Papperspalatset

Korridorerna är ödsliga såhär års. För varje vecka några färre kvarvarande tjänstemän, vars ansikten börjar få drag av tristess och semesterlängtan. Ibland får vi besök av någon sommarledig medborgare som plötsligt råkat läsa i tidningen om något planprojekt och fått för sig att lite halvhjärtat engagera sig i detta. En grillkioskägare undrar vad hyrorna blir i den nya kollektivtrafikknutpunkten (svar: ingen aning), en djurrättsaktivist ringer och frågar vad vi tycker om djurförsök (svar: vi tycker ingenting om det), en dystopisk husägare ringer och frågar hur lång tid han har på sig att sälja huset innan vi förstör hela området som det ligger i (svar: vi har inga planer på att förstöra området). Dessa små avbrott i skrivbordsarbetet blir i dessa semestertider mer som lustfyllda inslag än, som ofta annars, irritationsmoment.

I Svenska Dagbladet läser jag den 9/7 om den moderna människans förändrade syn på semestern. En professor B Dahlbom vid IT-universitetet intervjuas och förklarar stolt att han minsann ägnar en timme om dagen åt att läsa och skicka jobbmail, oavsett om han är på badsemester i Spanien eller i sommarstugan. "Semester är en 1900-talsidé", förkunnar professor Dahlbom och fyller på med att han tror att semestern kommer försvinna när allt fler blir egenföretagare och konsulter. "Vi blir mer som bönderna i jordbrukssamhället, där arbete och ledighet blandades. Det innebär en ökad frihet men också ett större ansvar att ta makten över sitt liv och inte jobba jämt." Jag drar en djup suck, och undrar om professorn skulle vara lika entusiastisk över det semesterlösa samhället om han inte genom sin fasta anställning hade en lagstadgad rätt till fem veckors betald semester. Notera gärna att han själv förstås varken är egenföretagare eller konsult utan snarare att betrakta som en statstjänsteman. Det är lätt att tala sig varm om något jobbigt om man vet att man slipper om man inte vill.

Låt vara att semestern är en 1900-talsidé, jag tycker i så fall att det är en av de bättre sakerna vi ska föra vidare från förra seklet. Inom kommunbyråkratkåren känns denna "föråldrade" syn på semestern tämligen fast förankrad. Kanske för att vi föredrar att dra en tydlig skiljelinje mellan arbete och fritid? Semester är semester, och då ska ingen jävel komma och tro att man ska svara på något mail eller vara tillgänglig om man skulle behövas. Må vara att detta är en helt otidsenlig inställning, men jag känner medlidande med professor Dahlbom som maniskt måste kolla jobbmailen varje dag även i sommarstugan. Själv ska jag i fyra veckor framöver inte tänka på mitt arbete en enda minut, och det beror inte på att jag vantrivs på jobbet, utan för att jobbet inte är mitt liv och jag inte har några entreprenörs-lulliga drömmar om att genom yrket "förverkliga mig själv". Just idag är jag förträffligt nöjd med att vara kommuntjänsteman med en föråldrad syn på arbete och fritid!

Som läsaren säkert har förstått så är en logisk följd av min semester också att denna blogg inte kommer att uppdateras förrän semestern är slut. Jag vill därför, lite formellt som det anstår en byråkrat, passa på att önska alla eventuella läsare en fortsatt skön och avslappnande sommar. På återseende!
 

Jag har tidigare behandlat det inte helt harmoniska förhållandet mellan tjänstemän och medborgare. Som fortsättning på det temat kan det vara dags för en utläggning om de personer som verkligen ger sig på att gå i närkamp med tjänstemannakåren, och som därigenom ofta blir tacksamma snackisar kring fikabordet och i korridorerna. Det kan handla om klassiska rättshaverister, renodlade kverulanter, socialt missanpassade personer eller personer som helt enkelt vägrar se sitt personliga intresse bli åsidosatt till förmån för allmänna intressen. Just den där avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen är något av kärnan i den kommunala fysiska planeringen, och det är följaktligen en verksamhet som ofta blir måltavla för uppretade privatpersoner.

Det finns lite olika taktiker om man vill mucka gräl med en kommuntjänsteman. En pålitlig taktik är förstås det rena personangreppet, gärna kryddat med en attityd som förespeglar att den klagande anser sig veta mer än tjänstemannen i en viss fråga. En vän som jobbar i en annan stockholmskranskommun fick ett brev från en arg villaägare som praktiserade personangrepp på ett ganska artikulerat vis (mina kursiveringar):

"I din position bör man ha högsta prioritet på att de små grönområden och stigar som ett område erbjuder inte kan ruineras för att någon vill stycka sin tomt.

Ledstjärnan i ditt arbete är faktiskt att inte våldföra sig på omistliga naturvärden som gagnar alla som besöker och vistas i området.

[...] Din plan som du framställer den är att asfalt och betong är bättre än natur, mycket otidsenligt.

