Papperspalatset

Det finns inget så fulländat som en riktigt välformulerad lagparagraf. Gång på gång slås jag av hur lagarna tycks vara den sanna kanslisvenskans sista tillflyktsort. Att formulera lagparagrafer kan sannolikt bara jämföras med den mest sofistikerade formerna av poesi vad gäller språklig stringens och medvetenhet om nyanser.

I planerarsvängen heter bibeln PBL, vilket ska utläsas Plan- och bygglagen (SFS 1987:10). Den är vår ryggrad, vårt rättesnöre och vår stöttepelare. Att tolka PBL är, som för de flesta andra lagar, något av ett kall för vissa människor, och jag hör själv till de tjänstemän som faktiskt kan bli riktigt stimulerad av att få sätta tänderna i en paragraf för att utröna hur den egentligen ska tolkas och tillämpas. Till sin hjälp har man då den helt fantastiska s.k. lagtolken "Plan- och bygglagen - en kommentar" (vars själva titel är en grov underdrift eftersom skriften rymmer betydligt fler kommentarer än en) sammanställd av Lars Uno Didón m fl. Internt säger vi bara "kolla med Didón" när man behöver gå till djupet med tillämpningen av en viss paragraf. Didon tar upp definitioner, rättspraxis, JO-ärenden och kommenterar dessa med en skärpa som skulle göra honom till president om han var verksam i politiken. Häromdagen hade jag ett spännande exempel när jag försökte få svar på huruvida en planändring som rör allmän plats alltid och per definition ska anses vara av intresse för allmänheten. Jag ägnade flera spännande timmar åt frågan innan jag kom fram till att den generaliseringen trots allt får betraktas som lite för lättvinnlig.

Ett alternativ till att slå i Didons tegelstenar (två tjocka volymer med byråkratbruna pärmar) är att kontakta någon som kan tänkas ha svar. En tänkbar prioriteringsordning är då 1) någon statstjänsteman med någorlunda pondus på Länsstyrelsen, 2) någon jurist på Sveriges Kommuner och Landsting, 3) detaljplanegurun Ingvar på Boverket i Karlskrona, 4) mejlinglistan "externkollegorna" med vilken man når sina gamla högskolekamrater som numera sitter utströsslade på kommuner och konsultfirmor runtom i landet. Om man redan från början vet hur man skulle vilja tolka den aktuella paragrafen kan man förstås välja att kontakta den instans som man känner på sig kan leverera just det svaret. 
 

Det händer att enskilda medborgare som retat upp sig i något ärende totar ihop skrivelser där de triumferande citerar någon lagparagraf. Oftast har den citerade paragrafen inte så mycket med det aktuella ärendet att göra, och oftast väljs till detta ändamål den typ av paragrafer som har en mer allmän och generell tillämpning, såsom s.k. portalparagrafer som ofta är ganska storslaget formulerade. I Plan- och bygglagens portalparagraf står det till exempel att "bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer." Det är snyggt, väldigt snyggt, men hur tillämpas en sådan lag i praktiken? Svaret är att en sådan paragraf inte har någon praktisk tillämpning, och att den därför inte är särskilt bra att dänga tjänstemän i huvudet med när man tycker att de är okänsliga eller oförstående.

Det finaste är kanske ändå när lagstiftarna tagit i beaktande att tjänstemän liksom de flesta andra människor är ofullkomliga och faktiskt gör missar då och då. I en av de främsta generella tjänstemannalagarna - förvaltningslagen (SFS 1986:223), finns följande räddningsplanka för tjänstemän som varit ouppmärksam i tjänsten:

26 § Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte är obehövlig.

Obehövlig är en roligt ord. Onödig, skulle väl de flesta säga, men varför använda ett sådant vardagligt ord när man kan variera sig genom att välja ett mindre vanligt förekommande?