stämplar. Hos oss på kommunen är de numera sällsynta och används egentligen bara för att stämpla all inkommen post med ankomstdatum. Stämpeln har ingen riktig byråkratisk tyngd, kan man säga. Men i "öst" tycks en stämpel vara ett närmast magiskt verktyg. Det stämplas till höger och vänster, och stämpeln tycks ha en otroligt respektingivande effekt. Den ska gärna vara rund och ta upp en försvarlig del av pappret. Och visst är det något speciellt i själva känslan att stämpla. Den som stämplar har makt, han eller hon är en auktoriserad människa, en värdig representant för det ofelbara systemet. Jag frågar er, byråkratbröder och -systrar, önskar vi inte alla i hemlighet att vi hade en liten uppsättning rejäla stämplar på våra skrivbord? Tänk bara ljudet - ka-tjoff - när stämpelmekaniken tvingar ner bläcket i pappret så att det för evigt blir märkt av vårt osvikliga sinne för felfri dokumentation, ett vanligt simpelt papper förvandlas till en offentlig handling att arkiveras för kommande generationer, eller ännu bättre - ett officiellt godkänt dokument, ett tillstånd, ett bemyndigande, ett beslut. Bloggförfattaren blir nästan svettig vid blotta tanken. Det stämplade dokumentet är ju exempelvis raka motsatsen till en blogg - detta ytterst flyktiga textregn som försvinner i samma stund som webbhotellets server kraschar och som aldrig har varit ens i närheten av ett arkivskåp.

 

Nåväl, dagens schablonfakta nummer ett är således att de ryska byråkraterna är mer tända på stämplar än vad vi är. Men sedan är det något visst med den personliga kontakten med de ryska statstjänstemännen på ambassadens konsulära avdelning också. Bakom tre gallergrindar och en säkerhetsvakt finns ett litet väntrum och i detta finns det tre små dörrar och en liten kassa. Bakom de små dörrarna finns små bås, dit de visumsökande får tillträde efter en respektingivande (?) väntetid. I det lilla båset bakom den lilla dörren finns en liten lucka med en glasruta genom vilket man får tala med en ambassadtjänsteman. Alla de ambassadtjänstemän som jag såg var kvinnor med ganska iögonfallande frisyrer. Man lämnar sina papper till kvinnan i bakom luckan i båset som signerar dem med en kulspetspenna. Sedan får man ett litet kvitto. Kvittot tar man med sig ut ur båset och lämnar det till kvinnan i den andra luckan, kassaluckan. Kassakvinnan tar betalt och överlämnar ett nytt kvitto, som jag förväntas ha med mig när jag efter en vecka går för att hämta ut mitt visum, om visumet är färdigt vill säga. Och det är det. När jag återvänder till ambassaden efter fem dagar plockar en av ambassadkvinnorna med de iögonfallande frisyrerna fram mitt pass försett med en ny klisterlapp med en ny stämpel på och mitt namn med kyrilliska bokstäver. Jag har passerat nålsögat, jag har genom disciplinerad pappersexercis förärats ett tillstånd att vistas på ryskt territorium i en hel vecka. Tack snälla Ryssland.

 

Ineffektivt och löjligt? Inte vet jag egentligen, för vad ska man jämföra med? Våra egna förvaltningsstrukturer är ju inte direkt solklara alla gånger. Det är inte heller våra rutiner, våra formulär och blanketter, våra lagar eller våra skrivelser. Man kan tänka sig två ytterligheter där den stenhårda och bitvis absurda "öststatsbyråkratin" står i ena hörnet och i det andra en totalt uppluckrad, liberaliserad och avformaliserad svensk mysbyråkrati där vi säger hejsan och hallå och byter blankett när den gamla börjar se otrendig ut, och har du inte rätt blankett så går det bra att skriva efter eget huvud med en bit kol på en bit hushållspapper. En poäng med östvarianten är att alla vet sin roll och sin uppgift, vilket inte kan sägas om svensk byråkrati. Å andra sidan är kanske många av byråkratrollerna i öst ganska onödiga. Några stämplar skulle antagligen kunna rationaliseras bort utan att någon skada var skedd. Den lilla respekt jag ändå kan känna för det superformaliserade östliga stämpelfjanteriet grundas just på att det är förbaskat seriöst och totalt befriat från allt flum. Jag inbillar mig att man i Ryssland alltid kan vara säker på huruvida man har att göra med en myndighet eller en helt vanlig krämare. Vi får väl se om jag har samma uppfattning när jag återvänder från S:t Petersburg. 
 

