Papperspalatset

På sistone har jag vid upprepade tillfällen tvingats frångå mina principer angående arbetstid. När saker och ting förväntas vara färdiga till ett visst datum och de överordnade har uttryckt denna förväntan på ett sätt som antyder att jag kommer att bli impopulär om jag inte fixar fram handlingarna till dess, ja då får man anpassa arbetstiden till arbetet istället för tvärtom.

Ett kvällspass (eller om det är riktigt illa; ett nattskift) i stadshuset är väl inte direkt något som jag ser fram emot, men det är onekligen en annorlunda känsla att vistas i denna byggnad efter kontorstid. Kockan sex sitter bara några andra överbelastade kollegor kvar, och klockan sju är det bara någon enstaka stackare. Klockan åtta är jag helt ensam på kontoret, och vid denna tidpunkt händer något magiskt, något som förmodligen är det mest behagliga som kan upplevas i ett stort och dammigt kommunhus: ventilationen stängs av. Det enorma fläktmaskineriet på takvåningen ovanför mitt huvud, som dagarna i ända sprider sitt brus, sitt buller och sina vibrationer i hela huset, går till vila och det blir plötsligt alldeles tyst och stilla. Det känns ungefär som att efter att ha suttit fastbunden vid en påslagen dammsugare så länge att man vant sig vid ljudet plötsligt dra ur sladden och finna sig själv sittande i en rent gudomlig tystnad. Nu börjar kvällspasset på riktigt!

Inga telefoner ringer. Lamporna i korridoren slocknar efter tag när rörelsedetektorerna blivit för ostimulerade. Trafiken på gatan långt där nere börjar avta. Huvudstaden ligger fridfullt och glittrar bortom trädkronorna och långt i fjärran blinkar Nackamasternas lampor som för att vägleda rymdskepp under inflygning. Jag släcker lysrören i taket och nöjer mig med skrivbordslampans och datorskärmens hemtrevliga sken, som trots sin stämningsfullhet också ger en lite romantisk känsla av att vara en mycket flitig och pliktmedveten person (jag måste absolut behandla begreppet pliktkänsla i ett senare inlägg). För visst ser det på samma gång lite sorgligt och lite romantiskt ut när man från den nästan folktomma gatan betraktar ett kommunhus som är helt nedsläckt sånär som på ett fönster där ett svagt sken lyser upp en gestalt som sitter där nästan orörlig och tittar in i sin själlösa datorskärm. I denna romantiska atmosfär kan man arbeta riktigt effektivt, just eftersom man är ostörd och stärks av en känsla av att chefen skulle blir nästan lite rörd om han eller hon skulle veta att man satt där. Av denna anledning passar man gärna på och skickar det där vänligt och pliktmedvetet formulerade e-brevet med de färdigställda handlingarna till chefen sent på kvällen, i hopp om att han eller hon ska notera när det är skickat. Se där: även kommuntjänstemän ger uttryck för ren fåfänga i sitt yrkesutövande!

Man kan ta en bensträckare och promenera längs de tysta korridorerna, låtsas som att man är den enda vakna kommuntjänstemannen i hela landet, man kan plötsligt upptäcka ett konstverk på den tysta korridorens vägg som man tidigare inte lagt märke till. (Att gå på konstrunda i ett kommunhus kan jag för övrigt rekommendera - det gömmer sig en hel del fin konst, framför allt från 60- och 70-talen, i korridorer, kontorsceller och fikarum i dessa byggnader.) Man kan sedan återvända till sitt skrivbord, skriva några välformuleade meningar eller lägga sista handen på plankartan, och känna sig produktiv på ett långt mer kontrollerat sätt än under vanlig kontorstid, då stämningen är mer uppskruvad och hetsig.

Avslutningvis tänker jag demonstrativt vända hela denna romantiska kvällsarbetarbild upp och ner: för trots att kvällspasset/nattskiftet väl kan ha sina trevliga sidor så är det absolut inget jag vill uppmuntra till. Det ligger i tjänstemannayrkets natur att det är begränsat till normal kontorstid. Ingen förväntar sig att kommunens skrivbordsfolk ska göra något utöver sina 40 timmars normalarbetsvecka - och det har vi i sanningens namn ingen anledning att göra heller eftersom vi inte får betalt för något annat. Jag har säkert nämnt det tidigare; en av anledningarna till att jag inte blev konsult var att jag aldrig har haft ambitionen att gifta mig med mitt arbete och låta det utgöra mitt liv. Kvällsarbete är inget annat än ett tecken på brister i arbetsplatsens organisation och planering. Låt oss därför visa att vi värnar om privatliv, fritid och människovärde, låt oss höja oss över inhumana tidplaner, deadlines och överdriven inställsamhet gentemot arbetsgivaren - låt oss framhärda i att vara vanliga hederliga 8-5-kontorister!

Entrén till mitt kommunhus nås, liksom i många andra stockholmskommuner, genom ett köpcentrum. Att traska genom ett nedsläckt sådant långt efter stängningsdags är en spöklik upplevelse som väl någonstans har en viss tjusning, men som också talar sitt tydliga språk: du befinner dig på fel plats vid fel tillfälle. Gå därför genast hem och sov, och understå dig inte att kvällsjobba igen. Ingen kommer ändå att tacka dig.