Är det så att det allmänna ska betala är ditt förslag oanständigt och förtjänar bara förakt och spär på en allt djupare misstro till kommunens kompetens och dess tjänstemän."

Villaägaren är sur, och då ligger det nära till hands att dra till med att planhandläggaren är en oanständig våldsverkare och (med en klassisk metafor) en teknokratisk betongälskare. Det kanske mest frustrerande med det här exemplet (enligt min mening) är dock den uppfostrande tonen; att skribenten vill tala om för tjänstemannen vad som är tjänstemannens yrkesmässiga ledstjärna, som om inte tjänstemannen hade sina ledstjärnor klara för sig.
 

Hur bemöter man då ett sådant angrepp? Min vän planhandläggaren handlade här föredömligt och svarade den sura villaägaren enligt några viktiga grundprinciper, nämligen 1) att inte gå till motangrepp och försöka bemöta kritiken, 2) inte sänka sig till spydiga formuleringar utan istället 3) ge ett kort och TREVLIGT svar. Planhandläggaren i detta exempel svarade såhär: "Jag har tagit emot och förstår dina synpunkter. Trevlig sommar. Med vänlig hälsning. [Namn]."  Att ge sig in i polemik är meningslöst eftersom den sura medborgaren vill ha sista ordet och måste argumentera emot i det oändliga, vilket leder till fruktlösa meningsutbyten som tar åtskilliga dyra arbetstimmar i anspråk. Ohämmad och korrekt vänlighet är däremot ett fantastiskt motmedel mot besvärliga personer, eftersom vänlighet är avväpnande i sig. Följaktligen fick den sura villaägaren i vårt exempel krypa till korset med orden: "Utmärkt svar trots min ton. Tack. Till dig önskar jag och familj en trevlig sommarferie." Inte nog med att villaägaren tvingades erkänna planhandläggarens yrkesskicklighet, han erkände också sin egen dåliga ton, vilket förstås får ses som en seger för tjänstemannen!

En annan irriterande medborgartyp är den som med fanatisk frenesi engagerar sig i en liten bagatellartad plandetalj som om det vore kampen mot jordens undergång. Jag har under våren fått en serie långa protestbrev från en dam som har gått igång på att en viss plan medför att ett (1) av de många träd som växer utanför hennes hyreshus måste fällas för att ge plats åt ett underjordiskt garage. I sin kamp för detta träd tillskriver hon det de mest fantastiska egenskaper; det har en avgörande effekt som trafikbullerdämpare och luftrenare, det är gigantiskt, unikt, oersättligt, kulturhistoriskt värdefullt och det fyller en pedagogisk funktion eftersom skolbarnen "vallfärdar" för att få betrakta det (sic!). Jag räknar med att damen, eller kastanjetanten som vi internt kallar henne, kommer att överklaga planen och på så vis fördröja bygget med åtminstone ett år.

I ett annat område planeras för två punkthus på tio våningar. De närboende rasar över att deras utsikt förändras och en bostadsrättsinnehavare (sådana är generellt mycket gnälligare än hyresgäster) förklarar att det är bara dumt att bygga sådana "höghus" och hänvisar till två "snarlika" projekt som inte var så lättsålda som man hade trott. De två varnande exemplen var Turning Torso i Malmö och den flådiga kontorsskrapan Kista Sience Tower! Ingen kommentar tycks nödvändig, men jag kunde inte låta bli att i samrådsredogörelsen påpeka att jämförelsen förefaller en smula långsökt.

Faktiskt finns det även personer som tycks ha gjort en livsstil av att utnyttja sina kommundemokratiska möjligheter in absurdum. Vi har till exempel en dam som bor på andra sidan stan som skriver yttranden till samtliga planärenden utan att på något sätt vara personligt berörd av dem. Som om hennes personliga engagemang inte var tillräckligt bifogar hon i varje (handskrivet) brev en protestlista (hon är nämligen alltid skeptisk till den aktuella planen) med ett tiotal underskrifter som ingen vet var de kommer ifrån. I mitt stilla sinne undrar jag vad den här personen sysslar med den lilla del av sin tid som hon inte tillbringar med att skriva protestbrev.

Av ovanstående kan förstås inte dras några egentliga slutsatser, mer än att de som är mest upprörda sällan är de som har störst anledning att vara upprörda. Slutklämmen får istället bli att det trots allt är rätt kul att konfronteras med besvärliga människor. Det är nämligen till stor del dessa jag som tjänsteman har att tacka för att mitt jobb aldrig tråkar ut mig. Därför tänker jag aldrig upplysa någon om att det oftast är lönlöst att mucka med en kommuntjänsteman. Och ibland kan det vara rätt välgörande att inse att vi ju i slutänden faktiskt sitter i samma båt, nämligen den lilla rangliga kommunskutan, oavsett om vi hör till besättningen eller passagerarna.