 

Och så en liten epilog: Bilden ovan föreställer en del av ett brev från polismyndigheten i den ungerska staden Debrecen, där det står att de har lagt ner utredningen angående stölden av min plånbok ett par månader tidigare, som jag i ett anfall av frustration gick till närmaste polisstation och anmälde. Döm om min förvåning när de plötsligt en dag ringde från min lokala polisstation här hemma och bad mig komma och kvittera ut ett papper från Ungern. Det är ordning på de ungerska poliserna. Jag kan förlåta att de inte fick tag i lymmeln som snodde min plånbok.
 

 

Första arbetsdagen efter semestern noterar jag ankomsttiden 07.45. Ovanligt tidigt. När börjar arbetsdagen egentligen - är det i samma sekund som man kliver in i stadshusets entré? Eller när man har kommit till sitt våningsplan i huset? Eller när man slår på datorn? Eller när man har hejat på några arbetskamrater, växlat några ord om vädret, hämtat en kopp kaffe och slutligen slagit sig ned vid sitt bord för att börja arbeta på riktigt? Någon tycker säkert att detta saknar betydelse, men jag hävdar motsatsen - för enligt den gamla hederliga principen att många små bäckar med tiden blir till något i klass med Volga så har de där minuterna som det handlar om faktiskt en viss betydelse. Men låt oss ta resonemanget från början:

 

En del kommuner tillämpar fortfarande stämpelklockor som en kvardröjande rest av den arbetsplatskultur som äldre generationer förmodligen är mer vana vid. Stämpelklockor är inte en helt dum idé, för de undanröjer alla eventuella frågetecken kring hur mycket tid var och en har tillbringat på sin arbetsplats. Stämpelklockan ljuger aldrig i detta avseende. Den räknar minuter, eller ännu bättre; hundradelar av timmar. Ingen kan utan grund anklagas för att jobba mindre än avtalat, och ingen behöver känna sig nödgad att jobba mer än avtalat för att undanröja tvivel avseende arbetsmoralen. Däremot säger ju stämpelklockan ingenting om hur effektivt tjänstemannen har nyttjat sin arbetstid, men det är ju ett helt annat problem.  På min arbetsplats kör vi, som på så många andra kontorsarbetsplatser - med vad jag kallar "samvetsflex", d.v.s. man jobbar från åtta till fem med en timmes lunch och eventuella avvikelser från det mönstret får man själv "känna av" och kompensera efter sitt s k sunda förnuft. Det låter rätt fint, men i praktiken innebär det att de allra flesta arbetar mer än de 40 timmar i veckan som de får betalt för. För egen del har jag tröttnat på det där och helt självsvåldigt börjat använda ett gammalt excel-dokument som användes på min förra arbetsplats, där stämpelklockan fortfarande var i bruk. Det är glädjande och samtidigt lite skrämmande att se hur små extraminuter här och där läggs på hög och till slut förvandlas till timmar och dagar.

 

Ett exempel på minuternas makt; låt säga att jag "stämplar in" kl 07.55, reducerar lunchen till 55 minuter samt lämnar jobbet kl 17.05, och att jag upprepar detta förfarande måndag till torsdag. Då har jag vips en hel timmes plusflextid som jag exempelvis kan använda till att lämna jobbet redan kl 16.00 på fredagen. Förträffligt! Och poängen är att den här extra timmen som jag jobbar under veckans fyra första dagar skulle jag aldrig våga tillgodoräkna mig om jag körde "samvetsflex", för i den mentaliteten är fem minuter detsamma som noll minuter. För övrigt ligger mitt personliga och inofficiella flextidskonto numera på omkring plus 20 timmar, vilket jag kan tänka på om jag någon gång skulle känna mig lite lat på jobbet. Om någon chef skulle kritisera mitt flexande ska jag också framhålla att jag i tveksamma fall alltid avrundar till arbetsgivarens fördel. Likaså kan man kompensera och bjuda på några minuter om man någon gång tagit en lite omotiverat lång fikarast eller dristat sig att läsa ett privat mail på arbetstid. Den som menar att flexibilitet och byråkrati är varandras motsatser har således fel. Även byråkraten behöver vara flexibel, åtminstone om han/hon inte har en förkärlek för obetalt övertidsarbete. Må vara att man sätter en ära i att vara offentliganställd, men det innebär sällan att man är beredd att jobba gratis.

