Papperspalatset

Först och främst ett konstaterande, sprunget ur det faktum att jag ibland känner en viss skepsis mot bloggandet som företeelse: Jag utgår från att mitt vardagliga privatliv antagligen är fullkomligt ointressant för gemene man, ja antagligen även för personer som känner mig. Med detta vill jag inte påstå att min tillvaro skulle vara beklagansvärd på något sätt, men detta innebär ju inte automatiskt att den har något allmänintresse. Följaktligen kommer den här bloggens besökare inte att få läsa något om vad jag åt till frukost idag, vad jag köpte i någon affär, vem jag tog en fika med, vad jag tycker om vädret, hur jag uppfattar mitt sexliv, huruvida min lägenhet är städad eller inte, vilken färg mina nya byxor har eller var jag ska fira jul i år.

Nej, tema ska det vara. Och det är inte utan viss stolthet som jag härmed tillägnar den här bloggen byråkraterna i allmänhet och kommunbyråkraterna i synnerhet. Det ska handla om byråkratin som system, som samhällelig konstruktion, som filosofi och som kultur. Jag tänker däremot inte sträcka mig så långt som till att kalla byråkratin för en livsstil, för det vore ett direkt tecken på personlig stagnation. Men detta får jag säkerligen tillfälle att återkomma till.

Låt oss börja med en grovhuggen definition. Vi byråkrater använder ordet byråkrater endast i självironiska sammanhang. Vi föredrar ordet tjänsteman, som ju faktiskt låter lite viktigare. En kommuntjänsteman är en person som, till skillnad från kommunalarbetaren bedriver större delen av sitt arbete utom synhåll för kommunens invånare, oftast med ett skrivbord som fast punkt i arbetet. Just detta faktum att kommunbyråkraten är ganska osynlig för de flesta av de personer han eller hon faktiskt arbetar för (kommuninvånarna) är sannolikt förklaringen till att denna yrkesgrupp får dras med en del fördomar, vilka kort kan sammanfattas till att byråkraten egentligen inte gör något annat än vänder papper, vilket ju alla och envar kan förstå att det inte är ett särskilt meningsfullt jobb. Byråkrater har också ett särskilt språkbruk, den s.k. kanslisvenskan, som på denna blogg ska bli föremål för upprepade betraktelser. Det finns också uppfattningar om att byråkraternas arbete till sin natur är ganska ineffektivt, omständligt och onödigt tillkrånglat. Dessa föreställningar ska jag med nöje behandla i kommande inlägg på denna byråkratblogg, som härmed förklaras officiellt sjösatt.

Kanske skulle jag presentera mig också? Nu var ju detta inte tänkt att handla om mig, men jag kan ändå informera om att upphovsmannen till byråkratbloggen heter Ludvig och själv är en alldeles äkta kommunbyråkrat. Jag tillbringar mina dagar som planarkitekt i en av huvudstadens kranskommuner, närmare bestämt en av de som propsar på att kalla sig stad trots att alla människor vet att det inte rör sig om en stad utan om en helt vanlig förortskommun.

Jag lyfter metaforiskt på hatten och hälsar välkomna till vad som ska bli en samling byråkratiska iakttagelser från insidan av det skenbart stabila och harmoniska stadshuset, eller papperspalatset som vi också kan kalla det.