Papperspalatset

Reklam har väl egentligen aldrig varit något som fört samhället framåt i någon vidare mening, även om det säkert finns många i branschen som skulle hävda det. Min mening är väl snarare att i stort sett all reklam är mer eller mindre förnedrande, av den enkla anledningen att den bygger på antagandet att mottagaren är så dum i huvudet att han eller hon tror att annonsörens budskap är sant. Men man är ju van, vi lever ju i den rika delen av världen o.s.v. Dock har jag fortfarande svårt att svälja kommunreklam, alltså denna vämjeligt inställsamma smörja som kommuner får för sig att satsa stora pengar på i hopp om att locka till sig några nya invånare. Må vara att ämnet redan tidigare varit uppe för behandling på denna blogg, men häromdagen fick jag ett så skrattretande skolexempel på fenomenet att jag måste ta tillfället i akt att hålla upp det till allmänt åtlöje. Ta därför en noggrann titt på bilden nedan:

Bilden är hämtad från en broschyr som talar om att den kommun för vilken jag arbetar är en ovanligt bra kommun. Vad är det då vi ser här? En lycklig och lyckad Familj, två framgångsrika vuxna människor med två bedårande flickebarn, samlande vid köksbordet för att titta på något som framträder på skärmen på pappas laptop. Köket är ljust och luftigt, pappa och mamma är ledigt klädda - det är kanske lördag och Familjen tittar på kommunens hemsida för att se vilka fina utflyktsmål det finns i den fina kommunen, eller så förundras de av det fantastiska utbudet i kommunens eget gigantiska shoppingcentrum (vars existens förstås är förklaringen till att det inte finns en tillstymmelse till stadsmiljö i den fina kommunen, men det står inte i broschyren). Den här bilden är så övertydligt metaforspäckad att den blir en parodi på sig själv. Se bara - tradition och modernitet, trygg familjesammanhållning med fönstret (dator och telefon) öppet mot världen. Pappa är hemmets bas - han sköter datorn - men mamma är också lite aktiv för hon har pennan i handen och man kan se på hennes ansiktsuttryck att hon engagerar sig i Familjens väl och ve, ständigt mån om att vara en god mamma och hustru trots att hon är mitt i karriären.

Men det mest komiska är ändå de två flaskorna med olivolja och vinäger till vänster i bild! Fotografen måste ha haft någon fix ide om att de skulle symbolisera den mer njutningsfulla sidan av livet, det sinnliga, det harmoniska och sunda. Men ärligt talat, om bilden var krystad och onaturlig även utan dessa gastronomiska tillbehör så är deras förekomst i bilden det som slutgiltigt sänker den till den rent tragikomiska nivån! Varför i hela friden har Familjen ställt fram olivoljan och balsamvinägern på det annars matfria köksbordet, när dagens aktivitet bara är att beundra den av kommunen erbjudna valfriheten via pappas dator? Är det förresten inte ganska länge sedan som de där stilrena flaskorna med olivolja och balsamvinäger var den yttersta symbolen för den moderna människan och återfanns i varje medelklasskök där man ville visa sin öppenhet mot sydeuropeisk matkultur? Känns det inte lite, ja ...90-tal?  

Den fråga som uppstår är förstås: vem är det man hoppas kunna lura med dessa pinsamt billiga metaforer? Vem ska köpa det här? Till saken hör att kommunen i fråga är en ganska utpräglad överklasskommun vars medborgare överlag är välutbildade villaägare, och naturligtvis är det också just sådana människor (dock helst i den yngre, skattegenererande generationen) som kommunen hoppas kunna locka till sig med sin färggranna broschyr. Men lockas dessa högutbildade, moderna och medvetna önskemedborgare verkligen av billiga reklamfloskler och bilder som får moderna livsstilsmagasin att framstå som dyster socialrealism? Jag har svårt att tro det. Någon jävla självdistans har de väl? (I texten beskrivs kommuninvånarna som mycket engagerade. Och det är sant, kan jag som kommunal planerare intyga. Synd bara att engagemanget är av rent reaktionär art och yttrar sig som en instinktiv skepticism mot alla typer av förändringar i den fysiska miljön, så länge det inte handlar om att få en egen fil på motorvägen in till stan. "De är ju läs- och skrivkunniga i den här kommunen" suckade min kollega som syftade på att även de mest idiotiska protestbrev är formulerade med pregnans och känsla i denna kommun.)