 

Men såhär års är det som bekant stendött i stadshusets korridorer. Det dova brusandet från den överdimensionerade ventilationen ligger som en ödesmättad ljudmatta över tomma skrivbord och fulla brevkorgar. Kopiatorn hinner stänga av sig själv mellan varven så att man får stå och vänta på dess startprocedur varje gång man ska använda den. (Ska man måhända räkna bort de minuterna på flexen? Nej, över min döda kropp!) På tre dagar har jag mottagit två telefonsamtal, och inget av dem var jag egentligen rätt person att svara på. Det där är ett typiskt sommarfenomen - att man får hoppa in på andras bevakningsområden och försöka besvara frågor som man inte vet så mycket om. Jag minns en gång på mitt förra jobb i glesbygden då jag fick ta tjänstecykeln och åka och inspektera ett garagebygge som grannen ringt och klagat på eftersom det var ungefär dubbelt så stort som sökanden hade angett i bygglovet. Det var roligt - jag kände mig som en somrig planpolis när jag med myndig och anklagande min fotograferade det ganska smaklösa bygget.

 

Slutligen, för att återgå till den inledande frågan om i vilket ögonblick arbetsdagen egentligen börjar; vad säger vi om det? Vad säger ni, kära bloggläsare? Personligen har jag bestämt mig för att startögonblicket är när jag trycker igång datorn. Det betyder att invånarna i min kommun kan glädjas åt att deras skattemedel inte går åt till att betala mig under den tid jag står i stadshusets hiss. Grattis! 
 

Det är vårt dansgolv
 

 
Det finns bloggare som skriver nya inlägg nästan hela tiden. En känd bloggare som heter Isabella Löwengrip skrev såhär häromdagen:
 
"Jahapp. Jag skrev in egen tid för mig själv idag mellan 11.00-17.00 (Nils är borta från jobbet då så jag är all by my self). Men vad ska jag hitta på? En halvtimma har gått och det börjar krypa i kroppen. Att ligga och slappa på soffan är faktiskt inte så jäkla skönt. Vad gör man av sin egna tid? Är det soligt ute? Kan jag gå ner till stranden?"
 
Isabella löser problemet genom att skriva om det. Ett alternativt förhållningssätt är att låta bli. Att låta bli betyder att man istället för att rent rutinmässigt göra någoning som helt saknar mening gör någonting helt annat som har mening. I tjänstemannasfären kallar vi det för att omprioritera. Det är egentligen mycket enkelt och grundtanken är att det är dåligt utnyttjande av tid att försöka utföra en arbetsuppgift om det nödvändiga underlaget inte finns tillgängligt eller om den tilltänkta arbetsuppgiften på andra grunder är helt ovidkommande. Exempelvis förefaller det i mina ögon ovidkommande att publicera en text med det enda budskapet att man inte vet vad den ska handla om. 
 
Som den trogna papperspalatset-läsaren vet så sätter skribenten en ära i att ha semester på riktigt. Det betyder att palatset har semesterstängt fram till slutet av juli. Framemot hösten kommer skribenten att byta arbetsgivarkommun, vilket förhoppningsvis kan resultera i nya friska perspektiv på byråkrattillvaron. Tillsvidare lyfter jag metaforiskt på hatten och önskar en trevlig sommar. 
 
   . . .
 
Men ingen skugga ska falla över Isabella. Det ovan citerade blogginlägget (återgivet i sin helhet!) har i skrivande stund fått hela 38 kommentarer, så man får gissa att det fyllde upp ett stort hålrum i många tonårsflickors sommarlovstristess.
 

 

Det ligger väl i den gängse schablonbilden av en riktig byråkrat att han eller hon sällan ger utlopp för några stormiga känslor. Ingen kan väl föreställa sig en tjänsteman som gormar och skriker, gestikulerar, kastar saker om kring sig, gråter eller på annat sätt ger uttryck för desperation. När det gäller kroppsspråk är den enda riktigt tjänstemannamässiga gest jag kan tänka mig den med uppdragna axlar och armarna utslagna i en urskuldande rörelse som betyder ungefär "det där ligger inte på mitt bord, du kan inte förvänta dig att jag ska veta något om detta".  Utöver den gesten är kroppsspråket ganska dämpat, liksom samtalstonen. för att vara överpedagogisk måste det framhållas att denna skenbara känslokyla förstås är rent yrkesmässig och inte har att göra med att byråkrater skulle vara känslomässigt hämmade. Förklaringen är att det helt enkelt är nödvändigt att kunna hålla en distans till arbetsuppgiften och inte låta sig bli personligt engagerad i något. de privatpersoner som kontaktar kommunen i något ärende gör de ofta med ett övermått av personligt engagemang, oftast i betydelsen personligt missnöje med något som kommunen är involverad i. I skriftlig form kan det se ut som i exemplet nedan.

