Tidsgrubblerier i ett sommartomt palats
Första arbetsdagen efter semestern noterar jag ankomsttiden 07.45. Ovanligt tidigt. När börjar arbetsdagen egentligen - är det i samma sekund som man kliver in i stadshusets entré? Eller när man har kommit till sitt våningsplan i huset? Eller när man slår på datorn? Eller när man har hejat på några arbetskamrater, växlat några ord om vädret, hämtat en kopp kaffe och slutligen slagit sig ned vid sitt bord för att börja arbeta på riktigt? Någon tycker säkert att detta saknar betydelse, men jag hävdar motsatsen - för enligt den gamla hederliga principen att många små bäckar med tiden blir till något i klass med Volga så har de där minuterna som det handlar om faktiskt en viss betydelse. Men låt oss ta resonemanget från början:
En del kommuner tillämpar fortfarande stämpelklockor som en kvardröjande rest av den arbetsplatskultur som äldre generationer förmodligen är mer vana vid. Stämpelklockor är inte en helt dum idé, för de undanröjer alla eventuella frågetecken kring hur mycket tid var och en har tillbringat på sin arbetsplats. Stämpelklockan ljuger aldrig i detta avseende. Den räknar minuter, eller ännu bättre; hundradelar av timmar. Ingen kan utan grund anklagas för att jobba mindre än avtalat, och ingen behöver känna sig nödgad att jobba mer än avtalat för att undanröja tvivel avseende arbetsmoralen. Däremot säger ju stämpelklockan ingenting om hur effektivt tjänstemannen har nyttjat sin arbetstid, men det är ju ett helt annat problem. På min arbetsplats kör vi, som på så många andra kontorsarbetsplatser - med vad jag kallar "samvetsflex", d.v.s. man jobbar från åtta till fem med en timmes lunch och eventuella avvikelser från det mönstret får man själv "känna av" och kompensera efter sitt s k sunda förnuft. Det låter rätt fint, men i praktiken innebär det att de allra flesta arbetar mer än de 40 timmar i veckan som de får betalt för. För egen del har jag tröttnat på det där och helt självsvåldigt börjat använda ett gammalt excel-dokument som användes på min förra arbetsplats, där stämpelklockan fortfarande var i bruk. Det är glädjande och samtidigt lite skrämmande att se hur små extraminuter här och där läggs på hög och till slut förvandlas till timmar och dagar.
Ett exempel på minuternas makt; låt säga att jag "stämplar in" kl 07.55, reducerar lunchen till 55 minuter samt lämnar jobbet kl 17.05, och att jag upprepar detta förfarande måndag till torsdag. Då har jag vips en hel timmes plusflextid som jag exempelvis kan använda till att lämna jobbet redan kl 16.00 på fredagen. Förträffligt! Och poängen är att den här extra timmen som jag jobbar under veckans fyra första dagar skulle jag aldrig våga tillgodoräkna mig om jag körde "samvetsflex", för i den mentaliteten är fem minuter detsamma som noll minuter. För övrigt ligger mitt personliga och inofficiella flextidskonto numera på omkring plus 20 timmar, vilket jag kan tänka på om jag någon gång skulle känna mig lite lat på jobbet. Om någon chef skulle kritisera mitt flexande ska jag också framhålla att jag i tveksamma fall alltid avrundar till arbetsgivarens fördel. Likaså kan man kompensera och bjuda på några minuter om man någon gång tagit en lite omotiverat lång fikarast eller dristat sig att läsa ett privat mail på arbetstid. Den som menar att flexibilitet och byråkrati är varandras motsatser har således fel. Även byråkraten behöver vara flexibel, åtminstone om han/hon inte har en förkärlek för obetalt övertidsarbete. Må vara att man sätter en ära i att vara offentliganställd, men det innebär sällan att man är beredd att jobba gratis.
Men såhär års är det som bekant stendött i stadshusets korridorer. Det dova brusandet från den överdimensionerade ventilationen ligger som en ödesmättad ljudmatta över tomma skrivbord och fulla brevkorgar. Kopiatorn hinner stänga av sig själv mellan varven så att man får stå och vänta på dess startprocedur varje gång man ska använda den. (Ska man måhända räkna bort de minuterna på flexen? Nej, över min döda kropp!) På tre dagar har jag mottagit två telefonsamtal, och inget av dem var jag egentligen rätt person att svara på. Det där är ett typiskt sommarfenomen - att man får hoppa in på andras bevakningsområden och försöka besvara frågor som man inte vet så mycket om. Jag minns en gång på mitt förra jobb i glesbygden då jag fick ta tjänstecykeln och åka och inspektera ett garagebygge som grannen ringt och klagat på eftersom det var ungefär dubbelt så stort som sökanden hade angett i bygglovet. Det var roligt - jag kände mig som en somrig planpolis när jag med myndig och anklagande min fotograferade det ganska smaklösa bygget.
