Arbetsbefrämjande konst

 

En ganska fantastisk sak med att ha en administrativ tjänst på en kommun eller annan offentlig arbetsplats är att man får tillgång till ett smärre konstmuseum. Häromdagen var jag på besök i det källarförråd under biblioteket där kommunens konstsamling finns. En vänlig äldre kultursekreterare övervakar mig och min kollega när vi botaniserar bland några hundra tavlor av alla upptänkliga stilar, alla noggrant numrerade och registrerade. Jag hittade mycket hembygdsmotiv och pittoreska naturmiljöer, men även en hel del modernare grafik, foto, etsningar, mystiska blandtekniker, collage och textiler. Vilken tjänsteman som helst får låna konst ur samlingen för att pryda sitt tjänsterum.  Jag fick med mig en serie på tre riktigt fina torrnålsetsningar föreställande - just det - tre byråkrater! Javisst, motivet var så klockrent och självklart att jag inte kunde väja för det. Byråkraterna har vardagliga namn som Loffe och Classe och är av det riktigt hederliga klassiska byråkratsnittet. Det står ingenstans att de är byråkrater men deras stil utesluter allt annat, detta trots - eller kanske tack vare - att de är tecknade ytterst stilistiskt så att bara de starkaste karaktärsdragen framträder. Den bloggläsare som händelsevis har vägarna förbi min arbetsplats är varmt välkommen att titta in och beundra konsten. Och ni som redan är kommunanställda; ring till kommunens konstansvarige och be att få ta en titt på samlingarna. Ni kan räkna med ett hjärtligt bemötande från en yrkesmänniska som förmodligen brinner för sitt jobb.

 

Nu är det förstås så (tack och lov) att större delen av kommunens konstsamling är utplacerad i de offentliga byggnaderna. För den som inte tänkt på detta kan informeras om att ett kommunhus ofta är en veritabel liten konstkammare även när det tillhör en medelstor förortskommun. Som exempel kan nämnas min förra arbetsplats, där korridorväggarna pryddes av bland annat Bærtling-litografier och storstilade oljemålningar i storformat av namnkunniga stockholmsskildrare. I kommunhusets entré hittas ofta något lite mer representativt verk. I den tämligen ocharmiga 70-talslimpa som jag nu arbetar i pryds entréhallen av ett ganska spektakulärt verk som består av ett antal böjliga halvtransparenta plastskivor i blå och orange nyanser som genom ett litet maskineri kan fås att bölja i ett slags vågspel. Men ack ack - det lilla maskineriet är permanent stillastående eftersom de som jobbar på våningen ovanför uppges bli störda av dess gnisslande läte. Istället har man ställt en missprydande datorterminal för medborgartjänster framför konstverket, som om det inte existerade. Det är inte snyggt.

 

Jag tycker mig se en ganska fin och lite gammelsvensk anda av folkbildning, för att inte säga meborgarfostran, i den kommunala konstverksamheten. Man kan se för sitt inre en lite åldrad kulturpedagog som med livserfaren och vänlig stämma förklarar hur konsten gör oss till bättre människor oavsett om man jobbar i vit skjorta eller blåställ. Skulle det vara en föråldrad och naiv idé? Icke! Den föreställda kulturpedagogen har ju rätt - ge folket konst så kanske de börjar tänka på något större än bara arbete och konsumtion, det kan bara vara av godo! Likaså menar jag på fullt allvar att tjänstemän faktiskt gör ett bättre jobb om de omges av inspirerande konst. Lite lagom stimulans för båda hjärnhalvorna, så blir tjänstemännen snällare och världen lite bättre.

 

Ämnet kommunal konst kan knappast behandlas utan en kommentar av det fenomen som kallas offentlig konst - denna omåttligt intressanta företeelse. Om det är något som är intressantare att studera än offentlig konst så måste det väl vara den s.k. allmänhetens synpunkter på offentlig konst. Finns det något som är så tacksamt för en gnällkaraktär att förfasa sig över än ett "fult" konstverk? Förmodligen finns det inte något offentligt konstverk som alla tycker om. Ofta pekar gnället i rikting mot den abstrakta konstens död och den föreställande konstens heder. Vi känner igen argumenten: "Vaddå, det där är ju bara tre pinnar och en boll!" "Man ser ju inte vad det föreställer" "Gubben har ju helt fel proportioner, han ser ju helt missbildad ut!" Ja, visst kan man ibland misströsta - folket vill inte få sin fantasi prövad, kan det verka som ibland. Det ska vara statyer av gulliga djur eller en fin staty av Astrid Lindgren i helfigur och naturlig storlek, och helt lite blommor runtomkring. Eller en fontän. Men nej, vi ska inte låta gnället vinna - ty gnällarna behöver få gnälla, de mår dåligt annars. För min del, om jag får drista mig att stämma in i gnällkören, undrar jag för övrigt varför ingen ifrågasätter att det på var och vartannat svenskt torg står en staty av någon gammal fosterländsk envåldshärskare (eller diktator, som de ju också kallas), oftast någon av dem som med patriotiska förtecken brände hela statsbudgeten på att fara runt nere på kontinenten och bedriva fullständigt meningslösa invasionskrig med oräkneliga dödsoffer alltmedan de utmärglade småbönderna här hemma dog som flugor av svält och vedermödor. Varför debatteras inte den konsten?

 
   *   *   *

Konstnärerna kan möjligen vara tacksamma över att det finns offentliganställda kultursekreterare med sinne för konst. Däremot var det knappast en konstnär utan snarare en klåfingrig PR-snubbe som häromdagen kom med den briljanta idén att kommunen där jag arbetar ska byta ut sitt kommunvapen. Förmodligen är det samma reklamgeni som låg bakom den broschyr som jag roade mig med att häckla i tidigare inlägg. Han ser nog framför sig hur den unga karriäristgenerationen formligen ska gå i taket av förtjusning när de märker att den gamla gubbmoderata villakommunen har tagit ett nytt, fräscht, spännande steg mot framtiden med en ny logga, förlåt, kommunvapen som andas framtidstro och ..eehmm ..valfrihet! Det är så sant som det är var sagt; att här sitter vi alla i samma idiotbåt. 
 

Lyftkranar i Riga. Vackert.
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0