 

 

Även om det finns situationer där även tjänstemannen har god lust att uttrycka sina känslor lika onyanserat som den uppretade medborgaren som skrivit ovanstående, så skulle det förstås vara att gräva sin egen byråkratgrav att drabbas av känsloutbrott, vare sig de vore skriftliga, muntliga eller kroppsliga. Således måste aggressionerna kanaliseras på något annat sätt. Hur då? kan man fråga sig. Jag kan identifiera ett fåtal metoder:

• Fikarasten. Över en kopp tunt automatkaffe kan de flesta ämnen avhandlas och språkbruket behöver inte anpassas till kanslisvenskans, vokabulär och dämpade uttryck.
• Skäll på skrivaren/kopiatorn eller någon annan teknisk utrustning som vanligtvis inte fungerar som den ska. Maskiner har vanligtvis inget känsloliv och kan därför inte ta illa vid sig. Det anses dessutom fullt normalt att svära över trilskande teknik.
• Svara med byråkratens skarpaste vapen; språket, paragraferna och formalian. Har man råkat ut för ett onyanserat personangrepp från en sur medborgare så svarar man helt enkelt med ett dödligt korrekt svar, torr vänlighet och hänvisningar till lagar. Den som håller fast vid den goda tonen längst vinner, och det är en tillfredsställande känsla att knöla till någon på det sättet.

 

Personer i chefsposition har fler möjligheter, de kan nämligen välja att lägga över sitt dåliga humör på sina underordnade. Delegering av aggression skulle man kunna kalla det. Min egen förvaltningschef exemplifierar denna metod med bravur. När nämnda chef har vaknat på fel sida eller haft en dust med kommunledningen, krävs ofta ett informationsmöte med lägre tjänstemän för att chefen ska kunna ventilera sitt dåliga humör. Förvaltningschefen kan då slå ner på något de underordnade säger eller hitta någon liten skevhet i redogörelsen som kan förvrängas till ett flagrant fel i tjänsteutövningen. Vid det senaste tillfället tog förvaltningschefen till ett av sina favoritteman, nämligen att den redogörelse som berörd tjänsteman just har hållit absolut inte får komma politikerna till del, eftersom det skulle kunna föranleda orolighet och "krångel" i de politiska leden. "Sådär kan du inte säga till politikerna" morrar förvaltningschefen med sin mest magsura stämma som tydligt signalerar djupt missnöje. Det är en svår konst att försöka övertyga sig själv om att missnöjet i själva verket gäller chefens hela livssituation. Men jag tror att det hjälper för chefens räkning, ty lycka är att hitta någon annan än sig själv att lägga skulden för sitt dåliga humör på. Chefen blir förhoppningsvis lite gladare och den tjänsteman som fick den tvivelaktiga äran att bära hundhuvudet kan kanske i bästa fall finna sig i en slags martyrroll av Jesus-modell.

 

För oss som inte har några underordnade att spy galla över blir en större kreativitet nödvändig. Vi fyller på med några fler metoder:

• Använd trapporna istället för hissen. Gå med spänstiga och kraftfulla steg. Låtsas att du är lika mäktig som din chef.
• Gå till närmaste kebabsylta på lunchen och festa loss på en rejäl kebabtallrik med mycket vitlökssås. Aggressionen lämnar kroppen i form av dålig andedräkt, och dessutom blir man mätt.
• Kompensera med att ge utlopp även för positiva känslosvallningar. En ovanligt påtaglig fredagskänsla, en förestående födelsedag, vackert väder eller en flammande förälskelse kan med fördel komma till uttryck genom exempelvis små spontana skutt i korridoren eller att man visslar en favoritlåt från sin trygga skrivbordsplats.
• Starta en blogg där du skriver om fenomen relaterade till yrkeslivet.

 

Jag föreställer mig att papperspalatsets läsekrets kan bistå med fler innovativa sätt att stävja plötsliga sinnesrörelser av det negativa slaget. Ni ombedes därför att dela med er av era bästa tips, oss pappersvändare emellan. Hur avreagerar man sig? Hur undviker mar att vara ett vresigt nervvrak när man kommer hem efter en dag med alltför hård konfrontation med de mindre charmiga sidorna av byråkratverkligheten?
 