Det skaver i byråkrathjärtat att se sin arbetsgivare hänge sig åt denna olivoljiga reklamcirkus. Tänk bara: Här i kommunhuset sitter en liten armé med seriösa tjänstemän som med uppbådande av allt sitt yrkeskunnande bedriver en verksamhet som syftar till att få kommunen att fungera och utvecklas. Vi utreder, handlägger, planerar, skriver och strukturerar, och det är seriöst, förbannat seriöst. Och så kommer någon slemmig reklamsnubbe och festar loss på lite allmänna medel genom att låtsas att kommunen är precis som vilken vara som helst, för kan man sälja tvättmedel så kan man väl sälja kommuner? Om vi häller olivolja i papperskvarnen och toppar med lite balsamvinäger så kanske den snurrar lite smidigare, och kanske kan vi till och med få de offentligt finansierade tjänsterna att framstå som fräscha om vi bara gör en broschyr med tillräckligt stora och fräscha bilder och tillräckligt lite text? Nej, denna kommunala make-up gör mig illa till mods. Jag formulerar härmed Papperspalatsets officiella ståndpunkt: låt byråkrater vara byråkrater! De ser ändå bara fåniga ut med olivolja i håret.

Avslutningsvis: Någon läsare undrar kanske vad som egentligen står i den där broschyren, bredvid de utstuderade bilderna på leende barn med tandglugg, leende skrynkliga åldringar och den leende kvinnan i 40-årsåldern som sitter vid en sjö med en stilren kaffemugg i handen och vänder sitt friska ansikte mot solen alltmedan hon sluter sina smakfullt lättsminkade ögonlock. Och jag har redan svarat; det står att kommunen är bra. Jättebra faktiskt. Man har lyckats förlänga detta budskap till en text som väl motsvarar en A4-sida ungefär. Utsmetat i en 25-sidig broschyr tryckt på fint tjockt papper. Vänta nu - var det inte läskunniga människor vi ville få hit till vår fina kommun?
 

Bytet av arbetsplats (från en förortskommun till en annan) ger mig anledning att återkomma till papperspalatsets rent arkitektoniska egenskaper. Min nya arbetsgivarkommuns högkvarter är en riktigt klassisk kommunal-limpa med 7 rationella våningsplan i en 90 meter lång rätblocksform. Huset stod klart 1974 och är ett praktexempel på prispressat lågbudgetbygge. Det var inte tal om några exklusiviteter - ingen tjusig entréhall, ingen generös takhöjd och inga utsmyckningar (nej gud förbjude! - utsmyckningar för skattemedel, aldrig!). Planlösningen är den vanliga: två parallella korridorer, små kontorsceller mellan korridoren och ytterväggen och i innandömet trapphus, arkiv, kopiering, pentry, toaletter etc. Just korridorerna har jag särskilt funderat över, kanske mest eftersom de på min nya arbetsplats är ovanligt långa (de sträcker sig längs hela huskroppen, dvs. 90 meter) och, inbillar jag mig - ovanligt smala för att vara kontorskorridorer. Möjligtvis förstärks det smala intrycket av korridorens längd och den ringa takhöjden.

Hur bred är egentligen en normal korridor? Ett mått kanske inte säger så mycket, men för att få en uppfattning om det hela tog jag fram ett måttband och mätte korridorens bredd till 127 cm. Det är inte så mycket. 130 cm tror jag är minimimåttet enligt Boverkets byggregler, eller 150 cm om det ska vara lite mer handikappanpassat, vilket det ju rimligen borde vara i en offentlig byggnad i medborgarnas tjänst. 127 cm är inte mer än att man vid möte i korridoren spontant vrider på axlarna för att inte behöva inkräkta på den mötandes privata sfär. Två personer som står och pratar i korridoren utgör ett hinder för andra som vill passera. Detta har förstås en social betydelse, eftersom korridormöten anses vara nyckelfunktion i nutida kontorsinredningsteori. Där ska man nämligen spontanmötas, interagera, vara kreativ och kläcka fräscha spontana idéer som leder verksamheten framåt och uppåt mot nya höjder. En smal och muggig korridor drar man sig lite för att vandra ut i, så då är man istället förpassad till att kläcka spontana och kreativa idéer i sin lilla kontorscell eller i fikarummet eller i hissen. Å andra sidan kan man ju säga att de möten som oundvikligen sker i den smala korridoren blir desto mer påtagliga, eftersom sannolikheten för att man, bokstavligen, stöter ihop med kollegor i den är desto större än benägenheten att gå ut i den.

