Tankar över ett sopnedkast


 

I den stora rensningsaktion som måste föregå lämnandet av en tjänst och en arbetsplats hittade jag en sådan där sak som man i något tidigare svagt ögonblick lagt undan i tron att man ska ha användning för den längre fram. Ärligt talat så hittade jag ganska många sådana saker, men den jag ska berätta om här var något i särklass. Det var en samling fotografier som vid någon arkivrensning låg på en bänk i väntan på att slängas och som jag förbarmade mig över. Närmare trehundra svartvita fotografier, utan vidhängande beskrivning, helt tagna ur sitt sammanhang, men ändå mycket talande. De trehundra bilderna föreställer soprum. Javisst! Soprum och ingångar till soprum, källartrappor, bakgårdar, sopnedkast, tunnor, säckar, smuts. Det rör sig nämligen, fick jag veta av en av kontorets mest erfarna medarbetare, om en inventering och dokumentering av sophämtarnas arbetsmiljö som gjordes år 1977, detta nådens år då mina föräldrar gifte sig och Elvis dog. Samtliga fotografier är prydligt märkta med fastighetsbeteckning, gatuadress samt ett serienummer. Jag vill minnas att jag inte plockade åt mig alla foton utan bara en del av dem, så min teori är att dokumenteringen omfattade kommunens samtliga flerbostadsfashus.

 

Som alla förstår är det ett helt fantastiskt material. Tänk er en helt oretuscherad ögonblicksbild av världen så som den sågs av en sophämtare i en stockholmsförort en helt vanlig grådaskig höstdag 1977. Miljöerna är bitvis obeskrivligt grisiga och Arbetsmiljöverket hade nog en hel del att anmärka på (om man nu över huvud taget vågade visa materialet för verket). Det är trånga källargångar, överbelamrade förrådsutrymmen och branta trappor som soporna uppenbarligen skulle släpas uppför. Hur många har inte som barn undrat vart alla soporna tar vägen när man slänger dem i sopnedkastet? Hur ser det ut där? Här får vi svaret i form av skräckinjagande bilder på små trånga och (gissar man) stinkande utrymmen med stora säckbehållare där en och annan soppåse med matrester och blöjor tycks ha hamnat vid sidan om och den torftiga interiören blivit nedstänkt i decennier av medborgarnas avskräde. Den lille folklivshistorikern vaknar till liv i mig. Självklart finns det hur mycket kunskap som helst om hur människors hem sett ut i detta land från Hedenhös och framåt. Men hur är det med baksidan? Soprummen, vad vet vi om dem? Här är The Dirty Side Of Folkhemmet - en skitig odyssé genom det lort-Sverige som Lubbe Nordström trodde sig kunna folkbilda bort och Sven Markelius och gänget trodde sig kunna sanera men som i själva verket bara separerades från Den Moderna Människan genom den fiffiga svenska uppfinningen som kallas sopnedkast.

 

Vad har då detta med byråkrati att göra? En hel del, skulle jag vilja påstå, för det som är mest slående i detta digra material är att det är en ren tjänstemannaprodukt. Här har ett par tjänstemän hjältemodigt lämnat sina skrivbord och gett sig ut verkligheten för att dokumentera en av hemkommunens mindre charmiga sidor, som dock i hög grad är kommunens angelägenhet. Tjänstemannen i fält är ett tema som jag tycker förtjänar en redig doktorsavhandling, inte minst eftersom det som fenomen innebär en konfrontation mellan skrivbordsvärlden och kommunalarbetarvärlden. Det är lätt att göra sig en nidbild av tjänstemannen i fält; tänk er bara hur det såg ut när kung Karl XI blickade ut över den steniga lilla ö som skulle bli Karlskrona och sa "här vill jag ha min stad!" varvid hans stads-ritare Erik Dahlberg, som stod bredvid, kastade en blick åt samma håll och sedan pinnade hem och ritade upp ett praktfullt gatunät på pergament. Sedan pinnade han tillbaka och visade sin karta för kungen som nickade förstrött och sa "kör hårt Erik". Och då var det bara att kommendera ut några tusen blekingska bönder och fiskare med varsin hacka för att hugga fram Eriks gator i berget, vilket lär ha tagit åtskilliga år. Måhända stod Erik Dahlberg ibland vid sidan om och inspekterade och hummade något om att det visserligen vore enklare att bygga staden på en åker men att nu blir det i alla fall gjort enligt min ritning.

 

Men det finns tjänstemän som inser att även om arbetet till större delen bedrivs vid skrivbordet så är det inte skrivbordet i sig som ska planeras och styras, utan snarare den där världen (kommunen) utanför. Och i egenskap av kommuntjänsteman vill jag förstås bestämt hävda att medvetenheten härom finns inte bara hos en minoritet utan hos de allra flesta tjänstemän. Det kan förstås diskuteras huruvida benägenheten att ge sig ut i fält har minskat sedan 70-talet, men vi är nog många som anser att det hör till arbetets ljuspunkter när man får ta på sig halsduk och gummistövlar och, utrustad med kamera och karta, ge sig ut i något träsk för att upprätta den där tämligen viktiga kopplingen mellan skrivbord och verklighet. För övrigt syns de två tjänstemännen som gjorde soprumsinventeringen på några av bilderna. Den ena är en tunnhårig man i en ljus bomullsjacka, den andre en mer långhårig, gänglig och mustaschprydd yngre man i trånga jeans och jeansjacka. Han ser rätt avslappnad ut.

 

Men, kära bloggläsare, jag behöver er hjälp med bra tips på vad jag ska göra med denna kulturskatt som jag har snubblat över och som nu ligger i en plastpåse i mitt klädskåp. Jag funderar på någon typ av konstprojekt, en gränsöverskridande kommunalnostalgisk retrospektiv utställning med poetiska inslag, men det hela känns svårgreppat. Bilderna skulle annars räcka för att tapetsera en mindre fondvägg i mitt hem, vilket väl skulle ha ett visst underhållningsvärde. Eller ska jag scanna alla bilderna och lägga ut dem på en webbplats där soprumsfetischister kan finna sitt lystmäte? Eller ska jag bara skänka hela rasket till Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen? Här behövs kreativa och goda idéer, varför sådana mottages tacksamt.
 
 
Vardag anno 1977
 


Kommentarer
Postat av: Gaia

Jag tycker att en plastpåse i ditt klädskåp är en utomordentlig plats för denna bildsamling, fram till din nästa flytt, då du återigen upptäcker dess existens och tar dig en ny funderare på vad du ska göra med bilderna (och återigen förpassar dem till ett klädskåp, en kartong i ett förråd eller en garderob). Med tanke på materialets natur torde detta vara ett högst lämpligt sätt att förhålla sig till det, en undanskymd tillvaro i bortglömdhet och dunkel, likt ett årgångsvin längst in i vinkällaren, som bara blir bättre för varje år. Typ.

2008-10-07 @ 11:17:18
Postat av: Sara

Jag vet inte vad jag vill råda dig till att göra med den, men Jag måste få se den! Det låter helt fantastiskt! Ju!

2008-10-07 @ 14:15:08
URL: http://hamna.blogsome.com
Postat av: Baksidor är underbara!

"A true community must deal with the full range of human nature, including its own dark side."

//Douglas Kelbaugh

2008-10-11 @ 17:15:57
Postat av: Signe

Ring stadsmuséet omedelbums! Sånt här kan du ju inte ruva på alldeles själv. De filar säkert på en true-story-utställning där bilderna kommer sitta som gjutna!

2008-10-18 @ 19:47:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0