 

"Det är viktigt att inte fråga politikerna vad de tycker"

 

..sa den erfarne projektledaren liksom i förbifarten under ett arbetsmöte. Ingen av mötesdeltagarna höjde på ögonbrynen vid detta påstående, utan fortsatte diskussionen som egentligen inte alls handlade om politik. Den sanne demokraten rycker till och får ett skärrat ansiktsuttryck. Vad menas med detta, är projektledaren en antidemokrat, en diktaturivrare? Sitter det måhända en fascist vid vårt mötesbord? Och de andra, som inte ens reagerar, är de månne medlöpare i denna terroristcell, eller bara apatiska och/eller cyniska soffpotatisar som inte orkar stå upp för demokratiska värden?

 

På retoriska frågor är svaret ofta nej. Projektledaren i det här exemplet (givetvis taget direkt från verkligheten) är väl kanske inte direkt någon som står på barrikaderna i kampen för demokratiska principer, men någon antidemokrat är han ändå inte. Däremot kan man anta att han efter många års arbete i politiskt styrda organisationer har utvecklat vad man kanske skulle kunna kalla ett tjänstemannamässigt rationellt förhållande till de politiska uppdragsgivarna. Jag skulle nämligen vilja påstå att tjänstemän i offentlig sektor har en lite annorlunda syn på politik än folk i allmänhet, en syn som faktiskt grundas på en kännedom om hur politik och myndighetsutövning hänger ihop. För det är många som har svårt att förstå det där - vad som är politik och vad som är tjänsteutövning. Till exempel kan man ibland läsa i någon lokalblaska att tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret har bestämt det ena och det andra, att något ska byggas eller rivas eller förändras, vilket oftast är en missuppfattning, eftersom tjänstemän inte bestämmer mer än vad de har delegation för, utan istället föreslår vad politikerna ska besluta. Förslagen grundar sig i sin tur dels på sakkunskap, dels på de riktlinjer som politikerna tidigare har gett. Dessvärre förefaller det som att de människor som jag här slarvigt benämner "folk i allmänhet" ofta inte bryr sig ett dugg om detta. De struntar i huruvida det är politiker eller tjänstemän som är dumma i huvudet, bara de får ventilera sin ilska någonstans. I praktiken går då härvidlag till så, om jag får vara lite bitter, att skäll och gnäll (vardagsmat) kanaliseras ner till tjänstemannanivå medan eventuellt beröm och hyllningar (sällsynt) stannar hos politiken.

 

På papperet kan uppdelningen vara enkel och solklar: tjänstemännen står för kunnandet medan politiken står för tyckandet. Tjänstemännen ger faktaunderlag, politiken beslutar utifrån detta varpå tjänstemännen genomför besluten. I verkligheten är det förstås långt mer komplicerat. Olika kommuner har rykte om sig att vara mer eller mindre tjänstemannastyrda eller politikerstyrda. I min nuvarande kommun är det vanligt att politikerna är ängsliga till sin natur och petar väldigt mycket i sådant som de egentligen inte vet så mycket om, medan det hos en tidigare arbetsgivare snarare var tjänstemännen som hade den egentliga makten, eftersom politikerna hade självinsikt nog att inse att de inte visste bäst om allt. Det var faktiskt riktigt trevligt att känna att man hade politikernas förtroende. Å andra sidan kunde de vara fullkomligt ryggradslösa i sin allmänna passivitet. Politikernas uppgift är ju att tycka saker, så det säger sig självt att en politiker som inte vill tillkännage någon åsikt är en ganska meningslös politiker.

 