Jag minns ett kommunhus med fina korridorer. Det återfinns i Sundsvall och att korridorerna är så breda där beror på att kommunhuset är ett före detta sjukhus, där korridorerna är dimensionerade för rullsängar och halvspringande sköterskor. Det var ett väldigt trevligt kommunhus där man gärna tog sig en liten promenad i den spatiösa korridoren för att rådfråga en kollega om något. Och fick man möte i korridoren var det ju bara trevligt. Ungefär som att möta någon ute på gatan. Det var säkerligen inte särskilt ekonomiskt att ha så mycket allmänna ytor, men trevligt var det. Det har slagit mig att de långa korridorvandringarna kunde effektiviseras om tjänstemännen utrustades med små sparkcyklar, sådana där diskreta saker som personalen på större flygplatser kan ses ta sig fram på. Det skulle bli mer fart och fläkt på jobbet, och visserligen även ökad risk för personskador, men jag tror att det skulle pigga upp vardagen en hel del. Detta kräver ju dock korridorer med ordentlig bredd, samt förstås iakttagande av grundläggande trafikregler. Om det, som i fallet med min arbetsplats, är fråga om två parallella korridorer med flera kopplingar sinsemellan, kunde man ju tänka sig att korridortrafiken görs enkelriktad, varvid sannolikheten för kollisioner skulle bli försumbar.

Ärade läsare, jag tänkte ta er till hjälp för att få lite perspektiv på detta. Dagens fråga lyder: hur bred är din korridor? och ställs i förstone till er som arbetar inom offentlig förvaltning. Jag inbillar mig nämligen att det i konsultvärlden inte är lika vanligt med långa korridorer, eftersom man i den världen i högre utsträckning har övergått till det öppna s.k. kontorslandskapet. Men om någon vill rätta mig på denna punkt så välkomnas det också. Således: gör en insats för arbetsmiljön genom att mäta den. Grabba tag i en tumstock eller måttband och kolla hur bred korridoren är utanför ditt rum. Känns den bekväm att gå i? Blir det jobbigt när man får möte? Vill du också ha en sparkcykel?
 

Kommunalkakan, kan man kalla den
 

I den stora rensningsaktion som måste föregå lämnandet av en tjänst och en arbetsplats hittade jag en sådan där sak som man i något tidigare svagt ögonblick lagt undan i tron att man ska ha användning för den längre fram. Ärligt talat så hittade jag ganska många sådana saker, men den jag ska berätta om här var något i särklass. Det var en samling fotografier som vid någon arkivrensning låg på en bänk i väntan på att slängas och som jag förbarmade mig över. Närmare trehundra svartvita fotografier, utan vidhängande beskrivning, helt tagna ur sitt sammanhang, men ändå mycket talande. De trehundra bilderna föreställer soprum. Javisst! Soprum och ingångar till soprum, källartrappor, bakgårdar, sopnedkast, tunnor, säckar, smuts. Det rör sig nämligen, fick jag veta av en av kontorets mest erfarna medarbetare, om en inventering och dokumentering av sophämtarnas arbetsmiljö som gjordes år 1977, detta nådens år då mina föräldrar gifte sig och Elvis dog. Samtliga fotografier är prydligt märkta med fastighetsbeteckning, gatuadress samt ett serienummer. Jag vill minnas att jag inte plockade åt mig alla foton utan bara en del av dem, så min teori är att dokumenteringen omfattade kommunens samtliga flerbostadsfashus.