Slutligen, för att återgå till den inledande frågan om i vilket ögonblick arbetsdagen egentligen börjar; vad säger vi om det? Vad säger ni, kära bloggläsare? Personligen har jag bestämt mig för att startögonblicket är när jag trycker igång datorn. Det betyder att invånarna i min kommun kan glädjas åt att deras skattemedel inte går åt till att betala mig under den tid jag står i stadshusets hiss. Grattis!
Det är vårt dansgolv
Detta förstår jag är ett ämne för diskusion i ditt och dina medbyrokraters tillvaro. Jag kan se en stor skillnad mellan din situation där och min -för mig är det ganska tydligt när jag börjar och inte. Åtminståne officiellt. Det finns alltid ett klockslag då man "öppnar för allmänheten" -ridån går upp och man måste sätta igång sitt arbete oavsett vad. Nu pratar jag inte om det jag som musiker gör, för det är nog ännu mer diffust än ditt kontorsjobb.. Jag menar de dagar jag sitter på vårat kontor i "blå huset". Då börjar arbetet officiellt ett visst klockslag. Det finns en halvtimma åt vardera håll för alla att logga in, göra sig arbetsredo, hämta kaffe etc -och räkna och logga ur m.m efter.. Men det är helt fritt och man bestämmer själv om man vill stressa eller ta det lugnt under den tiden. Det är endå väldigt tydligt att vi börjar på helt klockslag (d.v.s nu med öppningstiden 11.00) tycker jag.
Hmm.. vi kan ju diskuttera det här vidare när vi ses iochförsig. Men, men. Jag vill gärna kommentera dig här också -för att visa mitt intresse och personliga stöd.
Men, jo.. vore jag som du skulle jag nog också vilja ha en typ av stämpelklocka eller ett synligt sätt att räkna minuter! //din lilla katt...
Jo, musiker lever väl så att säga i en annan tidsrymd, för att inte tala om er sångerskor.. Jag tycker att din "instämpling" vid ett sångjobb borde vara vid det första tillfälle dagen innan som du måste avstå från något som du inte skulle ha avstått från om inte sångjobbet vore, exempelvis ett glas vin. Eller, va!? - måste du repetera också? Jaha, som du förstår så blir det där liksom lite svårhanterat för oss byråkrater. Allt som inte går att beskriva i ett diagram eller omformulera som en beslutsmening gör oss osäkra.
För egen del är såväl arbetsdagens början lika luddig som dess slut.
Tideräkningen börjar någonstans när jag går in i kommunhuset, säger ett par "gomorron" till kvinnorna i receptionen, växlar några ord med chefen och trycker igång datorn. Medan burken laddar igång programmen tar jag en kopp kaffe, bläddrar igenom den lokala tidningen (eftersom de mer besvärliga samtalen ofta rör vad som stått i bladet) och pratar väder och vind med den som råkar befinna sig i närheten. Vi använder liksom du excel och för egen tidräkning, men eftersom jag inte har någon klocka är det alltid ett höftande vid dagens slut, ofta till arbetsgivarens fördel.
Men den stora frågan tycker jag är när tar arbetsdagen slut? När har vi stängt av och satt på oss våra privat-kostymer? Jag skulle uppskatta den tid jag spenderar på eftermiddagen efter att jag har "stämplat ut" med att "sticka in huvudet hos någon", hjälpa någon "bara det sista" och ta sig ur arbetskostymen är större än den jag spenderar på morgonen med att göra mig förberedd för en ny dag, varpå jag troligtvis är en "förlorare" av tid..?
Nu är jag tidslös på semester. Uppskattar bloggen Ludvig.
.maria.
Bra fråga, m, det där med sluttiden. Men visst verkar det logiskt att tillämpa samma princip som för startiden? Alltså, om dagen börjar när man hänger av sig jackan så slutar den när man tar på sig jackan igen, börjar den när man slår på datorn så slutar den när man stänger av den o.s.v. Och om dagen börjar när man ger receptionisten ett glatt "godmorgon" så slutar den när man till samma receptionist men med nedböjt huvud mumlar något som ska föreställa ett "hejdå" men som kanske snarare uppfattas som "sitter du fortfarande här din stackare?". För övrigt tycker jag att du ska räkna in "bara det sista" i den betalda arbetstiden.