På samma sätt som jag inte tycker att politiker ska försöka sätta sig över mina rent yrkesmässiga överväganden borde man kunna kräva av oss tjänstemän att vi aldrig låter våra egna politiska uppfattningar påverka vårt yrkesutövande. Det där är sannerligen en samvetsfråga, kan man konstatera utan överdrift. Är jag alltid strikt fackmannamässigt opolitisk i min tjänstemannaroll? Frågan är svårbesvarad, för även om jag anser mig vara opolitisk i mitt tjänsteutövande så är ändå på sätt och vis hela mitt yrkesval förankrat i en ideologisk grundinställning. Enkelt uttryckt: om jag vore en äkta marknadsliberal människa så skulle jag antagligen tycka att det här med offentligt styrd samhällsplanering var ett stalinistiskt oskick och att det skulle bli mycket bättre om marknadskrafterna helt och hållet fick avgöra hur våra städer skulle se ut. Och det tycker jag ju inte. (För övrigt så brukar många förslag från oppositionen i min kommun avfärdas just med argumentet att de är utslag av "stalinism". Ja, faktum är att många blåfärgade politiker i min kommun har antytt att de egentligen tycker att all offentlig verksamhet som syftar till att styra samhällsutvecklingen i en viss riktning är utslag av stalinism. Snacka om att ha distans till de politiska begreppen!) Men bortsett från den ideologiska aspekten i själva yrkesvalet så tycker jag ändå att det är ganska enkelt att skilja på yrkesmässiga och politiska bedömningar. Sen kan det hända att någon tycker sig se politiska dimensioner i faktabaserade bedömningar också, men de som gör det kategoriserar jag som politiska fanatiker vars gläfsanden man inte behöver fästa någon större vikt vid.

 

Låt mig avrunda med ett litet boktips. En fantastisk bra redogörelse för hur offentlig förvaltning fungerar, eller borde fungera, finns i boken Demokratins väktare av Lennart Lundquist. Jag kan inte nog berömma den klarsyn med vilken Lundqvist beskriver (och försvarar) tjänstemännens roll i demokratin. Det är en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar inom offentlig sektor - eller för den delen alla som vill förstå det provocerande faktum att demokrati är mer än något som sker i en vallokal. Boken finns på ett välsorterat bibliotek nära dig.
 

 

Det är inte utan visst stolthet som jag kan konstatera att det idag, den 13 maj 2008 är exakt ett år sedan det första inlägget publicerades på Papperspalatset. Den ursprungliga tanken var att göra en blogg som inte var en riktig blogg. Den skulle inte handla om mitt privatliv, den skulle inte vara skriven på hafsigt talspråk och den skulle definitivt inte drivas framåt genom någon manisk tvångstanke att jag måste skriva något varje dag. Den skulle således bara uppdateras när jag hade något att skriva om. Såhär i backspegeln framgår det att jag lyckades hyfsat med att inte skriva om mina privata förehavanden och att språket åtminstone inte blivit sådär överdrivet talspråksmässigt, även om jag självkritiskt tycker mig kunna skönja en viss uppluckring i språkbruket i senare inlägg.

 

Statistiken är inte överväldigande: 29 publicerade texter på 12 månader placerar mig knappast i bloggosfärens toppskikt. 97 kommentarer förgyller dock helheten avsevärt. Besöksantalet är även det ganska blygsamt: ungefär 5-10 personer per dag tittar in på Papperspalatset. Som mest har det varit uppemot 20 under en dag. Nu har det förvisso aldrig varit min avsikt att tävla med Blondinbellor, Schulmän och andra mer eller mindre namnkunniga monsterbloggare, detta eftersom jag accepterar det faktum att kläder och kändisar faktiskt intresserar fler människor än tjänstemannakultur, delegationsordningar och kanslisvenska akrobatkonster (hur obegripligt det än må vara). Men så är det också lite av poängen med Papperspalatset att målgruppen är utomordentligt snäv och innehållet så introvert att det till och med är tveksamt huruvida målgruppen kan hålla intresset uppe. Jag måste således försöka sätta en ära i att vara smalare än smalast, för här ska ingen komma och tro att jag vill ha så många läsare som möjligt! Adjö masskommunikation, adjö popularisering, adjö inflytande, adjö ära och berömmelse!

 

Man kan lite retoriskt fråga sig om jag hyser några förhoppningar att tids nog få uppmärksamma Papperspalatsets tvåårsdag. Svaret uteblir förstås, men man kan förmoda att uppdateringarna på sikt kommer att bli än mer oregelbundna och sporadiska. Mycket tyder nämligen på att det trots allt finns ett liv utanför kommunhuset.

 

Eftersom skribenten i fråga har en förkärlek för formaliteter av det vänligare slaget vill han härmed tacka sin läsarkrets för visat intresse såhär långt. Om det är någon som tycker att det är något särskilt ämne eller fenomen som bör behandlas på denna sida så är han eller hon förstås mycket välkommen att lämna sådana önskemål. Liksom jag gjorde för ett år sedan lyfter jag härmed metaforiskt på tjänstemannahatten och ber att få återgå till arbetet. 
 

Så festligt, så festligt!