Som alla förstår är det ett helt fantastiskt material. Tänk er en helt oretuscherad ögonblicksbild av världen så som den sågs av en sophämtare i en stockholmsförort en helt vanlig grådaskig höstdag 1977. Miljöerna är bitvis obeskrivligt grisiga och Arbetsmiljöverket hade nog en hel del att anmärka på (om man nu över huvud taget vågade visa materialet för verket). Det är trånga källargångar, överbelamrade förrådsutrymmen och branta trappor som soporna uppenbarligen skulle släpas uppför. Hur många har inte som barn undrat vart alla soporna tar vägen när man slänger dem i sopnedkastet? Hur ser det ut där? Här får vi svaret i form av skräckinjagande bilder på små trånga och (gissar man) stinkande utrymmen med stora säckbehållare där en och annan soppåse med matrester och blöjor tycks ha hamnat vid sidan om och den torftiga interiören blivit nedstänkt i decennier av medborgarnas avskräde. Den lille folklivshistorikern vaknar till liv i mig. Självklart finns det hur mycket kunskap som helst om hur människors hem sett ut i detta land från Hedenhös och framåt. Men hur är det med baksidan? Soprummen, vad vet vi om dem? Här är The Dirty Side Of Folkhemmet - en skitig odyssé genom det lort-Sverige som Lubbe Nordström trodde sig kunna folkbilda bort och Sven Markelius och gänget trodde sig kunna sanera men som i själva verket bara separerades från Den Moderna Människan genom den fiffiga svenska uppfinningen som kallas sopnedkast.

Vad har då detta med byråkrati att göra? En hel del, skulle jag vilja påstå, för det som är mest slående i detta digra material är att det är en ren tjänstemannaprodukt. Här har ett par tjänstemän hjältemodigt lämnat sina skrivbord och gett sig ut verkligheten för att dokumentera en av hemkommunens mindre charmiga sidor, som dock i hög grad är kommunens angelägenhet. Tjänstemannen i fält är ett tema som jag tycker förtjänar en redig doktorsavhandling, inte minst eftersom det som fenomen innebär en konfrontation mellan skrivbordsvärlden och kommunalarbetarvärlden. Det är lätt att göra sig en nidbild av tjänstemannen i fält; tänk er bara hur det såg ut när kung Karl XI blickade ut över den steniga lilla ö som skulle bli Karlskrona och sa "här vill jag ha min stad!" varvid hans stads-ritare Erik Dahlberg, som stod bredvid, kastade en blick åt samma håll och sedan pinnade hem och ritade upp ett praktfullt gatunät på pergament. Sedan pinnade han tillbaka och visade sin karta för kungen som nickade förstrött och sa "kör hårt Erik". Och då var det bara att kommendera ut några tusen blekingska bönder och fiskare med varsin hacka för att hugga fram Eriks gator i berget, vilket lär ha tagit åtskilliga år. Måhända stod Erik Dahlberg ibland vid sidan om och inspekterade och hummade något om att det visserligen vore enklare att bygga staden på en åker men att nu blir det i alla fall gjort enligt min ritning.

Men det finns tjänstemän som inser att även om arbetet till större delen bedrivs vid skrivbordet så är det inte skrivbordet i sig som ska planeras och styras, utan snarare den där världen (kommunen) utanför. Och i egenskap av kommuntjänsteman vill jag förstås bestämt hävda att medvetenheten härom finns inte bara hos en minoritet utan hos de allra flesta tjänstemän. Det kan förstås diskuteras huruvida benägenheten att ge sig ut i fält har minskat sedan 70-talet, men vi är nog många som anser att det hör till arbetets ljuspunkter när man får ta på sig halsduk och gummistövlar och, utrustad med kamera och karta, ge sig ut i något träsk för att upprätta den där tämligen viktiga kopplingen mellan skrivbord och verklighet. För övrigt syns de två tjänstemännen som gjorde soprumsinventeringen på några av bilderna. Den ena är en tunnhårig man i en ljus bomullsjacka, den andre en mer långhårig, gänglig och mustaschprydd yngre man i trånga jeans och jeansjacka. Han ser rätt avslappnad ut.

Men, kära bloggläsare, jag behöver er hjälp med bra tips på vad jag ska göra med denna kulturskatt som jag har snubblat över och som nu ligger i en plastpåse i mitt klädskåp. Jag funderar på någon typ av konstprojekt, en gränsöverskridande kommunalnostalgisk retrospektiv utställning med poetiska inslag, men det hela känns svårgreppat. Bilderna skulle annars räcka för att tapetsera en mindre fondvägg i mitt hem, vilket väl skulle ha ett visst underhållningsvärde. Eller ska jag scanna alla bilderna och lägga ut dem på en webbplats där soprumsfetischister kan finna sitt lystmäte? Eller ska jag bara skänka hela rasket till Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen? Här behövs kreativa och goda idéer, varför sådana mottages tacksamt.
 
 
Vardag anno 1977