Ett år av dokumenterad byråkrati
Det är inte utan visst stolthet som jag kan konstatera att det idag, den 13 maj 2008 är exakt ett år sedan det första inlägget publicerades på Papperspalatset. Den ursprungliga tanken var att göra en blogg som inte var en riktig blogg. Den skulle inte handla om mitt privatliv, den skulle inte vara skriven på hafsigt talspråk och den skulle definitivt inte drivas framåt genom någon manisk tvångstanke att jag måste skriva något varje dag. Den skulle således bara uppdateras när jag hade något att skriva om. Såhär i backspegeln framgår det att jag lyckades hyfsat med att inte skriva om mina privata förehavanden och att språket åtminstone inte blivit sådär överdrivet talspråksmässigt, även om jag självkritiskt tycker mig kunna skönja en viss uppluckring i språkbruket i senare inlägg.
Statistiken är inte överväldigande: 29 publicerade texter på 12 månader placerar mig knappast i bloggosfärens toppskikt. 97 kommentarer förgyller dock helheten avsevärt. Besöksantalet är även det ganska blygsamt: ungefär 5-10 personer per dag tittar in på Papperspalatset. Som mest har det varit uppemot 20 under en dag. Nu har det förvisso aldrig varit min avsikt att tävla med Blondinbellor, Schulmän och andra mer eller mindre namnkunniga monsterbloggare, detta eftersom jag accepterar det faktum att kläder och kändisar faktiskt intresserar fler människor än tjänstemannakultur, delegationsordningar och kanslisvenska akrobatkonster (hur obegripligt det än må vara). Men så är det också lite av poängen med Papperspalatset att målgruppen är utomordentligt snäv och innehållet så introvert att det till och med är tveksamt huruvida målgruppen kan hålla intresset uppe. Jag måste således försöka sätta en ära i att vara smalare än smalast, för här ska ingen komma och tro att jag vill ha så många läsare som möjligt! Adjö masskommunikation, adjö popularisering, adjö inflytande, adjö ära och berömmelse!
Man kan lite retoriskt fråga sig om jag hyser några förhoppningar att tids nog få uppmärksamma Papperspalatsets tvåårsdag. Svaret uteblir förstås, men man kan förmoda att uppdateringarna på sikt kommer att bli än mer oregelbundna och sporadiska. Mycket tyder nämligen på att det trots allt finns ett liv utanför kommunhuset.
Eftersom skribenten i fråga har en förkärlek för formaliteter av det vänligare slaget vill han härmed tacka sin läsarkrets för visat intresse såhär långt. Om det är någon som tycker att det är något särskilt ämne eller fenomen som bör behandlas på denna sida så är han eller hon förstås mycket välkommen att lämna sådana önskemål. Liksom jag gjorde för ett år sedan lyfter jag härmed metaforiskt på tjänstemannahatten och ber att få återgå till arbetet.
Så festligt, så festligt!
När jag idag återigen besökte min favoritblogg så var det med viss obehagskänsla jag läste ditt senaste inlägg. Hoppas du har orken att fortsätta! Detta är tusen gånger mer underhållande att läsa än vilken kändis som vomerat på någon fest eller vilken rosa kjol som bäst passar en fredagförmiddag om det är molnigt.
Nu har jag lämnat det kommunala och blivit konsult, men min förkärlek till kommunen och dess tjänstemän som ständigt arbetar i motvind (vilket var min känsla) består.
Hoppas du fortsätter underhålla oss med dina inlägg.
/Fd kommunalare i 4:e storstadsregionen
P.S. har använt ett utropstecken i detta inlägg, vilket jag annars är restriktiv mot. Manar till återhållsamhet vad gäller utropstecken, tycker vi har en elakartad inflation av dessa just nu.
Grattis, älskling! (jag säger det nu, var för trött imorse -för vid närmare eftertanke så sa du visst något om ditt inlägg igår..)
Jag, liksom Pontus här ovan, håller på dig. Jag har visserligen inte riktigt den samma kärlek eller förståelse för allt du skriver om -men, uppskattar endå att läsa och tycker mig märka att den ger dig tillfredställelse. Allt sådant måste uppmuntras! Och, okej.. dagens text säger mig egentligen allt! Jag ska inte fråga om vidare publicitet mer -istället höjer jag min röst med dig mot vår blonda bloggerska från Stureplan!
En tvåårs-dag hoppas jag också på och jag kommer stötta dig för det.
Kärlek till dig och ditt språk //lille katt
Pontus: Tack för hedrande ord, när du uttrycker dig så positivt så kan jag lätt se genom fuingrarna med att du övergivit kommunen till förmån för det flärdfulla (?) konsultlivet.
Aurora: Det är ju perfekt - dina kommentarer får representera det privatliv som jag så nitiskt undviker att skriva om i detta sammanhang. Du är mitt bevis för att även den torraste tjänsteman kan ha ett fullkomligt blomstrande kärleksliv (om det nu var någon som tvivlade på det).
Ja, må bloggen leva ytterligare ett år.
Eftersom jag brottas med arbetsordningar och lagparagrafer och också kan gå i spinn av att uttolka vissa av maktens skrifter hoppas jag även i fortsättningen kunna läsa din blogg.
